68

Det har faktiskt känts aningen bättre idag, vilket är konstigt med tanke på att gårdagen var en dag full av mat och ångest. Dagen efter brukar då inte vara särskilt mycket bättre. Kanske är det för att jag började packa idag och kom i Cypernstämning, jag vet inte, men jag känner mig inte riktigt lika äcklig idag som jag gjorde igår. Däremot känner jag mig fortfarande väldigt osäker i mig själv och är livrädd för att visa upp mig NÄSTAN naken, i bara BIKINI, inför folk!

När jag frågade pappa idag om jag såg fet ut i en klänning jag provade (okej, dum fråga, men jag kände att jag var tvungen att få höra motsatsen) svarade han:

"tvärtom, men jag behöver i alla fall inte skämmas när jag visar mig ute med dig."

Tack för den.

Jag vet vad han menar. Han behöver inte känna att han är ute med någon som just blivit räddad från ett koncentrationsläger. Jag är inte längre ett skelett som vandrar omkring. Men mina öron hörde bara att han SKÄMDES för att visa sig ute med någon som jag. Jag är så äcklig att inte ens mina föräldrar vill ha med mig att göra >.< Dessutom är jag inte längre benig. Varken tanig eller skör. Inget av det som jag så länge levde för att vara.

Det gjorde ont.

Men jag kunde inte säga det till honom, det skulle bara gjort saken värre. De kan fortfarande inte förstå att jag inte VILL gå upp i vikt, fast jag till och med har etiketten "anorektisk" att visa upp för honom.

"Men du blir ju frisk när du är normalviktig, visst vill du bli frisk?"

Ja. Frisk vill jag bli. Men inte tyngre. Inte större.

Känns lite som att jag är en repig skiva. Jag går på repeat, upprepar mig konstant. Men det är väl lite så min hjärna fungerar, den spelar upp samma ord om och om igen. Ord som handlar om att jag måste "ta tillbaka kontrollen" och "visa folk att jag kan vara dicsiplinerad". Jag måste bli "mindre", "smalare", "spädare", "benigare", och sluta äta innan maten förstör det jag kämpat så hårt för att nå.

Men det är ätstörningen som talar, så därför försöker jag bara ignorera och kämpa vidare.

Om inte för min skull så för mina föräldrars. För min bror och för de få vänner som faktiskt bryr sig.