Jag är en hemsk människa.
Det kvittar hur många gånger jag vrider och vänder på tanken, det slutar alltid med att jag hamnar på minussidan. Det är så många människor som jag behandlat fruktansvärt illa, fler människor än jag kan lista upp. dels de självklara; mig själv (!), mina föräldrar, min pojkvän... Men också andra i min närhet; kompisar, kontakter etc. Jag önskar att jag inte varit eller blivit ett sådant vrak till människa.
Ätstörningen är stark och listig, den har nästlat sig in under huden på mig och den fräter. Det gör så ont och gör allting så svårt. Allt jag vill, till 100%, är att bli minst, försvinna, bli smalast och benigast. Och jag är så långt ifrån mitt mål just nu, så sjukt äckligt fet att jag inte vill befinna mig i närheten av mig själv. Jag kommer aldrig någonsin duga i anorexians ögon. Så varför kan jag inte sluta kräla i dess stoft?
Bakade kladdkaka, kolamuffins, focaccia och misslyckade brownies idag. Lagade pasta med broccolisås och potatis med böngryta. Hela tiden ekade det förbjudna tankar i huvudet på mig, och jag har inte riktigt klarat av att värja mig som jag borde. Filmen State of play var bra men utvecklade sig till en två timmar lång pina då benen inte ville sitta still och TANKARNA inte kunde tystas ner. Jag vill bara vara tom igen. Tom och ren och lyckad.
Imorgon. Imorgon ska jag bli bättre. Inte ikväll. Jag orkar inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar