377

DBT igen och hon jobbar verkligen för att få ut mig i livet, att träffa lite människor, utnyttja dagen bättre och inte bara sitta av tiden. Jag uppskattar det men det skrämmer mig också - är det verkligen dags nu? Is this it? Kommer jag aldrig någonsin få backa tillbaka in i mitt skal igen? Klarar jag verkligen av att leva som alla andra eller kommer jag falla ihop igen så fort ingen håller mig om ryggen?

Pappa och mamma tog med mig till corallen idag, ett lite dyrare ställe att äta på här i lilla Oskarshamn. De lovade mig att vi skulle göra ett besök om jag nådde min målvikt och nu är jag ju där så det skulle firas. Det blev färsk svampravioli i tomatsås och stor salladsbuffé (med underbara soltorkade tomater). Lyxigt och mycket gott. Fast jag har svårt för det där med fisk och båda föräldrarna valde en fiskrätt. Lukten fick det att vända sig lite i magen. Men jag sa ingenting för innerst inne vet jag att det är lite fjantigt.

Såg Den grymma leken för att inget intressant visades på TV och den var inte särskilt upphetsande. Idén var lovande men oj vad bristfällig regin var. Skådespelarna gjorde vad de kunde, men den lyfte aldrig. 2/5.