97

Motivationen har varit ganska så hög idag, inte på topp, men inte körd i botten heller. Det blev dock ett mellanmål mindre än det ska vara, och en näringsdryck saknas också men det är inget jag tänker göra något åt. Synd liksom. Oops. Det är sånt som händer.

Är lite oroad inför morgondagen, då det är dags för provtagning och psykologsamtal. Den senaste veckan eller så har varit långt ifrån felfri, men jag hoppas att de anser mig vara kapabel nog att ta hand om mig själv hemma så det inte börjar pratas om inläggningar och sånt. För även fast jag uttryckt att jag vill tillbaka till avdelningen, så är det inte den friska sidan av mig som vill det, inte den praktiska delen av mig, och jag skulle bli otroligt besviken på mig själv om jag hamnar där igen. Jag kan bättre än så! Jag KAN få mig själv att må bättre!

Det är en stor grupp av människor som backar upp mig i mina försök att bli frisk. Psykologer, läkare, terapeuter, psykiatriker, föräldrar och vänner; alla försöker de få mig på fötter igen. En del av mig fullständigt hatar deras försök, eftersom jag inte vill ge dem den tillfredsställelsen de skulle känna om jag blev bättre. Jag vill inte erkänna för dem att mitt sätt att leva är fel och deras är rätt. Ta till exempel de personer som jobbar i dagverksamheten på ABC, de har ett visst sätt som de vill att man ska närma sig hela matfrågan på och det är bara det sättet som är rätt. Att det faktiskt fungerar skulle jag aldrig erkänna för dem, för jag tycker inte om att se deras ansikten när de förstår att jag slutligen "gett upp" mina tramsiga försök att hålla kvar vid sjukdomen och tagit till mig deras sanning. Jag vill bevisa för dem att jag KAN tänka själv och staka ut min egen väg, jag behöver inte dem till att stampa ut fotstegen åt mig.

Gör det mig till en småsint männsika?

Har känt mig fruktansvärt lat på sistone. Har inte orkat med någonting alls, utan bara kollapsat på sängen i tid och otid. Det irriterar mig. Dels ur ett sjukt perspektiv, att inte röra på mig känns hemskt eftersom jag äter så pass mycket som jag gör, "man MÅSTE gå minst 10000 steg per dag, det SKA alla göra!" Men också ur ett friskhetsperspektiv, jag kan ju aldrig få ett normalt liv om jag inte ens orkar gå nerför trappan hemma! Jag börjar oroa mig för att jag egentligen inte är så sjuk eller deprimerad. Kanske är jag bara fruktansvärt lat och äckligt slö?Att ha en stämpel som säger att jag är sjuk skulle ju då göra mig berrättigad att just lata mig hela dagarna, det skulle rättfärdiga tupplurarna jag tar och kortheten på promenaderna jag går.

Eller så är det bara så att eftersom jag ätit dåligt och inte behållt allt jag fått i mig så har kroppen ingen energi över att hålla igång med. Klart jag är trött när kroppen går på sparlåga, när all energi går till att bara pumpa runt blodet och få hjärtat att slå! Det låter rimligt, och jag förstår det till en viss gräns, men så säger den där andra delen; "andra klarar ju att ha en ätstörning och röra på sig! De äter ingenting och motionerar hela dagarna, varför orkar inte du det? Vad gör dig till en så mycket sämre anorektiker? Res på din feta rumpa och GÖR någonting!"

Jag ska gå in på HM imorgon när jag är i Kalmar och införskaffa träningskläder, så ska jag i alla fall göra slag i saken och börja med någon form av motion. Yoga får det nog bli. På det sättet kommer jag ut och får träffa lite folk samtidigt som jag gör något som får mitt hjärta att pumpa lite snabbare, men som inte är fullständigt utmattande. För idag orkade jag inte ens med att följa med pappa och gå slingan (2,5 kilometer), jag har bara legat hemma och... ätit... Man kan ju tro att jag borde orka LITE när jag i alla fall får i mig och behåller en stor del av matlistan, men det känns inte så. Allra helst vill jag bara ligga och sova mest hela tiden just nu. Jag vågar inte, för då kommer mina föräldrar tro att jag är extremdeprimerad och tjata på mig om att jag måste "ta tag i mitt liv". Ja, jag vet, men jag ORKAR inte.