Just nu sitter jag och har dåligt samvete för att min mamma är på nedervåningen själv. Klockan tio en fredagskväll. Jag tänker inte "mamma borde vara ute och roa sig", eller ännu hellre "JAG borde vara ute och roa mig" utan jag tänker "en sådan dålig dotter jag är som inte underhåller min mamma när hon inte har någon annan".
Men jag har faktiskt börjat tänka på att dra mig utåt. På att spräcka bubblan. Träffa lite folk. Om så bara några minuter varje dag. Men göra det till en vana, att inte isolera mig så som jag har lyckats göra nu i... ett par år.
Och på tal om isolation. Jag är helt otroligt, enormt ensam. Inte ens på facebook händer det något. Det är ingen som tycker att jag är tillräckligt viktig för att skriva till. Jag är inte en tillräckligt stor del i någons liv. Det gör mig ledsen men på samma gång... Det är mitt eget fel. Som man bäddar får man ligga, och allt det där.
Såg på talang och duktiga Jill vann, såg på Modern Family och älskade det som vanligt. Var på DBT tidigare och hade MYCKET att prata om, så mycket att vi drog över tiden med en halvtimma. Men jag känner mig både så stark och så vilsen på samma gång och det gör mig förvirrad.
Vem är jag och vad vill jag? Egentligen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar