Dagen har känts oroveckande bra med tanke hur den har sett ut. Sov mig igenom morgonen, grät en skvätt under dagen (pappas fel), tittade på morden i midsomer nu ikväll. Mina lår har börjat närma sig varandra med en oroväckande hastighet och jag kan FORTFARANDE inte nå runt min överarm med en hand, men på något sätt känner jag mig relativt säker idag. Oantastlig nästan. Jag skulle ljuga om jag sa att jag mått bra och bara gjort hälsosamma val, men jag har i alla fall försökt - guldstjärna till mig.
Jag har blivit så trött på sistone, jag vill bara sova. Bara bort från den här världen och in i en annan. Allra helst ligger jag i sängen konstant, och jag KAN sova nu, det var ett problem en gång i tiden, men det är det tack och lov inte längre. Tvärtom känns det som att jag tar igen all sömn som jag förlorat genom åren och jag vill sova 12, 14, 16 timmar om dagen. Bara drömma om annat, om vad som helst utom min kropp och mina känslor. Det är skönt som omväxling, men det gör inte att jag känner mig mindre lat. Nu sover jag OCH går hemma och drar. Jag är en sådan värdelös person. En parasit.
En fet parasit.
Så får jag inte säga eftersom det är ätstörningen som talar.
Men det KÄNNS som att det är jag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar