453

I helgen var det bokmässa i Göteborg och snälla, söta kompisen bjöd med mig och jag tackade JA! Så efter ungefär en vecka av ÅNGEST över heldagen med henne (inte för att jag inte gillar henne, tvärtom, utan för att vi då skulle spendera mycket tid tillsammans för första gången på länge, äta alla mål tillsammans etc) blev det dags att faktiskt åka.

Och VILKEN DAG! Vad kan jag säga, jag har inte ord! Böcker, böcker, böcker, författare, utställare överallt. Autograferade böcker av Morgan Alling och Alexander Mccall Smith, bilder med dessa två plus Alexandra Pascalidou och Leif GW Persson. Dessutom var ju Bamse och mumin där! Så de är också med på bild!

Jag hade verkligen jätteroligt.

Helt fantastiskt, jag är SÅ stolt över mig själv.

Jag åt för lite, som vanligt, men jag jobbar på det. Sammanlagt under resan (från sju på morgonen till nio på kvällen) blev det:

en mannafrutti
En dubbel vegetarisk macka med kesoröra och paprika
En halv brödbulle med stekt ägg (och smör)
vindruvor
ett äpple

Men jag åt kvällsmat när jag kom hem och drack duktigt en näringsdryck. Så jag känner mig nöjd.

Jag är SÅ målmedveten just nu, jag gick förbi en spegel igår och mådde riktigt dåligt över vad jag såg. Jag är ju inte lyckligare så här! Visst känner jag mig "duktigare" när mina ben står ut så mycket som möjligt, men det finns ingen sanning i den känslan!

Mamma är så grymt besviken på mig just nu, över att jag inte går upp snabbare i vikt. Vi kan inte prata med varandra utan att någon av oss blir arg, och 80% av våra konversationer består av enkelspåriga frågor som "varför går du inte upp i vikt?", "Vad åt du idag?", "När ska du beställa fler näringsdrycker?", allt med ilskna stänk som står som kaskader runt varje bokstav. Jag mår inte bra av att utsätta mina föräldrar för det här, men de gör det inte lättare för mig med alla skrik och all ilska. Jag VILL verkligen bli bättre, och jag kämpar så hårt jag kan, jag ORKAR inte med att höra om mina misslyckanden HELAtiden!

Jag köpte faktiskt en våg idag, mot all kunskap jag har. Innan ni dömer - lyssna på mitt argument.

Orsaken till att jag har gått ner i vikt här (eller, den största av dem) är för att jag inte har någon som håller ett vakande öga på min vikt. Förut, innan jag hamnade här på mitt universitet blev jag vägd en gång i veckan. Det var inte enkelt då, men det GICK. Innan sommaren, när det systemet var igång, vägde jag min målvikt, och lite mer därtill. Sedan kom sommaren och INGA vägningar, och nu terminen och ett fåtal av dem. Att inte veta gör mig hispig, jag får för mig att jag gått upp massvis över ett par dagar och drar sedan in på maten för att kompensera fram tills nästa gång jag väger mig - för att se till att jag inte sticker iväg alldeles.

Ingen tar det på allvar, ingen hör det jag säger - att bara jag får hålla koll på min egen vikt så kommer det gå uppåt. Framåt.

Jag TROR verkligen att jag har den disciplinen som behövs nu att jag inte kommer falla dit och tävla mot mig själv över en låg siffra, jag har lovat mig själv att INTE väga mig stup i kvarten utan istället välja ut en eller två dagar i veckan och hålla mig till dem. Jag VILL bli frisk nu, jag är SÅ trött på det här. Och allt annat fungerar SÅ bra, det är "bara" vikten som krånglar.

Dessutom har jag pratat med mina föräldrar om det, de vet om att jag har den så det här är inget smygande eller så. Jag är helt på det klara med att om det inte fungerar så slängerJAG ut den. JAG. För att jag vill fokusera på hälsa och lycka, inte på en sjukdom som borde varit överstökad för länge sedan.

452

jag tror att jag är lite kär. Bara lite, lite, sådär så det pirrar en aning i magen när man tänker på honom och man har inte alls något emot att fantisera om små stunder tillsammans.

Det är någonting med kärleken som jag saknar. Med tvåsamheten, att alltid ha någon där och veta att han finns där för MIN skull, för att han älskar MIG. Inte för att han måste, men för att han vill. En idyllisk idé om myskvällar i soffan, uppskattande blickar och ömhet när man inte behöver det och inte förtjänar det.

Men det skrämmer mig ännu mer. Att dela allt, att öppna sig helt inför någon annan. Jag VET ju (enligt mitt eget huvud alltså) att han bara skulle finnas där tills han lärde känna mig PÅ RIKTIGT, tills han förstod att jag inte var den han trodde. Och då är det bättre att inte blanda sig i alls. Att inte låta sig själv bli involverad.

Jag tycker inte om att vara i ett förhållande egentligen. Visst, det är tryggt att luta sig mot, men förutom det är det bara tvång och sex av alltihop. Och jag klarar inte av något av dem, de river sönder mig. Så jag är inte mycket till flickvän.

Jag drömmer mardrömmar om närhet. Om att ha någon som inte vill stanna på behörigt avstånd. Om att bli påtvingad, utnyttjad, överkörd. Igen. Jag orkar inte.

Men jag behöver inte oroa mig. Jag är inte flickvänsmaterial. Jag tror inte att det finns många som dras till mig. Speciellt inte nu när jag är så underviktig (för ja, jag har förstått att det gör mig fulare), och när jag fortfarande tvivlar så på mig själv. Ibland känns det bara som att jag har så lång väg kvar att gå, och ingen kommer orka vänta på att jag är klar när jag dyker upp på andra sidan.

Och ändå, jag är inte särskilt ledsen ikväll, inte på något sätt mer nedstämd än jag brukar. Bara tankfull.

jag har accepterat fakta.

451

Efter en minst sagt dåsig förmiddag var jag inte ett dugg sugen på att visa upp mig för världen. Osociala jag var tillbaka, med besked. Och vet ni vad den bästa medicinen är mot det?

LÄMNA RUMMET.

Så jag släpade mig ut för att ta ett par andetag luft, besöka min lillebrors fest i ett par minuter och sedan smita hem igen.

Trodde jag.

Men hör och häpna - jag stannade hela kvällen! Eller ja, tills de drog vidare vid 11tiden, jag tyckte att det räckte då, men jag är SÅ glad att jag gick! Lillebrors kompisar är alla trevliga, det vet jag sedan innan, men det var inte förrän igår som jag verkligen kände mig bekväm med dem! Jag skrattade och pratade, inledde konversationer med folk jag inte kände och mådde ganska så bra. Jag - som inte dricker - brukar annars bara känna mig utanför.

Kanske har det att göra med att vi var runt tio killar och tre tjejer? Av någon anledning är det MYCKET lättare att prata med detta mystiska andra kön, de är inte alls lika lätta att jämföra sig med och de är inte heller lika benägna att ljuga en rätt upp i ansiktet (inbillar jag mig).

Eller så var det något annat. En inställning? Tur? Vilja?

Jag är glad. Sjukt glad. Tänk vad humöret påverkas av att träffa andra. Hur överlevde jag när jag inte pratade med någon (utom kanske kassörskan) i flera veckor i sträck? Eller ja... Det gjorde jag ju nästan inte...

450

Lite nytagna bilder ur de få perspektiv som överygar mig om att ett kilo eller två faktiskt inte skulle skada...

449

Umm... det här inlägget känns aningen barnsligt och väldigt gnälligt...

Idag var en uppåt/neråtdag. Beroende på när man frågade mig. På morgonen hade vi ett prov - vi skulle spela upp en teaterpjäs på franska. Jag tycker om teater, det gör jag verkligen men det finns ett litet problem.

Jag KAN inte sluta vara extremt självkritisk! Hur gör man? Alla säger till mig att jag "måste sänka kraven" och jag VILL göra just det men jag KAN inte! Varje gång jag gör fel eller något inte går som jag vill kommer den där välbekanta känslan av värdelöshet som ett brev på posten. Den är ofrånkomlig.

Jag hade ungefär 20 repliker på franska. Jag kunde alla utantill (efter tre dagars FLITIGT övande) och satte alla utom en. EN. Och det känns som att jag förstörde hela föreställningen. Det är därför jag slutade med teatern. För att kraven knäckte mig. För att jag inte kan se tillbaka på EN ENDA föreställning utan att tänka "jag gjorde fel där och där."

Jag blev godkänd. Jag fick många positiva kommentarer om hur jag agerade. Men allt jag kan höra är "vi säger att hon var duktig och skrattar bakom hennes rygg".

Vad arg jag blir på mina egna tankar.

Som om inte pjäsen i sig var nog så skulle vi efteråt - hela klassen på tolv personer och tre lärare - fika tillsammans. Te eller kaffe (te är lugnt. Det klarar jag) men så fick vi välja mellan banankaka och kokosboll. ÅNGEST! Jättemesig superångest!

VIlken innehåller flest kalorier? Vilken borde jag välja ur friskhetsperspektiv? Ur sjukhetsperspektiv? Hur gör jag för att inte verka onormal? Kan jag lämna eller måste jag äta hela? Vilken vill jag helst ha? Vilken är godast?

Min ätstörning är konfunderad. Jag BORDE nog ha valt kokosbollen – det MINST farliga av två hemskheter. Den var aningen mindre än banankakan. Antagligen minimalt färre kalorier. Men jag VILLE ha banankaka! Kokosbollen lockade inte alls lika mycket!

Jag tog banankakan. Kände mig otroligt skyldig. Åt halva, stoppade resten i min, då tomma, kopp. Men jag var ändå nöjd. Jag åt en HALV kaka (de var inte små!) i ett rum fullt med människor, avstod inte, tog inte det jag ”borde” utan åt för att jag ville ha.

Ändå...

Tycker alla att jag är konstig nu när jag inte åt hela? Analyserade de mitt beteende? Gör folk det eller är det bara jag?

Efter den pärsen gick jag hemåt helt förberedd att plugga ihjäl mig inför morgondagens prov. Utanför mitt hus hade några internationella studenter grillfest och istället för att skyggt springa förbi gick jag dit och pratade med dem! JAG tog initiativet! Jag VILLE prata med dem! Jag känner inte igen mig själv =)

Det gör mig stolt och glad. Och jag fick inte så mycket läxor gjorda....

448

Jag är helt klart en allt- eller ingetmänniska. Det är extra tydligt när man läser den här bloggen. Antingen postar jag som en tok - flera gånger om dagen - eller så postar jag inte alls. Det är svårt för mig att bara skriva ibland, det känns som att det är så hopplöst att komma tillbaka när jag inte varit "regelbunden" som jag brukar. Helt sanningsenligt så har jag TOTALT undvikit den här sidan, för om jag inte uppdaterar som jag brukar får jag dåligt samvete.

men jag skakar av mig det. Och skriver nu. Det är väl det som räknas?

Min klass är underbar. Alla är jättetrevliga och lätta att prata med. I början kändes allt toppen och jag umgicks (NÄSTAN) obesvärat med dem. Nu börjar ångesten göra sig påmind oftare och oftare. Jag får bilder i huvudet av hur de pratar om mig när jag inte är där - hur de dömer allt jag gör och skrattar bakom min rygg.

Som idag. Jag är med i en grupp på fyra som ska sätta upp ett par scener ur ett manus (på torsdag är föreställningen!), självklart på franska eftersom det är vad jag läser, och jag känner verkligen att de ser ner på mig i gruppen för att jag inte har så mycket att erbjuda. När sedan två av dem gick satt jag kvar med den sista för att öva lite mer basic franska. Hon gick sedan på toaletten och precis då, när jag satt där ensam och väntade, fick hon ett SMS - från en av de andra medlemmarna! Vad skrev hon om det INTE handlade om mig? Det måste vara något negativt, det finns inget annat jag kan tänka på mig! jag ville SÅ gärna läsa det, men jag VET bättre - så gör man inte. Så jag lät bli. Och undrar fortfarande.

För att återgå till det jag egentligen skrev om - jag är inte helt kär i mitt program. Ska prata med en studievägledare imorgon och se om vi kan göra något åt det. Jag tycker att det är jobbigt att jag inte kan hålla mig till ett och samma program en hel studietid, jag är så hattig, men jag vill hitta något som VERKLIGEN passar mig. Mina kunskaper i franska räcker inte till för den här kursen, jag ligger SÅ långt efter eftersom jag 1) inte bott i Frankrike (som 80% eller så av klassen gjort) och 2) inte fortsatte med franskan direkt efter gymnasiet. Jag är helt körd.

Så, den stora frågan - maten.

Ärligt - den går sådär. Nu när jag har HELT fri mathållning, när jag kan göra som jag vill, är jag bara riktigt duktig de få dagar som motivationen är på topp. Mest blir det frukost, lätt lunch och middag. Frukosten består nästan alltid av havregrynsgröt, lunchen tar jag med hemifrån och äter med de andra, vilket gör att jag har svårt för att äta mycket (av någon anledning minskar viljan att trycka i mig till ett minimum och istället vill jag visa ALLA hur kontrollerat och nyttigt jag äter) och middagen lagar jag omsorgsfullt här hemma på kvällen, eftersom jag FORTFARANDE inte klarar av att spendera fritiden med andra! Men jag ska ta tag i mig själv. Snart.

Mellanmålen är RIKTIGT kluriga att få till. Kvällsmaten går ibland.

Jag smygvägde mig idag på Åhlens eftersom jag inte vågar köpa en våg än och jag har lyckats gå ner igen. Det förvånar mig inte och det gör mig inte så ledsen som det borde. JAG måste sluta med det här!

Vikten stannade på 42.2 med leggings, tjock tröja, jacka och mobil i fickan. skorna sparkade jag av mig. Vågade inte ta av mig kappan också, de kan ju tro att jag har någon konstig böjelse och gillar att strippa in public eller något =)

Jag VILL klara mig själv, jag VILL INTE sluta gå neråt. Jag VILL må bra med mig själv, I mig själv, jag VILL INTE börja äta bättre. Ständig kamp.

Men jag trivs. Och jag TÄNKER inte förstöra det här.