88

Jag har ett problem med att identifiera och hantera mina känslor. Det är helt uppenbart att det är så. Ofta befinner jag mig i en situation som kräver att jag ska reagera och jag känner mig bara tom. Funderingarna kommer igång: Vilken känsla är det jag borde känna i det här sammanhanget? Hur visar man den? Hur borde jag uttrycka mig just nu?

Ibland handlar det om konfrontationer, och om de har med min ätstörning att göra så har jag utarbetat en strategi - jag förnekar allt tills så många bevis finns att det inte går att förneka och sedan gråter jag. Varje gång är det samma sak. Jag ljuger inte för att vara elak eller för att skydda mig själv, mina lögner är en reflex, ett överlevnadssätt. Förut, när jag levde själv och ingen visste någonting om anorexin och depressionen höll jag mig flytande med hjälp av lögnerna. Jag kände ingenting så jag spann mig en mask som visade känslor åt mig. Nu skärskådar folk mig hela tiden, de kan bevisa med pinsam tydlighet att det jag säger inte stämmer. Så min gamla mask har vittrat sönder, den går inte att använda längre.

I en del sitationer skulle det vara skönt att automatiskt känna någonting. Som när min pojkvän ringde och ville prata om sin otrohet. Jag säger inte att jag inte var besviken, arg och ledsen, det var jag och det är jag, men just då, i det ögonblicket, var jag bara tom. Det slutade med att jag tröstade honom, och det brukar se ut så. Jag tar på mig skulden och jag "hanterar" den, för jag är van vid det och jag är stark nog för det.

Vissa känslor är med mig hela tiden. Det är lite av en paradox eftersom det nyss lät som att jag inte känner något alls, men så är inte fallet. Jag känner känslor hela tiden, men jag kan inte namnge eller beskriva dem. Och eftersom jag inte vet var de kommer ifrån kan jag inte börja bearbeta och hantera dem, så istället läggs de på en hög som växer sig större och större. Det är de negativa känslorna som spökar mest, som inte tystnar och som inte låter mig vara ifred. Och varje gång jag hamnar i en situation där jag ställs mot väggen byggs de negativa känslorna på och drar mig närmare kanten som jag så många gånger varit nära att falla ifrån.

En helt obetydlig situation kan locka fram så många känslor att jag drunknar i dem, jag får inte luft, jag får inte plats. Det kan vara så enkelt som att mamma frågar mig om jag har ätit upp osten. Istället för att säga "nej" eller "ja" så börjar min hjärna nysta i frågan. "hon tycker jag ser skyldig ut" "jag borde inte ha ätit av den", "hon tycker att jag är äcklig nu när hon vet att jag ätit". Situationen blir många gånger större än vad den var ifrån början, och jag kan inte släppa den, eftersom jag inte hanterat känslorna än. Proportionerna stämmer inte och jag samlar på mig dessa händelser utan att närmare kunna reda ut dem.

Men jag tror att jag gör framsteg. Som idag, när min, förut nämnda, uppenbart ätstörda kompis gick förbi utanför fönstret. Vid synen av henne kände jag mig inte tom. Inte alls, och jag visste precis vad det var för känsla det handlade om. jag kände bara ren och skär avundsjuka.

"varför får hon men inte jag?" "Varför hotar dem inte henne med sond när hon går ner i vikt?" "Hon väger ju helt tydligt mycket mindre än vad jag gör men inte flåsar de henne i nacken med LPTn inte."

Jag antar att jag IDENTIFIERADE den känslan, jag visste då och jag vet nu vad det handlade om. Men jag har inte kommit så långt att jag kan HANTERA den. Istället kan jag inte släppa tanken - varför kan de inte bara låta mig få försvinna i fred?