134

Mamma och jag hade just ett praktgräl som lämnat mig i upplösningstillstånd. Själva ämnet det handlade om var ungefär det mest banala på evigheter men nu kan jag inte skaka av mig känslan av att jag är en äcklig, irriterande parasit som inte är värd att ens andas under mina föräldrars tak. Jag hatar mig själv. Varför kan jag inte vara bättre för dem, för alla som behöver mig, som bryr sig och vill mitt bästa? Istället gör jag bara fel. Och impulserna pockar, vill få mig att ge upp helt, att plocka upp rakbladen som fått vila så länge nu. Men det kan jag inte säga till dem, då säger de att jag "hotar" dem, att jag "vill få uppmärksamhet". Allt jag vill är att straffa mig själv för att jag är en sådan misslyckad besvikelse till dotter, men inte ens det får jag.

Jag borde inte få leva.

Herregud, jag har inte gråtit så här mycket sedan jag var inlagd i USA för snart ett år sedan. Det var lika trivialt den gången; då handlade det om en kaka istället för som nu, en läsk, men kärnan är densamma. Jag gråter inte bara för att jag gjorde något jag inte får, men för att jag inte KUNDE hålla mig undan, att jag VILLE någonting som jag inte borde ha velat, att jag är så fruktansvärd äcklig att jag inte ens kan styra mina egna tankar. Jag är bara ett enda stort fel och jag kommer aldrig någonsin kunna ändra på det.

Jag ber om ursäkt för att jag är så vag, men jag orkar inte förklara hur patetisk jag är, hur pinsamt enkel situationen kunde ha varit om det inte handlat om mig.

Nu känner jag mig som en enda stor drama queen. Blåser upp allt litet till gigantiska proportioner. Men jag måste få ur mig känslorna, jag klarar inte att sitta med dem, det går inte, de tar för stor plats.

Missförstå mig inte, jag kommer inte begå självmord. Inte nu, inte ikväll. Och inte senare heller om jag känner mig själv rätt. Men en del av mig VET att det är det enda rätta. DET är vad jag förtjänar och jag borde ha gjort det för länge sedan. Det skulle ha besparat så många så mycket smärta.

Jag orkar inte vara så här förstörd.