Jag har haft ettårsjubileum på den här bloggen men det har gått mig helt förbi. Så jag firar det nu - hipp hurra och grattis till att ha orkat skriva dagbok i så många sammanhängande månader! Det är inte likt mig. Jag känner ändå att det hjälper mig, jag slipper ligga sömnlös och grubbla eftersom jag får ur mig tankarna innan jag drar mig till sängen. De får fräta i andras ögon och inte inuti mitt huvud.
Min lillebror for iväg till Gotland, och jag spenderar tiden antingen klistrad framför hans underbara TV där jag kan välja helt fritt vad jag vill se eller med en tidning i handen i en solstol ute på altanen. Jag har egentligen inget att klaga på, men det är ändå en liten boll av oro i magen på mig som säger: Terapeuterna kommer inte gilla att jag inte söker mig utåt, framåt. Att jag inte tar kontakter eller släpper in de som vill. Men jag har intalat mig att jag trivs så här, så jag tänker fortsätta med att inte visa ansiktet för någon annan än mina föräldrar.
Ja, och mitt ex. Vi pratar en hel del. Stämningen här hemma blir så hatisk när vi gör det så jag försöker lämna mina föräldrar i ovetskap men det känns fel. Jag behöver det här, behöver få ventilera med honom, få känna mig uppskattad av någon jag inte uppfattar som svår att ha att göra med. Han är den enda - DEN ENDA - personen i min närhet jag kan släppa alla tankar med. I alla fall de flesta.
Maten har fungerat mer eller mindre klockrent, vilket är en stor bedrift eftersom jag hade världens möjligheter att både hetsäta, svälta och kräkas mer än en gång under dagen. Jag känner mig STOLT, stolt över min egen övertygelse, över min egen styrka. Dessutom tog jag och mamma en långpromenad med hundarna vilket kändes som ännu ett steg närmare friskhet. Nej, jag får inte motionera än men det kommer en dag då de tillåter mig att göra det så lite småaktiviteter är det nog bara bra att jag smyger in.
Filmen ikväll blev Höst i New York, ett romantiskt drama från 2000 med Richard Gere och Winona Ryder. Den verkade väldigt lovande, då jag var upplagd för att få gråta ut lite utan att känna mig fånig för att jag egentligen inte har någon anledning till det, men den visade sig snabbt vara svårare att titta på än jag hoppats. Skådespeleriet var väl sådär (och jag gillar dem båda), klyshorna haglade och radade upp sig tätt efter varandra. Dessutom var det ordentligt seg, jag bytte kanal både en och två gånger eftersom sex and the cityavsnitten som gick samtidigt var intressantare - och dem hade jag redan sett. Men visst var den fin, och slutet var bättre än jag vågat hoppats. 2/5.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar