Var hos min psykolog eftersom det är torsdag och fick reda på att jag gått ner i vikt. Till och med mer än vad HAN tror eftersom jag får väga mig själv och inte vågade ge honom det sanna resultatet. 39.3. Nu är jag under 40-strecket igen. Vilket betyder att jag borde kunna jobba uppåt igen, eller hur? Det var ju mitt mål, att nå under 40 och sedan bli frisk! Men nu när jag är där vill jag bara liiiite längre ner bland siffrorna, få försvinna liiiite till. Det tar aldrig slut...
Min psykiater var nästa person på tur och hon höjde mina mediciner lite till. Det gör mig inget längre, jag hoppas på att hon vet vad hon gör. Det kan ju knappast bli mycket sämre.
Åt vegetariska wraps på 4-kök innan jag skyndade iväg till bussen och åkte hemåt. Väl hemma blev det kalibalik när jag yppat att jag inte gått upp i vikt utan faktiskt gjort raka motsatsen. Jag hatar att göra dem så arga men det verkar vara allt jag kan...
Och de tror ändå att jag väger 41.5. Jag vägrar säga sanningen till dem, inte nu när jag vet hur de reagerade på att jag bara gått ner lite grann. De får leva i ovisshet tills jag gått upp igen och ligger där jag sagt att jag är.
Är det en vit lögn? Det känns så. Men så vet jag ju att alla gör det de gör för att hjälpa mig och ta mig ur den här situatinen jag försatt mig i och det gäller att vara ärlig för att kunna gå framåt. Jag är bara inte bra på det...
Sedan blev det ännu värre när de fick höra att jag ökat på medicinmängden. Nu vill de riva up himmel och jord, ställa min psykiater till svars och helst spola ner alla tabletter i toaletten.
Jag känner mig så liten i allt detta, som ett barn de argumenterar över huvudet på. Mina impulser blir så starka, jag vill skära, skära, skära. Straffa mig själv. Blöda. Inte är det så konstigt egentligen? Inte när jag behandlar alla jag känner så här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar