Dagen har känts lite bättre än föregående dagar. Inte av någon speciell anledning eller så, den har bara... flutit på. Det blev körslaget ikväll, följt av lite pysslande hit och dit med allt möjligt.
Var dock TVUNGEN att titta lite på bilder från THIN, en hemsida om filmen Thin, som handlar om just ätstörningar och ett center för personer som lider av dem. Varför triggar de mig så otroligt? Varför kan jag inte titta på de bilderna och tänka: nej, jag vill inte ner dit igen? Jag ser hur olyckliga de är, hur svårt de har det, och ändå blir jag bara mer och mer avundsjuk. Jag ser ärren, jag ser smärtan, jag ser benen, och allt jag vill är att slå dem. Att vara bättre på att vara sämst. En del av dem vägde så lite som 50-60 pounds, ungefär 25-29 kilo, och allt jag kan tänka på är att jag inte nådde ner dit. Det var bara ett mål i framtiden, men vid 74 pounds tog det stopp. Jag fick inte nå längre än så. FUCK. De är bättre än mig.
Jag vet. Jag borde inte ha tittat. Men jag kunde inte låta bli. Jag måste ju vänja mig också, eller hur? Jag måste lära mig att det alltid kommer finnas anorektiker, det kommer alltid finnas människor som är smalare än mig. Deal with it. Jag kan inte låta dem förstöra för mig varje gång jag går lite framåt. Det är bara på grund av det här som jag ser till att omge mig (de få gånger jag rör mig utanför mina egna dörrar) av FRISKA personer. Personer som äter, som lever, som väger mer än mig. Då vet jag att jag kommer att må något bättre, de kommer inte framkalla samma ångestnivå i blodet på mig. Jag känner mig hemsk för att jag skurit av kontaktbanden mellan så många av de personer som jag träffat som inlagd men jag har varit tvungen. Jag klarar inte av att se dem må sämre än mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar