102

Febern har gått ner lite, och hopplöshetskänslan är inte riktigt lika stark. Efter att ha spenderat kvällen igår gråtandes, har jag fått tillbaka lite av motivationen. Gnistan, om man så vill. Jag kanske inte lyckas varje dag till hundra procent, men jag SKA bli frisk. Det kommer vara slitigt och det kommer göra mig förbannad mer än en gång, men jag KAN bli bättre!

DBT idag, färdighetsträning i en och en halv timma. Det är jobbigare än jag trodde det skulle bli, det är som att det här nästlar sig in under huden på mig på ett helt annat sätt än vad dagverksamheten på ABC gjorde. Där sa jag vad man ville jag skulle säga och stöpte mig i samma form som alla andra anorektiker som petade i maten. Vi led av samma sjukdom, alltså behövde vi också samma kur.

Det fungerar inte så. Inte för mig, och troligen inte för en hel del av de andra tjejerna heller. Jag säger inte att dagverksamheten var bortkastad tid, inte alls, jag lärde mig massor och behövde de månaderna jag spenderade där, men en ätstörning är så mycket mer än att få i sig rätt mängd mat. ABC fokuserar på näringsintaget, men alla tankar och känslor lämnas orörda. Till slut exploderar man, om man inte får ur sig dem på annat håll.

Det är det jag har min psykolog, min familjeterapeut och nu också DBT-teamet till. Jag måste lära om precis allting, för mina vanor är alla så pass destruktiva att jag inte kan leva ett värdigt liv om jag fortsätter i dess fotspår. Men det går inte att förbereda sig på hur SVÅRT det är att ändra på den man är. Och ännu svårare är det att veta vilka bitar man ska behålla och vilka man måste jobba bort. Jag är ju fortfarande en individ, en person och om jag ändrar på ALLT, då finns jag inte kvar.

Vi pratade om känslor idag, om att observera utan att reagera, om att bara känna dem passera. Jag har fortfarande väldigt svårt för... allt som har med känslor att göra egentligen. Det känns verkligen inte som att jag känner någonting 90% av tiden, om det inte handlar om äckel och nedstämdhet. De känslorna har jag i överflöd, men de finns ju alltid där så hur kan man observera utan att döma då? Jag vet ju att jag inte borde känna som jag gör, då måste det väl vara okej att värdera?

Nej. Det är det inte.

Såg på trean ikväll; du, jag och Dupree. Jag gillar Kate Hudson och Owen Wilson skarpt, men filmen lyckades med konststycket att vara lång, seg och totalt tom på innehåll på en och samma gång. Den var ändå lite småmysig sådär så 2/5 kan jag väl dela ut.