Det känns sorgligt och egendomligt att det redan är lördag och snart slut på semestern. En del av mig säger "var det inte värre än så här?" Jag hade förväntat mig att få kämpa, och det har jag också gjort, men jag har också lyckats ta det lugnt och lapat sol, vilket jag bara hoppades på att kunna göra.
Badade i havet idag och såg till att pappa tog en hel bunt med bilder så att ingen ska kunna kalla mig för lögnare när jag skryter om det. Jag har inte badat i ett hav på MÅNGA år, inte ens i Östersjön som ligger några få meter från mitt hus där hemma. Min officiella ursäkt är att det är för kallt, men visst har det väldigt mycket att göra med att jag måste visa upp mig utan mycket mer än underkläder att gömma mig bakom.
Det slog mig hur många olika kroppar som jag såg passera när jag var där, och hur många av dem som jag ansåg vara smala även fast jag själv skulle ha känt mig som en elefant om jag hade vägt lika mycket. Min åsikt om mig själv och om andra glider isär, de går inte ihop. Jag försöker vara opartisk när jag jämför men till slut dömer jag ändå ut mig själv till förmån för motparten, oavsett hur hon ser ut. Dessa människor på stranden var ju inte bättre eller sämre männsikor än mig, oavsett om de vägde tio kilo mer eller mindre. Jag tror det var nyttigt för mig att komma till den slutsatsen.
Min lillebror som alltid är lite socialare än jag någonsin kommer bli, hade hittat ett par kompisar som jag lärde känna också. De kom från Halmstad och har varit på samma hotell tre gånger, så bra trivs de där. Efter maten möttes vi för att se på uppträdandet på kvällen som ikväll var riktigt bra. Det var en Celebrationshow som firade att resebolaget TUI (det tyska namnet på fritidsresor) fyllde fyrtio år och de unga reseledarna hade lärt sig ett antal olika danser som de visade upp. När showen var över satte vi oss i baren och stannade där i flera timmar, pratade och drack drinkar tills de stängde och de sista servitörerna ville gå hem. För en gångs skull kände jag mig inte utanför, jag kände mig accepterad på lika villkor och på samma grunder som min bror. Även fast jag drack alkoholfritt och var allmänt tråkig skrattades det åt mina skämt och de var otroligt lätta att prata med. Är det så här det känns att umgås med vänner på ett otvunget sätt? Jag var inte den som ansvarade för att samtalet inte dog ut, istället pratade jag när jag kände för det och teg när jag lyssnade. Det var skönt att inte behöva jämföra mig under hela samtalet eller hata mig själv för att jag inte är bättre på att roa de jag pratar med. De anade nog inte hur stor inverkan samtalet hade på mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar