108

Vaknade imorse av att min mamma svarade i telefon. Min mamma hemma en måndag. Något var fel. Och jag som sett fram emot att få ha en dag för mig själv! Efter att ha dragit upp mig själv ur sängen förhörde jag mig om varför hon avstått från att gå till jobbet. Officiellt kände hon sig inte "bra". Det hade väl inte varit så farligt om hon inte varit i städtagen. Men det var hon och jag fick mig en känga för att jag inte är så ordningsam som jag borde. Det är sant men jag tycker inte om att få det påpekat för mig, jag mår redan dåligt över det som det är.

Jag började tänka tillbaka på min tid i USA. Första året på universitetet bodde jag ihop med tre andra tjejer, och de fick gå igenom ett helvete på grund av mig. Jag är så äcklad av mitt eget beteende och jag kan inte ens föreställa mig vad de måste tänka om mig, om vanorna jag lade mig till med och hur jag behandlade dem och mig själv. I början var det inte så uppenbart, jag lyckades ändå hantera mig själv ganska bra på ytan. Jag skar, men i hemlighet, jag åt, men bara när ingen var hemma. Bara det jag köpte hem, det jag hade gömt i nedersta lådan. Jag kräktes, men på toaletten när ingen kunde höra.

Men tyvärr så är inte en ätstörning konstant, den stannar aldrig på en hanterbar nivå och det dröjde inte länge förrän jag började stanna uppe på nätterna för att hetsäta. Jag sov aldrig, mitt sömnbehov var lågt eftersom jag gick på ren viljekraft och många gånger dygnade jag med kylskåpet som enda sällskap. Sedan blev hetsätningarna mer omfattande, jag åt allt jag hade och kunde inte längre hålla mig till det jag köpt hem. I hemlighet började jag ta ur mina rumskompisars skåp och lådor, åt en kaka här, en chipspåse där, de hade ganska stora förråd av snacks hemma och märkte inte att det började försvinna ur dem med en gång. I början var jag noga med att köpa hem liknande varor och lägga tillbaka så de inte skulle förstå att deras mat alls varit försvunnen. Men mina tankar blev starkare och starkare, jag kunde inte längre hålla mig till EN kaka och jag kom sällan ihåg efteråt vad jag ätit och vad jag tagit. Mina rumskompisar började märka att det de köpte hem inte fanns kvar när de ville ha det, och eftersom jag skämdes så över vad jag gjorde blånekade jag till stölden. Istället började de skylla på varandra och deras relation försämrades i takt med att mina hälsa gjorde det.

Och visst kunde det bli ännu värre. De jag delade lägenhet med började undra varför jag sprang ut och in i badrummet så ofta och jag förstod att jag snart skulle vara avslöjad om jag fortsatte, speciellt eftersom det lätt blev stopp i vår toalett. Men sluta spy kunde jag inte, inte nu när mitt hetsätningsbeteende var så omfattande så jag började spy på andra ställen. Gömd inne i min garderob kastade jag upp i plastpåsar, jag kräktes i soptunnan och i klädkammaren. Lukten började göra sig påmind, jag skyllde på ventilationen. Ingen undrade varför jag hade så mycket skräp att slänga i containern hela tiden.

Men jag slutade inte heller att kräkas i badrummet, det var ju trots allt den enklaste lösningen. Min hygien försämrades eftersom jag inte brydde mig om mig själv tillräckligt för att hålla mig och mitt rum iordning. Toaletten såg snart ut som en krigzon, jag spydde inte bara I toaletten utan det hamnade på golv och väggar också. Jag hatade mig själv men orkade inte bry mig, istället straffade jag mig själv genom att skära och skyllde på andra. Det är otroligt hur länge jag klarade mig undan.

Jag skäms verkligen över hur jag behandlade dem när jag tänker tillbaka, jag var så fast i mitt destruktiva beteende att jag inte hade någon energi att lägga på att sopa igen spåren efter mig. Måttet var rågat när min ena rumskompis såg att mina armar var stora sår efter alla gånger jag skurit, hon anmälde mig till skolans styrelse och började leta efter en lägenhet dit jag inte hade tillträde. Det blev många och långa samtal om hur jag skulle behandla andra, jag grät och lovade bättring. Men egentligen blev jag bara sjukare. Jag blev bättre på att stjäla eftersom situationen krävde det, i mitt huvud hade jag inget val, jag kunde inte sluta ta av deras mat. Två av rumskompisarna valde att flytta ut, den tredje och sista stannade men pratade inte längre med mig. Hon gömde all sin mat på sitt rum och talade med mig genom lappar på badrumsspegeln.

När året var slut och det var dags att flytta ut åkte hon utan att ens säga hejdå. Vi har inte pratat sedan dess.

Jag önskar att jag kunde bli frisk bara för att bevisa för mig själv att jag inte är den där äckliga flickan som alla undviker. Jag är inte så hemsk egentligen, men min sjukdom har gjort mig sådan. Förhoppningsvis kan jag en dag leva ett liv utan att stjäla, kräkas, smutsa ner och förstöra mig själv.

Jag är så sjukt äcklig.