112

Dagen har varit katastrofal. I alla fall något åt det hållet. Jag orkar inte med mig själv, hatar att vara så jävla äcklig och inte kunna göra ett dyft åt det. Sitter fast ordentligt just nu, tankar anfaller hela tiden, och jag kan inte skydda mig från dem alla. Egentligen, helt ärligt, så är jag inte värd att leva. Inte när jag inte kan uppskatta vad jag har. Jag sa det till mamma idag. Hon blev såklart jätteledsen. Jag vill verkligen inte vara så hemsk, jag jobbar inte för att vara en så fruktansvärd dotter som möjligt, men på något sätt blir det så ändå.

Min sjukdom är som ett virus som smittar vid kontakt. Jag fattar inte varför jag inte bara kan skaka av mig den, bara bita ihop, äta enligt matlistan och leva livet som andra vill att jag ska leva. Det är väl inte så svårt att gå upp ett par kilo? Jag vet ju hur viktigt det är för min hälsa, jag vet att jag kommer må bättre av det och ÄNDÅ envisas jag med att gå NER. Varför är jag så körd i botten?

jag sårar verkligen alla just nu, det är så fruktansvärt svårt att möta deras blickar och känna besvikelsen välla in, som en våg som hotar att dränka mig. Allt de vill är att jag ska må bra, och allt jag gör är att motarbeta dem på ett eller annat sätt.

Pappa vill att jag ska börja jobba. Städa eller sitta i kassan eller vad som helst som får ut mig i arbetslivet och får mig att tänka på någonting annat. Hela jag motsätter mig den tanken, jag orkar ju knabbt med vardagen som den ser ut nu, hur skulle jag NÅGONSIN klara av att städa hotellrum eller steka hamburgare? Eller är det DET jag behöver? Ett jobb som håller mig sysselsatt, som tvingar mig att SLUTA hata? Vad gör jag den dagen min arbetsgivare fattar vilken lat, oduglig katastrof till människa han/hon anställt och kastar ut mig med huvudet före? Vem är jag då, när ingen alls vill ha med mig att göra?

Jag orkar snart inte mer. På riktigt.

Gjorde någonting fruktansvärt idag. Något så pinsamt, äckligt och skamligt att jag inte kan tillåta mig själv att yppa det, inte ens här, på min blogg. Jag vill inte att NÅGON ska få reda på hur hur dålig jag är på att vara ÄTSTÖRD. Hur långt ifrån perfekt jag är. Jag är ju för fan perfektionens baksida, så långt ifrån mitt ideal som man kan komma. Jag kommer kanske kunna förtränga dagens händelse, men jag kommer ALDRIG någonsin förlåta mig själv.

Och det var säkert inte sista gången heller.

För att avsluta det hela på ett positivt sätt kan jag ju dela med mig att jag kröp upp i sängen och tittade på Tjenare kungen ikväll. Den var precis vad jag behövde - en film att bli glad av. Lite i stil med almost famous som jag såg för inte så länge sedan, fast utan mycket till budskap, bara härlig musik och skön 80-talsstämning. Mamma ratade den, tog sig inte ens igenom halva filmen. Jag skulle gladeligen se den igen. 4/5.