64

jag önskar att jag hade skrivit mer dagboksinlägg i mina dagar. Från när jag var i USA första gången, den tid i mitt liv jag anser var den allra lyckligaste. Från gymnasiet. Ja, till och med från åren jag inte mådde så bra, från högstadiet och universitetet. Jag skrev ju konstant när jag var i England på språkresa och det är väldigt intressant att läsa de anteckningarna nu. Så här i efterhand tänker jag ofta på Englandsresan som ett "misslyckande", som att det var tre röriga, ångestfyllda veckor. Men jag har förstått att jag inte kände så när jag var där, inte hela tiden. För visst hade jag de där tankarna med mig som jag fortfarande bär omkring på. Jag kommer ihåg hur jag jämförde mig med mina kompisar och kände mig så otroligt underlägsen. Hur jag försökte gömma mig bakom lager av smink (men jag var än så länge inte så bra på att sminka mig) och kläder, så ingen skulle äcklas, så ingen skulle tycka jag var den vidriga flickan jag kände mig som.

Jag har förresten blivit mycket bättre på att visa mig bland folk. Även om jag fortfarande konstant oroar mig för att folk ser mig och rynkar på näsan, pekar och skrattar åt hur jag ser ut, så kan jag gå ut utan allt för mycket smink. Aldrig i livet att jag ens hade gått ut för att hämta posten utan concealer, foundation, puder, eyeliner, mascara och läppglans när det var som värst. Jag kunde seriöst inte visa mig utan min eyeliner, inte för mina föräldrar, inte för mina vänner, min lillebrors vänner... Om min pojkvän sov över sov jag med sminket på och ställde klockan tidigt så jag kunde gå upp och sminka mig innan han vaknade. Så han inte skulle se hur hemsk jag såg ut egentligen.

Jag känner fortfarande så, men jag ORKAR helt enkelt inte lägga timmar på att sminka mig varje dag. Jag känner mig så oäkta, så falsk. Det är kanske bättre att folk får se mig som jag är, så de skräms iväg, så de håller avståndet. Jag vet inte, jag vet bara att jag fortfarande sminkar mig, men mycket mer återhållsamt. Jag oroar mig lite för Grekland. När jag åkte till Egypten gick jag inte utanför dörren utan min "mask", men så fick jag ju en del uppmärksamhet också, vilket gjorde att jag inte ville att någon skulle se mig utan sminket och fatta att jag inte var så snygg som de trodde. Men jag kommer inte kunna göra så i Grekland. Jag kommer att vara TVUNGEN att bada (hemska tanke) att visa mig i BIKINI och UTAN smink. Herregud, jag vet inte hur jag ska klara av det. Men klara det, det ska jag. Jag klarade att åka in till stan idag med bara mascara och i T-shirt, det hade varit otänkbart för något år sedan. Helt seriöst.

Varför är det så viktigt för mig att folk ser mig som vacker? Varför kan jag inte sluta att dra slutsatsen att alla tycker att jag är den äckligaste människan på jorden?

Såg "fingerprints" idag, en B-skräckis som hade ett par ljusa och många, många mörka stunder. Huvudrollsinnehavaren Leah Pipes imponerade dock på mig. Jag önskar att jag kunde leverera repliker så naturligt soom hon gjorde. Jag kunde slappna av när hon spelade, jag satt inte och oroade mig över när hon skulle misslyckas i sitt replikskifte. Jag önskar jag verkligen kunde spela teater *suck* Det är något jagverkligen älskar, men jag har kommit underfund med att jag suger på det. Jag kan inte komma ihåg långa repliker eller säga det jag ska säga utan att staka mig minst en gång. Jag agerade mycket förr, men inte nu längre. Jag önskar jag vågade.

Jag var med i en teatergrupp under gymnasieåren, på NBV. Jag hävdar fortfarande att den gruppen räddade mitt liv. De två gånger i veckan som jag spenderade där var som ett andningshål, depressionen och alla de ätstörda tankarna kunde inte riktigt röra mig när jag var där, jag kunde gå dit och ÄNTLIGEN få kasta fasaderna lite, lite. Där var jag nästan som jag är, och kände mig ändå... omtyckt. Sedan for jag till USA och de andra gjorde annat på andra håll. Vi har försökt återuppbygga den men det går inte längre, vi är alla på helt andra ställen i våra liv och teatergruppen stannade där den var. Jag saknar den.

Sitter just nu och har ångest (den här bloggens mest överanvända ord) över kvällsmålet. Familjen har bestämt sig för att ha blåbärspaj och jag VET att det är okej att äta av den, men jag kommer nog fega ur och äta mitt vanliga kvällsmål. Jag vet inte om jag klarar att äta paj idag, massa socker och vetemjöl och fet vaniljsås... Eller så kommer jag äta den och ångra mig efteråt, och jag VILL inte kräkas idag, jag har klarat mig ifrån det i ett par dagar, men om jag börjar riskerar jag att inte kunna sluta.

Usch vad jag blir arg på min egen svaghet. Nu ska jag ta en promenad.