Jag känner mig totalt misslyckad. Dagen skulle ju bli så bra! Jag var ju motiverad ju, jag ville verkligen, VERKLIGEN inte trampa fel. Och jag började dagen som man ska, med en stadig frukost och den näringsdryck jag så bekant alltid förgyller mina morgnar med. Sedan gick allt käpprätt åt helvete.
Eller... egentligen inte... Jag klarade av att äta och behålla frukost, mellanmål och lunch men efter mellanmål nummer två blev ångestryggsäcken för tung att bära och jag kände än en gång hur alla friskhetstankar blåste ur huvudet på mig. De försvann precis tillräckligt länge för att jag skulle hinna förstöra för mig själv men inte länge nog för att jag skulle kunna glädja mig åt det. Efteråt ville jag bara gråta. NU vill jag bara gråta. Allting känns så otroligt meningslöst, som att det kvittar hur mycket jag kämpar, jag är till slut ändå den där svaga, äckliga flickan jag alltid vetat att jag är och jag kommer inte kunna ändra på det hur många måltider jag än behåller. Helst av allt vill jag ge upp alla försök att må bättre, kasta ut alla råd och tips, tömma mitt medvetande och bara följa mina instinkter. Slippa tänka, slippa känna efter, bara...Försvinna. Bli mindre och mindre, bli mer och mer kontrollerad...
Men det går inte. Det går inte för jag VET att det är fel, och det kvittar hur många gånger min anorektiska sida vinner, ett uns av friskhet har rotat sig fast i mig och jag klarar inte att helt och fullt blunda för mitt eget förfall. Det är en så försvinnande liten del av mig som vill bli frisk, men den delen lyser röd mot allt det svarta, den gör att jag inte kan gå tillbaka till sond och förbud och inläggningar. Jag har kommit längre än så. Nu måste jag bara VÅGA, jag måste satsa, friskt vågat hälften vunnet och allt det där, och jag måste KÄMPA.
Viskningarna smyger sig på igen. "Vad kämpar du för då? Vem bryr sig om du äter eller inte? Du är helt ensam, ingen vill ha med dig att göra, speciellt inte nu när du är äckligare än någonsin! Tro inte att du är något mer än en misslyckad perfektionist, och tro verkligen inte att du har det värre än någon annan." Rösterna maler på i bakgrunden, hela tiden och det är så svårt att inte nicka och hålla med, jag vet inte hur jag ska förhålla mig till alla de där orden som så länge dikterade mitt liv.
Ovanpå alla de där känslorna, som att de inte räcker, känner jag mig fruktansvärt självisk. Allt bara handlar om mig, mig, mig. Men alla andra då? Alla de som jag sårar när jag inte kan finnas där för dem, eller som jag gör besvikna när jag ännu en gång väljer att spy upp lungorna med lunchen? Alla de som jobbar hårt varje dag för att jag ska bli bättre som jag inte ens klarar av att se i ögonen eftersom att jag för länge sedan slutade vara sanningsenlig.
Jag försöker verkligen att sluta ljuga, sluta hitta på, men jag hatar att visa folk att jag inte är felfri. Jag vill bevara intrycket de har av någon som klarar att hoppa över varje hinder, oavsett höjd. Egentligen vet jag inte ens varför, de har ju alla bevisat för mig flera gånger om att de älskar mig ändå, TROTS mina fel och brister. Men det sitter i...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar