Jag erkänner. Idag fegade jag ur. Drog mig bakåt, in i mitt skal. Kämpade med och inte mot alla de tankar som virvlar runt i mitt huvud. En del av mig VILL bli inlagd, vill tillbaka till ruta ett igen. Vill bevisa att jag är jävligt SJUK och mår jävligt DÅLIGT. Jag drömde om det inatt. Om sondnäring och förbud. Om att lyda eller inte lyda. Jag lyder dem alltid, men önskar att jag inte gjorde det. Jag är för liten för att vara obstinat.
Min familjeterapeut delade mig sig av en intressant åsikt sist jag var där. Enligt honom är ätstörningen ett sätt för mig att få uppmärksamhet, jag vet att jag drar till mig blickar när jag är utmärglad och jag är medveten om att folk bryr sig om mig när mina värden är dåliga. Jag önskar att jag inte vore i så stort behov av bekräftelse, men det är så centralt i mitt liv att jag inte kan blunda för det. Jag vill bli sedd. Jag vill sticka ut, till nästan vilket pris som helst. Det är därför jag bara lyckas bli bättre till en viss gräns före jag blir sämre igen. För när mina värden förbättras och jag går upp i vikt svalnar folks intresse, de OROAR sig inte längre. Då måste jag se till att de börjar bry sig igen, även om det kostar mig min hälsa.
Tänk att sådana här tankar kan pågå under huden på en utan att man är medveten om det...
Hade planerat filmkväll med en kompis ikväll men jag stod inte ut med tanken på att någon skulle se det äckliga skal av fett och ångest som jag är. Jag kunde inte låta henne få se mig såhär, jag måste bli bättre först, bli... Något i mig vill säga smalare, men jag vet att det är helt fel ord i sammanhanget... Jag vet inte vad jag vill, men jag måste i alla fall förändras innan jag kan låta någon få vara med mig, runt mig. Jag är inte värd andras tid just nu.
Såg fireflies in the garden med mamma på eftermiddagen, en fin film om en vanlig, men på samma gång helt unik familj. Den berörde verkligen och lämnade mig med en klump i magen - 4/5. Ikväll blev det rotmos och rödbetsjärpar (vem klarar av att BRÄNNA rödbetor? Utom jag då...) och sedan mäktiga, mästerliga, magiska American History X. Den fick mig till och med att glömma bort ångesten ett par minuter efter att mackan och gröten blivit uppäten. Nu är den dock tillbaka, med full kraft. Varför, VARFÖR, varför kan jag inte bara få tyna bort utan att alla ska lägga sig i och FÖRÄNDRA? Motivationen från igår är helt borta och kvar är bara ett stort svart hål. Jag vill bara få känna mig kompetent igen. Få känna mig kontrollerad och smal. Det är jag inte längre och det gör så ont, så ont...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar