84

Har funderat idag. Inte för att jag inte brukar göra det annars, tvärtom brukar hjärnkontoret gå på högvarv de flesta dagar i veckan, men idag har det mest handlat om min egen idioti. Jag har kämpat så hårt för att gå neråt i vikt genom åren att jag förstört så mycket av mig själv, min kropp och mitt utseende. Mycket av det kan göras ogjort, eller i alla fall återställa någorlunda, men vissa delar av mig är för alltid nedfläckade av denna envisa ätstörning.

Externa skador:

- Mitt hår glesnade och föll av, ett tag var det så illa att jag var tvungen att klippa av allt och hålla det kort, det var sprött och missfärgat.
- Min hy var i dåligt skick, det mest tydliga var att jag var totalt likblek. Ingen sol bet på mig (och ärligt talat ville jag ha det så, men det var kanske ett sätt för mig att hantera det). Dessutom var den torr och precis som mitt hår, livlös.
- Mina ögon var annorlunda. Jag själv har inte sett skillnaden, men jag får ofta höra nu att det är mer "liv" i dem, att jag länge gick omkring med "död" och "inåtvänd" blick.
- Mina tänder mår inte bra. Inte bra alls. Efter att ha kräkts i sisådär tre år, ett tag mer eller mindre dagligen, har emaljen eroderats bort, helt enkelt frätt sönder. Den lilla emalj jag har kvar kan inte skydda tänderna ordentligt och det ilar konstant i dem, speciellt vid tandborstning. jag kommer aldrig kunna återställa mina tänder i det skick de var, jag tackar min lyckliga stjärna att de fortfarande sitter kvar överhuvudtaget.
- Naglarna skivade sig och blev aldrig långa som jag ville ha dem. De var så sköra att det kändes som att de gick av bara av att jag tittade på dem. Jag har alltid velat ha långa, välvårdade naglar, men det går inte när anorexin tar över.
- Ärr har jag överallt. Vet inte om det hör hemma på den här listan eftersom de inte har med själva ätstörningen att göra men fuck it, det är MIN lista. Tydligast är ärren på ena armen och benen, men de finns på armar, mage och lår. Jag skar inte särskilt djupt det mesta av tiden, bara det blödde var jag någorlunda nöjd, så det är inte mycket som fortfarande syns. En del av mig hatar det (inte ens att skada mig själv klarade jag av!) men den största delen av mig är lättad, det är inte kul att gå omkring som en levande posterflicka för BUP.
- Det finns ett par områden på min kropp som jag inte har någon känsel i. Om det här har med ätstörningen att göra eller inte vet jag inte, men det irriterar mig.
- Jag var alltid, ALLTID kall och frös. Ofta så jag skakade. Det blev en vana till slut, att aldrig vara varm, och jag fick många smeknamn pga det ("isdrottningen" och liknande).

Interna skador:

- Först och främst så har jag inte haft min mens på över ett år. Och innan dess hade jag den bara sporadiskt, några gånger per år. I och för sig tyckte jag det var ganska skönt, jag har inte blivit välsignad med lätta blödningar utan mensvärken sätter tänderna i mig, men jag är också medveten om att jag inte kommer att få tillbaka den innan min kropp fungerar och är i balans.
- Halsbränna uppstår ibland efter att min matstrupe blivit så misshandlad av alla kräkningar. Ett tag kunde jag inte kräkas utan att spy jag blod då den var extra känslig. Det är inte ofta jag backar när jag är mitt uppe i min ätstörning, men man VET att något är väldigt fel när det som kommer upp är rödfärgat av ens eget blod...
- Min kaliumnivå i kroppen sjönk allteftersom min tendens att kräkas steg. Från ett friskt 4,5 hamnade den så lågt som 1,6, och jag har flera gånger fått bli akut omhändertagen på sjukhus där dropp försåg mig med nytt kalium. Nu äter jag tabletter för att hålla nivån stabil.
- Min puls saktade ner och mitt blodtryck sjönk, vilket ledde till att jag svimmade och fick minnesluckor. Jag kan fortfarande sällan ställa mig upp utan att det svartnar för ögonen, men det är mycket bättre.
- Mitt hjärta började slå oregelbundet och "fladdrade" i bröstet på mig, jag var tvungen att vara ihopkopplad med en hjärtmonitor en period för att ha koll på att det slog alls.
- låg järnhalt i blodet, och brister på många andra nödvändiga halter.
- Njurar och lever började krångla, värdena var inte normala.
- jag var ofta förstoppad eftersom jag inte hade nog med näring i mig för att det skulle fungera, och när jag inte var förstoppad hade jag häftig diarré. Det är obeskrivligt skönt att kunna gå på toaletten nu, en av höjdpunkterna med begreppet "friskhet"
- Jag var dessutom totalt uttorkad och fruktandvärt undernärd.

Och det är bara skadorna jag är medveten om. Vad som egenligen har hänt inuti mig kommer jag nog aldrig att få veta, och inte är jag säker på att jag vill det heller. Allt jag vet är att från och med nu ska det BARA bli bättre. Varför strävar jag efter att må så DÅLIGT som möjligt?