Jag måste bryta den här trenden! De sista gångerna jag varit hos min psykolog har viktkurvan inte pekat åt rätt håll och det är BARA jag som bär skulden till det. Det känns som att det inte finns en möjlighet att jag krymper, inte när jag äter så mycket som jag gör, inte när jag BEHÅLLER mat! Men faktum kvarstår, och snart är jag under 40 igen. Den där magiska 40-gränsen som det känns så livsviktigt att vara under. Stanna under.
En del av mig önskar att jag var modig nog att följa min matlista (den är ju baserad på vetenskap och erfarenhet!), men den andra, konstant aviga, sidan tvärbromsar. "Inte vill du bli tjock heller? Det vill du ju inte! Inte vill du att folk runtomkring ska tycka att du är en äcklig, okontrollerad fläskfia?" Nej, det är klart jag inte vill. Men vill jag hellre att de ska se ett offer? Ett anorexins offer, ännu en av de tusentals flickor som helt gett upp sin integritet och frihet för att istället slaviskt räkna kalorier och nypa sig i de ickeexisterande valkarna runt magen.
Och denna ständiga längtan att vara minst FÖRFÖLJER mig! Sätter griller i huvudet på mig, får mig att längta efter sådant som inte ens är fysiskt möjligt. Man KAN inte ställa sig på en våg och väga noll kilo. Herregud ,det är inte ens logiskt! Och alla drömmar jag hade sedan - jag ville länge kunna gå omkring utomhus i spöregn utan att bli blöt (då skulle jag vara så liten att jag fick plats mellan dropparna) och jag ville inte att automatiska dörrar skulle öppnas för mig (om sensorerna inte kände av mig skulle jag väl vara liten nog?). Jag ville helt enkelt inte existera.
Ändå är motivationen på bättringsvägen, jag känner att den finns i kroppen på mig, gör ångesten något lättare att hantera. Äckeltankarna går inte att tysta ner, men jag kan i alla fall fortfarande andas så gott som obehindrat trots att jag både ätit och druckit näringsdrycker idag. Jag vågar dock inte räkna efter hur många kalorier jag tillåtit mig själv att svälja ner, jag är rädd att det skulle föra med sig vågor av ångest för höga för att vara hanterbara. Och jag VILL inte börja stävja ångesten med att skada mig själv igen, jag vet att om jag viker mig en gång, en ENDA gång, så är jag fast i beteendet igen. Då dröjer det inte länge förrän jag sitter där med rakbladet i hand och svär över att jag inte ens kan blöda ordentligt.
Det kryper verkligen i hela kroppen på mig nu, det formligen kliar i mig av längtan att få sluta fingrarna runt något vasst, vad som helst. Det går att skada sig med otroligt många föremål, om man bara vill. När jag var inlagd första gången letade jag upp en spik i väggen som jag karvade med i brist på annat. Det blev inte djupt, men det hjälpte i alla fall temporärt.
Egentligen så vet inte ens jag vad exakt det är med att skada sig själv som gör det till en så effektiv form av ångestlindring. Jag vet bara att det enda som gjorde att jag tog mig igenom vissa dagar när jag fortfarande gick i skolan var längtan efter att komma hem och lägga till ett nytt snitt på armen eller låret. Hatet och äcklet rann bort med blodet, renade mig och gjorde det lättare att sluta tänka för en stund, gjorde att jag kunde stänga av mig själv i ett par dyrbara sekunder och slippa de ständiga tankarna på vikt och mat.
Det irriterar mig att jag fortfarande inte har ett fullgott alternativ till rakbladen, jag har inte lyckats hitta något som så effektivt blockerar tankarna som att känna kallt stål mot handleden, men jag VÄGRAR att ta upp beteendet igen. För egentligen, hur kul är det att aldrig kunna ta av sig tröjan en varm dag på stranden eller kavla upp armarna när andra är i närheten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar