Har inte mått så bra idag, varken psykiskt eller fysiskt. Bakom snörvlingarna och hostningarna döljer sig det verkliga sjuka, det som inte smittar men som inte heller går att bota. Tårarna har inte fallit än, men de hotar med att tränga fram, har gjort det hela dagen. Tusentals små, små myror kryper omkring under huden på mig. De viskar om hur äcklig jag är, jag hör dem tydligt fast de pratar i munnen på varandra, och jag kan inget annat än att hålla med. Helst av allt vill jag bara slita av allt detta äckliga mjuka från min kropp, jag avskyr mig själv och hur jag tillåter mig att äta fast jag ser ut som jag gör. Hur jag tillåter mig själv att behålla all denna mat som bara förgiftar och förstör.
Vi var bortbjudna idag och jag kunde inte tillåta mig själv att gå. Jag är inte värd det så som jag beter mig, jag borde aldrig någonin få tacka ja till en inbjudan från någon. Det är inte rätt att jag har trevligt, inte när jag inom mig bara är svart och nedsmutsad. Mina föräldrar gick, åt scones och småpratade. Jag hetsåt och kräktes. Hatar mig själv för att jag inte är starkare än så här, att jag inte klarar av att leva ett normalt liv fyllt med normala saker. Istället lyssnar jag på varje impuls, böjer mig varje gång känslorna väller upp. De dikterar mitt liv, och ALLA är starkare än jag är, ALLA kan säga ifrån när de hör vad deras impulser säger, utom jag.
Jag VILL inte vara sådan här, så äcklig, så smutsig, så LÖGNAKTIG. Jag vill leva ett liv utan detta konstanta ångestmoln som skymmer min sikt och gör det så fruktansvärt svårt att andas. Men jag vet redan nu att jag är dömd att misslyckas. Jag lyckas aldrig med någonting, så jag borde inte ens drömma om att någon gång leva ett värdigt liv. Det kommer aldrig att hända.
Det var länge sedan jag var självmordsbenägen. Egentligen vill jag inte dö. Men det vore kanske skonsammare. Mot alla. De som försöker hjälpa mig skulle slippa de fruktlösa försöken, terapeuter och psykologer skulle kunna koncentrera sig på de som går att laga, de som inte är nermalda i tusentals partiklar. Jag orkar inte kämpa längre. Jag orkar inte äckla mig själv och alla andra som någonsin befunnit sig i närheten av mig.
Jag lever på lånad tid. Det dröjer nog inte länge innan mina andetag är räknade och den enda som sörjer är jag. Förlåt mamma och pappa, jag kommer aldrig bli den dotter ni ville ha.
Jag är en sådan besvikelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar