136

Är i det stadiet i mitt liv då jag väldigt, VÄLDIGT gärna skulle vilja ha en egen lägenhet. Jag älskar mina föräldrar och är väldigt tacksam över att jag får bo här så länge som jag behöver det, men Gud vad jag irriterar mig på dem ibland.

Varför kan vi inte bara komma överens?

Och här editar jag bort alla dömande kommentarer som säger att det är mitt fel för att jag är en sådan äckligt hemsk dotter eftersom det inte är faktabaserade tankar (tack DBT). Istället så försöker jag intala mig själv att det är normalt med konflikter eftersom jag är tjugoett och inte delar alla mina föräldrars åsikter.

De vill mig bara väl. Ingen av dem vill se mig tyna bort, de vill inte se mig död innan de själva är det. Och jag vill absolut inte att de ska behöva gå igenom något så traumatiskt, jag önskar att jag var bättre på att leva och sämre på alla tankar som snuddar vid självmord och destruktivt beteende.

Men oavsett HUR väl de vill mig kan jag inte skaka av mig känslan av irritation som smyger sig in oftare och oftare. De övervakar mig konstant, oroar sig hela tiden, vill stöpa mig i en form som jag inte passar i, hur mycket jag än försöker.

De säger att jag är bortskämd och det kanske jag är, jag vill gärna att min åsikt ska vara den rätta. Men vem vill inte det? Är det så konstigt?

Jag har kommit underfund med att jag reagerar väldigt starkt när jag väl reagerar. När en känsla blossar upp inuti mig dränker den allt annat, och just i det ögonblicket kan jag inte resonera eller övertyga mig själv om att det snart går över. Antingen känner jag INGENTING eller ALLTING.

Som när jag blir arg på min mamma när hon kommenterar något jag gjort eller inte gjort. När hon skriker på mig klickar något inuti mig och jag finner det helt acceptabelt att bli självmordsbenägen över en aldrig så liten händelse. jag försöker att stå ut, jag har ju fått lära mig att alla känslor klingar av förr eller senare, men JUST i den stunden VILL jag bara straffa mig själv för att jag:

1) Fick mamma att börja oroa sig.

2) Tänkt tanken att jag borde straffas.

3) Inte kan ta hand om mig själv bättre.

4) Inte duger något till.

5) borde ha ett jobb/ett liv/ett intresse att leva för som jag kunde lägga min tid på så att mina föräldrar inte finner en orsak att bli arga.

Och ungefär fjorton anledningar till.