89

Min dag har varit tung och jobbig, mest har jag försökt visa upp min leende fasad utan att avslöja allt för mycket om hur jag egentligen mår. Ett par timmar ägnades åt att bara ligga på sängen och stirra in i väggen/blunda, men jag vaktade noga dörren så ingen skulle komma in och se mig. Då skulle de ju se hur dåligt jag mådde, och antagligen bli arga på mig för att jag inte tog tag i någonting och såg till att distrahera mig själv.

Min ätstörda sida är högljudd idag. Jag är frestad att slänga ut allt vad friskhet innebär och börja om från noll. Sluta äta, sluta behålla maten, vägra att väga mig så länge jag kan och efter det vägra inläggning.

Jag vet att de ganska snart skulle börja hota med sina LPTn, och efter det lägga in mig mot min vilja, mina värden försämras ganska snabbt när jag slutar försöka. Men mina tankar slutar inte där, nu VILL jag bli inlagd och jag vill vara så BESVÄRLIG som möjligt. Förut har jag sett till att vara medgörlig och verkligen försökt att inte reta upp någon eller ta för stor plats. Jag har duktigt svalt när sonden tryckts ner i halsen på mig och sett till att tårarna på kinderna torkade så snabbt som möjligt. Visst har jag många gånger opponerat mig, men inte mer än att de kunnat hantera mig. Jag har skrikit, men inte efter att man pratat med mig. Jag har vägrat att ligga ner, men till slut satt mig som en kompromiss. Jag har myglat med mina näringsdrycker, men slutat med det när man nämnt sond igen. Jag har hotat med att dra ur sonden, men inte fullföljt det. jag har skrivit under kontrakt och sett till att hålla mig innanför dess ramar, ofta ifrågasättande, men aldrig JOBBIG.

Nu vill jag tillbaka till det där sjukhuset, tillbaka till avdelning 14, eller 4 eller PIVA eller vilken jävla avdelning som helst. Jag vill sluta att äta, dra ur sonden så fort den sätts i, vägra att följa regler som satts av människor jag aldrig kommer träffa. Hela jag bara värker av återhållen vrede, jag vill bara få UR mig alla dessa känslor, jag vill slåss och skrika och riva och protestera mot att jag inte får skada mig själv som jag gör, att det finns en lag mot att behandla sig själv så britfälligt som jag.

Hur dumt är det inte egentligen? De människor som jag skulle protestera mot är där för att hjälpa mig, för att få mig på rätt spår och lära mig hur man LEVER. Men jag kan inte sluta tänka på hur de inte lät mig gå på toaletten själv och frågar mig själv varför jag inte bara kräktes ändå, när de var med? Varför lydde jag dem? Varför höll jag inte fast vid MIN övertygelse?

Det är lite som en sekt tror jag. Ätstörningen är min sekt. Den har invigt mig i en värld fylld av ångest, matmissbruk och självskadebeteende, och nu försöker alla få mig att lämna den bakom mig. Men jag är så övertygad om att det jag tror på stämmer att jag vill våga vägra att lyssna på någon annan. Min Gud är anorexin, och JAG vet att den existerar, även när folk förnekar det. Jag vill kämpa för det jag tror på och inte bara VIKA mig hela tiden.

Jag blir så arg på mig själv för att jag försöker bli frisk när jag egentligen borde sträva efter att bli sjukare och sjukare. Och nu är mina tankar så ihoptrasslade att jag inte vet vad som är bra och vad som är dåligt. Vad borde jag tänka, vad borde jag känna?

Och nu gråter jag av frustration.