Lördag och fika med en kompis för ovanlighetens skull, jag är ju inte direkt känd för alla mina sociala färdigheter. Det brukar vara så bra. Det ÄR bra och det var bra, missförstå mig rätt, men jag känner mig som ett svart hål nu efteråt. Detta fika med denna underbara tjej fick mig att inse hur ensam jag är.
Jag vill ha någon, NÅGON, som jag känner att jag kan vara mig själv med. Någon som alltid finns där oavsett hur idiotiskt jag beter mig, som ringer när jag behöver det och när jag inte behöver det, som hör av sig bara för att. Någon som inte bryr sig om jobbiga tystnader och struntar i att det är mitt fel att de finns där (jag är ju för tråkig för att uppehålla någon konversation). Någon som bloggar om mig, som nämner mig i sina texter, som skriver till mig för att hon vill och har lust. Någon som pratar om mig när jag inte är i närheten, och bara nämner mitt namn omringat av positiva adjektiv. Någon som kommer ihåg mig när de berättar om hur mysigt/trevligt/roligt/UNDERBART det var när vi var tillsammans.
Denna någon finns inte. Hon kommer aldrig att finnas och jag trodde att jag förlikade mig med den tanken för länge, länge sedan. ANDRA har mysiga kompisrelationer kompletta med skratt och bubbelblåsning. På film kan man se dem hela tiden, så jag bara antar att de finns på riktigt också, allt som man ser på film finns ju på riktigt i någons huvud. Det är plågsamt uppenbart att jag aldrig någonsin kommer att få känna på lyckan att dela allt med någon, jag är helt enkelt inte av bästismaterial.
Ja, jag trodde att det inte betydde något för mig längre.
Men det gör alldeles ont i mig av längtan just nu.
Jag har väl alltid vetat att jag aldrig kommer att ha någon som bryr sig på riktigt vid min sida. De gånger jag befunnit mig i ett rum fullt med vänner är jag alltid den som till slut glöms bort, som alla missar nästa dag när de blir tillfrågade vilka som var där.
De säger "vi hade så kul igår, jag och Jesper/Kalle/Sara/David/Peter!" Och jag?´Jag var där som garderobsansvarig eller på sin höjd nyckelvakt. Ingen bryr sig om en bakgrundsdansare. En pantomim. Ett skämt.
Jag orkar inte vara så jävla patetisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar