Min översociala lillebror bjöd hem ett par kompisar till tacoätning och sällskapsspelande ikväll och han övertygade mig om att i alla fall äta med dem, vilket jag gjorde. Det skulle vara helt underbart att ha nära kompisar som dem, några man kan skämta med, vara elak mot och vara totalt avslappnad runt. De är inte MINA kompisar, det kommer nog aldrig kännas naturligt runt dem, men jag kanske hittar några egna som jag kan dela mitt liv med. Jag hoppas det.
Skönt att äta runt normala "ätare". De tog både två och tre gånger, åt "för att det var gott" och "för att de inte var mätta". Inte petade de i maten inte, och inte nämnde de någonting alls om vad jag åt eller hur mycket. Däremot blev det lite obekvämt när de började dra skämt om att skära sönder handlederna, mne vi bytte snabbt ämne och lade det bakom oss.
Jo, det gick ganska bra. De pratade medan jag mest lyssnade och försökte se så lite anskrämlig ut som möjligt. Jag hoppas, hoppas, HOPPAS att de inte tyckte att jag var FÖR tråkig eller FÖR jobbig. Jag tror inte det. De måste tycka att jag är väldigt tyst, men det är inget jag kan göra något åt. Antingen är jag tyst och håller mig i bakgrunden eller så pratar jag hela tiden och sliter ut mig själv i förtid. Jag är hellre sann mot mig själv än får dem att tycka om mig. Faktiskt.
Innan tacokvällen var jag i Kalmar, först på kroppskännedom och sedan träffade jag min psykolog. Min kroppskännedomsterapeut och jag pratade en hel del, det var nästan konstigt att höra henne konstatera saker jag länge försökt ignorera. Enligt henne är jag ett av de mest allvarliga fall de har haft på ABC. Det gör mig både VÄLDIGT stolt och SJUKT nedslagen. Visst, jag kan med dem orden bevisa att jag varit sjuk - riktigt sjuk - men hur lätt är det då att skaka av sig alla dessa ohälsosamma vanor och gå vidare?
Vikten gick i alla fall otroligt bra, jag var tvungen att väga mig två gånger för att jag inte kunde tro mina ögon. 47.9! Efter att ha ätit kopiösa mängder (eller ja, efter matlistan i alla fall), inte vägt mig på två veckor och tjockkänslor utan dess like ligger jag ändå kvar på samma vikt! Till och med lite under! Det var en helt fantastisk känsla. Det fungerar ju faktiskt att äta, och äta mycket, och ÄNDÅ inte hamna på Michelinnivå! Jag får det här konstaterat för mig ganska ofta, men jag behöver reminders igen och igen för att inte tappa tråden och sjunka tillbaka in i tryggheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar