394

Läste underbara tidningen Marie Claire idag (den brittiska versionen) och där i var det bland annat en artikel om en före detta anorektiker. Jag, som VET hur jag reagerar när jag läser om folk som har eller har upplevt hur det är att ha en ätstörning KUNDE inte för mitt LIV lägga ner tidningen och hennes historia sköljde över mig. Den lämnade mig med frågor, orimliga, ointressanta funderingar som:

"var hon sjukare än vad jag var?"

"hur smal var hon?"

"hur lite åt hon?"

"slår jag henne med min historia?"

För om jag inte är värst så är jag ingenting, och det gör mig ont varje gång det visar sig att jag inte är ensam med sjukdomen.

En annan artikel handlade om en kvinna som TRODDE att hon har en normal relation till mat idag, men som inte hade det innan. Och nej, hon var fortfarande inte frisk, inte alls. Hon äter bara en gång per dag för att "det fungerar för henne" och tål inte att se sin kropp om hon inte tränar varje dag. Innan så hade hon svält sig själv i flera veckor i sträck (jag klarade aldrig så länge! Min kropp sa ifrån och efter ett par dagar utan mat spydde jag galla ofrivilligt och fick peta i mig ett par vindruvor eller något liknande för att kunna stå upp. Varför kunde inte jag när andra kan?). Det är fruktansvärt att SÅ många har problem med att se sin kropp som vacker och behandla den med kärlek, men det gör mig också tävlingsinriktad och det blir på många sätt svårare att gå mot friskhet.

Men jag skakar av mig tankarna och bläddra vidare, för det finns ju annat som är mycket intressantare och (komplext nog) lättare att läsa. Som artikeln om Greta Garbo, hur storslagen hon var men också hur excentisk, redogörelsen av kliniken i USA som specialiserar sig på könsbyten och rekonstruktion av könsstympade patienter och såklart utredningen (utan färdigt resultat) över om man som mördare kan rehabiliteras och släppas ut i samhället eller om ränderna aldrig går ur.

jag har saknat tidningar.