463

Var hos min psykolog i Nybro idag och jag börjar förnimma hur min värld faller samman... Vikten går nedåt. Värdena blir uppenbarligen bara sämre och sämre. Och jag som mår så bra! Inombords! Varför kan de inte bara lämna mig ifred?

Jag grät. Jag. Grät. Det har aldrig hänt förut, inte hos min psykolog. Jag är så trött på att ALDRIG vara okej.

Så... BMI 15 var det. Ljusår ifrån BMI 19 som jag låg på i somras. Men jag mår SÅ annorlunda idag mot hur jag mådde när jag blev inlagd förra gången! Jag mår BRA! Jag ÄLSKAR livet! Så varför kan jag inte må bättre fysiskt? Jag kräks inte. Jag äter varje dag. Varför räcker inte det?

Nej. Mer ska ätas. Mer ska behållas. Upp ska vikten. Som om jag orkar hur mycket som helst.

De talar om inläggning igen. Om inte värdena är bättre om en månad. Jag vägrar. Står emot med allt vad det innebär. jag har lagt ner hela min själ i att bygga upp mitt liv igen. Om de tar det ifrån mig... Jag överlever inte det.

Fan.

462

Tisdagar är nästan alltid lektionsfria dagar för mig men de brukar spenderas i biblioteket (FAKTISKT!) tillsammans med ett par fina, så jag får lite gjort. Idag blev det dock annorlunda, eftersom några av oss i klassen blev sugna på Max i helgen. Varför inte? Vi bestämde tisdag, och såg fram emot det något otroligt.

Så sagt och gjort, vi begav oss mot Samarkand framåt lunchtid. Jag var aningen orolig över att känslorna från igår, de känslor som jag är så van vid och som jag hatar så, skulle hänga i och färga hela denna dagen också. Och till en början kändes det verkligen så. Som att jag fick följa med för att de lovat det. Som att de egentligen inte ville ha mig där. Varför skulle de? Jag har inget att tillföra och kommer bara med socialt oacceptabla kommentarer. Och mellan dem är jag tyst och tråkig.

Det tog ett tag av långsamt utdragna komplimanger för att jag skulle orka tänka positivt, men till slut tinade den inte lika mörka sidan av mig upp. Kanske är de genuint glada över att ha mig där?

Jag vågar knappt skriva de orden. Det känns som att bara jag får ur mig det kommer jag ha "jinxat" hela innebörden. Om de ser vad jag skrev kommer de fnysa och skaka på huvudet. "Tror hon verkligen det?" "Gud så dum i huvudet hon är!" "Varför fattar hon inte att hon är oönskad?"

Så jag jobbar istället på att fokusera på att ha roligt.

Efter att en av vännerna (?) varit på en snabb anställningsintervju (som uppenbarligen gick bra!) svängde vi in på Max för den där lunchen vi pratat om i flera dagar. Jag tycker mycket om just Max. Visst, jag har ett minne av att ha ätit där precis när jag kom hem efter att ha varit inlagd i USA som inte är det bästa. Hur jag åt och sedan kräktes och fick mina föräldrar att dra sig in i sina skal och bli väldigt frustrerade. Visst, jag hävdade (som vanligt) att jag inte alls gjort mig av med det. Men det är nog svårt att tro med tanke på att det var mitt liv just då. Och det var ju inte heller sant.

Oj. Ett minne jag förträngt.

I alla fall. Jag satt hela kvällen igår och räknade kalorier för att veta hur mycket jag skulle få i mig idag, hur mycket jag skulle kunna tillåta mig själv att äta utan att kväva mig själv med skuldkänslor. I och för sig vägde jag mig imorse och vägde alldeles, ALLDELES för lite (hur kommer det sig att jag fortfarande går NERÅT i vikt? Det är inte MÖJLIGT!) så i teorin skulle jag ha kunnat äta PRECIS vad jag ville, men jag känner mig själv. Det skulle bli svårt att äta en hel meny, då de ofta snuddar vid hela 1000 kalorier. För en måltid! Men jag ville heller inte äta burgare och sallad - pommesen är bland det bästa när man äter ute... Så jag valde till slut det (enligt mig) bästa alternativet - maxbox med plusmeny (!!) och falafelsnacks. Det landade på (fortfarande i överkant men mer acceptabla) 600 kalorier. Jag blev ett glas rikare (med lilla My!) och 38 kronor fattigare. Och jag hade jättetrevligt.

Det är så fantastiskt att jag KLARAR att vara med folk. Ofta. Varje dag. Att jag inte isolerar mig, att jag inte låter tankarna ta över. Jag som inte träffade någon annan än min familj på HELA veckan - veckor i sträck - ser nu till att vara social VARJE dag. Och jag VILL det. Jag TRIVS med det.

Jag hoppas bara att mina ouppskattningstankar inte är befogade.

Usch. Nu känner jag av dem igen. De sitter fast i bröstet. "Klart de inte gillar dig, varför skulle de? Skärp dig."

Skaka bort dem. Skaka bort.

Kanske var det den rejäla lunchen OCH mellanmålet jag fick i mig av bara farten (jag har ju faktiskt lovat min psykolog att äta mellanmål varje dag. Och här går jag NERÅT i vikt), kanske var det ren lycka, men jag hade SÅDAN energi hela eftermiddagen! Jag hämtade hunden efter att ha dammsugit lägenheten i en halvtimme. Jag diskade, torkade av alla ytor, städade ur köksskåpen, tömde bokhyllan och arrangerade om däri, gjorde om bland mina DVDer och flyttade dem till bättre ställen, sorterade bland mina papper och fixade om i lådorna.

Min perfektionistiska sida är STARK just nu. Jag ÄCKLAS av mitt rum. Av allt OFRÄSCHT. Av småfläckar, dålig luft, smulor, märken. Mycket av det går inte att ändra på. Jag är bara SÅ rädd för att ta hit någon som ser all smuts och tänker "jaha, hon ÄR så äcklig som jag trodde!".

Jag ryser vid tanken. Nu vill jag städa igen.

Men det KAN inte bli renare nu! Jag har i och för sig inte tvättat golvet, men annars FINNS det inget mer att göra!

Suck.

Och det blev säkert att jag städade eftersom jag egentligen borde ha pluggat. Jag har böcker att läsa till skönlitteraturen och ett fonetiskt alfabet att lära mig inför tentan på torsdag. Jag är nervös, men jag tar inte tag i det. Jag stängde av efter tentan i fredags.

Det låter som att jag haft en tuff dag, men den har faktiskt varit helt okej! Jag hade till och med tid för att uppdatera bilddagboken ordentligt, så nu finns det inga gamla bilder ifrån sommaren som jag vill lägga upp men inte hunnit med. Jag vill gärna lägga upp bilder från bakåt i tiden också men de bilderna finns hemma, så jag kan inte göra någonting åt det nu.

Hunden min har fått ont i örat igen... Stackars. Han behöver sin kvällspromenad nu...

461

Gamla känslor väller in. Jag har länge klarat av att hålla dem på avstånd men idag besegrade de mig och de fyller nu varje hörn av kroppen. Jag HAR vänner här. Vänner som efter idag troligtvis ALDRIG vill träffa mig igen. Varför?

- De vet nu lite mer om vem jag är. Förut TRODDE de att de visste, och då gillade de mig, men nu VET de, och då tröttnar de på alla nackdelar.

- Jag fäller sådana OPASSANDE, TRÅKIGA kommentarer! Alla skrattar åt vad alla säger, utom när jag, dum som jag är, öppnar munnen.

- De säkert sitter hemma nu och diskuterar hur jobbig jag är. Och hur de ska bli av med mig.

- jag HELA tiden pratar om USA! USA hit, USA dit, kan jag inte bara hålla käften!? Ingen bryr sig!

- de tror säkert att jag tycker mig vara bättre än dem. Jag känner att min "aura" är nedsättande, och det vill jag VERKLIGEN inte! Det stämmer inte! AAAH!

Jag vill inte verka för säker på mig själv och skrämma bort dem, men jag vill heller inte verka FÖR osäker och fråga dem om vad de tycker om mig hela tiden (en fråga som sliter i mig för att bli ställd ofta, ofta) eftersom de då ABSOLUT kommer tröttna på mig. Det är så svårt att balansera, att inte vara för mycket och inte för lite. Jag kan inte! Jag trampar hela tiden fel, och det är lika jobbigt varje gång!

Jag blir SÅ frustrerad.

By the way. Vågen stod på 38.5 idag. Hoppas det inte betyder att jag väger UNDER 41.4 som jag vägde i fredags hos min psykolog (jag litar inte helt på min våg, därför är den här funderingen inte så dum som den låter). Jag ORKAR inte med hela karusellen igen, speciellt inte när jag TRIVS så bra här EGENTLIGEN.

Och det är säkert, jag BEHÖVER inte vara någons bästa vän. Jag kommer nog aldrig bli det, jag är inte bästa-vän-material. Men jag VILL ha någorlunda i alla fall EN någorlunda nära vän, någon som bryr sig. Som tänker på mig. Som ibland, någon gång, väljer mitt sällskap över någon annans.

Like that's gonna happen...

460

Halloween!

Jag hade inte tänkt gå ut, var alldeles för trött och sliten OCH var på stan under dagen med lillebror och hans kompisar så jag kände inte behovet av att komma ut och träffa folk heller. Men jag HADE ju faktiskt en BRA utklädnad för en gångs skull och jag ville dessutom se vad alla andra hittade på att klä ut sig till så jag bestämde mig för att ändå ge det ett försök. Det blev bara förfest - det räckte alldeles förträffligt - sedan sa jag hejdå och gick hem till hunden (och TVn). Men jag är glad att jag gick. Även om det inte är min favoritsyssla att sitta bedvid när folk fyller sig själva, när de blir gladare och gladare och suddigare och suddigare. Livligare och livligare. Och jag blir tråkigare och tråkigare.

'

Jag är ganska färglös egentligen. Och det märks EXTRA tydligt på förfester då jag mest sitter tyst och sippar på läsk. Vad gör JAG i ett ölspel? "Drick fem klunkar!" Ömm... Okej... Förresten drack jag RIKTIG läsk. Sockrig sådan. Med kalorier. Så i mitt huvud VAR det jobbigt med de där fem klunkarna. Men inte på det sättet som det var meningen.

Nej, nu klagar jag IGEN.

Det var ändå spännande. Det var kul att de VILLE ha mig där, att de FRÅGADE. Och de ville också ha med mig ut, det märktes på hur enträgna de var. Det gör mig glad i hjärtat. Jag tycker så mycket om dem.

459

Tentan idag gick helt okej tror jag. Eller ja... Jag tror att jag blir godkänd. Hoppas jag. Helt ärligt kan det lika gärna bli ett IG som ett VG och osäkerheten är jobbig, men jag är van vid den. Den skiljer sig inte märkvärt från hur det brukar kännas efter prov. Nu vill jag bara ha resultatet...

Så var jag hos min psykolog och som vanligt vägdes jag (han har slutat gå ut ur rummet när jag väger mig - HA! Jag VISSTE att han skulle sluta lita på mig! Jag SA att det skulle hända!) och jag hade gått upp ungefär precis 100 gram. Känns bättre än det borde. Jag KAN hålla min vikt stabil! Sedan att jag egentligen ska uppåt... Det är inte lika viktigt. Eller hur?

Så var jag hos de finaste fina ikväll och åt kladdkaka (japp. Funkade jättebra.) samt såg på the hills have eyes. Skräckfilm av den mildare graden. Alldeles för mycket klichéer för att man skulle kunna ta den på allvar, men den hade sina stunder och mutanterna förföljde mig ett tag. 2/5.

Nu är jag trött och sliten. Jag är inte van vid att BÅDE plugga OCH vara social. men jag gillar det. Det är en skön trötthet.

458

Min dator ÖVERSÄTTER varenda sida jag går in på. JAG VILL INTE HA DEM ÖVERSATTA! Visst, jag kan trycka på "visa original" varje gång jag får upp något nytt, men det är SJUKT frustrerande. Inte går det att trycka på "alternativ" heller, för där är "översätt aldrig från engelska" INTE KLICKBART! Varför finns det som val om man inte kan välja det? Jag hör dem hånskratta även när ljudet är av...

Pluggdag på biblioteket, med en hel del skratt och sidospår. Att det kunde vara SÅ HÄR kul att ha vänner, det har jag aldrig förstått... Visst, jag kommer nog aldrig bli en "bästa vän" men jag är i alla fall medräknad. Folk vill ha mig där. Och jag går dit. För att jag vill. Det trodde jag väl ALDRIG skulle hända...

Varje gång jag tänker på tentan på fredag ryser jag till. Jag BORDE studera mer än vad jag gör, men alla säger till mig att plugga MINDRE. Tänk om jag inte klarar den? Tänk om jag är den ENDA som inte får godkänt?

Grumsgrums...

Och för att klaga lite till; min lysrörslampa på toaletten fungerar inte. Den dog imorse. Så jag gick och anmälde det hos vaktmästaren som lovade att komma och fixa det. Inte ett spår av honom. Skulle ju vara trevligt om han kom i ÅR. Med tanke på att det är GANSKA viktigt med ljus på toaletten!

Dessutom kan han komma in när han vill eftersom han har nyckel så nu är jag ÄNNU mer slavisk med städningen än innan (ja, det går). Tänk om han kommer när jag inte har diskat? Inte har dammsugit? Då kanske jag blir anmäld! Tänk om de slänger ut mig! De kanske inte vill ha mig kvar i lägenheten om det ser sunkit ut?

...

Jag vet. Jag tänker för mycket. Det är ingenting nytt.

457

Off. Trött och seg efter allt pluggande. Det är som att hjärnan har stängt av, den orkar inte ta in någonting mer idag. Så jag har inte läst HÄLFTEN så mycket som jag borde ha gjort. Istället har jag slötittat på TV mellan tupplurarna. Ungefär.

Väldigt sentimental. Kan inte skaka av mig minnena som väller in över mig varje gång jag sluter ögonen (och eftersom jag är så SJUKT sömnig kan jag heller inte hålla dem öppna). Just nu längtar jag hem. Hem med stort H. Är det pretentiöst av mig att kalla det mitt hem? För tro mig, det är inte till mitt föräldrahem jag längtar. Dit kan jag åka när jag vill. Nej, USA var mitt hem. Jag hade ALLT där. Visst vet jag att landet i sig inte har så där väldig högt anseende och visst vet jag att det är mycket med det jag inte håller med om, men jag ÄLSKADE stället ändå.

Jag kan inte ens säga VAD det är jag saknar. Jag mådde FRUKTANSVÄRT där. Psykiskt. Men ändå är det ljusglimtar som kommer upp till ytan just nu. Alla vänliga människor. Alla dofter. Alla upplevelser. Allt typiskt amerikanskt. Och jag vill ha det igen. jag vill tillbaka.

Men jag vill inte förlora det jag har här. För jag ÄR lycklig här.

Kan man vara FÖR nöjd? Nöjd med så många platser att de distraherar en ifrån att vara nöjd med det man har JUST nu? Jag vet att om jag återvände till USA skulle jag sitta på campus där och SAKNA. Sakna universitetet här, klassen, lägenheten... Varför kan jag inte bara njuta av det jag har och tacka av det andra som gammalt och gjort? Det VAR bra, jag VAR nöjd, tack och hej.

Det är bara svårt att inte ha fått något riktigt avslut. Det blev ju inte riktigt som jag hade tänkt mig...

Dessutom. Som grädde på moset. Jag GÅR inte upp i vikt.

"nähä. Konstigt."

Jag vet. Jag dricker inga näringsdrycker. Jag äter inte mer än jag behöver. Och innerst inne VILL jag inte upp. Jag vill bara må bra. Helt där jag ligger nu. Eller lite under.

Jag känner mig större och större, men ser fotona där jag blir mindre och mindre. De får mig att nyktra till. Jag kan SE där, men inte här. Inifrån.

Twisted.

456

Spenderade nyss merparten av min kväll (efter LÅNG promenad med hunden min för att gör av med lite av hans överskottsenergi) med att titta på film. Lite mer specifikt "Persepolis" som av en händelse visades på tvåan ikväll. Jag har tittat lite i seriealbumen filmen bygger på och tyckte sanningsenligt att de var lite lagom dryga, men jag ville ändå ge filmen en chans. Varför? Jo;

- det är lördagskväll och jag är på myshumör (och har ingen lust att leta upp någon annan att just mysa med).

- vill se något jag inte redan sett

- den har blivit oscarsnominerad

- den är på franska (!!)

- den är tecknad, men inte menad för en yngre publik.

Sjukt överexalterad satte jag mig ner med min otroligt sena middag för att njuta av verket.

Vad kan jag säga?

Den var FANTASTISK.

Om jag inte var pepp på att läsa franska förut är jag det nu, för oj vad härligt det var att faktiskt förstå ett och annat av vad de sa! Långt ifrån allt förstås, men det var ändå möjligt att hänga med även om jag tittade ner i tallriken ibland och missade en textremsa eller två.

Nu, efter den upplevelsen, har en annan film jag velat se ett tag börjat. En helt annan genre, en helt annan känsla. Nu är det nämligen komedi som gäller - "Best in show". Kanske orkar jag se hela, kanske inte (med tanke på att den slutar vid halv två och jag var uppe vid åtta imorse), men jag ska ge den ett försök.

Imorgon blir det MYCKET mer studier än jag lyckades få in i mitt schema idag. Första tentan är på fredag och jag FÖRGÅS av nervositet!

455

Första snön IDAG.

- Du skojar? DET Känner jag mig sminkad integ ENS november!

Nej. JAG vet.

Och integ smälte den BORT Heller. Den Låg HELA Dagen. Komplett med är OCH KYLA.

Antagligen Känner jag mig sminkad den Borta imorgon, män den KOM MED EN Förvarning.

This vinter Kommer integrerat BLI nådig ...

Läste ATT den antagligen Kommer BLI Källare en In MYCKET, mycket Lange.

Jippi ...

454

Jag har inte haft ett så här långt uppehåll sen jag startade bloggen. Under den här tiden som förflutit har jag inte haft en minut över till att sitta och skriva ner detaljer om mitt liv, och jag sörjer det samtidigt som jag vet att det inte är mycket av det som INTE är positivt.

Under veckorna som gått har jag:

- pluggat (ihjäl mig) - inte ensam alla gånger, mestadels med kompisar, vilket gör det helt okej.
- fikat ätit lunch, fått i mig frukost, lagat middag. Ätit helt enkelt.
- haft en HEL del tentaångest. Och nu är det bara lite över en vecka kvar till den första, som jag mår RIKTIGT akut dåligt över.
- varit på maskerad / tjejkvällar / fikapauser / lunchmöten / PLUGGDEJTER (tyvärr ingen kärlek involverad) / filmstunder / brorsumgänge... Jag har som mantra att "om jag förut ABSOLUT skulle tackat nej, är det nu dag att tacka JA". Utmana, men göra det förnuftigt, med förstånd. Jag VET mina gränser, och jag stretchar dem bara så långt som jag klarar.

Som den här maskeraden jag pratade om. Jag fick inbjudningen över internet och såg paniskt hur HEMSKT allt skulle bli framför mina ögon. För visst skulle det bli mat (bakad potatis), efterrätt (mazarintårta), lekar (så ska det låta) och PRAT. I det här fallet ingen alkohol, vilket gjorde beslutet lite lättare, men nattsvarta funderingar hann gro och sätta sig fast här och där i kroppen. Ändå läste jag mejlet, kollade upp datumet i almanackan, frågade mig själv "vill du verkligen inte gå eller är det bara rädsla?", konstaterade att jag FAKTISKT ville, och tackade ja. Allt inom loppet av ett par sekunder.

Det hade jag ALDRIG gjort förut. INTE en chans. Och ännu bättre - jag GICK faktiskt. Backade inte ur, kom inte med någon ursäkt i sista sekunden. Låtsades inte vara sjuk eller bortrest. Jag gick, jag träffade folk jag aldrig mött, jag åt tillsammans med dem utan att låtsas om tårarna som brände när jag kände mig tvungen att äta alldeles för mycket mazarintårta och gick segrande ur striden. Jag kan inte påstå att alla tankar var bortblåsta, det är SÅ svårt att inte jämföra sig och känna att man hamnar sist och är sämst i allt ("hon är SÅ jobbig", "varför blev HON inbjuden?", "Jag gillar INTE hennes attityd!") men jag orkar inte. Jag ORKAR inte. Så jag låter dem tycka vad de vill. Jag har kompisar här - RIKTIGA kompisar, som vill ha med mig på saker, och jag BEHÖVER inte alla andras godkännande. Jag HOPPAS de gillade mig, men jag BEHÖVER inte höra att de gjorde det. Att jag var mig själv - varken mer eller mindre - är allt som räknas.

Jag vet, lång pepparagraf, men jag är SÅ stolt! Jag är STOLT över att jag lyckats åstaadkomma det här, den här förändringen. Det är något inom mig som är ANNORLUNDA, som har klickat. Jag VILL verkligen få det här att fungera, jag älskar det jag gör och kan till och med påstå att jag är tillfreds med mitt liv just nu. Ibland är jag hemma ensam (jag behöver egentid) men inte ALLTID. Ibland är jag med vänner, men inte JÄMT. Jag försöker balansera, och jag försöker verkligen ta hand om mig själv. På riktigt.

Detta innebär att jag inte äter lunch själv. Aldrig. Det fungerar inte. Jag tar med mig maten till någon, äter den med klassen eller frågar någon om de vill köpa något någonstans med mig. På morgonen ser jag till att få i mig min havregrynsgröt, så jag orkar med lektionerna. Skillnaden är markant. På kvällen klarar jag mig oftast själv, jag tar lång tid på mig att förbereda och njuta av maten, oftast tillsammans med halv åtta hos mig eller annat TVprogram. Men om någon vill äta middag med mig går det också bra. Stödet tas tacksamt emot.

Tyvärr är det inte lika lätt med resten av måltiderna. Mellanmål? Nja... Kvällsmat? Inte varje kväll. Och detta har lett till ännu mer viktminskning. Men nu är jag stabil. Jag såg 39 på vågen och blev lite skrämd; jag måste ju BEVISA att det går bra! Det kvittar hur många gånger jag säger det om vågen motbevisar tesen! Så jag kämpar med näbbar och klor, även om jag ibland (oftast) känner mig som VÄRLDENS STÖRSTA IDIOT som inte längre jobbar åt "rätt" håll.

Så nu har jag ambitionen att äta så att jag fungerar optimalt. Viktuppgången känns inte lika central, men jag ska nog kunna gå upp ett par kilo också. Hur svårt kan det vara? (Svara inte på den frågan).

Till min hjälp i den kampen har jag först och främst VILJAN. Jag VILL INTE flytta hem igen, läggas in igen, jag VILL klara mina tentor och jag vill fortsätta på det här spåret - jag ÄLSKAR min linje - kanske har jag ÄNTLIGEN hittat rätt. Jag har också vänner. Vi kanske inte är VÄRLDENS tajtaste och jag kanske inte är NÅGONS nummer ett (som jag så desperat vill vara) men jag accepteras av många, och de är alla underbara. Bara det gör mig tacksam.

Ja, det är mycket kvar. Halkade in på en annan blogg nyligen, även den om att bli bättre och lämna sjukdomen bakom sig. Direkt satte tävlingsnerverna igång. "Jaha, där ser man. Hon hade nattvak. Det hade inte riktigt jag. Hon mådde sämre än mig. Jag måste slå henne". Idiotiska idéer som sätter sig i magen och som gör allt så svårt att urskilja sanningen ur.

Men vadå, ingen går väl igenom livet utan prövningar? Det här är min, och jag är INTE besegrad.

453

I helgen var det bokmässa i Göteborg och snälla, söta kompisen bjöd med mig och jag tackade JA! Så efter ungefär en vecka av ÅNGEST över heldagen med henne (inte för att jag inte gillar henne, tvärtom, utan för att vi då skulle spendera mycket tid tillsammans för första gången på länge, äta alla mål tillsammans etc) blev det dags att faktiskt åka.

Och VILKEN DAG! Vad kan jag säga, jag har inte ord! Böcker, böcker, böcker, författare, utställare överallt. Autograferade böcker av Morgan Alling och Alexander Mccall Smith, bilder med dessa två plus Alexandra Pascalidou och Leif GW Persson. Dessutom var ju Bamse och mumin där! Så de är också med på bild!

Jag hade verkligen jätteroligt.

Helt fantastiskt, jag är SÅ stolt över mig själv.

Jag åt för lite, som vanligt, men jag jobbar på det. Sammanlagt under resan (från sju på morgonen till nio på kvällen) blev det:

en mannafrutti
En dubbel vegetarisk macka med kesoröra och paprika
En halv brödbulle med stekt ägg (och smör)
vindruvor
ett äpple

Men jag åt kvällsmat när jag kom hem och drack duktigt en näringsdryck. Så jag känner mig nöjd.

Jag är SÅ målmedveten just nu, jag gick förbi en spegel igår och mådde riktigt dåligt över vad jag såg. Jag är ju inte lyckligare så här! Visst känner jag mig "duktigare" när mina ben står ut så mycket som möjligt, men det finns ingen sanning i den känslan!

Mamma är så grymt besviken på mig just nu, över att jag inte går upp snabbare i vikt. Vi kan inte prata med varandra utan att någon av oss blir arg, och 80% av våra konversationer består av enkelspåriga frågor som "varför går du inte upp i vikt?", "Vad åt du idag?", "När ska du beställa fler näringsdrycker?", allt med ilskna stänk som står som kaskader runt varje bokstav. Jag mår inte bra av att utsätta mina föräldrar för det här, men de gör det inte lättare för mig med alla skrik och all ilska. Jag VILL verkligen bli bättre, och jag kämpar så hårt jag kan, jag ORKAR inte med att höra om mina misslyckanden HELAtiden!

Jag köpte faktiskt en våg idag, mot all kunskap jag har. Innan ni dömer - lyssna på mitt argument.

Orsaken till att jag har gått ner i vikt här (eller, den största av dem) är för att jag inte har någon som håller ett vakande öga på min vikt. Förut, innan jag hamnade här på mitt universitet blev jag vägd en gång i veckan. Det var inte enkelt då, men det GICK. Innan sommaren, när det systemet var igång, vägde jag min målvikt, och lite mer därtill. Sedan kom sommaren och INGA vägningar, och nu terminen och ett fåtal av dem. Att inte veta gör mig hispig, jag får för mig att jag gått upp massvis över ett par dagar och drar sedan in på maten för att kompensera fram tills nästa gång jag väger mig - för att se till att jag inte sticker iväg alldeles.

Ingen tar det på allvar, ingen hör det jag säger - att bara jag får hålla koll på min egen vikt så kommer det gå uppåt. Framåt.

Jag TROR verkligen att jag har den disciplinen som behövs nu att jag inte kommer falla dit och tävla mot mig själv över en låg siffra, jag har lovat mig själv att INTE väga mig stup i kvarten utan istället välja ut en eller två dagar i veckan och hålla mig till dem. Jag VILL bli frisk nu, jag är SÅ trött på det här. Och allt annat fungerar SÅ bra, det är "bara" vikten som krånglar.

Dessutom har jag pratat med mina föräldrar om det, de vet om att jag har den så det här är inget smygande eller så. Jag är helt på det klara med att om det inte fungerar så slängerJAG ut den. JAG. För att jag vill fokusera på hälsa och lycka, inte på en sjukdom som borde varit överstökad för länge sedan.

452

jag tror att jag är lite kär. Bara lite, lite, sådär så det pirrar en aning i magen när man tänker på honom och man har inte alls något emot att fantisera om små stunder tillsammans.

Det är någonting med kärleken som jag saknar. Med tvåsamheten, att alltid ha någon där och veta att han finns där för MIN skull, för att han älskar MIG. Inte för att han måste, men för att han vill. En idyllisk idé om myskvällar i soffan, uppskattande blickar och ömhet när man inte behöver det och inte förtjänar det.

Men det skrämmer mig ännu mer. Att dela allt, att öppna sig helt inför någon annan. Jag VET ju (enligt mitt eget huvud alltså) att han bara skulle finnas där tills han lärde känna mig PÅ RIKTIGT, tills han förstod att jag inte var den han trodde. Och då är det bättre att inte blanda sig i alls. Att inte låta sig själv bli involverad.

Jag tycker inte om att vara i ett förhållande egentligen. Visst, det är tryggt att luta sig mot, men förutom det är det bara tvång och sex av alltihop. Och jag klarar inte av något av dem, de river sönder mig. Så jag är inte mycket till flickvän.

Jag drömmer mardrömmar om närhet. Om att ha någon som inte vill stanna på behörigt avstånd. Om att bli påtvingad, utnyttjad, överkörd. Igen. Jag orkar inte.

Men jag behöver inte oroa mig. Jag är inte flickvänsmaterial. Jag tror inte att det finns många som dras till mig. Speciellt inte nu när jag är så underviktig (för ja, jag har förstått att det gör mig fulare), och när jag fortfarande tvivlar så på mig själv. Ibland känns det bara som att jag har så lång väg kvar att gå, och ingen kommer orka vänta på att jag är klar när jag dyker upp på andra sidan.

Och ändå, jag är inte särskilt ledsen ikväll, inte på något sätt mer nedstämd än jag brukar. Bara tankfull.

jag har accepterat fakta.

451

Efter en minst sagt dåsig förmiddag var jag inte ett dugg sugen på att visa upp mig för världen. Osociala jag var tillbaka, med besked. Och vet ni vad den bästa medicinen är mot det?

LÄMNA RUMMET.

Så jag släpade mig ut för att ta ett par andetag luft, besöka min lillebrors fest i ett par minuter och sedan smita hem igen.

Trodde jag.

Men hör och häpna - jag stannade hela kvällen! Eller ja, tills de drog vidare vid 11tiden, jag tyckte att det räckte då, men jag är SÅ glad att jag gick! Lillebrors kompisar är alla trevliga, det vet jag sedan innan, men det var inte förrän igår som jag verkligen kände mig bekväm med dem! Jag skrattade och pratade, inledde konversationer med folk jag inte kände och mådde ganska så bra. Jag - som inte dricker - brukar annars bara känna mig utanför.

Kanske har det att göra med att vi var runt tio killar och tre tjejer? Av någon anledning är det MYCKET lättare att prata med detta mystiska andra kön, de är inte alls lika lätta att jämföra sig med och de är inte heller lika benägna att ljuga en rätt upp i ansiktet (inbillar jag mig).

Eller så var det något annat. En inställning? Tur? Vilja?

Jag är glad. Sjukt glad. Tänk vad humöret påverkas av att träffa andra. Hur överlevde jag när jag inte pratade med någon (utom kanske kassörskan) i flera veckor i sträck? Eller ja... Det gjorde jag ju nästan inte...

450

Lite nytagna bilder ur de få perspektiv som överygar mig om att ett kilo eller två faktiskt inte skulle skada...

449

Umm... det här inlägget känns aningen barnsligt och väldigt gnälligt...

Idag var en uppåt/neråtdag. Beroende på när man frågade mig. På morgonen hade vi ett prov - vi skulle spela upp en teaterpjäs på franska. Jag tycker om teater, det gör jag verkligen men det finns ett litet problem.

Jag KAN inte sluta vara extremt självkritisk! Hur gör man? Alla säger till mig att jag "måste sänka kraven" och jag VILL göra just det men jag KAN inte! Varje gång jag gör fel eller något inte går som jag vill kommer den där välbekanta känslan av värdelöshet som ett brev på posten. Den är ofrånkomlig.

Jag hade ungefär 20 repliker på franska. Jag kunde alla utantill (efter tre dagars FLITIGT övande) och satte alla utom en. EN. Och det känns som att jag förstörde hela föreställningen. Det är därför jag slutade med teatern. För att kraven knäckte mig. För att jag inte kan se tillbaka på EN ENDA föreställning utan att tänka "jag gjorde fel där och där."

Jag blev godkänd. Jag fick många positiva kommentarer om hur jag agerade. Men allt jag kan höra är "vi säger att hon var duktig och skrattar bakom hennes rygg".

Vad arg jag blir på mina egna tankar.

Som om inte pjäsen i sig var nog så skulle vi efteråt - hela klassen på tolv personer och tre lärare - fika tillsammans. Te eller kaffe (te är lugnt. Det klarar jag) men så fick vi välja mellan banankaka och kokosboll. ÅNGEST! Jättemesig superångest!

VIlken innehåller flest kalorier? Vilken borde jag välja ur friskhetsperspektiv? Ur sjukhetsperspektiv? Hur gör jag för att inte verka onormal? Kan jag lämna eller måste jag äta hela? Vilken vill jag helst ha? Vilken är godast?

Min ätstörning är konfunderad. Jag BORDE nog ha valt kokosbollen – det MINST farliga av två hemskheter. Den var aningen mindre än banankakan. Antagligen minimalt färre kalorier. Men jag VILLE ha banankaka! Kokosbollen lockade inte alls lika mycket!

Jag tog banankakan. Kände mig otroligt skyldig. Åt halva, stoppade resten i min, då tomma, kopp. Men jag var ändå nöjd. Jag åt en HALV kaka (de var inte små!) i ett rum fullt med människor, avstod inte, tog inte det jag ”borde” utan åt för att jag ville ha.

Ändå...

Tycker alla att jag är konstig nu när jag inte åt hela? Analyserade de mitt beteende? Gör folk det eller är det bara jag?

Efter den pärsen gick jag hemåt helt förberedd att plugga ihjäl mig inför morgondagens prov. Utanför mitt hus hade några internationella studenter grillfest och istället för att skyggt springa förbi gick jag dit och pratade med dem! JAG tog initiativet! Jag VILLE prata med dem! Jag känner inte igen mig själv =)

Det gör mig stolt och glad. Och jag fick inte så mycket läxor gjorda....

448

Jag är helt klart en allt- eller ingetmänniska. Det är extra tydligt när man läser den här bloggen. Antingen postar jag som en tok - flera gånger om dagen - eller så postar jag inte alls. Det är svårt för mig att bara skriva ibland, det känns som att det är så hopplöst att komma tillbaka när jag inte varit "regelbunden" som jag brukar. Helt sanningsenligt så har jag TOTALT undvikit den här sidan, för om jag inte uppdaterar som jag brukar får jag dåligt samvete.

men jag skakar av mig det. Och skriver nu. Det är väl det som räknas?

Min klass är underbar. Alla är jättetrevliga och lätta att prata med. I början kändes allt toppen och jag umgicks (NÄSTAN) obesvärat med dem. Nu börjar ångesten göra sig påmind oftare och oftare. Jag får bilder i huvudet av hur de pratar om mig när jag inte är där - hur de dömer allt jag gör och skrattar bakom min rygg.

Som idag. Jag är med i en grupp på fyra som ska sätta upp ett par scener ur ett manus (på torsdag är föreställningen!), självklart på franska eftersom det är vad jag läser, och jag känner verkligen att de ser ner på mig i gruppen för att jag inte har så mycket att erbjuda. När sedan två av dem gick satt jag kvar med den sista för att öva lite mer basic franska. Hon gick sedan på toaletten och precis då, när jag satt där ensam och väntade, fick hon ett SMS - från en av de andra medlemmarna! Vad skrev hon om det INTE handlade om mig? Det måste vara något negativt, det finns inget annat jag kan tänka på mig! jag ville SÅ gärna läsa det, men jag VET bättre - så gör man inte. Så jag lät bli. Och undrar fortfarande.

För att återgå till det jag egentligen skrev om - jag är inte helt kär i mitt program. Ska prata med en studievägledare imorgon och se om vi kan göra något åt det. Jag tycker att det är jobbigt att jag inte kan hålla mig till ett och samma program en hel studietid, jag är så hattig, men jag vill hitta något som VERKLIGEN passar mig. Mina kunskaper i franska räcker inte till för den här kursen, jag ligger SÅ långt efter eftersom jag 1) inte bott i Frankrike (som 80% eller så av klassen gjort) och 2) inte fortsatte med franskan direkt efter gymnasiet. Jag är helt körd.

Så, den stora frågan - maten.

Ärligt - den går sådär. Nu när jag har HELT fri mathållning, när jag kan göra som jag vill, är jag bara riktigt duktig de få dagar som motivationen är på topp. Mest blir det frukost, lätt lunch och middag. Frukosten består nästan alltid av havregrynsgröt, lunchen tar jag med hemifrån och äter med de andra, vilket gör att jag har svårt för att äta mycket (av någon anledning minskar viljan att trycka i mig till ett minimum och istället vill jag visa ALLA hur kontrollerat och nyttigt jag äter) och middagen lagar jag omsorgsfullt här hemma på kvällen, eftersom jag FORTFARANDE inte klarar av att spendera fritiden med andra! Men jag ska ta tag i mig själv. Snart.

Mellanmålen är RIKTIGT kluriga att få till. Kvällsmaten går ibland.

Jag smygvägde mig idag på Åhlens eftersom jag inte vågar köpa en våg än och jag har lyckats gå ner igen. Det förvånar mig inte och det gör mig inte så ledsen som det borde. JAG måste sluta med det här!

Vikten stannade på 42.2 med leggings, tjock tröja, jacka och mobil i fickan. skorna sparkade jag av mig. Vågade inte ta av mig kappan också, de kan ju tro att jag har någon konstig böjelse och gillar att strippa in public eller något =)

Jag VILL klara mig själv, jag VILL INTE sluta gå neråt. Jag VILL må bra med mig själv, I mig själv, jag VILL INTE börja äta bättre. Ständig kamp.

Men jag trivs. Och jag TÄNKER inte förstöra det här.

447

Har kommit hem från första nollningsdagen nu, klockan är elva och jag ska upp med tuppen igen imorgon för att hinna med 6.12 bussen. Livet är hårt =D

Jag kom fram till universitetet med gott om tid på mig att ta mig en sväng, byta en hel del ord med en gammal vän som också går där, få i mig lunch (YES) bestående av enquorngryta och råstekt potatis (eller ja... för mig blev det quorngryta och sallad, potatisen var inte att leka med), och sedan leta upp ängen där nollningen skulle hålla till. Vi fick skriva in oss, välja mellan öl och cider (NEJ TACK) och sedan skrev vi namnlappar där vi förtydligade vad exakt vi läste (eftersom det finns en hel del inriktningar att välja på).

Med dessa namnlappar säkert fastnålade på tröjorna delades vi in i lag och fick lagledare som skulle kunna hjälpa till vid frågor och liknande. Eftersom de varit där ett tag hade det nog blivit både en och två cider, men de gjorde sitt bästa =) Vi blev lag rosa, och tillsammans skulle vi utföra en klassisk skattjakt (komplett med utmaningar såsom "bygg en mänsklig pyramid" och "bär underkläderna utanpå kläderna) runt campus.

Det var faktiskt helt okej. De flesta verkar väldigt trevliga och jag kände mig inte alltför bortkommen. Ingen tvingade mig att dricka och alla var genuint intresserade av varandra. Jag behövde heller inte nämna ätstörningen en enda gång och det var skönt, jag diskuterar helst inte mitt privatliv SÅ ingående med människor jag aldrig träffat. Förhoppningsvis kommer jag lära känna några av dem lite närmare (Kanske?Om de vill?) och då kanske det kommer på tal men... inte nu...

Jag känner mig fortfarande inte bekväm i stora sällskap. När folk lämnar mig för någon annan blir jag ledsen och jag tar på mig alla tystnader (det är ju JAG som borde se till attINGEN har tråkigt och är tyst). Men jag HOPPAS att det bara är i mitt huvud. Så jag försöker göra det bästa av situationen.

Och när vi grillat en stund under kvällen (det fanns sojakorv till mig!) avvek jag innan folk började dricka på allvar, jag gick ihop med en annan tjej som jag tyckte mycket om (HOPPAS hon gillade mig!). Efter att vi pratat en stund tog jag bussen hemåt.

Låter kanske inte så betungande men jag är SÅ sjukt trött nu, alla dessa nya bekantskaper tar på krafterna - för att inte tala om denna tidiga uppstigning!

Imorgon ska jag vara med på ett obligatoriskt möte hela förmiddagen som jag VERKLIGENser fram emot, men sedan kommer jag skippa vinbrännbollen och utekvällen. Det känns bara överflödigt när jag inte är intresserad av något av det och dessutom pendlar.

Jag är GLAD och STOLT över att jag åkte, att jag inte gav med mig och stannade innanför mitt hus fyra trygga väggar, men jag kan inte låta bli att slå lite på mig själv för att jag inte kan vara bekvämare. För att jag FORTFARANDE, efter all denna terapi, tvivlar på mig själv och tror att ingen gillar mig. Men jag VET att mycket av det är i mitt huvud och jag hoppas att jag kan arbeta bort det under året.

446

Beställde nyss en bok ifrån franska amazon som jag måste ha inför skolstarten nästa vecka. Bara att ta sig igenom alla steg där på franska var lärorikt. Ja, jag är pepp =)

Har gjort mycket som måste göras innan jag flyttar idag, dels för att jag inte tagit tag i det innan och dels för att det är först nu det börjar kännas... Mindre avlägset. Har dock fortfarande inte betalat nollningen. Jag VILL inte gå, men barnsligt nog är jag rädd för vad mina föräldrar ska säga. Jag vet, jag vet, jag är gammal nog att bestämma själv men... Det känns inte alltid så.

Jag. Vill. Ha. En. Våg. Jag undrar om jag ska skaffa mig en när jag bor ensam? Skulle det hjälpa mig eller skälpa mig? Just nu känns det som att det skulle vara väldigt positivt, men jag vet inte... Jag har ju en tendens att väga mig ALLDELES för ofta och verkligen haka upp mig på siffrorna. Men nu när jag inte har någon så hittar jag ju på vad jagväger istället, och det överensstämmer VÄLDIGT sällan med sanningen. Dessutom kommer jag väga mig mer sällan nu och det kommer göra mig väldigt osäker. När jag är osäker slarvar jag.

Märks det att jag redan övertygat mig själv om att en våg är okej?

Imorgon ska jag förhoppningsvis köpa mig en TV till mitt rum. Det gör mig SÅ SJUKT glad med tanke på att film är det absolut bästa jag vet. Visst, jag skulle klara mig med vår gamla 28 tums tjockTV men det skulle vara långt ifrån idealet. Så när pappa såg en annons om en plattTV för 2000 sa han till mig att slå till direkt. Den finns i Kalmar, så jag tar bussen ner dit imorgon för att se om den finns kvar. Jag hoppas och önskar att den inte är slutsåld, för jag har inte råd med en dyrare... Kanske köper vi varsin micro till lillebror och mig också när vi ändå är där. Och sedan är vi ganska försedda. Det kommer ju alltid finnas vissa grejer som måste införskaffas senare, men det märker vi ju först då. När vi flyttat in och installerat oss.

haha, nej, jag ska inte ta med mig TVn hem på bussen. Mamma tar bilen ner på morgonen. Jag förstod hur det lät ögonblicket efter att jag läst det övre stycket.

Jag är GRYMT sugen på en helfigursspegel. Men när jag nämnde det stelnade både mamma och pappa till märkbart. Att ALLT ska låta ätstörningsrelaterat! Det är ju inte meningen - i alla fall tror jag inte det - jag vill bara ta mina bilder till bilddagboken framför den! Hmm... Vi får se, vet ju inte ens om det finns plats för en.

Jag VILL flytta NU. Det är dags. Jag vill ta hand om mig själv. VERKLIGEN ta hand om. Bevisa att jag KAN, utan hökögon som vakar hela tiden. Bevisa det för mig själv om inte annat. Nästa vecka... Fjärilarna brottas i magen.

Idag åt jag lunch ute med några vänner och det känns nästan bra nu, efter all träning. Jag KAN umgås utan att känna att jag behöver imponera och vara "rolig" och "på mig". Att vara (i närheten av) mig själv räcker. Jag vet inte om de tycker om mig, men jag tror det. Jag tror faktiskt det. Mer än så vågar jag inte spekulera, för då förstör jag allting med min analysering. Så jag stannar vid att det kändes bra.

Mitt rum är en enda stor röra och jag orkar inte ta tag i det eftersom jag snart ändå ska flytta och riva ut allt igen. Men jag vantrivs i röran. Vilket i-landsproblem. Men för mig är det ett fasansfullt jobbigt moment 22.

Såg förresten ett antal filmer den här helgen.

Agora - Historiskt drama väl värt en titt .Skådespeleriet och atmosfären var bra, storyn trovärdig men något krystad och lite tillrättalagd. Bättre än jag trodde. 3/5

Old dogs - Jag VET att en film med Robin Williams sällan är bra. Jag VET att John Travolta har svårt att välja bra manus. Men jag kan inte hjälpa att jag dras till dem ibland, speciellt när mamma är intresserad av deras filmer. De är ju mysiga! Tillsammans som skådespelarduo fungerar de, men manuset är en katastrof. Maken till tråkig (amerikansk) humor får man leta efter! Bajsskämten radas upp efter varandra och man vet PRECIS när den söta musiken kommer för att lägga till en ton av barnslighet. 1/5.

Brothers - Jake Gyllenhaal är väldigt begåvad. Natalie Portman är en gudinna. Tobey Maguire... Kan jag bara se som en tanig spindelmannen. Men de lyser alla tre i den här filmen. Lurade pappa att det var en krigsfilm för att få se den, men fokuset ligger på krigarens hemmiljö, hans familjeliv, deras kärlek. Starkt och rörande. 4/5.

Dessutom hittade jag två filmer på TV jag inte kunde låta bli att se:

Titta han snackar - gammal Travoltakomedi som påminner mig om varför jag gillar honom så mycket fast han gör sanslöst många bottennapp som filmen ovan. Hejdlöst rolig komedi som lyser eftersom den är så anspråkslös. Den försöker inte så mycket, den bara ÄR. Och jag tycker OM. 4/5.

I could never be your woman - lät riktigt usel och jag missade början men sedan artade den sig och bjöd på en hel del skratt. Lyckad (men horribelt namn). 3/5.

Läste förresten att Noomi Rapace är påtänkt för en Oscarsnominering! Fantastiskt roligt, dels för att hon är svenska och dels för att hon är en så fantastisk skådespelerska. Sådant gör mig varm, som den filmnörd jag är, alldeles lycklig.

Har några filmer som jag bara väntar på att lägga tassarna runt:

Mr. Nobody

Greenberg

Mary and Max

The Ghost Writer

Robin Hood

When you're strange

White material

Letters to Juliet

A single man

Den fantastiska räven

Green Zone

Pippa Lees hemliga liv

Toy story 3

Shrek - nu och för alltid

Till vildingarnas land

med flera, med flera.

Vilken filmhöst! Hur ska jag hinna gå i skolan? =)

445

Såg att jag dubbelpostat en gång - ajaj! Nu är det åtgärdat.

Nu kommer jag vara lite... Detaljerad. Hoppa över att läsa det här om har svårt för det där med att kräkas. Jag måste bara få skriva av mig.

Så... Jag VILLE kräkas idag. Det går dagar då jag hanterar impulserna någorlunda, dagar som idag då det skriks inne i huvudet på mig hela tiden och all energi läggs på att stoppa mig själv från tankarnas makt, och så finns det dagar jag faller dit. Jag VILL inte att de ska finnas, men gudskelov är de nu ganska så lätträknade. Ett tag... Ett ganska LÅNGT tag... Från att jag var runt 17 tills jag var... ja, tills nyligen, egentligen, och nu är jag 22, kräktes jag upp ALLT. För mig handlade dagarna om att inte äta alls. Att inte få i mig en enda kalori. Vatten drack jag bättre dagar, sämre dagar fick jag inte ens ner det. Jag ville INTE svälja NÅGONTING som kunde få mig att gå upp i vikt. Inte ett enda litet mesigt hallon, inte en morotsbit eller ett salladsblad.ALLT innehöll kalorier, och kalorier skydde jag som pesten.

Om jag fick i mig en eller ett par, var dagen förstörd. Jag hade en otrolig koll på mig själv under dagarna, det var inte många av dem jag föll dit. Men ibland på kvällen... När jag satt ensam på mitt rum med välfyllt kylskåp - då ramlade jag dit. Och åt jag något, en liten tugga av vad som helst, var det klippt. Då rämnade hela min värld och det svarta gapet slukade mig. Jag åt då allt - ALLT - jag såg. Åt mig igenom natten, åt hela tiden, flera timmar i sträck. Jag fick inte nog.

Och för att må aningen bättre över det hela (ANINGEN. Jag skulle ändå hata mig själv för det i ett antal veckor framåt) kräktes jag. Ungefär var femtonde minut besökte jag toaletten för att få ur mig så mycket som möjligt innan det "gjorde verkan". Jag kräktes tiotals, ibland säkert hundratals gånger i streck, tömde mig igen och igen och igen.

Detta beteende fortsatte. När jag åkte in på behandlingshem var jag tvungen att äta fem - sex gånger per dag. Jag kräktes efter alla. När de förstod det begränsade de tiderna jag fick vara i badrummet. Då kräktes jag när jag kunde. Då fick jag inte gå på toaletten själv. Det gjorde att jag smög in på andras toaletter. När de förstod det fick jag bara vara på mitt rum. Då började jag kräkas i plastmuggar jag slängde i soporna... Att kräkas blev min livlina, det ENDA sättet jag klarade av att leva med mig själv på.

Effekterna av det lät inte vänta på sig. Redan innan behandlingshemmen hamnade jag på sjukhus på grund av mina dåliga värden. När man kräks rubbas kroppens olika funktioner, och speciellt kaliumvärdet försämras. Det gör att hjärtrytmen rubbas och hjärtat riskerar att stanna helt. Det var orsaken till min första (och sedan flera) sjukhusvistelse(r).

Men det jag märker av mest nu, när jag aktivt FÖRSÖKER att behålla allt jag äter, är i vilket skick det har lämnat mina tänder. Det ilar och isar i dem konstant, man kan se tandrötterna på flera av dem och framtänderna är genomskinliga i "ytterändarna" om man tittar noga. Hål har fräts upp här och där som tandläkarna fått fylla i, emaljen är nämligen så tunn att den nästan inte existerar. Och emalj växer inte ut igen. Om man förlorat den är den för evigt borta. Jag borde idag egentligen varken dricka juice eller läsk för att spara mina tänder, men jag orkar inte tänka på konsekvenserna utan håller mig till att inte kräkas. Resten av frätriskerna känns så... mediokra i jämförelse.

Om nu mina tänder är i sådant skick, hur mår då resten av mig? De organ som inte syns? Mina blodprov har stabiliserat sig tack och lov, på grund av både mitt slit och en hel del tabletter, men resten? matsmältning, magsäck, tarmar, lever, njurar? Allt det som jag inte SER men som finns där konstant. Hjärtat som de förvånade sig över fortfarande slog, hur mår det?

Egentligen orkar jag inte tänka på det. Men det hjälper inte att låtsas att allt är okej när man innerst inne vet att man ljuger för sig själv. Allt ÄR inte okej.

Och det är mitt fel.

Mitt och denna hemska ångest.

Låt det inte gå för långt.

444

Dagen har varit en berg- och dalbana, verkligen. Jag vaknade på ett förtvivlat, nedstämt humör. Min lillebrors kompisar hade sovit över och jag stannade på mitt rum så länge jag kunde för att de inte skulle lyckas få en glimt av mig chockledsen. Till slut var jag tvungen att sluta sitta i mitt ide så jag kravlade mig ut och gjorde mig så liten som möjligt.

Efter en stadig frukost som jag "borde" ha mer eller mindre gått upp i atomer efter var jag helt plötsligt ganska okej ändå. Och positivt tog jag ett par steg utanför huset och kom tillbaka från Lidl full av energi.

Då satte vi oss för att diskutera nollningen jag ska ta del av nästa vecka.

Låt mig förklara det här med nollning. Ett gäng ungdomar - okända för varandra - blir itvingade flaska efter flaska av allt som är någorlunda alkoholhaltigt, för att sedan skämma ut sig totalt, allt för att de som är något äldre på samma program en gång fick göra det och vill ge igen.

Jag dricker inte. Aldrig. Och då är jag helt klart ungefär världens tråkigaste person (logik, jag vet). Jag VET inte hur jag ska ta mig igenom *tittar igenom listan* vinbrännboll, förfest och pubaftnar i tre dagar. Utan att ha någonstans att sova eftersom jag inte känner någon och inte har fått min lägenhet än. Jag kommer antingen bli klassad som tönten i gruppen eller få vika mig och dricka mig full för - mer eller mindre - första gången i mitt liv. jag vill ingetdera. Jag vill inte gå.

Ångesten har rivit sönder mig.

Jag grät i säkert en halvtimma. Bara grät. Först i hemlighet nere i pannrummet, och sedan igen när mamma tyckte att jag kunde "skärpa mig" och "se på det lite positivare". Lägg till min lillebrors kommentarer "du är så jävla rädd" och "varför börjar du ens plugga om du inte vågar vara social?" och jag trodde att tårarna aldrig skulle sluta rinna.

Han har rätt. Jag är rädd. Jag är rädd bara jag tar en promenad med en kompis. Och nu ska jag helt plötsligt nollas. Utan att egentligen ha en aning om vad jag ger mig in i. Klumpen i magen växer för varje sekund.

Sedan åkte min lillebror (som jag egentligen har jättebra kontakt med) hemifrån och jag började leta efter pizzalistorna eftersom det var det vi skulle äta ikväll (jag orkade inte ens ha ångest över det OCKSÅ). Däribland hittade jag en hög med kuvert adresserade till mig och jag öppnade ett av dem lite (mycket) nyfiket. Det var mina universitetsbetyg från USA! Som jag LETAT efter hela sommaren! Som CSN behöver snarast! Själaglad ögnade jag igenom dem och blev chockad över betygen. Allt jag kommer ihåg av dem var att jag var så missnöjd med dem att jag inte ens klarade av att tänka på dem. Och nu, när jag läste dem tänkte jag... De är faktiskt ganska okej. De är inte lysande, och långtifrån min standard, men med tanke på vad jag gick igenom och hur jag behandlade mig själv var de ändå... okej. Ett F visserligen, vilket är IG och något jag ALDRIG NÅGONSIN fått förut, men annars bara An och Bn. MVGn och VGn. Så hemskt är det faktiskt inte att inte varje betyg var ett A. Några var det, några inte. Big deal.

En enorm vikt lyftes från mina axlar och jag firade med att hyra tre filmer,varav jag nu sett en. Agora hette den och var spännande (bra för mig), historisk (bra för pappa) och inte alltför blodig (bra för mamma). Jag vet inte hur sann berättelsen är och inte om den har blivit väldigt uppmärksammad eller gått i skuggan under utgivningstiden men jag gillade den verkligen. En STARK 3/5.

Just nu är jag... jag vet inte... Nervös inför torsdag, men jag försöker att skjuta det framför mig. Jag har MASSOR att göra innan dess men tar det lugnt. Lugnare än jag kanske borde. Jag ORKAR inte gråta mer just nu, så jag har hamnat någonstans på något positivt hörn av mig själv. Det känns bra. Det gör det faktiskt. Vi får se hur morgondagen fungerar.

443 - bilder

Idag är peppet nere på absoluta botten. I min hjärna ser det just nu ut så här:

Vikten idag låg på 42.5kg:

Ungefär 6 kilo åt [rätt] håll finns det här:

Cirka 4 kg åt [fel] håll det här:

Och nästan 10 kilo åt [fel] håll det här:

Hur gör jag nu för att inte lockas åt hållet jag borde hålla mig borta från?

442

Lång dag...

CSN krånglar nu när jag ska börja studera till hösten. Jag ringde upp dem idag och frågade vad som var fel, uppenbarligen har de inte fått in mina betyg från det förra universitetet jag gick på. Visst, jag kan förstå att de behöver dem, men det tog dem en månad att be mig om dem och nu kommer det ta lika lång tid för dem att ta ett beslut efter att de fått alla papper. Vad trött jag blir... Universitetet jag ska gå på nu sätter igång med nollning nästa torsdag (PANIK) och så börjar terminen officiellt på måndagen efteråt. Och jag har inga pengar. Och vet inte om jag kommer få några... Känns inte sådär jättekul. Pappa skrek på mig idag för att jag inte skickat in betygen tidigare, men jag svär, jag VISSTE inte att de behövde dem! Jag har gjort ALLT jag kunnat för att det här ska gå snabbt och smidigt som möjligt...

Sedan åkte jag ner till Kalmar för att prata med min psykolog. Och det viktigaste av allt - för att väga mig förstås. Jag VISSTE att jag gått upp den här gången, jag såg det och jag kände det. Till och med mina föräldrar har sagt att jag ser ut att ha gått på mig något kilo eller två, så jag var SKRÄCKSLAGEN men helt säker.

Vågen visade 42.5. Nästan ett halvt kilo ner. Och jag visste inte om jag skulle vara lättad eller om jag borde sparka på mig själv av ilska. Jag kände mig tvungen att ljuga om vikten för min psykolog men han listade ut det ganska snabbt och jag fick ett långt förmaningstal om att jag måste vara ärlig mot honom så han kan lita på mig. Annars vill han inte ha med mig att göra. Jag ÄR ärlig. Om allt UTOM min vikt. Jag VILL inte bli inlagd igen. Det är bättre att tona ner viktnedgången lite, inte berätta hela sanningen.

Så bad han mig berätta om viktnedgången för mina föräldrar. INTE EN CHANS. De går redan sönder av orolighet, de behöver inte höra att deras dotters BMI nu är alldeles för lågt igen. De tror att jag ligger två kilo under min målvikt. Sanningen är att jag nu ligger fem och ett halvt kilo ifrån.

Men jag SKA ta tag i mig själv! Jag jobbar ju så hårt, jag kan inte backa ännu mer! JagVILL inte!

Allt känns bara väldigt, väldigt hopplöst. Det är faktiskt så att viknedgång är det enda jag är riktigt bra på. Och det är så fantastiskt svårt att sluta med det också och sedan bara vara medioker i allt. Att först sträva mot ett mål med varenda fiber i kroppen och sedan helt plötsligt göra någon slags kovändning och försöka komma UPPÅT.

USCH.

441

Usch... Det är vägning imorgon och jag är så SJUKT nervös! Jag VET att vikten gått uppåt, min pappa tvekar inte att säga det ungefär tjugo gånger varje dag, men jag VILL inte se det! Samtidigt vill jag inte INTE se det, jag vill se siffrorna, se skadan, och reparera den. Samtidigt VET jag att jag måste uppåt, och jag VET att jag borde vara glad att det går åt rätt håll.

Allt är så motsägelsefullt just nu.

Skrev jag förresten att jag införskaffat ett måttband? Mitt förra "försvann" spårlöst... Jag saknar det eftersom det mätte inches också, men nu har jag i alla fall ett som jag kan se mina cm på,så jag har en aning om hur jag ligger till. Igår uppmättes mitt midjemått till 54 cm. Tyvärr kan jag inte påminna mig om vad det brukade vara men jag VET att 54 inte är sådär överdrivet mycket. Det känns tryggt. Lite sugen är jag ändå på att börja minska det också... Men lugn. Jag ska inte.

Jag har varit SÅ duktig idag. Verkligen! Frukost, näringsdryck, lunch och trerätters! Det blir sex olika mattillfällen ihop (om man räknar som jag gör)! Och jag har förstås behållt dem alla.

Nu längtar jag ÄNNU mindre till vågen imorgon...

Det är så FRUKTANSVÄRT irriterande att ena sekunden inte vilja något annat än att vara superfrisk och klara ALLT med bravur och nästa sekund slå backut totalt och inte kunna tänka på annat än att nå en minivikt igen. Jag blir SÅ trött.

Trerätters? Säger du. Vad blev det?

Till förrätt lagade jag en (horribelt onyttig) kantarellsoppa och så gratinerade jag små baguettebitar i ugnen. Jag tog ett ganska många skedar av den, men kunde inte få bort bilden av all grädde från näthinnan. Mina föräldrar gillade den i alla fall =)

Huvudrätten blev i mitt fall fylld aubergine, olivoljekokt potatis (kalorier??), blomkål och sallad. Kändes helt okej, speciellt eftersom jag specialköpt 11% ost att ha på auberginen.

Efterrätten var väl aningen trixig att behålla (som om inte ALLT är det) med all grädde och maränger! Men den bestod av grädde utblandad med kesella jordgubb/lime (som är gudomlig by the way), kiwi, banan,maränger och grädde med blåbär på toppen. Kändes VÄLDIGT syndigt med tanke på att jag förvägrat mig SÅ mycket den här sommaren. Men jag lyckades ju i och med den hoppa över kvällsmålet helt, så jag är ändå... nöjd.

Nöjd. Jag tror det. Att jag är nöjd med dagen. En väldigt främmande känsla.

440

Mina hungerskänslor är icke-existerande. De har inte funnits där på många, många år. Skönt, tänker ni kanske, att slippa VILJA äta när magen kurrar. Nej, inte ett dugg skönt. Visst har det hjälpt mig genom svältperioder, de otaliga dagar jag inte ätit (och ibland inte heller druckit) alls. Men det hindrar mig nu, när jag jobbar för att bli frisk.

Likadant är det med mättnadskänslorna, de är också helt bortkopplade från mig. Jag kan äta PRECIS hur lite eller hur mycket jag vill. Min kropp säger inte ifrån när jag fått nog eller för mycket. Det gör det SUPERKLURIGT att veta hur mycket jag ska äta, vad som är rimligt. Jag måste läsa på om allt innan jag äter det så jag vet EXAKT hur mycket en portion är. Om jag äter för mycket leder det till ångest, om jag äter för lite går jag ner i vikt och sätter igång spiralen igen. I min värld är det ALLTID bättre att äta för lite än för mycket. Därför blir det lätt att jag stoppar mig själv för tidigt. Jag har ingen aning om vad en sund portion är.

Jag saknar att vara hungrig, och ännu mer att vara mätt. Att kunna sätta mig ner framför en tallrik och känna; Det här äter jag för att min kropp vill ha det, jag slutar när den inte behöver mer. Nu känns det bara onödigt att äta. Min kropp har ju "uppenbarligen" inget behov av det.

Och det är inte så att jag genom denna konstanta ingentingkänsla aldrig VILL ha mat. Det vill jag. Jag får sug efter än det ena , än det andra, jag ser mat och tänker DET vill jag äta. Jag ÄLSKAR mat, (något som är väldigt tungt att erkänna) och skulle glatt äta hur mycket som helst om det gick. Men suget ska inte förväxlas med hunger. För det försvinner inte. Aldrig. Hur mycket jag än sätter i mig. Förut löste jag det genom att, efter flera dagars svält ha en "ätarkväll" då jag åt ALLT jag saknat och sedan kräktes upp så mycket jag kunde. Och inte lättade suget. Inte för en enda sekund.

I perioder kan jag hantera det. Som den här sommaren. Jag känner mig så KONTROLLERAD när jag bestämmer hur mycket jag ska äta och äter JUST det, när jag lämnar på tallriken och inte fyller upp hela mitt kaloribehov. Suget finns kvar, men i bakgrunden. Jag är bara rädd för att falla dit, att en gång till börja lyssna på suget och häva i mig allt jag ser. Jag tror inte min kropp klarar det hur länge som helst...

Jag önskar att jag visste om det fanns ett sätt att få tillbaka hunger- och mättnadskänslorna, eller om jag förstört det för alltid. Om jag ska sluta FÖRSÖKA känna mig mätt eller om jag aktivt ska försöka leta upp känslan...

439

DBT idag. Hon är så söt min terapeut, hon vill nämligen inte avsluta terapin vid kontraktets slut. Nej, istället vill hon hålla kontakten genom tre (3!) telefonsamtal varje vecka, bara för att se om det går bra för mig och om jag håller mig till friskhetstankarna. Det kanske är en standardåtgärd hon sätter in när ALLA slutar sina veckosamtal men jag känner mig ändå omtyckt.

Jag har kommit underfund med att just OMTYCKT är något väldigt centralt i mitt liv. Jag vill att ALLA ska tycka om mig, vad det än kostar mig. Hur mycket jag än måste ändra på mig för att ingen ska tycka någonting annat. Och ALDRIG gör jag nog. ALLTID känns det som att jag borde varit annorlunda, bättre. Snyggare, smartare, kvickare. Kraven hopar sig lätt och jag når ALDRIG upp till dem.

Jag har blivit mycket, mycket bättre, men jag är fortfarande inte av med alla tankarna som dömer ut mig som den äckligaste av de äckliga och den som INGEN frivilligt skulle vilja spendera tid med. De är inte lika pockande när jag spenderar tid med någon som de var förut men OJ vad högljudda de är när jag måste avsluta. När jag går. När jag blir ensam. Då analyseras det, då vrids det på allt, då kan jag inte se NÅGOT positivt med NÅGOT jag sagt eller gjort.

Det märks även på Internet. Jag VILL ha massor av kommentarer på allt, jag TÖRSTAR efter positiva små meningar som pushar mitt självförtroende en liten aning uppåt. Jag är inte en superoffentlig person vilket gör att jag inte delar med mig av mig själv så ofta, men jag blir ändå besviken när jag inte fått någon kommentar eller om ingen kontaktat mig på något sätt. När jag loggar in på mina bloggar, på facebook eller på bilddagboken och märker att INGEN brytt sig. Ingen har skrivit, berömt mig eller på annat sätt låtit mig förstå att jag existerar. Då vill jag bara skrika åt världen att LÄS och SKRIV att ni gjort det! Var inte anonym, eller om du är det, läs inte i det tysta. Bara REAGERA! På något sätt!

Jag är så krävande.

438

Inatt hade jag en dröm. Man drömmer uppenbarligen varje natt, men jag kommer sällan ihåg vad jag fantiserat ihop så jag brukar känna mig ganska drömfri. Inte inatt däremot. Jag drömde väldigt detaljerat om hur det var att vara inlagd, om ännu en gång bakom låsta dörrar och med fler regler än jag egentligen klarar av. En del av mig har glorifierat den tiden, men nu blev jag än en gång påmind om hur fruktansvärt liten och hjälplös man kände sig i den situationen. Alla dessa bestämmelser man bröt mot bara för att, som en bångstyrig unge som tänjer gränserna så mycket han bara kan. Jag var inte så olydig för att det tilltalade mig, jag var bara inte helt redo att släppa ätstörningen just då. Jag var ju inte ens övertygad om att jag led av en. För mig var det TOTALT omöjligt att äta en normal måltid och behålla den. Det FANNS inte på kartan. Jag FÖRSTOD inte varför man envisades med att försöka trycka i mig måltid efter måltid och göda upp mig till oigenkännlighet. För mig var det dumhet och jag kämpade emot så mycket jag kunde.

Jag var inlagd "frivilligt". Det innebär att de inte hade ett så kallat LPT på mig någon av gångerna. Om man lägger in sig "frivilligt" får man det förklarat för sig att man fortfarande har lite ansvar själv, om doktorn skriver ett LPT och tvingar in en kan de göra lite som de vill. Men egentligen - jag var inte frivillig. De sa helt enkelt till mig att "antingen skriver du in dig själv eller så gör vi det - och det blir bara otrevligare för dig". Inte fick jag bestämma något heller, varje gång jag satte mig emot sa de bara att jag antingen kunde foga mig eller så skickade de efter det där LPT:t. Så jag kände mig grundlurad och väldigt frustrerad.

Idag kan jag förstå vad de försökte göra, men jag tycker inte att de klarade uppgiften så där särskilt galant. Ja, jag gick upp ett par kilo, men tankar och känslor var desamma och efteråt gick jag bara tillbaka till det sjuka igen. Varje gång jag hade chansen fuskade jag på något sätt - jag, liksom de flesta andra med ätstörningar, är en mästare på att ljuga. Det blev nästan en sport - vem kan bryta mot flest regler? Vem kan hålla fast vid ätstörningen bäst?

För det är så viktigt att SJÄLV vilja bli frisk, att FÖRSTÅ att man lever ett destruktivt liv och aktivt FÖRSÖKA komma ur det. Utsidan kan de åtgärda någotsånär, men inte insidan, inte det man känner och tänker. Och om man fortfarande resonerar likadant finns det INGET som kommer hålla en ifrån att gå ner igen. Gå tillbaka till gamla vanor. Förlora.

Idag är jag motiverad. Jag VILL INTE hamna där igen. Jag vill inte, inte, inte bli behandlad som ett oansvarigt, opålitligt barn och jag vill heller inte bete mig som ett sådant. Jag är 23, jag är på väg in i studentlivet igen, jag har kommit SÅ långt.

Så vad håller jag på med?

Jag den 24 juli (vikten låg runt 47 kilo, BMI 18.4)

jag den 12 augusti (vikten låg runt 43, BMI 16.8)

Borde inte bilderna vara åt ANDRA hållet?