96

DBT står för dialektisk beteendeterapi. Jag har idag varit på min första färdighetsträning (vilket inte får förväxlas med gruppterapi!) och fått lära mig allt om förnuft, känsla och "wise mind" - visshet. Tanken är att man efter ett par veckor i gruppen och tillsammans med sin personliga terapeut ska kunna balansera mitt emellan sitt förnuft och sin känsla. Man ska inte enbart gå på en av dem utan rådfråga båda sidorna innan man tar ett beslut. Jag är definitivt en känslomänniska, speciellt när det har att göra med ätstörningen. Förnuftet hat fått en baksätesplats, jag lyssnar bara på det om jag är tvingad till det. Som när jag går och handlar choklad för att kräkas upp den. Det är ett rent impulsköp , och jag stänger medvetet ute alla förnuftiga tankar om min hälsa och mina pengar. Istället hör jag bara "du måste äta, äta hur mycket som helst, du måste få i dig något, du måste tugga och svälja! Köp och smuggla hem, köp och göm i väskan. Köp, köp, KÖP!" och sedan leder ju såklart känslan praktiskt taget in mig på toaletten, håller mig i handen och håller undan håret på mig när jag kräks upp allt det äckliga jag satt i mig. Inte skulle förnuftet ha försatt mig i den positionen?

Efter gruppt *host* jag menar färdighetsträningen kände jag mig otroligt... stark. Jag klarade av att gå dit, att vara med och hålla mig uppmärksam, att träffa nya människor och inte stöta bort dem. Motivationen kändes ända ut i fingerspetsarna och jag formligen sprudlade när jag cyklade därifrån. Det här kändes - känns - så rätt. Som att jag äntligen har hittat en terapiform som hjälper just mig med de delar av min personlighet jag behöver mest hjälp med. Det kommer nog att bli tufft, jag kommer vara tvungen att utmana inte bara min ätstörning, men alla de sidor av mig som jag måste förändra. De pratade om rädslan för att be om hjälp, och att det kunde bli en hemuppgift, att ringa dem om man har det svårt. Åh hu! Jag hatar både att klaga, ringa och visa mig svag! Och nu kommer jag bli tvingad att göra alla tre...

Med motivationen i ett fast grepp passade jag också på att gå till friskvårdshuset för att fråga lite om priser och urval. De hade både poweryoga och afrikansk dans på programmet, men det kostade en hel del. Och egentligen så får jag inte röra på mig än, eftersom min vikt inte ligger där den ska, men jag tänkte ändå försöka smyga in någon form av motion i mitt program. Jag tror att det skulle vara bra för mig, att få träffa lite folk, få upp andan och rensa huvudet lite. Och jag har verkligen ingen önskan att låta motionen gå till överdrift, dels är jag medveten om riskerna, och dels är jag sjukt lat.

Maten har gått hyfsat bra dagen till ära, jag fixade förmiddagen trots att jag var ensam hemma, mest för att jag ville grunda ordentligt innan DBT-mötet. Middagen gick också bra, och jag åt till och med en bit paj till efterrätt, utan att må alltför dåligt. Hjälpte min lillebror med läxorna (han hade ett föredrag att redovisa i Engelska C och skrev om MIG! Jag är så glad att han inte hatar mig som det känns som att han borde göra...) och vi åt kvällsmat tillsammans, så det gick galant. Och nu efteråt kan jag titta tillbaka på dagen och känna mig nöjd med den, det skulle jag ALDRIG ha kunnat göra för ett par månader sedan. "Sex mål mat? Är du inte KLOK? Hur ska du någonsin kunna reparera skadan du åsamkat? Du kommer bli fet som en gris! Känner du inte hur äcklig du är?" Jodå, tankarna finns där fortfarande, men nej tack, jag väljer att inte lyssna. Jag är starkare än så.

Idag är sista dagen på augusti månad. Imorgon börjar hösten. Imorgon börjar resten av mitt liv.