Motivationen har börjat falna lite i kanterna och jag är livrädd för att den än en gång ska försvinna helt och hållet. Mår illa ikväll, illa utav alla borden och måsten som svävar omkring mig och förpestar min kropp. DE förstår inte att jag inte är värd att må bra, att jag MÅSTE leva ut alla de här känslorna inuti mig på något sätt. Automatiskt söker jag efter rakbladen, stoppar fingrarna i halsen, gör någonting, ALLTING för att bli av med de kvävande ångestmolnen.
Hur ska jag någonsin kunna leva med mig själv tio kilo tyngre?
Det känns som att alla leker en lek, spelar ett spel. Den enda regeln är att hålla mig utanför, att få mig att gå på så många lögner som möjligt om hur livet BORDE vara. När jag sedan äntligen lyckas få till ett liv som stämmer någorlunda kommer alla fasader rämna och jag får veta att det var rätt från början, men nu är det för sent att gå tillbaka dit. Failure again. Det är aldrig riktigt bra. JAG är aldrig riktigt bra.
Jag vill gråta, men det känns så fabricerat. Så tillgjort.
Någonstan inom mig känner jag mig så skyldig. Det gör ont när folk straffar mig för hur jag beter mig, när allt jag gör känns nödvändigt. Jag FÖRTJÄNAR såren, blodet, smärtan, men DE gör allt för att hålla mig borta från mitt eget beteende. Låser in mig, tvingar i mig, håller fast mig. Jag får inte plats, får inte rum.
Jag önskar så förtvivlat att jag bara skulle få bli lämnad ifred och ändå är det just det som jag är mest rädd för.
Lämna mig inte. Jag tar död på mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar