381

Mamma och pappa var riktigt i luven på varandra ikväll, det var så illa att mamma avslutade deras 25åriga förhållande, tog bilen och körde iväg. Det gjorde mig riktigt orolig, att tänka sig henne körandes på gatan i det tillståndet! Men hon kom tillbaka efter ett tag och nu när de skrikit sig trötta på varandra verkar det som att de kommer överens igen. Skönt. SJÄLVISKT nog var allt jag kunde tänka på hur svårt det skulle bli för mig att åka över till USA igen om de gjorde slut. Det och så funderade jag över hur de skulle göra med sin resa till Tyskland nästa vecka om de inte kunde bli sams igen. Sådana tankar virvlade upp till ytan, men ledsen kände jag mig inte. I och för sig har jag gått och väntat på det slutgiltiga avslutet i flera år nu, kanske är jag förberedd, men det känns ändå ganska hjärtlöst.

När mamma stormade ut fick jag min gamla vanliga impuls att äta allt jag ser och kräkas så mycket som möjligt. Men jag förstod genast var det kom ifrån, hur många känslor som satt instängda i bröstet på mig och jag funderade flyktigt på att ringa min terapeut (som säger att jag FÅR göra det när jag vill men allvarligt, vem vill störa en lördagskväll?). Istället fick jag tag på mitt ex, och han gjorde allt lite lättare att bära. Jag är stolt över att jag redde ut situationen utan att ta till någon destruktiv metod, det hade jag inte klarat förr. Mina armar är fortfarande hela, och det känns riktigt bra!

Såg Hatchiko igen och den var lika söt som förra gången. Nu fick jag se slutet också, och jag fällde till och med några tårar. Pappa tyckte att det hände för lite, men jag och mamma satt som klistrade. Fortfarande 4/5.

Efter den gav jag Wedding Daze en chans men den urartade snabbare än jag trodde att den skulle göra. Dessutom var den OTROLIGT äcklig, och inte på något roligt sätt. Jag får nästan kväljningar av att tänka på vissa scener, och då var det här TÄNKT att vara en romantisk komedi. Värre än Saw anser jag. 1/5. Slutet kan jag dock inte ansvara för eftersom jag stängde av mitt i.