Såg nyss män som hatar kvinnor i ett försök att fly omvärlden i två och en halv timma. Det var nästan att det lyckades. Jag har läst boken (läste den faktiskt när jag var inlagd) och trodde väl inte att filmen skulle kunna leva upp till hypen, den har ju verklien blivit lovprisad. Till saken hör också att jag har lite svårt för svenska deckare (Beck-stuk) och den här filmen är i mångt och mycket ganska så lik en regelrät Wallanderfilm. Men oj, så mycket bättre! Jag skulle vilja vara lite mer som Lisbeth Salander. Hon är så där skönt distanserad och tar för sig av det hon vill ha. Jag vill också vara så ansvarsfull, så mogen. Det sorgliga är att jag tycker att hon verkade så väldigt vuxen när alla andra troligen ser henne som en rädd liten flicka. Hon ÄR en rädd liten flicka... Noomi Rapace gjorde ett bra jobb med att gestalta henne, det är en väldigt komplex och mångbottnad roll som lätt kunde slarvats bort bakom generaliseringar tjocka som gardiner.
Jag känner mig gammal. Gammal och grå och totalt mossig. jag har levt i 21 år och inte uträttat ett dyft, och nu sitter jag bara hemme och dräller i väntan på att resterande år ska passera lika "smärtfritt" (tydlig ironi) som resten av mitt liv gjort. Vad vill jag egentligen med mitt liv? Vad vill jag åstadkomma? Jag är rädd för att bara dö utan att ha fått göra något avtryck på jorden, utan att lämna något efter mig som kommande generationer kan ta del av. Jag säger inte att jag måste bli världskänd och frottera mig med kändiseliten, absolut inte, men jag vill uträtta något som jag kan vara stolt över, något som jag inte behöver be om ursäkt för. Jag tror att alla måste ha något mål med livet, oavsett vem man är och vad man kommer ifrån. För en del är det målet att få barn och trygga att efternamnet går i arv en gång till, men själv är jag än så länge (peppar, peppar) inte intresserad av att bli gravid. Det är väl tur det förresten, eftersom jag inte haft min mens på över ett och ett halvt år...
Till saken. Vad lever jag för? Dagarna går åt till att sträva efter att försvinna mer och mer och att förbjuda mig själv att göra just det. Allt jag sitter hemma och stänger in ber om att få komma ut men jag kan inte längre konsten att vara social. jag har nog hållt mig borta fär länge, jag vet inte längre hur man gör. Hur man beter sig ibland folk. Det är bäst att jag stannar där jag är, för alla andras skull. Kanske uttråkad, men i alla fall inte uttråkningen.
Jag är 21 år, tråkig och ensam. Låter väl som en intressant kontaktannons?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar