Nu var det länge sedan jag skrev. Länge, LÄNGE sedan. Det blir gärna så när jag inte gör det jag bestämt mig för. Jag har sett till att skriva i bloggen VARJE kväll och när jag sedan hoppade EN dag, bara fortsatte jag, eftersom jag fick så dåligt samvete över att jag inte såg till att en ny post kom upp. En dag blev till flera, och samvetet blev sämre och sämre. Men nu har jag acceterat att jag inte är perfekt när det gäller att posta här. Det är okej, jag kommer inte dö av en veckas uppehåll. Och det man inte dör av gör en starkare. Heter det inte så?
Spenderade dagen i Tranås, med min mormor och (låtsas)morfar. De är mysiga, men bara uthärdliga i små doser (tragiskt nog). Efter ett tag börjar de nästla sig in under huden, de skaver och ger en obehaglig bismak i munnen. De har nämligen en ovana att strö halvironiska kommentarer omkring sig. Meningar som "du som är så tjock borde väl inte äta det där" är inte ovanliga och även fast jag vet att de menar motsatsen gör det så ont så ont. Och inte går det att säga till dem, de skulle bara bli sårade, och det kan jag inte låta dem gå igenom. De är helt igenom goda personer, och jag vill inte förstöra det.
Annars har inte mycket hänt utöver det vanliga. I onsdags var det DBT och det var som vanligt fruktansvärt jobbigt. Jag känner mig så DUM när jag hela tiden svarar "jag vet inte" på alla frågor och jag känner mig inte duktig nog att vara där. Men jag vet att det är nyttigt för mig, jag måste utmana mig själv lite, komma vidare. Så var jag hos min psykolog i torsdags, vilket jag behövde. Att få kräkas ur sig alla känslor, i det här sammanhanget bildligt och inte bokstavligt talat, är något alla mår bra av, och jag i synnerhet. Men han oroar sig lite över att jag verkar ha stannat up, jag går inte framåt just nu. Det gör att jag i min tur börjar oroa mig; kommer han tröttna på mig för att mina framsteg är för små och överge mig till förmån för någon annan? Jag vet inte, och jag vågar inte fråga. Tänk om han säger ja...
Såg på Flickan som lekte med elden i måndags med pappa och jag tyckte väl den var... sådär. Tyvärr inte alls samma standard som ettan, den blev till och med lite fånig här och där. Inte för att jag trodde att mina förväntningar på den skule uppfyllas men jag hoppades på något lite mer raffinerat. Dock förstod jag att boken skulle bli svår att filmatisera eftersom historien inte är lika stark, och skådespelarna gjorde överlag ett bra jobb (måste, som alla andra, återigen hylla Noomi Rapace för hennes insats som Lisbeth. Herregud, vilken tjej!).
Jag åt sallad med pappa på 4-kök i torsdags och vi åt pastaköket i onsdags. Vi försöker äta ute ibland när han är ledig eftersom det, av någon konstig anledning som jag inte kan förklara, känns lättare för mig.
Köpte in en hel låda med blandade grejer som jag ska göra iordning och sälja på tradera. Jag hade glömt hur kul det är att ha något att JOBBA med, att sysselsätta mig med och satsa ALL energi på. Vem har tid med ångest när tiden går åt till annat? Det är väl det pappa menar när han säger att jag måste ut i arbetslivet, han hoppas på att det skulle få mig att GLÖMMA anorexin.
Om det ändå vore så enkelt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar