107

Spenderade många långa timmar i en bil idag. Lillebror skulle tävla i bordtennis i Tranås och jag följde med eftersom mormor bor där och hon gärna ville ha besök. Det betyder också att jag åt frukost, mellanmål OCH lunch där och höll mig i skinnet ordentligt för att inte göra det ogjort. Mamma och jag storhandlade på Willys eftersom det är typ världens roligaste affär och så hejade vi på bordtennisspelarna tills vi inte orkade mer. Lillebror hade med sig två kompisar och jag FÖRSÖKTE verkligen att inte jämföra mig/göra mig till/vara någon annan för att få dem att gilla mig. Det gick väl ganska bra, men ångesten har stigit nu ikväll. Jag undrar vad de tyckte, vad de tänkte om mig. Om de tyckte jag var snygg? Rolig? Irriterande? Inget alls eller alltihop. Och egentligen spelar det ingen roll, de är min lillebrors kompisar inte domare i någon tävling.

Nu har jag bestämt mig.

Jag tänker avslöja någonting som har legat och gnagt inuti mig, som jag dragit på, som jag inte velat erkänna ens för mig själv. En hemlighet så skamlig och äcklig att jag känner mig smutsig bara att tänka den. Det här är så otroligt jobbigt att erkänna att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till det. Jag måste få ur mig det, men det är sjukt pinsamt.

Mitt största problem är INTE att få i mig maten jag ska, det är inte att jag tycker det är jobbigt att äta eller få ner de måltider jag bör. Nej, problemet är istället det motsatta, jag VILL äta, äta hela tiden, äta allt jag ser. Jag hatar mig själv för att jag är så äcklig, för att jag inte kan stå emot impulserna och äta LAGOM. Istället kastar jag i mig macka efter macka, utan att smaka på dem och utan en tanke på att behålla dem. För där är mitt andra problem, jag har vant mig vid känslan att vara tom.

Jag förtjänar inte att vara smal för med de mängderna jag äter borde jag vara massiv. Jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att jag inte skulle vilja äta, att jag kunde vara sådär stark och orubblig som man som anorektiker brukar vara. SKA vara. Jag vill aldrig ha smakat choklad och jag vill föredra quinoa framför ris och kokt potatis framför pommes. Jag vill att mitt liv ska fokusera på att INTE äta istället för ATT äta.

Jag måste börja acceptera att jag inte kan vara tom jämnt, att allt jag äter bringar konsekvenser och kommer inverka på mitt liv förr eller senare.

Jag saknar den där naturliga spärren som signalerar att man är mätt. Jag kan heller inte känna hunger, det finns bara ett konstant sug. Ett sug efter något, vad som helst, och det går inte att stilla hur mycket jag än vräker i mig. Jag kan äta en pizza eller tio, och jag är fortarande på samma ruta, inte ett dugg närmre "mätt".

Dessutom så tror jag inte att jag någonsin ätit normala mängder mat. När jag var mindre tröståt jag, åt för att jag tyckte om det och för att det var något att göra. Nu på senare år har jag antingen inte ätit alls eller ätit allt jag ser, och då har inte mängden någon betydelse. På ABC klagade alla tjejer på att vi åt för mycket, medan jag tyckte det var skrattretande små mängder. En halv brödbulle till mellanmål? Jag åt mackor som karameller! Hur ska jag kunna lära om det? Och VARFÖR kan inte jag vara en NORMALT ätstörd person istället för att SUGA på att svälta mig själv?

Så. Nu var det gjort, nu har jag erkänt. Jag vet att det främst är min ätstörning som talar men jag behövde få ur mig det. Imorgon är det ny vecka, måndag och nystart. Jag ska ta nya prover på torsdag och därför måste jag skärpa till mig och VERKLIGEN kämpa. Visst kommer det bli jobbigt, men jag är bättre än så här! Jag vill inte ha en ätstörning hela livet, och jag måste VÅGA för att vinna.