111

Jag hatar bråk. Att vara roten till att folk är arga är det värsta jag vet. Och i den situationen är jag just nu. Mina föräldrar fick reda på - genom mig - att jag gått neråt i vikt de senaste veckorna och de blev mer än upprörda. Enligt dem borde jag inte gå bakåt, inte när alla kämpar så för att jag ska bli frisk. Friskare. Och visst har de rätt, men jag vet inte hur man stänger av alla de där tankarna i huvudet, alla som säger "förstör för dig själv nu, du är inte värd att bli bättre". Jag oroar mig så mycket för att andra anorektiker kommer tycka att jag är misslyckad när jag gått upp i vikt att jag inte kan svälja maten och behålla den. Bara ett kilo mindre, bara ett par dagar till.

Jag är en sådan besvikelse.

De vidhåller att jag inte är det, men jag kan inte tro dem. Inte efter det här. Jag känner mig uppriktigt hemsk, som inte blir snäppet bättre för varje dag som går, istället håller jag fast vid sjukdomen och hoppas på att ingen ska märka något. Att ingen ska hindra mig.

De sa att de kanske närmar sig min tillfrisknad från fel håll, att de kanske inte borde låta mig få ta tiden på mig och långsamt gå framåt. Istället kanske de borde köra ut mig på gatan och låta mig ta hand om mig själv bäst jag kan.

Jag skulle inte överleva länge, det är ett som är säkert.

På DBT:n idag fick jag gång på gång upprepa "jag gör mitt bästa. Jag är inte dålig/äcklig/misslyckad. Jag gör mitt bästa." Det är svårt att tro på det när jag inte kan låta bli att gå bakom folks ryggar och smussla med kaloriintaget. Varför är jag inte bättre på att bli frisk? Varför vill jag inte till 100%?

Egentligen hade jag ingen större lust att skriva dagbok idag. Känner mig ganska tom på känslor efter att ha gråtit så länge. Men jag vet också att ju längre jag hoppar över att skriva desto större är chansen att jag helt slutar posta några inlägg. Och en del av mig känner att jag behöver det här, behöver skriva av mig och få ur mig de känslor jag bär omkring på. Ett psykologmöte i veckan räcker inte till. Inte på långa vägar.

Morden i midsomer ikväll, pizza och cola light så det bubblar ur öronen på mig. Det är min definition på en mysig fredag, jag behöver inte mer än så. Om jag nu bara kunde vara lite lycklig också...