Och filmen är (gäsp) förutsägbar och (gäsp) fantasilös och (gäspgäspgäsp) stereotyp. Onda människor är genomruttna, goda människor har inte ett ont ben i kroppen. I och för sig känner jag igen min gamla hemstad Baldwin i den lilla orten de hamnar i, men det var min största behållning. Den får en TVEKSAM tvåa, som lika gärna skulle ha kunnat vara en etta.
Pappa och jag tog sedan saken i egna händer och bytte film lagom till att mina mamma började dra sig mot sängen. Det blev Soraya M som jag länge velat se och haft hemma men som legat på hyllan eftersom mamma vägrade att ens titta på omslaget. Och det var ingen film för henne, det medger jag, men den var välgjord och intressant. Skådespelarna var okända men väldigt duktiga (jag antar att man faktiskt inte känner till så många skådespelare från Iran) och att filmen var baserad på en sann historia gjorde den snäppet bättre. Steningen i slutet var groteskt verklighetstrogen och lämnar nog INGEN oberörd. Men trots detta var den aningen för seg, det hände inte jättemycket som drev historien framåt. Den får en stark trea.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar