Kopplade av i min ensamhet på förmiddagen med Raise your voice. Det är genant att erkänna att jag inte har något emot sådana här lite förutsägbara chickflicks, det är skönt att bara få titta på en film utan att faktiskt behöva analysera sönder varje sekund av den. Hilary Duff är inte den bästa skådespelerskan i världen, men hon är hur söt som helst och har en kropp som inte gränsar till trådsmal utan hon ser hälsosam ut, något jag strävar efter nu när jag inte längre *får* drömma om den där 29kilosgränsen. (Tyävärr kunde jag ju inte hålla mig ifrån att leta upp lite fakta om henne och bilder från hennes ätstörningsperioder. Men jag håller mig på behörigt avstånd - INGET jämförande!)
Filmen handlade om att ta sina egna beslut, gå de vägar man själv väljer och ta itu med konsekvenserna utan att hållas bakom ryggen av mamma och pappa. Visst, de finns där i bakgrunden, men de kanske inte gillar dina val eller dina drömmar. Jag känner mig träffad. Mina framtidsfantasier rimmar illa med de min pappa har, och just nu fogar jag mig efter hans och så gott som alla andras vilja. Men kanske vågar jag ge mig ut i världen igen, snart. Kanske skulle jag klara det den här gången.
Men tänk om jag inte gör det? Tänk om den här gången blir likadan som den förra? Kommer jag någonsin släppas ut utanför husets fyra väggar då? Kommer de någonsin låta mig fatta egna beslut igen? Tänka egna tankar?
Den får 3/5 men bara för att jag är sjukt svag för filmer med det här budskapet, de spelar mig rakt i händerna. Om du delar ungefär samma filmsmak som mig för övrigt, släpp tanken på att se den här, du kommer bli besviken.
Igår försökte jag få ner maten samtidigt som jag såg Parfymen och det kan jag säga er, den är mycket, men det är INTE en ätfilm. Jag plockade upp gaffeln lagom till att råttor började krypa omkring i en scen och den föll ner mot tallriken igen. Efter någon minut då jag smält bilden gjorde jag ett nytt försök bara för att lägga ner besticken ett par sekunder senare när en närbild på en hop larver visades i detalj. Och så fortsatte det. Jag har ALDRIG varit med om en så estetiskt VIDRIG film, och då har jag tagit mig igenom de första tre sawfilmerna med högburet huvud. Trots detta var den en makalös upplevelse, skådespelarna gjorde ett fantastiskt jobb, historien var unik och miljöerna kändes äkta även om min pappa ansåg att de var aningen för nära sanningen. Men - och detta är ett STORT men - den var RIKTIGT obehaglig. Den kröp in under skinnet och ligger där långt efter att man sett sista scenen (som för övrigt inte borde vara med i filmen, den är överflödig). Jag var väldigt kluven till betyget, ena delen av mig såg ett mästerverk, den andra en regissör som gått LÅNGT över gränserna för vad som är okej att visa upp. Jag stannar på 4/5, men trean är inte långt borta.
Annars har jag hållt mig för mig själv idag. Jag hade ett par planer initially, men det blev inget av med dem, jag låg hemma med inte så lite dåligt samvete och njöt av solen och en hög tidningar min mamma samlat på sig. Nästa vecka blir hektiskt så jag skyller på att jag måste vila upp mig ordentligt innan den börjar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar