Min DBT-terapeut säger att jag måste ta tag i mina katastroftankar. Alla dessa funderingar jag har som slutar med att jag blir skadad på ett eller annat sätt. Länge har jag avfärdat dem om något vanligt, något alla har, jag trodde faktiskt inte att jag var ensam med dem. Det är jag väl i och för sig inte heller, men det är inte många som låter sig stoppas av sina tankar så ofta som jag gör det. De gör min vardag något krångligare, gör att jag måste undvika vissa situationer och göra vissa saker på ett visst sätt.
Katastroftankar? tänker du. Vad menar hon med det?
Jo, det är allt ifrån rädslan för att köra bil eftersom det oundvikligen leder till en krock där jag inte klarar livhanken till svårigheten att gå i vissa trappor för att jag är så säker på att jag kommer ramla och bryta benet. När jag cyklar tror jag att cykeln kommer lägga sig ner och jag slå i huvudet och när jag simmar kommer jag drunkna. För att inte tala om att åka skridskor, jag kommer slå ut varenda tand i munnen! Dessa tankar skulle väl inte vara så farliga om de bara var just lösa tankar, men jag har en tendens att måla upp långa scenarion som gör mig livrädd och som hindrar mig från att faktiskt göra de saker jag är rädd för. Och det hjälper inte att gå i den där trappan eller att simma på djupt vatten (möta farorna, som det heter) för varje gång jag gör det kan jag bara tänka; nu är jag ett steg närmare gången då jag gör fel/allting faller ihop/bilen kör i diket/jag inte finns mer. Rädslan och paniken stegras för varje gång och gör till sist att jag undviker allt som har med rädslan att göra. Jag har redan gett upp skridskoåkandet och simmandet, och snart kommer jag nog lägga ner bilkörningen. Jag vågar inte längre ta chansen, jag har försökt för många gånger utan att det hänt något så snart kommer mina rädslor infrias. Snart kommer den där krocken jag ser framför mig varje gång jag sätter mig i en bil.
Jag orkar inte vara stark och skaka av mig rädslorna varje gång de kommer upp, men innerst inne vet jag att det är vad jag måste göra. Kanske har alla sådana här funderingar, men de flesta klarar av att mota bort dem innan de tar över. Det är vad jag måste lära mig.
Oj, det låter verkligen fåningt nu när jag läser det jag skriver. Lite rädsla liksom. Buhu. Suck it up. Jag önskar verkligen att det var så enkelt.
onsdag 31 mars 2010
måndag 29 mars 2010
301
Har gjort något förbjudet idag. Mamma och pappa skulle strypa mig långsamt om de kom underfund med vad jag hittat på, och jag antar att jag kan förstå varför. What can I say? Jag är busig ibland. Top model viskade mitt namn.
Visst är det svårt för mig att titta på ett program som direkt handlar om utseende och kroppsideal, men det är också något trösterikt med det. Jag har följt serien så länge jag kan minnas och den följer fortfarande samma mallar. ett antal flickor med mer eller mindre självförtroende går från vackra ankungar till lika vackra svanar under Tyras trollspösviftande hand och vi vanliga gråa tittar med avundsjuk förundran på deras förvandling. Och så kan man viska och fnittra åt blonda funderingar och klavertramp och tjejfajter.
Ja, jag vet inte vad det är men jag dras till just top model, och jag har svårt för att skaka av mig bilderna av lättklädda, alltid på gränsen till för smala tjejer. Visst förstår jag varför jag inte får titta på det, men bara en liten tjuvtitt gör väl ingenting? Jag överlever väl det också?
Körlektionen gick hyfsat, han tog mig till ett nytt område där jag faktiskt lyckades riktigt bra med växlingen för en gångs skull. Men jag måste visst lära mig växla själv, inte vänta på min körskolelärares direktiv.
Dessutom har jag fått en otroligt betungande hemläxa på DBTn. Vi ska VÅGA vara jobbiga, ta upp plats och säga det vi vill ha sagt. Fråga om hjälp i affärer, ringa samtal och omboka tider. Allt sådant där som jag undviker till tusen. Så nu blir det till att gå raka vägen in i affärer och söka jobb, ingen återvändo här inte!
Om jag kände mig lite självsäkrare skulle det vara några gånger enklare...
Visst är det svårt för mig att titta på ett program som direkt handlar om utseende och kroppsideal, men det är också något trösterikt med det. Jag har följt serien så länge jag kan minnas och den följer fortfarande samma mallar. ett antal flickor med mer eller mindre självförtroende går från vackra ankungar till lika vackra svanar under Tyras trollspösviftande hand och vi vanliga gråa tittar med avundsjuk förundran på deras förvandling. Och så kan man viska och fnittra åt blonda funderingar och klavertramp och tjejfajter.
Ja, jag vet inte vad det är men jag dras till just top model, och jag har svårt för att skaka av mig bilderna av lättklädda, alltid på gränsen till för smala tjejer. Visst förstår jag varför jag inte får titta på det, men bara en liten tjuvtitt gör väl ingenting? Jag överlever väl det också?
Körlektionen gick hyfsat, han tog mig till ett nytt område där jag faktiskt lyckades riktigt bra med växlingen för en gångs skull. Men jag måste visst lära mig växla själv, inte vänta på min körskolelärares direktiv.
Dessutom har jag fått en otroligt betungande hemläxa på DBTn. Vi ska VÅGA vara jobbiga, ta upp plats och säga det vi vill ha sagt. Fråga om hjälp i affärer, ringa samtal och omboka tider. Allt sådant där som jag undviker till tusen. Så nu blir det till att gå raka vägen in i affärer och söka jobb, ingen återvändo här inte!
Om jag kände mig lite självsäkrare skulle det vara några gånger enklare...
söndag 28 mars 2010
300
Det blev vegetarisk pytt till lunch och tofugryta till middag. Det är ungefär det mest intressanta jag har att komma med i dag. Visst har allt fungerat, men inte smärtfritt och jag skulle ljuga om jag sa att det känns bra. Tvärtom är jag uppsvullen och (i mina ögon) förskräckligt, anskrämligt fet, vilket har gjort det svårt att koncentrera sig på någonting annat. Dessutom vill jag helst inte att det ska bli måndag igen (förutom att mamma då kommer bort från hemmet och jag slipper våra små konflikter) eftersom att jag a) har körlektion imorgon och b) ska på gynundersökning på tisdag. Ljuvligt.
Jag tänkte att jag skulle presentera mig själv lite bättre, så här i det 300:de inlägget och allt. Mest för att jag tycker det är hysteriskt kul att fylla i formulär och svara på frågor om mig själv. Egoistiskt? Snarare ett tidsfördriv. Och det är inte destruktivt som omväxling.
10 Favoriter:
1. färg - det varierar rätt friskt. Just nu är jag inne i en rosa fas.
2. djur- hund såklart. Bichon Havanaiser i synnerhet.
3. sång - All musik i Mulan är värd att lyssna på igen och igen. "when will my reflection show who I am inside?".
4. dryck - jag börjar bli mer och mer förälskad i te. Men det slår inte min största kärlek: cola light. Synd att alla försöker få mig att överge den...
5. affär - Här i Sverige - HM förstås. Dock kommer Meijer inte långt efteråt.
6. bok -Odd Thomas av Dean Koontz och det mesta utav Per Nilsson. Snabba Cash av Jens Lapidus var inte heller så illa.
7. sorts sko - Högklackat ska det vara, gärna i lite gammaldags stil.
8. Accessoar - Jag ÄLSKAR scarfsar, helst i håret. Tyvärr tappar jag bort dem hela tiden och måste köpa nya titt som tätt (i-landsproblem).
9. doft - Doften av nybakat när man kliver in genom dörren. Eller går förbi ett bageri, i synnerhet i Paris.
10. blomma - lilja. Det är ungefär den enda blomma jag faktiskt tycker om.
9 saker du har i din väska:
1. tuggummi
2. tuggummipapper. I överflöd.
3. min rosa mobil. Som jag kollar av alltför sällan.
4. läppsyl. Med körsbärssmak.
5. spegel.
6. gamla kvitton som jag är för lat för att kasta bort.
7. väldigt uråldriga bilder på min familj.
8. en bok att ta till när tiden finns.
9. min kalender.
8 Saker du vill göra innan du dör:
1. besöka alla världsdelar minst en gång. Har Oceanien och Sydamerika kvar.
2. publicera en bok. Vilket förlag och i hur stor upplaga gör detsamma.
3. testa fugu. Fast jag är vegetarian.
4. lära mig japanska så jag kan tala det hjälpligt.
5. flytta till mitt eget hus/lägenhet och klara av att ta hand om mig själv där.
6. hitta ett jobb jag trivs med.
7. samla alla de Barbiedockor jag har ögonen på (och de är många!) och skaffa ett rum där de kan ställas ut.
8. lära mig att älska mig själv.
7 saker du ogillar:
1. rasism och stereotyper.
2. hur jävla svårt det är att leva och hitta ett syfte med det.
3. tanken på att äta ett dött djur (men jag låter andra göra det, jag skulle aldrig tvinga någon att bli vegetarian!)
4. folk som tvingar ner sina åsikter i halsen på andra (se förra punkten).
5. när mamma leker martyr och suckar över allting *grr*
6. att inte ha allting glasklart planerat framför sig (att allt är uppe i luften irriterar mig, som det är just nu. Vart ska jag studera, hur och vad?)
7. Svanar. Bara svanar i allmänhet.
6 saker du har på dig varje dag:
1. min svarta klocka. Jag vill alltid ha koll på tiden.
2. en hårsnodd. Antingen i håret eller runt handleden.
3. underkläder. Faktiskt.
4. mascara, jag klarar inte av att möta världen helt osminkad.
5. Gwen Stefanis parfym. För att flaskan är "to die for".
6. nagellack. Oftast svart eller rött.
5 av dina dåliga vanor:
1. jag kommer väldigt, väldigt ofta försent. tyvärr.
2. att jag antingen gör allt till hundra procent eller inte alls. Jag lever aldrig i en grå zon. Det är jobbigare än det verkar.
3. anorexin i sig är väl en enda stor dålig vana.
4. jag är en språkpolis och kan inte låta bli att kommentera alla särskrivningar jag ser.
5. kontaktar aldrig folk själv och har därför väldigt svårt för att just hålla kontakten. Många gånger vill jag gärna spendera tid med andra, men jag får inte fram orden och det blir inget utav det.
4 godaste maträtterna:
1. Paj i de flesta former, så länge som mjölet är grovt och den inte är baserad på frukt. *usch för äppelpaj*
2. gröt! Havregrynsgröt, mannagrynsgröt, grahamsgrynsgröt...
3. quinoa, som jag länge misslyckats med att lära resten av familjen att uppskatta.
4. Om man inte äter det för ofta - en fullkornsbebottnad pizza full av grönsaker.
3 Bedrifter:
1. Jag hoppas snart att jag kan säga - nådde min målvikt. Snart.
2. Blev antagen till GVSU. Jag önskar bara att jag kunnat stanna kvar där...
3. Gick ut gymnasiet med 19.3 i betyg och hade 3.96 i GPA när jag bodde i USA.
2 Saker du inte kan leva utan:
1. familjen.
2. själviskt nog - min dator.
1 Mål:
1. mitt mål över alla andra just nu är ganska så självskrivet och inte svårt att gissa. Jag vill bli frisk. Må bra. Ta hand om mig själv. På riktigt.
Jag tänkte att jag skulle presentera mig själv lite bättre, så här i det 300:de inlägget och allt. Mest för att jag tycker det är hysteriskt kul att fylla i formulär och svara på frågor om mig själv. Egoistiskt? Snarare ett tidsfördriv. Och det är inte destruktivt som omväxling.
10 Favoriter:
1. färg - det varierar rätt friskt. Just nu är jag inne i en rosa fas.
2. djur- hund såklart. Bichon Havanaiser i synnerhet.
3. sång - All musik i Mulan är värd att lyssna på igen och igen. "when will my reflection show who I am inside?".
4. dryck - jag börjar bli mer och mer förälskad i te. Men det slår inte min största kärlek: cola light. Synd att alla försöker få mig att överge den...
5. affär - Här i Sverige - HM förstås. Dock kommer Meijer inte långt efteråt.
6. bok -Odd Thomas av Dean Koontz och det mesta utav Per Nilsson. Snabba Cash av Jens Lapidus var inte heller så illa.
7. sorts sko - Högklackat ska det vara, gärna i lite gammaldags stil.
8. Accessoar - Jag ÄLSKAR scarfsar, helst i håret. Tyvärr tappar jag bort dem hela tiden och måste köpa nya titt som tätt (i-landsproblem).
9. doft - Doften av nybakat när man kliver in genom dörren. Eller går förbi ett bageri, i synnerhet i Paris.
10. blomma - lilja. Det är ungefär den enda blomma jag faktiskt tycker om.
9 saker du har i din väska:
1. tuggummi
2. tuggummipapper. I överflöd.
3. min rosa mobil. Som jag kollar av alltför sällan.
4. läppsyl. Med körsbärssmak.
5. spegel.
6. gamla kvitton som jag är för lat för att kasta bort.
7. väldigt uråldriga bilder på min familj.
8. en bok att ta till när tiden finns.
9. min kalender.
8 Saker du vill göra innan du dör:
1. besöka alla världsdelar minst en gång. Har Oceanien och Sydamerika kvar.
2. publicera en bok. Vilket förlag och i hur stor upplaga gör detsamma.
3. testa fugu. Fast jag är vegetarian.
4. lära mig japanska så jag kan tala det hjälpligt.
5. flytta till mitt eget hus/lägenhet och klara av att ta hand om mig själv där.
6. hitta ett jobb jag trivs med.
7. samla alla de Barbiedockor jag har ögonen på (och de är många!) och skaffa ett rum där de kan ställas ut.
8. lära mig att älska mig själv.
7 saker du ogillar:
1. rasism och stereotyper.
2. hur jävla svårt det är att leva och hitta ett syfte med det.
3. tanken på att äta ett dött djur (men jag låter andra göra det, jag skulle aldrig tvinga någon att bli vegetarian!)
4. folk som tvingar ner sina åsikter i halsen på andra (se förra punkten).
5. när mamma leker martyr och suckar över allting *grr*
6. att inte ha allting glasklart planerat framför sig (att allt är uppe i luften irriterar mig, som det är just nu. Vart ska jag studera, hur och vad?)
7. Svanar. Bara svanar i allmänhet.
6 saker du har på dig varje dag:
1. min svarta klocka. Jag vill alltid ha koll på tiden.
2. en hårsnodd. Antingen i håret eller runt handleden.
3. underkläder. Faktiskt.
4. mascara, jag klarar inte av att möta världen helt osminkad.
5. Gwen Stefanis parfym. För att flaskan är "to die for".
6. nagellack. Oftast svart eller rött.
5 av dina dåliga vanor:
1. jag kommer väldigt, väldigt ofta försent. tyvärr.
2. att jag antingen gör allt till hundra procent eller inte alls. Jag lever aldrig i en grå zon. Det är jobbigare än det verkar.
3. anorexin i sig är väl en enda stor dålig vana.
4. jag är en språkpolis och kan inte låta bli att kommentera alla särskrivningar jag ser.
5. kontaktar aldrig folk själv och har därför väldigt svårt för att just hålla kontakten. Många gånger vill jag gärna spendera tid med andra, men jag får inte fram orden och det blir inget utav det.
4 godaste maträtterna:
1. Paj i de flesta former, så länge som mjölet är grovt och den inte är baserad på frukt. *usch för äppelpaj*
2. gröt! Havregrynsgröt, mannagrynsgröt, grahamsgrynsgröt...
3. quinoa, som jag länge misslyckats med att lära resten av familjen att uppskatta.
4. Om man inte äter det för ofta - en fullkornsbebottnad pizza full av grönsaker.
3 Bedrifter:
1. Jag hoppas snart att jag kan säga - nådde min målvikt. Snart.
2. Blev antagen till GVSU. Jag önskar bara att jag kunnat stanna kvar där...
3. Gick ut gymnasiet med 19.3 i betyg och hade 3.96 i GPA när jag bodde i USA.
2 Saker du inte kan leva utan:
1. familjen.
2. själviskt nog - min dator.
1 Mål:
1. mitt mål över alla andra just nu är ganska så självskrivet och inte svårt att gissa. Jag vill bli frisk. Må bra. Ta hand om mig själv. På riktigt.
lördag 27 mars 2010
299
Jag lagar fortfarande mat, även om det var länge sedan jag länkade till något recept. Jag har varit alldeles för nere för att bry mig om att posta ordentliga inlägg, men jag känner att jag (förhoppningsvis) är på väg ur det här mörka mörka jag frotterat mig i på sistone. Därför kan jag idag berätta att jag lagade lasagne till familjen. Tyvärr med vanliga lasagneplattor så helt nöjd var jag inte (fullkorn gör magen glad!).
Annars har det varierat i köket, precis som det ska göra. Jag tror blomkålssoppan var omtyckt, rödbetsbiffarna tog slut, cannelonin med spenat och gorgonzola kan jag tänka mig att göra igen. I söndags bjöd jag på trerätters - till förrätt serranoskinkinlindad sparris med hollandaisesås som skar sig (ugh. Får prova igen snart så jag lär mig), huvudrätt bestående av en renskavsgryta (för att jag inte tror att min familj någonsin verkligen provat just renskav) eller quorngryta till vegetarianen. Potatismos och haricot verts till. Till efterrätt cheesecake med nötbotten. Pappa sa att det var den bästa menyn hittills, och det gjorde mig löjligt glad och pepp på att bjuda på ännu fler egenkomponerade måltider.
Författade ett CV och börjar förlika mig vid tanken att jag kanske snart har ett jobb. Inkomst vore toppen, men är jag verkligen redo? Ångest.
Blev utbjuden på fest av en av lillebrors kompisar nästa helg. Känns roligt att han faktiskt, på eget initiativ, valde att fråga mig, det måste ju betyda att han finner mig okej att ha att göra med. Dock fortfarande fest och jag vet av erfarenhet hur dålig jag är på just sådana. Vi får se hur det går...
Film ikväll - så olika. Svenskt av Helena Bergström. Något rörig till att börja med men skådespelarna lyfte filmen. 3/5.
Annars har det varierat i köket, precis som det ska göra. Jag tror blomkålssoppan var omtyckt, rödbetsbiffarna tog slut, cannelonin med spenat och gorgonzola kan jag tänka mig att göra igen. I söndags bjöd jag på trerätters - till förrätt serranoskinkinlindad sparris med hollandaisesås som skar sig (ugh. Får prova igen snart så jag lär mig), huvudrätt bestående av en renskavsgryta (för att jag inte tror att min familj någonsin verkligen provat just renskav) eller quorngryta till vegetarianen. Potatismos och haricot verts till. Till efterrätt cheesecake med nötbotten. Pappa sa att det var den bästa menyn hittills, och det gjorde mig löjligt glad och pepp på att bjuda på ännu fler egenkomponerade måltider.
Författade ett CV och börjar förlika mig vid tanken att jag kanske snart har ett jobb. Inkomst vore toppen, men är jag verkligen redo? Ångest.
Blev utbjuden på fest av en av lillebrors kompisar nästa helg. Känns roligt att han faktiskt, på eget initiativ, valde att fråga mig, det måste ju betyda att han finner mig okej att ha att göra med. Dock fortfarande fest och jag vet av erfarenhet hur dålig jag är på just sådana. Vi får se hur det går...
Film ikväll - så olika. Svenskt av Helena Bergström. Något rörig till att börja med men skådespelarna lyfte filmen. 3/5.
298
Ibland önskar jag att det faktiskt var någon som läste den här bloggen. Det finns tillfällen då jag behöver någon slags respons, kanske ett medkännande jag förstår (som om någon någonsin skulle vilja förstå vad jag går igenom) eller en liten notis om att jag skriver ganska bra (vilket jag inte gör, men jag skulle bli väldigt glad om någon sa det!). Visserligen är det helt och hållet mitt eget fel att jag inte får några kommentarer. Det här är ju ändå min dagbok och mina hemligaste, vidrigaste tankar, sanningar jag inte vill att någon ska få reda på om de inte står mig väldigt nära (dit räknas inte mina föräldrar. Det är mycket om mig de ALDRIG kommer få reda på, inklusive den här bloggen, FAST jag älskar dem djupt). Men den där viljan att hålla hemligt är väldigt kluven, för visst vill jag att folk ska få läsa om det hjälper dem på något sätt.
Men egentligen är det ganska bra att jag inte spritt ut adressen till den här bloggen vind för våg. Dels är den, som jag nämnde förut, inte skriven på ett genomtänkt sätt. Jag präntar bara ner PRECIS det jag känner att jag måste få ur mig, PRECIS när jag måste få ur mig det, och innehållet blir därefter. Det finns inte mycket till röd tråd och vissa inlägg går inte att förstå om man inte vet mer om mig, känner till terapeuterna jag jobbar med eller vet var jag bor eller hur jag har växt upp. Egentligen är det nog mycket som är totalt obegripligt om man inte är jag. Och det är väl så det ska vara, det är ju egentligen bara jag som borde förstå det här, eftersom det - igen - är MIN dagbok. MINA tankar, åsikter, känslor och MIN sjukdomsbild.
Jag skriver inte för att locka folk, för att samla läsare. Jag är inte, och kommer aldrig att bli, blondinBella. Det är inte mitt syfte att se till att så många som möjligt läser det jag skriver.
Kanske får jag snart ta och kommentera mina egna inlägg, så verkar jag inte så katastrofalt ensam.
Men egentligen är det ganska bra att jag inte spritt ut adressen till den här bloggen vind för våg. Dels är den, som jag nämnde förut, inte skriven på ett genomtänkt sätt. Jag präntar bara ner PRECIS det jag känner att jag måste få ur mig, PRECIS när jag måste få ur mig det, och innehållet blir därefter. Det finns inte mycket till röd tråd och vissa inlägg går inte att förstå om man inte vet mer om mig, känner till terapeuterna jag jobbar med eller vet var jag bor eller hur jag har växt upp. Egentligen är det nog mycket som är totalt obegripligt om man inte är jag. Och det är väl så det ska vara, det är ju egentligen bara jag som borde förstå det här, eftersom det - igen - är MIN dagbok. MINA tankar, åsikter, känslor och MIN sjukdomsbild.
Jag skriver inte för att locka folk, för att samla läsare. Jag är inte, och kommer aldrig att bli, blondinBella. Det är inte mitt syfte att se till att så många som möjligt läser det jag skriver.
Kanske får jag snart ta och kommentera mina egna inlägg, så verkar jag inte så katastrofalt ensam.
297
Har bestämt mig för att ta tag i mitt liv. Igen. Jag låter mig själv chansera så totalt emellan varven men det är ju faktiskt bara jag som kan göra något åt det. Så idag blir det att rycka upp mig, städa undan det gamla gråa, söka jobb medan motivationen sitter i och sortera iordning de mappar med papper jag har där allt ligger huller om buller. Jag har en isande känsla i maggropen som säger mig att det är helt meningslöst och inget kommer någonsin kunna förändra min grundmisslyckandehet (är det verkligen ett ord?) men jag försöker ändå. Inget går om man inte tar chansen.
Så nu måste jag skriva ett CV. Hur gör man det? Det var så länge sedan att jag inte ens kan komma ihåg när det var. Och så måste man skriva ett personligt brev, där man inte ska vara alltför negativ om sig själv. Det lär ju gå bra *fylld av sarkasm*. De som får mitt CV kommer väl tycka att det är väldigt märkligt att jag inte har gjort någonting alls de senaste två åren, men det är inget jag kan göra något åt nu. Måste jag berätta att jag varit sjuk och hemma? Det får mig att låta så klen. Som att jag inte klarar någonting. "psykiskt labil person söker arbete där hon inte behöver tänka så mycket". Ofta jag kommer få jobb.
Har det annars inte så värst lysande idag. Sitter och inväntar lunchen med en slags groende fasa. En del av mig vill inget hellre än att äta den, kasta mig över den, trycka ner den i halsen och så känna behaget när jag får upp den igen. En annan del vill slänga bort varje tillstymmelse till matbit, aldrig äta något mer i hela mitt liv och känna den där renheten välla in i varje por i min kropp. Och så finns ju den där lilla, lilla viljan att faktiskt äta en normalportion och (ve och fasa) behålla den för att göra kroppen nöjd. Men den är svår att höra och svår att lyda, de andra viljorna är mycket, mycket starkare. Och de krigar. En kastas jag åt ena hållet, än åt det andra och jag vet ännu inte vad det slutar med. Kanske klarar jag att behålla det ändå, det har fungerat hittills, men inte utan världens kamp, och jag har väldigt svårt att hålla blicken borta från min gigantiska mage som nått nya proportioner efter frukost och mellanmål.
Usch.
Det är så konstigt, för ju smalare jag blir, ju mer snöar jag in på hur äckligt fet jag är. Tankarna förändras, blir starkare och mäktigare ju lägre jag kommer, och de blir svårare och svårare att stänga ute. När jag äter regelbundet klarnar det lite, blir aningen lättare att hantera. Men bara aningen, de finns ju faktiskt alltid där, vad jag än gör.
Att erkänna det är väl en början till förändring, eller hur?
Så nu måste jag skriva ett CV. Hur gör man det? Det var så länge sedan att jag inte ens kan komma ihåg när det var. Och så måste man skriva ett personligt brev, där man inte ska vara alltför negativ om sig själv. Det lär ju gå bra *fylld av sarkasm*. De som får mitt CV kommer väl tycka att det är väldigt märkligt att jag inte har gjort någonting alls de senaste två åren, men det är inget jag kan göra något åt nu. Måste jag berätta att jag varit sjuk och hemma? Det får mig att låta så klen. Som att jag inte klarar någonting. "psykiskt labil person söker arbete där hon inte behöver tänka så mycket". Ofta jag kommer få jobb.
Har det annars inte så värst lysande idag. Sitter och inväntar lunchen med en slags groende fasa. En del av mig vill inget hellre än att äta den, kasta mig över den, trycka ner den i halsen och så känna behaget när jag får upp den igen. En annan del vill slänga bort varje tillstymmelse till matbit, aldrig äta något mer i hela mitt liv och känna den där renheten välla in i varje por i min kropp. Och så finns ju den där lilla, lilla viljan att faktiskt äta en normalportion och (ve och fasa) behålla den för att göra kroppen nöjd. Men den är svår att höra och svår att lyda, de andra viljorna är mycket, mycket starkare. Och de krigar. En kastas jag åt ena hållet, än åt det andra och jag vet ännu inte vad det slutar med. Kanske klarar jag att behålla det ändå, det har fungerat hittills, men inte utan världens kamp, och jag har väldigt svårt att hålla blicken borta från min gigantiska mage som nått nya proportioner efter frukost och mellanmål.
Usch.
Det är så konstigt, för ju smalare jag blir, ju mer snöar jag in på hur äckligt fet jag är. Tankarna förändras, blir starkare och mäktigare ju lägre jag kommer, och de blir svårare och svårare att stänga ute. När jag äter regelbundet klarnar det lite, blir aningen lättare att hantera. Men bara aningen, de finns ju faktiskt alltid där, vad jag än gör.
Att erkänna det är väl en början till förändring, eller hur?
fredag 26 mars 2010
296
The box var oerhört... Fånig. Cameron Diaz spelade över i VARENDA scen hon var med i vilket gjorde hela upplevelsen ganska svår att svälja ner, och det absolut helt överotroliga slutet fick mig nästan att gråta över hur potentialen bara kastades bort på jakt efter att vara nyskapande. 2/5. Den gick att titta på, men inte mer.
Min lillebror hade tjejbesök ikväll och slängde därför ut mig och mamma, något jag gladeligen gick med på för jag unnar honom verkligen att hitta någon som han kan spendera lite kärlek på. Mamma och jag handlade mat i tre olika affärer och sedan köpte vi pizza och kände oss lyxigt obundna till hemmet. Kul att bryta mönstret av hemmasittande fredagkvällar, även om vi inte exakt gick all out och letade upp en strippklubb eller något equally annorlunda.
Hade DBT för andra gången den här veckan eftersom min terapeut skulle bort nästa vecka och sessionen kändes jättebra, för en gångs skull inte psykiskt jobbig utan det kändes som att vi kom någonstans. Fast hon har gett mig en väldigt obehaglig läxa - att prata med någon utanför familjen varje dag, helst ansikte mot ansikte. Jag förstår varför och jag erkänner att hon har rätt, jag måste vidga mina vyer lite och våga vara social utan att sönderanalysera mig själv. Men det gör inte hela övningen mindre jobbig. Vem ska jag kontakta, och hur? Varje dag i två veckor? Vi får se hur det går.
Min lillebror hade tjejbesök ikväll och slängde därför ut mig och mamma, något jag gladeligen gick med på för jag unnar honom verkligen att hitta någon som han kan spendera lite kärlek på. Mamma och jag handlade mat i tre olika affärer och sedan köpte vi pizza och kände oss lyxigt obundna till hemmet. Kul att bryta mönstret av hemmasittande fredagkvällar, även om vi inte exakt gick all out och letade upp en strippklubb eller något equally annorlunda.
Hade DBT för andra gången den här veckan eftersom min terapeut skulle bort nästa vecka och sessionen kändes jättebra, för en gångs skull inte psykiskt jobbig utan det kändes som att vi kom någonstans. Fast hon har gett mig en väldigt obehaglig läxa - att prata med någon utanför familjen varje dag, helst ansikte mot ansikte. Jag förstår varför och jag erkänner att hon har rätt, jag måste vidga mina vyer lite och våga vara social utan att sönderanalysera mig själv. Men det gör inte hela övningen mindre jobbig. Vem ska jag kontakta, och hur? Varje dag i två veckor? Vi får se hur det går.
onsdag 24 mars 2010
295
Har funderat på om jag inte borde lägga in mig själv snart. Inte för att jag längtar tillbaka till avdelning fyra, eller i alla fall tror jag inte att jag vill tillbaka dit, men jag BORDE vara där. Maten fungerar inte alls. JAG fungerar inte alls.
Dagarna har blivit mer och mer svårlevda allteftersom veckorna flyter på. Jag sover mycket, äter, kräks och sover igen. Det är som en cirkel som jag inte har ork att bryta mig ur. Och de få åtaganden jag har; DBT, psykolog etc går på slentrian. Jag har lovat mig själv att vara ärlig runt mina terapeuter och det löftet har jag hållit, men att vara ärlig och att avslöja allt är inte samma sak.
Jag är inte självmordsbenägen, men jag orkar snart inte leva mer. Jag klarar inte av det, det är för stort för någon som mig, någon som inte kan ta ansvar över någontinig alls eller hålla modet uppe. Hela tiden blir jag överröst av känslor jag inte kan hantera och jag VET att de kommer sjunka undan och gå över men det KÄNNS inte så. Hela jag KÄNNER så fruktansvärt mycket hela tiden och jag får ingen rätsida på det. Jag kan inte reda ut härvan av mig själv som hela tiden växer, både symboliskt och boktstavligt.
Förra gången jag var hos min psykolog sa jag att det var sista gången jag skulle hoppas på en lägre siffra på vågen. Det sa jag även gången innan, och gången innan det. Och här är jag igen, med samma heta önskan: lägre vikt, lättare fotsteg, mindre kropp att förakta. Jag saknar min gamla kropp, hur stark jag kände mig när jag tvingade mig själv till dagar av svält eller perioder helt uppbyggda av kräkningar. Hur kan jag tillåta mig själv att äta och behålla när jag ser ut som jag gör? Det rimmar illa, ekvationen går inte ihop i mitt huvud, hur många gånger den än bevisas vara sann.
Min DBTterapeut säger att styrka faktiskt är att nå en normal, hälsosam vikt. Jag vill hålla med men gör det inte. Inte till 110%. Istället glorifierar jag det jag inte borde och strävar efter det jag inte ska. Och allt blir bara fel.
Jag är så trött på att alltid ljuga, att alltid låtsas vara på rätt väg och må bättre. Jag är trött på att höra folk säga hur frisk jag ser ut och hur hälsosam jag verkar vara. Att skrika hjälper inte om inte ljudet når fram. Och det är jag som hindrar det genom att svälja ner det, svälja ner det, svälja ner.
Hoppet är helt borta ikväll. Jag blir aldrig som man ska vara. Sjukdomen har tagit över mitt liv fullständigt och jag orkar inte försöka hindra den längre. Så många människor säger att de tror på mig men vad hjälper det när jag inte tror på mig själv?
Jag kommer ihåg en av mina medanorektiker när jag var inlagd på avdelning 4. När jag sa att jag skulle bli utskriven skakade hon på huvudet och sa att jag snart skulle vara tillbaka där. Fram tills nu har jag inte velat lyssna, inte velat uppfylla hennes profetia. Men kanske är det dömt att misslyckas. Att gå ner i vikt är det enda jag kan och det enda jag vill. Och just nu orkar jag inte kämpa emot alla impulser.
Jag skulle aldrig kunna ha en twitter. Jag är alldeles för långrandig.
Dagarna har blivit mer och mer svårlevda allteftersom veckorna flyter på. Jag sover mycket, äter, kräks och sover igen. Det är som en cirkel som jag inte har ork att bryta mig ur. Och de få åtaganden jag har; DBT, psykolog etc går på slentrian. Jag har lovat mig själv att vara ärlig runt mina terapeuter och det löftet har jag hållit, men att vara ärlig och att avslöja allt är inte samma sak.
Jag är inte självmordsbenägen, men jag orkar snart inte leva mer. Jag klarar inte av det, det är för stort för någon som mig, någon som inte kan ta ansvar över någontinig alls eller hålla modet uppe. Hela tiden blir jag överröst av känslor jag inte kan hantera och jag VET att de kommer sjunka undan och gå över men det KÄNNS inte så. Hela jag KÄNNER så fruktansvärt mycket hela tiden och jag får ingen rätsida på det. Jag kan inte reda ut härvan av mig själv som hela tiden växer, både symboliskt och boktstavligt.
Förra gången jag var hos min psykolog sa jag att det var sista gången jag skulle hoppas på en lägre siffra på vågen. Det sa jag även gången innan, och gången innan det. Och här är jag igen, med samma heta önskan: lägre vikt, lättare fotsteg, mindre kropp att förakta. Jag saknar min gamla kropp, hur stark jag kände mig när jag tvingade mig själv till dagar av svält eller perioder helt uppbyggda av kräkningar. Hur kan jag tillåta mig själv att äta och behålla när jag ser ut som jag gör? Det rimmar illa, ekvationen går inte ihop i mitt huvud, hur många gånger den än bevisas vara sann.
Min DBTterapeut säger att styrka faktiskt är att nå en normal, hälsosam vikt. Jag vill hålla med men gör det inte. Inte till 110%. Istället glorifierar jag det jag inte borde och strävar efter det jag inte ska. Och allt blir bara fel.
Jag är så trött på att alltid ljuga, att alltid låtsas vara på rätt väg och må bättre. Jag är trött på att höra folk säga hur frisk jag ser ut och hur hälsosam jag verkar vara. Att skrika hjälper inte om inte ljudet når fram. Och det är jag som hindrar det genom att svälja ner det, svälja ner det, svälja ner.
Hoppet är helt borta ikväll. Jag blir aldrig som man ska vara. Sjukdomen har tagit över mitt liv fullständigt och jag orkar inte försöka hindra den längre. Så många människor säger att de tror på mig men vad hjälper det när jag inte tror på mig själv?
Jag kommer ihåg en av mina medanorektiker när jag var inlagd på avdelning 4. När jag sa att jag skulle bli utskriven skakade hon på huvudet och sa att jag snart skulle vara tillbaka där. Fram tills nu har jag inte velat lyssna, inte velat uppfylla hennes profetia. Men kanske är det dömt att misslyckas. Att gå ner i vikt är det enda jag kan och det enda jag vill. Och just nu orkar jag inte kämpa emot alla impulser.
Jag skulle aldrig kunna ha en twitter. Jag är alldeles för långrandig.
tisdag 23 mars 2010
294
Det levande slottet var en makalös, fantastisk, EXTRAORDINÄR upplevelse som jag inte kan lovprisa nog. Att det tog mig så lång tid att se den är helt oförsvarligt! Jag delar sällan ut femmor, och kanske är den inte riktigt värd det (slutet är aningen för mediokert) men jag har inte samvete att ge den något annat. 5/5 för bilderna, för språket, för sagan, för idéen. För allt.
söndag 21 mars 2010
293
jag har inte gjort läxan till DBTn och jag vill inte ha ännu en körlektion. Imorgon är inte efterlängtad.
Var hemma ensam idag vilket i min värld fortfarande betyder: gör allt du vet att du inte får göra eftersom ingen ser. Därför blev dagen en aning snedvriden och jag har bara mig själv att skylla.
En vän till mig som var inlagd samtidigt som jag skrev ett inlägg på facebook alldeles nyligen. Det var fullt av hopp och lämnade mig lika full av förtvivlan.
Efter allt det, all styrka och all beslutsamhet är det enda jag kan tänka på, det enda jag fokuserar på att hon vägde 72 pounds. 72. 7. 2. Jag vägde 74. Hon var bättre än mig på att vara ätstörd. Fail.
Jag blir så arg på mina egna tankar.
Var hemma ensam idag vilket i min värld fortfarande betyder: gör allt du vet att du inte får göra eftersom ingen ser. Därför blev dagen en aning snedvriden och jag har bara mig själv att skylla.
En vän till mig som var inlagd samtidigt som jag skrev ett inlägg på facebook alldeles nyligen. Det var fullt av hopp och lämnade mig lika full av förtvivlan.
Efter allt det, all styrka och all beslutsamhet är det enda jag kan tänka på, det enda jag fokuserar på att hon vägde 72 pounds. 72. 7. 2. Jag vägde 74. Hon var bättre än mig på att vara ätstörd. Fail.
Jag blir så arg på mina egna tankar.
lördag 20 mars 2010
292
Två filmer idag, för att det är slapparlördag och jag inte är lika spänstig som lillebror (han fick för sig att springa till sjukhuset och tillbaka - säger väl inte så mycket men tro mig, det är bra mycket längre än vad som är hälsosamt!). Först såg jag 9, som var något av en besvikelse. Visst var den visuellt snygg och välgjord, men den kändes lång (fast den bara var 72 minuter!) och tradig. Miljöerna var aningen för mörka och storyn mer än lovligt "cheesy". 2/5.
Senare blev det my one and only med familjen. Har faktiskt ÄNTLIGEN börjat uppskatta Renée Zellweger som skådespelerska, det tog sin lilla tid. Hon gjorde också här ett bra jobb, liksom "nykomlingen" Logan Leerman. Den åkte snålskjuts på att den utspelade sig på det ljuva 50-talet, men den var ändå väl värd att se. 3/5.
Senare blev det my one and only med familjen. Har faktiskt ÄNTLIGEN börjat uppskatta Renée Zellweger som skådespelerska, det tog sin lilla tid. Hon gjorde också här ett bra jobb, liksom "nykomlingen" Logan Leerman. Den åkte snålskjuts på att den utspelade sig på det ljuva 50-talet, men den var ändå väl värd att se. 3/5.
291
Visst har den här veckan varit tuffare än många, men inte i närheten av den strapats de kunnat ha varit. Jag hittade ett dagboksinlägg jag skrev när jag var inlagd i januari förra året. Jag hade glömt bort hur lite jag faktiskt brydde mig om mitt liv just då. Allt som kretsade i huvudet på mig var att gå ner så många kilon som möjligt, det var enda sättet som jag kände mig värdefull på.
"Måndagen den 19 januari 2009
Sitter på sjukhuset nu. Det är fjärde dagen jag är här (kom i fredags) och det har varit en väldigt tuff dag. Jag börjar tappa livsgnistan, orkar inte kämpa mer. I fredags när jag kom hit vägde jag 40 kilo, vilket var mycket det, och i morse när de vägde mig stod vågen på 43.8! Och då har jag ändå kommit undan lindrigt med sondnäringen om man jämför med förra gången, då jag gick upp samma vikt under fem dagar. Nu är det nog ännu mer är jag rädd. Min ryggrad känns nästan inte alls, för att inte tala om mina höftben som är totalt begravda. Kinderna och magen har svullnat upp totalt, mina handleder är jättetjocka och mina lår rör vid varandra med lätthet bara jag spänner dem lite grann.
Jag ligger mycket illa till.
Är orolig över psykvården jag ska genomgå nu efter att de släpper mig härifrån. Där kommer säkert finnas mycket tunnare tjejer än jag och det finns ingenting att göra åt det. Jag måste äta, får inte gå någonstans, sondnäringen rinner på och jag har bara kunnat kräkas en gång. Då fick jag också upp halva slangen till sonden och fick gå igenom helvetet med att sätta i en ny. Vill helst inte att det ska hända mig igen, men om jag fortsätter att lägga på mig kilo efter kilo så är det nog nödvändigt.
Och jag kommer inte att komma undan sondmatningen på avdelning fyra heller! Jag förstår inte problemet, jag äter allt de ber mig om OCH behåller det (må så vara att jag bara gör det för att slangen inte ska komma upp, det vet de inte om) men ändå så måste den stanna! Jag vägrar att åka rullstol där också, där går min gräns, jag orkar inte bli behandlad så här längre.
Bröt ihop totalt idag. Det enda jag kunde komma på som kanske skulle kunna få mig att bränna några extra kalorier som jag inte gått med på att låta bli var att stå upp så jag gjorde det i någon timma eller så och en sjuksköterska kom in och sa att jag inte fick stå, jag var tvungen (ÄR tvungen) att sitta eller ligga hela tiden. Jag började gråta och vägrade, det stod inget om att jag inte fick stå upp i mitt kontrakt. Sedan kom mamma och jag grät ännu mer, grät under midagen, grät när hon försökte förstå, grät, grät, grät. Funderar på det bästa sättet att dö på på ett sjukhus... Enklaste sättet vore att hoppa ut genom fönstret, men det är nog inte tillräckligt högt eller tillräckligt hård yta att landa på... Det finns nog mycket tabletter att överdosera med om jag bara kunde lägga beslag på några.
Hittade en spik i väggen igår som jag försökte skära mig med (nej, jag mådde inte bra igår heller) även fast det är ganska patetiskt. Det gick inte jättebra och jag riskerar blodförgiftning, men det hjälper mot tankarna.
Om jag inte hade haft min familj hade jag nog inte varit i livet nu.
Inte många kilon kvar tills jag når en normalvikt. Jag hatar mig själv."
Man tror alltid att det inte går att må sämre än man gör just nu, i denna sekund. Men det kan vara värre. Det HAR varit värre. Här är mitt bevis.
"Måndagen den 19 januari 2009
Sitter på sjukhuset nu. Det är fjärde dagen jag är här (kom i fredags) och det har varit en väldigt tuff dag. Jag börjar tappa livsgnistan, orkar inte kämpa mer. I fredags när jag kom hit vägde jag 40 kilo, vilket var mycket det, och i morse när de vägde mig stod vågen på 43.8! Och då har jag ändå kommit undan lindrigt med sondnäringen om man jämför med förra gången, då jag gick upp samma vikt under fem dagar. Nu är det nog ännu mer är jag rädd. Min ryggrad känns nästan inte alls, för att inte tala om mina höftben som är totalt begravda. Kinderna och magen har svullnat upp totalt, mina handleder är jättetjocka och mina lår rör vid varandra med lätthet bara jag spänner dem lite grann.
Jag ligger mycket illa till.
Är orolig över psykvården jag ska genomgå nu efter att de släpper mig härifrån. Där kommer säkert finnas mycket tunnare tjejer än jag och det finns ingenting att göra åt det. Jag måste äta, får inte gå någonstans, sondnäringen rinner på och jag har bara kunnat kräkas en gång. Då fick jag också upp halva slangen till sonden och fick gå igenom helvetet med att sätta i en ny. Vill helst inte att det ska hända mig igen, men om jag fortsätter att lägga på mig kilo efter kilo så är det nog nödvändigt.
Och jag kommer inte att komma undan sondmatningen på avdelning fyra heller! Jag förstår inte problemet, jag äter allt de ber mig om OCH behåller det (må så vara att jag bara gör det för att slangen inte ska komma upp, det vet de inte om) men ändå så måste den stanna! Jag vägrar att åka rullstol där också, där går min gräns, jag orkar inte bli behandlad så här längre.
Bröt ihop totalt idag. Det enda jag kunde komma på som kanske skulle kunna få mig att bränna några extra kalorier som jag inte gått med på att låta bli var att stå upp så jag gjorde det i någon timma eller så och en sjuksköterska kom in och sa att jag inte fick stå, jag var tvungen (ÄR tvungen) att sitta eller ligga hela tiden. Jag började gråta och vägrade, det stod inget om att jag inte fick stå upp i mitt kontrakt. Sedan kom mamma och jag grät ännu mer, grät under midagen, grät när hon försökte förstå, grät, grät, grät. Funderar på det bästa sättet att dö på på ett sjukhus... Enklaste sättet vore att hoppa ut genom fönstret, men det är nog inte tillräckligt högt eller tillräckligt hård yta att landa på... Det finns nog mycket tabletter att överdosera med om jag bara kunde lägga beslag på några.
Hittade en spik i väggen igår som jag försökte skära mig med (nej, jag mådde inte bra igår heller) även fast det är ganska patetiskt. Det gick inte jättebra och jag riskerar blodförgiftning, men det hjälper mot tankarna.
Om jag inte hade haft min familj hade jag nog inte varit i livet nu.
Inte många kilon kvar tills jag når en normalvikt. Jag hatar mig själv."
Man tror alltid att det inte går att må sämre än man gör just nu, i denna sekund. Men det kan vara värre. Det HAR varit värre. Här är mitt bevis.
fredag 19 mars 2010
290
Moon var en smått fantastisk upplevelse. Science fiction med ett syfte och en eller annan tanke bakom manus och regi. Skådespeleriet var också värt att se. 4/5.
En bättre dag än de jag haft på sistone. FAST det var körlektionsdag. De gamla hopplöshetstankarna har inte släppt taget (kommer de någonsin HELT försvinna?) men jag låtsas inte om dem. Nej, jag kommer inte klara att leva ett helt liv frisk, men kanske klarar jag idag? Och imorgon?
En bättre dag än de jag haft på sistone. FAST det var körlektionsdag. De gamla hopplöshetstankarna har inte släppt taget (kommer de någonsin HELT försvinna?) men jag låtsas inte om dem. Nej, jag kommer inte klara att leva ett helt liv frisk, men kanske klarar jag idag? Och imorgon?
torsdag 18 mars 2010
289
Riktig JÄVLA råångest svepte in över mig idag, vilken tog lång tid att bearbeta. Jag är så trött på att vara sjuk samtidigt som det är det enda jag vill vara, det är så perplext. Än vill jag det ena, än bestämmer jag mig för det andra. Ekvationen borde vara enklare än den är. Frisk = lycklig, sjuk = nedstämd. Men riktigt så är det inte. Jag mår dåligt vilket som, kan jag inte bara få bli lite mindre? Lite lättare, lite tunnare, lite benigare? Snälla?
onsdag 17 mars 2010
288
Deppdag. Verkligen. Det var länge sedan jag kände mig så här hopplös. Går det verkligen att ändra på ett så invant beteende som mitt? Kan jag verkligen tvätta ur ränderna och skaka av mig bekymren? Jag har trott det, men idag tvivlar jag. Kanske är jag ändå inte värd att må bra. Det enda jag gör är att få andra att må dåligt. Om igen sviker jag dem, mina föräldrar mest av allt, och mig själv mellan varven. jag orkar inte kämpa längre. Jag äcklar mig själv.
Hela förmiddagen spenderades i ett moln av självförakt, men jag lyckades ta mig till japanskan, som lättade upp stämningen en aning. Missförstå mig rätt, jag är fortfarande ett vrak, men jag känner mig inte fullt lika meningslös nu som förut. Jag tycker ju faktiskt OM någonting. japanskan berör mig på något sätt. Tänk om min lärare visste hur livsviktig denna enda lektion i veckan är för mig...
Lagade superenkel lunch idag och bjöd mamma på. Känner mig som en hemmafru som tar hand om sin familj, men det gör mig ingenting.
Bävar inför vikten imorgon. Den kan inte vara annat än fel.
Älskar hur True blood verkligen tar mig ur tid och rum för ett par sagolika, underbara minuter. Önskar att fler ögonblick kunde vara så lätta att hantera som dessa. Att inte bry sig, att inte tänka... Det är helt fantastiskt skönt, så pass att jag inte har ord att beskriva det med. Bara en vecka till nästa avsnitt...
Jag såg mitt ideal på ABC i förra veckan. Hon med stort H. Sjukt vacker, med tydliga ärr på armarna och problem med att hon är för nyttig när hon väljer mat. Varför, varför, VARFÖR är inte jag som henne? Varför kan inte mina ärr vara lika synliga och mitt ätstörningsproblem lika beundransvärt? Jag förringar inte hennes ätstörning alls, jag vet att den kan vara nog så jobbig hur den än kommer i uttryck, men Gud vad jag är avundsjuk.
Usch, jag orkar inte tänka mer på henne. Jag är så patetisk.
Hela förmiddagen spenderades i ett moln av självförakt, men jag lyckades ta mig till japanskan, som lättade upp stämningen en aning. Missförstå mig rätt, jag är fortfarande ett vrak, men jag känner mig inte fullt lika meningslös nu som förut. Jag tycker ju faktiskt OM någonting. japanskan berör mig på något sätt. Tänk om min lärare visste hur livsviktig denna enda lektion i veckan är för mig...
Lagade superenkel lunch idag och bjöd mamma på. Känner mig som en hemmafru som tar hand om sin familj, men det gör mig ingenting.
Bävar inför vikten imorgon. Den kan inte vara annat än fel.
Älskar hur True blood verkligen tar mig ur tid och rum för ett par sagolika, underbara minuter. Önskar att fler ögonblick kunde vara så lätta att hantera som dessa. Att inte bry sig, att inte tänka... Det är helt fantastiskt skönt, så pass att jag inte har ord att beskriva det med. Bara en vecka till nästa avsnitt...
Jag såg mitt ideal på ABC i förra veckan. Hon med stort H. Sjukt vacker, med tydliga ärr på armarna och problem med att hon är för nyttig när hon väljer mat. Varför, varför, VARFÖR är inte jag som henne? Varför kan inte mina ärr vara lika synliga och mitt ätstörningsproblem lika beundransvärt? Jag förringar inte hennes ätstörning alls, jag vet att den kan vara nog så jobbig hur den än kommer i uttryck, men Gud vad jag är avundsjuk.
Usch, jag orkar inte tänka mer på henne. Jag är så patetisk.
tisdag 16 mars 2010
måndag 15 mars 2010
286
Friskhetsvägen är väldigt snårig idag. Jag snubblar fram och tar ideligen steg tillbaka, tvingad till ätstörda beteenden av tvångsmässiga handlingar och djupa funderingar. Jag VILL inte bli frisk just nu, jag vill hålla fast vid anorexin så hårt jag bara kan, jag vill äta och kräkas och svälta och göra precis tvärtemot vad alla säger åt mig att göra. Avdelning fyra? Välkommen tillbaka.
Det är svårt att förstå denna villervalla av känslor som förmörkar mitt synfält och gör mig orubbligt ätstörd. Visst vet jag att jag inte får ut något positivt ur beteenden som hör ihop med anorexin, men det är ändå dem som jag håller fast vid hårdast. Det är de vanorna som är svårast att bryta.
Så för att avbryta det ändlösa ältandet satte jag mig här. Låter fingrarna spela över tangentbordet lite för att distrahera orosmolnen så jag inte väljer att göra middagen ogjord. Då har jag gjort något bra under den här dagen i alla fall.
Spenderade merparten av morgonen i sängen eftersom inget ont kan hända där. Annars har jag en tendens att bete mig aningen självdestruktivt när ingen är i närheten, och jag orkar inte med mig själv just nu. Jag står mig upp i halsen. Sängen känns trygg och säker, jag kan drömma mig bort och slippa tankarna ett tag, allt blir bara ett suddigt avlägset minne medan tiden går och gör andra handlingar omöjliga.
Mamma kom hem på lunchen och jag lagade en asiatisk quorn- och quinoasallad till oss. Det känns bra mycket bättre att laga mat till någon annan än att bara laga den till mig själv. Är jag verkligen värd att äta en hel måltid som jag lagat till bara mig? Jag vet ju att jag är det egentligen, men det känns inte så när jag sätter mig framför tallriken. Dessutom känns det väldigt ofint att ge sig själv komplimanger, och det är ju dem jag vill höra när jag lagat mat, jag vill bada i dem, sola mig i glansen av dem, få höra hur någonting jag skapat gjort någon annan på i alla fall lite bättre humör.
DBTn var riktigt bra idag. Vi pratade om myter om relationer, som att man faktiskt inte är svag när man ber om hjälp och att det är inte är själviskt att be om någonting. Och allt det här VET jag ju egentligen redan, att man inte behöver tänka så fruktansvärt mycket som jag gör kring ifall man har rätten att kräva någonting av någon annan. Fråga kan man alltid göra, det är den andra personens ansvar att svara med det som passar dem bäst. INTE MITT. Precis som att det inte alltid är mitt ansvar att hålla igång konversationer och effektivt överbygga tystnader. Men om igen - och det här återkommer ofta - det KÄNNS så. Det känns som att jag ALLTID måste se till att folk trivs omkring mig, att folk tycker om mig och mina åsikter, att de håller med och har det trevligt. Att de lämnar mig med ett leende på läpparna och att de aldrig känner sig tvingade till någonting. Jag vill inte att de ska vara arga på mig eller känna att jag krävt något av dem. Egentligen vill jag bara ta upp så lite plats som absolut möjligt.
Förhörde lillebror på religionsläxan ikväll och skämdes rejält över att jag inte kom ihåg det vi läste om. Jag har ju ändå studerat samma sak och inte alltför länge sedan (läs - 2007). Borde inte jag kunna allt om sekulariseringen och Calvins teorier? Men nehej, fakta har visst ett bäst föredatum; efter ett par månader bleknar de bort och efter ett par år är de totalt bortglömda. Jag vill börja studera igen och faktiskt FÅ in något i huvudet som omväxling. Kanske är jag ett hopplöst fall, men jag hoppas att jag har mer plats att fylla upp.
Det är idag första dagen att ansöka om plats på universiteten runt om i landet - på tal om att studera. Jag har länge varit säker på vart jag ska söka men nu är jag plötsligt osäker. För inom mig pockar socionomen i mig på uppmärksamhet, kanske är det vad jag borde inrikta mig på? Jag tycker ju att det är sjukt intressant, men borde jag ägna mig åt det som yrke? Jag vet inte. Kanske borde jag inte göra någonting. Kanske borde jag bara gå och gräva ner mig och stanna i min ätstörning tills den dag min kropp inte orkar mer. Så hopplöst känns allting just nu.
Det är svårt att förstå denna villervalla av känslor som förmörkar mitt synfält och gör mig orubbligt ätstörd. Visst vet jag att jag inte får ut något positivt ur beteenden som hör ihop med anorexin, men det är ändå dem som jag håller fast vid hårdast. Det är de vanorna som är svårast att bryta.
Så för att avbryta det ändlösa ältandet satte jag mig här. Låter fingrarna spela över tangentbordet lite för att distrahera orosmolnen så jag inte väljer att göra middagen ogjord. Då har jag gjort något bra under den här dagen i alla fall.
Spenderade merparten av morgonen i sängen eftersom inget ont kan hända där. Annars har jag en tendens att bete mig aningen självdestruktivt när ingen är i närheten, och jag orkar inte med mig själv just nu. Jag står mig upp i halsen. Sängen känns trygg och säker, jag kan drömma mig bort och slippa tankarna ett tag, allt blir bara ett suddigt avlägset minne medan tiden går och gör andra handlingar omöjliga.
Mamma kom hem på lunchen och jag lagade en asiatisk quorn- och quinoasallad till oss. Det känns bra mycket bättre att laga mat till någon annan än att bara laga den till mig själv. Är jag verkligen värd att äta en hel måltid som jag lagat till bara mig? Jag vet ju att jag är det egentligen, men det känns inte så när jag sätter mig framför tallriken. Dessutom känns det väldigt ofint att ge sig själv komplimanger, och det är ju dem jag vill höra när jag lagat mat, jag vill bada i dem, sola mig i glansen av dem, få höra hur någonting jag skapat gjort någon annan på i alla fall lite bättre humör.
DBTn var riktigt bra idag. Vi pratade om myter om relationer, som att man faktiskt inte är svag när man ber om hjälp och att det är inte är själviskt att be om någonting. Och allt det här VET jag ju egentligen redan, att man inte behöver tänka så fruktansvärt mycket som jag gör kring ifall man har rätten att kräva någonting av någon annan. Fråga kan man alltid göra, det är den andra personens ansvar att svara med det som passar dem bäst. INTE MITT. Precis som att det inte alltid är mitt ansvar att hålla igång konversationer och effektivt överbygga tystnader. Men om igen - och det här återkommer ofta - det KÄNNS så. Det känns som att jag ALLTID måste se till att folk trivs omkring mig, att folk tycker om mig och mina åsikter, att de håller med och har det trevligt. Att de lämnar mig med ett leende på läpparna och att de aldrig känner sig tvingade till någonting. Jag vill inte att de ska vara arga på mig eller känna att jag krävt något av dem. Egentligen vill jag bara ta upp så lite plats som absolut möjligt.
Förhörde lillebror på religionsläxan ikväll och skämdes rejält över att jag inte kom ihåg det vi läste om. Jag har ju ändå studerat samma sak och inte alltför länge sedan (läs - 2007). Borde inte jag kunna allt om sekulariseringen och Calvins teorier? Men nehej, fakta har visst ett bäst föredatum; efter ett par månader bleknar de bort och efter ett par år är de totalt bortglömda. Jag vill börja studera igen och faktiskt FÅ in något i huvudet som omväxling. Kanske är jag ett hopplöst fall, men jag hoppas att jag har mer plats att fylla upp.
Det är idag första dagen att ansöka om plats på universiteten runt om i landet - på tal om att studera. Jag har länge varit säker på vart jag ska söka men nu är jag plötsligt osäker. För inom mig pockar socionomen i mig på uppmärksamhet, kanske är det vad jag borde inrikta mig på? Jag tycker ju att det är sjukt intressant, men borde jag ägna mig åt det som yrke? Jag vet inte. Kanske borde jag inte göra någonting. Kanske borde jag bara gå och gräva ner mig och stanna i min ätstörning tills den dag min kropp inte orkar mer. Så hopplöst känns allting just nu.
söndag 14 mars 2010
285
Alexander Skarsgård är mer eller mindre avgudad i USA efter hans rollprestation i (underbaraste, finaste) True Blood. Hans fans kallas nu "Skarsgårdians". Kul med lite ljus på Sverige ibland, det är inte vanligt.
Idag lagade jag en trerättersmeny till familjen, bara för att jag tycker så mycket om det, och det blev uppskattat tror jag - de vågar väl inte säga någonting annat. Till förrätt tråklade jag ihop hemmagjord ravioli med chevreost, oliver och valnötter, första gången jag gjorde pasta från scratch, skulle gjort den ännu tunnare men det var svårt utan pastamaskin. Varmrätten bestod av en rotfruktsterrin på rotselleri, potatis, palsternacka och morot, chokladmarinerad fläskfilé eller quorn i tomatsås och champinjonsås (fusklagad med creme fraiche franska örter *shh*). Till efterrätt bjöd jag på vit chokladkladdkaka med gelehallon (som smälte in i kakan! Det hade jag inte räknat med). Mamma och pappa är tacksamma middagsgäster, och det gör mig glad. De kommer med beröm, jag slickar i mig det som om jag inte fått något på åratal. Jag BEHÖVER uppskattande ord, och när jag väl får dem kan jag knappt få nog. Jag planerar redan nästa trerätters.
Mycket, MYCKET tankar. Högvis av tjockkänslor. Av värdelöshet och äckel. Jag vill ha ut dem ur mitt huvud, allt blir så mycket svårare när det ekar självförakt i bakgrunden vad jag än tar mig för. Varför är det så svårt att göra vad som är rätt? Jag känner mig som en envis sjuåring, som bara gör tvärtemot för att vara just tvärtemot. Men jag gör inget av det här för att vara omöjlig och jag önskar att jag kunde vara starkare. Bättre.
Jag har slutat att vara begriplig för länge sedan. Jag förstår inte ens mig själv. Allt jag vet är att jag vill vara SJUK. Och det tar all kraft jag har att jobba mot friskhet. Hur skruvat är inte det?
Idag lagade jag en trerättersmeny till familjen, bara för att jag tycker så mycket om det, och det blev uppskattat tror jag - de vågar väl inte säga någonting annat. Till förrätt tråklade jag ihop hemmagjord ravioli med chevreost, oliver och valnötter, första gången jag gjorde pasta från scratch, skulle gjort den ännu tunnare men det var svårt utan pastamaskin. Varmrätten bestod av en rotfruktsterrin på rotselleri, potatis, palsternacka och morot, chokladmarinerad fläskfilé eller quorn i tomatsås och champinjonsås (fusklagad med creme fraiche franska örter *shh*). Till efterrätt bjöd jag på vit chokladkladdkaka med gelehallon (som smälte in i kakan! Det hade jag inte räknat med). Mamma och pappa är tacksamma middagsgäster, och det gör mig glad. De kommer med beröm, jag slickar i mig det som om jag inte fått något på åratal. Jag BEHÖVER uppskattande ord, och när jag väl får dem kan jag knappt få nog. Jag planerar redan nästa trerätters.
Mycket, MYCKET tankar. Högvis av tjockkänslor. Av värdelöshet och äckel. Jag vill ha ut dem ur mitt huvud, allt blir så mycket svårare när det ekar självförakt i bakgrunden vad jag än tar mig för. Varför är det så svårt att göra vad som är rätt? Jag känner mig som en envis sjuåring, som bara gör tvärtemot för att vara just tvärtemot. Men jag gör inget av det här för att vara omöjlig och jag önskar att jag kunde vara starkare. Bättre.
Jag har slutat att vara begriplig för länge sedan. Jag förstår inte ens mig själv. Allt jag vet är att jag vill vara SJUK. Och det tar all kraft jag har att jobba mot friskhet. Hur skruvat är inte det?
lördag 13 mars 2010
284
Favoriten vann melodifestivalen, näst bästa låten kom tvåa. Life is good.
mamma och jag har haft en hemmadag idag. Det innebär lagat mat, planerat meny inför nästa vecka, skrivit inköpslista, ätit (!), behållt maten (!!!), och sett lite gamla Sabrinaavsnitt mellan varven. Och tro det eller ej, men vi har inte skrikit på varandra en ENDA gång. Inte ens gnabbats lite irriterat. Bara pratat i normalt tonläge och hjälpt varandra där det behövts. Det känns jättebra, som att vi faktiskt klarar att bete oss som vuxna människor runt varandra om vi bara anstränger oss. Och jag har bara känt mig lite lagom sjuk, inte helt jävla förstörd som jag brukar.
Men åh vad tankarna ökar i styrka. Åh vad jag vill vara smal och kantig och benig och tanig och mager och utmärglad. Inte som jag är nu. Jag vet att jag inte är tjock, det har många konstaterat och ännu fler intygat, men jag är inte SMAL längre. Det är lika jobbigt varje gång jag ser mig i spegeln och iNTE hittar höftbenen, inte känner ryggraden. Och jag VET att det inte finns några belägg för att banta ner sig till inget, men det är det enda jag kan och det enda jag vill. Det gör ont att inte försvinna, att inte tillåta sig själv att följa den skruvade logik som ätstörningen försöker få mig att lyssna till.
Och det gör ÄNNU ondare att veta att jag aldrig nådde min målvikt. Aldrig lyckades bli så smal som jag ville. Jag känner mig HELT misslyckad.
En del av mig VILL fortfarande bli inlagd. Få det konstaterat för mig och alla andra att jag är SJUK, inte bara lite mesigt halvdålig. Det räcker inte med att redan ha varit där, jag borde vara där nu, skickas till olika behandlingshem och höra folk säga att jag är ett hopplöst fall.
Hur dumt är inte det?
Jag förstår inte mina egna tankar, jag bara vet att de är där, hela tiden coh de gör allting så svårt, så dubbelt. Åh ena sidan vill jag nå den där (otroligt svårnådda) målvikten, sträva mot ett FRISKT liv, med FRISKA tankar och önskningar. Åh andra sidan hatar jag mig själv varje gång jag behåller ens ett enda riskorn, avskyr hur jag tillåter mig själv att växa och svullna upp till oigenkännlighet.
Förut jobbade jag SÅ hårt på att ingen någonsin skulle få reda på hur dåligt jag egentligen mådde, nu vill jag att hela världen ska veta. Jag är så äckligt irriterande.
mamma och jag har haft en hemmadag idag. Det innebär lagat mat, planerat meny inför nästa vecka, skrivit inköpslista, ätit (!), behållt maten (!!!), och sett lite gamla Sabrinaavsnitt mellan varven. Och tro det eller ej, men vi har inte skrikit på varandra en ENDA gång. Inte ens gnabbats lite irriterat. Bara pratat i normalt tonläge och hjälpt varandra där det behövts. Det känns jättebra, som att vi faktiskt klarar att bete oss som vuxna människor runt varandra om vi bara anstränger oss. Och jag har bara känt mig lite lagom sjuk, inte helt jävla förstörd som jag brukar.
Men åh vad tankarna ökar i styrka. Åh vad jag vill vara smal och kantig och benig och tanig och mager och utmärglad. Inte som jag är nu. Jag vet att jag inte är tjock, det har många konstaterat och ännu fler intygat, men jag är inte SMAL längre. Det är lika jobbigt varje gång jag ser mig i spegeln och iNTE hittar höftbenen, inte känner ryggraden. Och jag VET att det inte finns några belägg för att banta ner sig till inget, men det är det enda jag kan och det enda jag vill. Det gör ont att inte försvinna, att inte tillåta sig själv att följa den skruvade logik som ätstörningen försöker få mig att lyssna till.
Och det gör ÄNNU ondare att veta att jag aldrig nådde min målvikt. Aldrig lyckades bli så smal som jag ville. Jag känner mig HELT misslyckad.
En del av mig VILL fortfarande bli inlagd. Få det konstaterat för mig och alla andra att jag är SJUK, inte bara lite mesigt halvdålig. Det räcker inte med att redan ha varit där, jag borde vara där nu, skickas till olika behandlingshem och höra folk säga att jag är ett hopplöst fall.
Hur dumt är inte det?
Jag förstår inte mina egna tankar, jag bara vet att de är där, hela tiden coh de gör allting så svårt, så dubbelt. Åh ena sidan vill jag nå den där (otroligt svårnådda) målvikten, sträva mot ett FRISKT liv, med FRISKA tankar och önskningar. Åh andra sidan hatar jag mig själv varje gång jag behåller ens ett enda riskorn, avskyr hur jag tillåter mig själv att växa och svullna upp till oigenkännlighet.
Förut jobbade jag SÅ hårt på att ingen någonsin skulle få reda på hur dåligt jag egentligen mådde, nu vill jag att hela världen ska veta. Jag är så äckligt irriterande.
fredag 12 mars 2010
283
Har ingen inspiration, inget av värde att skriva ner.
Pappa berättade för mig vilket stort misslyckande jag är idag. jag förstår vad han menar och vet vad han säger, men det gjorde inte mindre ont för det.
DBT där jag också mest kände mig överflödig och ivägen. Jag orkar inte mer det här så länge till. Var är motivationen, glädjen, stoltheten?
Såg Under the Orion, en japansk krigsfilm som jag aldrig plockat upp om jag inte fascinerades av just japanska. Den var aningen seg men mycket välgjord. Det är alltid intressant att se hur folk vinklas i olika kulturer. I amerikanska filmer är det japanerna som är frigida och känslokalla monstermaskiner, men i japanska filmer är det precis tvärtom. Jag gillar omväxlingen. Dessutom är asiater alltid lika sköna att vila ögonen på. 3/5.
Pappa berättade för mig vilket stort misslyckande jag är idag. jag förstår vad han menar och vet vad han säger, men det gjorde inte mindre ont för det.
DBT där jag också mest kände mig överflödig och ivägen. Jag orkar inte mer det här så länge till. Var är motivationen, glädjen, stoltheten?
Såg Under the Orion, en japansk krigsfilm som jag aldrig plockat upp om jag inte fascinerades av just japanska. Den var aningen seg men mycket välgjord. Det är alltid intressant att se hur folk vinklas i olika kulturer. I amerikanska filmer är det japanerna som är frigida och känslokalla monstermaskiner, men i japanska filmer är det precis tvärtom. Jag gillar omväxlingen. Dessutom är asiater alltid lika sköna att vila ögonen på. 3/5.
282
Luftslottet som sprängdes var otroligt långrandig, de två timmarna den tog kändes som det dubbla. Skådespelarna var bra, handlingen helt okej, men jag saknade ett driv och ett mål med all dialog. Noomi Rapace är en stjärna. 3/5.
Vägningen hos min psykolog idag gick väl inte riktigt som den skulle, och vad kan jag säga? Det är mitt eget fel. Jag ORKAR inte kämpa hela, hela tiden, varför är allt så jävla svårt? Men samtalet gick i alla fall bra, så jag ska försöka rycka upp mig. Ta mig i hampan och se till att nå den där fruktansvärda målvikten.
Åt lunch med en kompis, skönt att inte sitta själv som omväxling och det hela kändes ganska bra. Jag tror inte att jag var FÖR tråkig eller FÖR motbjudande. Progress.
Vägningen hos min psykolog idag gick väl inte riktigt som den skulle, och vad kan jag säga? Det är mitt eget fel. Jag ORKAR inte kämpa hela, hela tiden, varför är allt så jävla svårt? Men samtalet gick i alla fall bra, så jag ska försöka rycka upp mig. Ta mig i hampan och se till att nå den där fruktansvärda målvikten.
Åt lunch med en kompis, skönt att inte sitta själv som omväxling och det hela kändes ganska bra. Jag tror inte att jag var FÖR tråkig eller FÖR motbjudande. Progress.
onsdag 10 mars 2010
281
Jag vill skära. Trasa sönder armarna och laga själen. Lite. Det var länge sedan viljan pockade på min uppmärksamhet så mycket om nu, och det är så svårt, så svårt att stå emot.
Jag. Är. Starkare. Än. Så.
Jag. Är. Starkare. Än. Så.
tisdag 9 mars 2010
280
Lagade mat på alla rester vi hade hemma idag, vilket var riktigt kul, kändes som att man gjorde nytta när man rensade ur kylskåpet! Det blev pastagratäng till resterande familjemedlemmar och risgratäng till mig. Det verkade vara uppskattat.
Har inte skött mig jättebra idag och jag har ingen ork kvar till att göra något annat än att stirra in i väggen. Tankarna är så starka och jag känner mig bara olycklig. Inte ens smal längre - vad är jag nu? Ingenting. Jag saknar hela kampen mot siffrorna på vågen, lyckokickarna jag fick varje gång jag var lite mindre.
Men Miss Potter igår var riktigt lättittad (är det ett ord?) och fast jag har lite svårt för Rene Zellweger tyckte jag ändå att skådespelarna gjorde ett bra jobb. Mysigt och gulligt, och så lite sorgligt på sina ställen. 4/5.
Mamma och jag kan (fortfarande) inte hålla sams i mer än ett par sekunder när vi vistas i samma rum. Hon får för sig att jag skyller allt på henne och att hon är "roten till allt det onda". Det är hon inte och så menar jag inte, men jag orkar inte bråka ikväll.
Har inte skött mig jättebra idag och jag har ingen ork kvar till att göra något annat än att stirra in i väggen. Tankarna är så starka och jag känner mig bara olycklig. Inte ens smal längre - vad är jag nu? Ingenting. Jag saknar hela kampen mot siffrorna på vågen, lyckokickarna jag fick varje gång jag var lite mindre.
Men Miss Potter igår var riktigt lättittad (är det ett ord?) och fast jag har lite svårt för Rene Zellweger tyckte jag ändå att skådespelarna gjorde ett bra jobb. Mysigt och gulligt, och så lite sorgligt på sina ställen. 4/5.
Mamma och jag kan (fortfarande) inte hålla sams i mer än ett par sekunder när vi vistas i samma rum. Hon får för sig att jag skyller allt på henne och att hon är "roten till allt det onda". Det är hon inte och så menar jag inte, men jag orkar inte bråka ikväll.
måndag 8 mars 2010
279
Jag måste dra upp mig själv ur det dike jag hamnat i. Borsta av smutsen, ta ut stegen och inte se bakåt på de misslyckanden som kantar vägen bakom mig. Visst kan jag ursäkta mig i det oändliga men faktum kvarstår; de senaste dagarna har varit överjävligt jobbiga. Av någon anledning kan jag inte sköta mathållningen när jag är ensam hemma. Jag äter tills det inte fysiskt får plats något mer och spyr tills halsen svullnar igen. Och när jag inte äter så kommer världens alla problem inrusande i mitt synfält igen och jag drar täcket över huvudet för att glömma - bokstavligen. Jag förstår inte hur jag ska klara av att leva mitt eget liv i min egen lägenhet, utan att ha föräldrar som tittar till mig med jämna, tätt påföljande mellanrum. För att blunda bort livet fungerar bara till en viss gräns, sedan måste vardagsbestyren tas om hand. Räkningar ska betalas, rum dammsugas, mat lagas... Allt det där som jag helt enkelt tränger undan, för att jag inte orkar. Jag har inte någon energi till det och ingen vilja att ta tag i det.
Ett litet ljus i mörkret - efter att inte ha behållt min frukost gav jag mig ut på en promenad och märkte tydligt hur lite bränsle jag hade tillåtit min kropp att behålla. Jag var seg och darrig, orkade knappt ta mig framåt, och jag förstod direkt att det berodde på att jag inte ätit det min kropp ville ha. Jag tänkte inte - jaha, vad dålig jag är som inte ens orkar gå en promenad utan höll mig till fakta - klart jag inte kan gå ett par kilometer utan att först ha fått i mig vad jag behöver. Det känns som ett framsteg, att jag kan konstatera det utan att skylla på mig själv (allt för mycket).
Igår såg jag på center stage - turn it up, och jag måste erkänna att jag är svag för den sortens dansfilmer. De är alltid förutsägbara och fantsilösa, skådespelarna brukar varken kunna agera eller dansa inspirerande, men det är någonting med dem som fängslar mig. Den här filmen var en uppföljare till just center stage, som jag ÄLSKAR, och den kanske inte var lika bra men väl värd att se. 3/5.
Ikväll blir det Miss Potter framför TVn. Jag hoppas på en lugn kväll och inte alltför många hetsätningstillfällen till...
Ett litet ljus i mörkret - efter att inte ha behållt min frukost gav jag mig ut på en promenad och märkte tydligt hur lite bränsle jag hade tillåtit min kropp att behålla. Jag var seg och darrig, orkade knappt ta mig framåt, och jag förstod direkt att det berodde på att jag inte ätit det min kropp ville ha. Jag tänkte inte - jaha, vad dålig jag är som inte ens orkar gå en promenad utan höll mig till fakta - klart jag inte kan gå ett par kilometer utan att först ha fått i mig vad jag behöver. Det känns som ett framsteg, att jag kan konstatera det utan att skylla på mig själv (allt för mycket).
Igår såg jag på center stage - turn it up, och jag måste erkänna att jag är svag för den sortens dansfilmer. De är alltid förutsägbara och fantsilösa, skådespelarna brukar varken kunna agera eller dansa inspirerande, men det är någonting med dem som fängslar mig. Den här filmen var en uppföljare till just center stage, som jag ÄLSKAR, och den kanske inte var lika bra men väl värd att se. 3/5.
Ikväll blir det Miss Potter framför TVn. Jag hoppas på en lugn kväll och inte alltför många hetsätningstillfällen till...
söndag 7 mars 2010
278
Mina matvanor har förändrats ganska drastiskt sen jag började kräkas. Och då menar jag inte när eller hur jag äter, även om förändringar kan hittas där också. Nej, jag menar VAD jag äter, vad jag väljer att tillåta mig själv att förtära. Riktlinjerna är i och för sig enkla; går det att få upp är det okej att få ner. Men reglerna är lite mer komplexa än så. Förr, när jag inte var så van vid att spy, var det knivigare. Jag hade problem med bröd, det fastnade i halsen och gjorde mig tårögd. Choklad smakade illa och man var aldrig säker på om man fick upp allt. Jordnötssmör likaså. Under den här tiden var jag heller inte vegetarian, och köttfärs i olika former var inte något jag gärna hetsåt.
Idag är det enklare. Det är inte mycket jag inte kan få mig själv att kräkas upp, och det är inte heller lika svårt som det en gång var. Jag använder inga hjälpmedel, inte ens mina fingrar. Min kropp har lärt sig att så fort jag böjer mig framåt är det dags för maten att lämna mig. Det fungerar riktigt smidigt, om jag nu tillåter mig själv att följa med ätstörningen. Lite jobbigare blir det då jag faktiskt kämpar med att behålla maten. Det känns naturligare att kräkas än att inte göra det. Är det inte konstigt vad man kan vänja sig vid?
Tillbaka till VAD jag äter. Eller rättare sagt vad jag INTE äter, om man ska vara noga. Stark mat är djävulen i förklädnad. Det river i halsen på väg upp och gör ont långt efteråt. Jag äter ingenting med mer än en liten röd chilifrukt i, eller motsvarande. Jag tycker inte ens om stark mat längre, så rädd är jag för att äta det.
Om jag inte är hemma väljer jag heller inte att äta godis som är av marshmallowstypen, som bilar, eller sockerbitar. Man vet inte med toaletterna, hur enkelt eller svårt det är att spola ned sådant. Det är aldrig kul att upptäcka att det flyter bitar i toalettstolen efter spolning, då måste de plockas upp på annat sätt för att inte avslöja mig när nästa person använder toaletten. Inte är det särskilt trevligt att stoppa ner händerna i offentliga toaletter, eller i kompisars eller föräldrars. Nej, inte ens i min egen är jag så sugen på det, men som tur är försvinner det mesta ner i mitt avlopp, till och med bilar.
Bröd är inget problem längre. Tvärtom är det riktigt enkelt. Det tog inte lång tid att lära sig, antagligen för att det är något man äter ganska så ofta. Choklad gör mig heller ingenting, jag ser helt enkelt till att inte smaka på det jag kräks upp. Lite svårare är det att veta om man fått ur sig allting, men det problemet har jag med det mesta, det har inte med chokladen i sig själv att göra.
Apelsinjuice är inte någon höjdare, men jag dricker helst inte mina kalorier oavsett, så det brukar inte vara något problem. Nu har jag ju i och för sig börjat dricka juice på morgonen på grund av ABC, men den försöker jag alltid behålla...
Som om inte dessa avslöjanden var nog så kan jag ju tillägga att det finns mat som jag äter fast jag inte gillar den bara för att den är enkel att kasta upp. Det är väl inte så där jättemånga maträtter som faller inom denna kategori men de finns. Ett lysande exempel är glass. Jag tycker faktiskt inte direkt om det, det är för kallt för en frusen person som mig, men det är toppen att kräkas upp. "Alla bulimiker gillar glass" sa alltid min dietist när jag var inlagd i USA. Och jag tror det stämmer. För det är inte bara så att den smakar likadant när den kommer upp som när den slank ner, den drar också med sig allt annat upp, så man inte behöver kämpa lika mycket som man kanske skulle fått göra annars. Och så dricker jag mycket lightläsk, vätskan gör allting enklare att få ur sig.
Men för att åter gå tillbaka till det ursprungliga ämnet - nej, det är inte mycket jag inte äter. Ris har jag börjat vänja mig vid men det tog mig lång tid. För det är inte lätt att veta hur många riskorn man har kvar i magen, om man fått ur sig hälften eller allt. Majs likadant, också svårt att veta. Jag har aldrig varit en sådan anorektiker som kan äta grönsaker och liknande utan att oroa sig. Många av de ätstörda jag mött när jag varit inlagd eller gått i dagverksamheten har inte haft problem med att svälja gurka eller paprika, eftersom de praktiskt taget inte innehåller några kalorier. För mig kvittar kaloriinnehållet. Jag vill bara inte ha något inuti mig. Alls. Inte ett endaste litet russin. Ju tommare destå renare och ju renare destå bättre. Det var min filosofi, och jag kämpar mot den varje dag, till varje pris.
Idag är det enklare. Det är inte mycket jag inte kan få mig själv att kräkas upp, och det är inte heller lika svårt som det en gång var. Jag använder inga hjälpmedel, inte ens mina fingrar. Min kropp har lärt sig att så fort jag böjer mig framåt är det dags för maten att lämna mig. Det fungerar riktigt smidigt, om jag nu tillåter mig själv att följa med ätstörningen. Lite jobbigare blir det då jag faktiskt kämpar med att behålla maten. Det känns naturligare att kräkas än att inte göra det. Är det inte konstigt vad man kan vänja sig vid?
Tillbaka till VAD jag äter. Eller rättare sagt vad jag INTE äter, om man ska vara noga. Stark mat är djävulen i förklädnad. Det river i halsen på väg upp och gör ont långt efteråt. Jag äter ingenting med mer än en liten röd chilifrukt i, eller motsvarande. Jag tycker inte ens om stark mat längre, så rädd är jag för att äta det.
Om jag inte är hemma väljer jag heller inte att äta godis som är av marshmallowstypen, som bilar, eller sockerbitar. Man vet inte med toaletterna, hur enkelt eller svårt det är att spola ned sådant. Det är aldrig kul att upptäcka att det flyter bitar i toalettstolen efter spolning, då måste de plockas upp på annat sätt för att inte avslöja mig när nästa person använder toaletten. Inte är det särskilt trevligt att stoppa ner händerna i offentliga toaletter, eller i kompisars eller föräldrars. Nej, inte ens i min egen är jag så sugen på det, men som tur är försvinner det mesta ner i mitt avlopp, till och med bilar.
Bröd är inget problem längre. Tvärtom är det riktigt enkelt. Det tog inte lång tid att lära sig, antagligen för att det är något man äter ganska så ofta. Choklad gör mig heller ingenting, jag ser helt enkelt till att inte smaka på det jag kräks upp. Lite svårare är det att veta om man fått ur sig allting, men det problemet har jag med det mesta, det har inte med chokladen i sig själv att göra.
Apelsinjuice är inte någon höjdare, men jag dricker helst inte mina kalorier oavsett, så det brukar inte vara något problem. Nu har jag ju i och för sig börjat dricka juice på morgonen på grund av ABC, men den försöker jag alltid behålla...
Som om inte dessa avslöjanden var nog så kan jag ju tillägga att det finns mat som jag äter fast jag inte gillar den bara för att den är enkel att kasta upp. Det är väl inte så där jättemånga maträtter som faller inom denna kategori men de finns. Ett lysande exempel är glass. Jag tycker faktiskt inte direkt om det, det är för kallt för en frusen person som mig, men det är toppen att kräkas upp. "Alla bulimiker gillar glass" sa alltid min dietist när jag var inlagd i USA. Och jag tror det stämmer. För det är inte bara så att den smakar likadant när den kommer upp som när den slank ner, den drar också med sig allt annat upp, så man inte behöver kämpa lika mycket som man kanske skulle fått göra annars. Och så dricker jag mycket lightläsk, vätskan gör allting enklare att få ur sig.
Men för att åter gå tillbaka till det ursprungliga ämnet - nej, det är inte mycket jag inte äter. Ris har jag börjat vänja mig vid men det tog mig lång tid. För det är inte lätt att veta hur många riskorn man har kvar i magen, om man fått ur sig hälften eller allt. Majs likadant, också svårt att veta. Jag har aldrig varit en sådan anorektiker som kan äta grönsaker och liknande utan att oroa sig. Många av de ätstörda jag mött när jag varit inlagd eller gått i dagverksamheten har inte haft problem med att svälja gurka eller paprika, eftersom de praktiskt taget inte innehåller några kalorier. För mig kvittar kaloriinnehållet. Jag vill bara inte ha något inuti mig. Alls. Inte ett endaste litet russin. Ju tommare destå renare och ju renare destå bättre. Det var min filosofi, och jag kämpar mot den varje dag, till varje pris.
lördag 6 mars 2010
277
Länge höll jag ångesten borta (eller höll den om ryggen) genom att skriva dikter. Jag har inte gjort det på något år eller så men de som finns säger ganska mycket om mig. De är postade i sin egna blogg - together we are alone. Alla inlägg är skrivna ihop med en bild jag tagit tidigare samma dag. Ett utdrag ur bloggen kan få vara med i den här. Det är ju ändå jag som bestämmer innehållet (skönt att vara allsmäktig när det gäller någonting!).
I will be completely honest with you
and tell you some of the truth
about what I am and have been going through
most of the years of my
youth
My days are always very long
and pass in dazing slow motion
there is this feeling that I don't belong
and an urge to kill that
emotion
And at night, when hidden of course
during the time when no
one sees
I break my skin with insistent force
attempting to put my mind
at ease
When I finally bleed from severed wrists
and the tension
slowly subsides
when life as I know it again persists
the fatal thought
reluctantly complies
I carefully put down the blade
that scared most
of my fears away
not worried by the wounds it made
but by the thought of
living another day
And yes, sometimes I do wish for
a solution that isn't temporary
I wonder if I ever will demand more
than a break from the ordinary
but right now the weeks go by
and they slowly add up to years
all I do is hold on to that good bye
until I can drown myself in my
tears
Jag kommer ihåg när jag tog just denna bild. Jag skar regelbundet under en tid av mitt liv men jag lyckades sällan få det att blöda så mycket som jag ville. Den här dagen lyckades jag, så jag förevigde det på detta, aningen groteska sätt.
Och orden stämmer fortfarande.
276
Världens bästa film visas ikväll efter melodifestivalen - Seven. Det blir slötittande framför TVn igen, bara för att jag kan och vill.
Har letat efter bilder som jag kan posta här, som visar hur sjuk jag var, hur smal jag var. Men jag hittar inga där jag är liten nog. Om jag postar de jag fann kommer folk som läser det här säga - nehej, hon var ju inte SÅ utmärglad som jag trodde. Det var visst inte så allvarligt. Och det vill jag inte. Jag vill bevisa för alla att jo, jag VAR jättesjuk, och såg hemsk ut. Varför? If I only knew...
Hittade i alla fall en bakgrund jag hade på datorn ett tag. Alltid något.
Har letat efter bilder som jag kan posta här, som visar hur sjuk jag var, hur smal jag var. Men jag hittar inga där jag är liten nog. Om jag postar de jag fann kommer folk som läser det här säga - nehej, hon var ju inte SÅ utmärglad som jag trodde. Det var visst inte så allvarligt. Och det vill jag inte. Jag vill bevisa för alla att jo, jag VAR jättesjuk, och såg hemsk ut. Varför? If I only knew...
Hittade i alla fall en bakgrund jag hade på datorn ett tag. Alltid något.
Inte smal nog. Inte liten nog. Inte benig, tanig eller utmärglad nog. Att jag inte ens klarade av att bli smalast. Det äter upp min själ just nu, hur misslyckad jag är.
Men STOPP! Inte fler ätstörningstankar! Jag orkar inte mer...
fredag 5 mars 2010
275
Körlektion imorse. Det gick faktiskt mycket bättre än vad det gjorde förra gången, men det säger inte sådär jättemycket är jag rädd. Motorstopp framför annan bil? Check. Kört in i varenda snövall större än en flinga? Check. Trött på att köra bil? Check, check, check!
Efter fyrtio långa minuter mötte jag upp pappa och mamma som tog med mig till Asian house för lite asiatisk mat att värma magen med. Jag börjar faktiskt uppskatta sushi, det tog sin lilla tid men trägen vinner! Bara de är helt vegetariska och inte har något sötsliskigt försök till bröd på toppen så är de ganska så ätbara.
Efter det blev det dags för DBT och vi hade ett mycket givande möte där vi diskuterade sorgen kring mitt avslutade förhållande. Även fast både han och jag var överens om att vi behöver lite egen tid utan den andra så hugger det till i bröstet på mig varje gång jag tänker på mig själv som singel. Ensam. Övergiven. Jag vill vara stark och klara den här förändringen med huvudet i behåll men som min terapeut sa: Det är okej att vara ledsen. Vi var ett par i fyra år och det är klart att det finns en viss sorg i att vända blad och börja om på nytt. Hon frågade mig om jag gråtit över uppbrottet och jag svarade ett sanningsenligt nej, det har jag inte. Men det kanske jag borde, snurra in mig i en filt, koka en kopp te, sätta på en typisk ultrasmörig romantisk film aka the notebook och gråta allt vad jag kan ett tag. Det kanske skulle hjälpa den här klumpen i magen att bli aningen mindre...
Ikväll tog jag sedan tjuren vid hornen och gick med lillebror för att se filmen jag velat se sen jag först hörde talas om den - Alice i Underlandet. Nej, nej, inte bara Alice i Underlandet, DEN Alice i Underlandet. Undertecknad Tim Burton. Efter lång väntan har jag hypat upp den till skyarna men jag trodde att den skulle klara av att leva upp till förväntningarna. Jag menar mörk story om en flicka som ramlar ner till en fantasieggande sagovärld, hur twisted kan det inte bli? Men jag skulle nog inte ha låtit mina egna idéer springa iväg med mig. Resultatet av den så ofta lyckade kombinationen Tim Burton + Johnny Depp + Helena Bonham Carter blev en saga komplett med svartvita karaktärer och lyckligt slut. Det var INTE vad jag såg fram emot. Fram med Alice från psyket som hittar skumma vänner som röker på och är tokigare än den tokigaste hattmakare. Fram med RIKTIGT läskiga grejer. Den får en trea. Och då är jag snäll.
Efter fyrtio långa minuter mötte jag upp pappa och mamma som tog med mig till Asian house för lite asiatisk mat att värma magen med. Jag börjar faktiskt uppskatta sushi, det tog sin lilla tid men trägen vinner! Bara de är helt vegetariska och inte har något sötsliskigt försök till bröd på toppen så är de ganska så ätbara.
Efter det blev det dags för DBT och vi hade ett mycket givande möte där vi diskuterade sorgen kring mitt avslutade förhållande. Även fast både han och jag var överens om att vi behöver lite egen tid utan den andra så hugger det till i bröstet på mig varje gång jag tänker på mig själv som singel. Ensam. Övergiven. Jag vill vara stark och klara den här förändringen med huvudet i behåll men som min terapeut sa: Det är okej att vara ledsen. Vi var ett par i fyra år och det är klart att det finns en viss sorg i att vända blad och börja om på nytt. Hon frågade mig om jag gråtit över uppbrottet och jag svarade ett sanningsenligt nej, det har jag inte. Men det kanske jag borde, snurra in mig i en filt, koka en kopp te, sätta på en typisk ultrasmörig romantisk film aka the notebook och gråta allt vad jag kan ett tag. Det kanske skulle hjälpa den här klumpen i magen att bli aningen mindre...
Ikväll tog jag sedan tjuren vid hornen och gick med lillebror för att se filmen jag velat se sen jag först hörde talas om den - Alice i Underlandet. Nej, nej, inte bara Alice i Underlandet, DEN Alice i Underlandet. Undertecknad Tim Burton. Efter lång väntan har jag hypat upp den till skyarna men jag trodde att den skulle klara av att leva upp till förväntningarna. Jag menar mörk story om en flicka som ramlar ner till en fantasieggande sagovärld, hur twisted kan det inte bli? Men jag skulle nog inte ha låtit mina egna idéer springa iväg med mig. Resultatet av den så ofta lyckade kombinationen Tim Burton + Johnny Depp + Helena Bonham Carter blev en saga komplett med svartvita karaktärer och lyckligt slut. Det var INTE vad jag såg fram emot. Fram med Alice från psyket som hittar skumma vänner som röker på och är tokigare än den tokigaste hattmakare. Fram med RIKTIGT läskiga grejer. Den får en trea. Och då är jag snäll.
torsdag 4 mars 2010
274
Nu är allting helt avslutat med exet. Jag vet inte hur jag ska reagera, en del av mig har velat göra det länge - det har inte KÄNTS som ett förhållande på länge ändå, varför hålla kvar vid det så hårt som vi har? - men så har jag ju den där andra delen som lite romantiskt håller fast vid honom lite för hårt. Jag kommer ihåg alla stunder vi delat, och många av dem har varit så underbart positiva. Det är med honom och BARA honom som jag kan vara HELT mig själv, till 100%. Och ändå, av någon oförklarlig anledning, tycker han om mig.
Men inte tillräckligt uppenbarligen, eftersom det är slut nu. Hoppas bara att vi kan fortsätta vara vänner. Jag vill inte mista kontakten vi har.
Till något lite roligare - har hittat världens skönaste matlagningsprogram. Visst är det japanskt ^^
Men inte tillräckligt uppenbarligen, eftersom det är slut nu. Hoppas bara att vi kan fortsätta vara vänner. Jag vill inte mista kontakten vi har.
Till något lite roligare - har hittat världens skönaste matlagningsprogram. Visst är det japanskt ^^
onsdag 3 mars 2010
273
Ska räkna ihop hur mycket pengar jag ätit för idag (utan att räkna med det som fanns i kylskåpet) och är lite rädd (läs; EXTREMT SUPEROROLIG) för siffran. Det är illa, så långt vet jag redan, men hur illa vet jag inte än. Måste leta upp alla kvitton först. Det sorgliga är att idag inte var ett extremfall, varje gång jag hetsäter hamnar jag på de här summorna. När jag handlar tittar jag inte ens på priserna längre, det är som att det inte bekommer mig. Efteråt får jag ångest förstås, men då är det så dags. Då är ju allt redan uppätet och skadan redan skedd.
Idag var det extra jobbigt med hetsätningsattackerna. Oftast, i 90% av fallen är jag ensam på mitt rum och äter, så ingen kan se och ingen kan höra. Ingen kan MÄRKA att något är på tok. Hur äcklig jag är är det bara jag som vet. Men så kommer de där dagarna då och då när jag bara inte bryr mig. Som idag. Jag åt på bussen, på olika caféer, på stan, i affärer, försökte vara så diskret som möjligt, men lyckades nog inte särskilt bra. Jag hatar att göra så, eftersom jag hatar att spy på offentliga toaletter. Men ibland har nöden ingen lag.
Till kvittona:
coop konsum: Lösviktsgodis - 122.50kr
coop konsum igen: godis och choklad - 59.50kr
Domus Oskarshamn: choklad och en ramlösa - 99.50
Ett fik i kalmar: cola light, semla, halv brödbulle - 60kr
4kök: quornfilé och cola light - 92kr
Pressbyrån: macka - 40kr
Sammanlagt: 473.50kr
Det enda jag planerat i förväg var 4kök. Den måltiden var också den enda jag behöll.473.50-92=381.50kr. TREHUNDRAÅTTIOEN och FEMTIO kronor.
Jag förstår inte varför mitt liv går ut på att äta så mycket som möjligt och samtidigt vara så smal som möjligt. För det är ju det jag lever för just nu, att få i mig stora mängder mat på minsta möjliga tid. Jag jobbar på att hitta någonting att lägga min tid på som INTE har med någonting ätbart att göra, men det är svårt. Allt leder slutligen tillbaka till mat igen. Se på film, visst, men då måste man ju äta någonting till, eller hur?
Men japanskan fungerar bra. Som distraktion menar jag. Som tidsfördriv. Jag har börjat intressera mig för allt runt omkring nu också, allt som jag förut var så intresserad av men som fått vika sig för ätstörningsbeteendena. Manga och anime tillexempel, finns det något roligare egentligen? Jag älskar det japanska men också det koreanska. Och på tal om koreanska, de har en hel värld av underbara filmer därifrån. Kina och Korea och förstås Japan är alla så fascinerande länder, så långt ifrån det vi är vana vid. Man följer inte bara en film eller en serie, man lär sig om en kultur och en livsstil så annorlunda mot vår egen. DET är intressant, och DET tänker jag fortsätta med.
På förmiddagen idag var jag otroligt nedstämd, kände mig så misslyckad som inte ens klarade av att avsluta mina studier i USA. Herregud jag klarade ingenting, inte att dela rum, inte att umgås med folk, inte att äta ordentligt, inte att få in någon kunskap i huvudet. Allt var bara fel. Jag var bara fel. Men japanskan gjorde att jag kunde putta undan de onda, smygande tankarna lite, och jag är nu på bättre humör, så här framåt kvällen. Det är snart dags för True Blood, vilket ska bli otroligt kul att se efter ett så långt uppehåll. Livet är ändå ganska okej. Bara inte tankarna kommer upp igen, jag orkar inte känna mig så misslyckad. Inte nu, inte idag.
Jag gör så gott jag kan.
Idag var det extra jobbigt med hetsätningsattackerna. Oftast, i 90% av fallen är jag ensam på mitt rum och äter, så ingen kan se och ingen kan höra. Ingen kan MÄRKA att något är på tok. Hur äcklig jag är är det bara jag som vet. Men så kommer de där dagarna då och då när jag bara inte bryr mig. Som idag. Jag åt på bussen, på olika caféer, på stan, i affärer, försökte vara så diskret som möjligt, men lyckades nog inte särskilt bra. Jag hatar att göra så, eftersom jag hatar att spy på offentliga toaletter. Men ibland har nöden ingen lag.
Till kvittona:
coop konsum: Lösviktsgodis - 122.50kr
coop konsum igen: godis och choklad - 59.50kr
Domus Oskarshamn: choklad och en ramlösa - 99.50
Ett fik i kalmar: cola light, semla, halv brödbulle - 60kr
4kök: quornfilé och cola light - 92kr
Pressbyrån: macka - 40kr
Sammanlagt: 473.50kr
Det enda jag planerat i förväg var 4kök. Den måltiden var också den enda jag behöll.473.50-92=381.50kr. TREHUNDRAÅTTIOEN och FEMTIO kronor.
Jag förstår inte varför mitt liv går ut på att äta så mycket som möjligt och samtidigt vara så smal som möjligt. För det är ju det jag lever för just nu, att få i mig stora mängder mat på minsta möjliga tid. Jag jobbar på att hitta någonting att lägga min tid på som INTE har med någonting ätbart att göra, men det är svårt. Allt leder slutligen tillbaka till mat igen. Se på film, visst, men då måste man ju äta någonting till, eller hur?
Men japanskan fungerar bra. Som distraktion menar jag. Som tidsfördriv. Jag har börjat intressera mig för allt runt omkring nu också, allt som jag förut var så intresserad av men som fått vika sig för ätstörningsbeteendena. Manga och anime tillexempel, finns det något roligare egentligen? Jag älskar det japanska men också det koreanska. Och på tal om koreanska, de har en hel värld av underbara filmer därifrån. Kina och Korea och förstås Japan är alla så fascinerande länder, så långt ifrån det vi är vana vid. Man följer inte bara en film eller en serie, man lär sig om en kultur och en livsstil så annorlunda mot vår egen. DET är intressant, och DET tänker jag fortsätta med.
På förmiddagen idag var jag otroligt nedstämd, kände mig så misslyckad som inte ens klarade av att avsluta mina studier i USA. Herregud jag klarade ingenting, inte att dela rum, inte att umgås med folk, inte att äta ordentligt, inte att få in någon kunskap i huvudet. Allt var bara fel. Jag var bara fel. Men japanskan gjorde att jag kunde putta undan de onda, smygande tankarna lite, och jag är nu på bättre humör, så här framåt kvällen. Det är snart dags för True Blood, vilket ska bli otroligt kul att se efter ett så långt uppehåll. Livet är ändå ganska okej. Bara inte tankarna kommer upp igen, jag orkar inte känna mig så misslyckad. Inte nu, inte idag.
Jag gör så gott jag kan.
tisdag 2 mars 2010
272
Jag vägde hela 47.1 dag! Det betyder att jag bara har ETT kilo kvar till min målvikt! Visserligen vägs jag numer med kläder på men hur man än vrider på det är jag ändå så nära mitt mål att jag nästan kan röra vid det. Det är väldigt skrämmande samtidigt som det är otroligt skönt. Jag har kämpat mot det här så länge, gråtit blod över att jag inte varit starkare, över att jag en en gång gjort det där förbjudna, fallt dit och inte kunnat hejda mina impulser. Jag har spytt och jag har hetsätit om vartannat, men nu kan jag i alla fall stolt briljera med att jag vågat ta mig upp till min målvikt. Det tog mig bara ett par år...
Det är så mycket som jag vill skriva om men orden sviker mig. Allt är bara ett töcken, hela jag är bara blasé och allt bara rasar runt omkring.
Mamma och pappa bråkade igen idag, och det rejält. Till slut lade sig mamma på sängen och vägrade gå därifrån, hon bara låg och stirrade framför sig med glasartad blick. Det gör mig ont, att hon inte mår bra, men vad ska jag göra? Allt jag kan är att säga henne att jag älskar henne, och sedan låta henne få vara ifred. Det är vad jag vill när jag är i samma situation.
Mitt ex har nu definitivt avslutat det vi hade. Det har varit på tapeten länge men ingen av oss har tagit steget, för vana vid gamla tankemönster och för bekväma med vårat låtsasförhållande. Men det är inte rättvist mot någon av oss att uppehålla något som inte leder någon vart. Nu när det inte ens är säkert att jag återvänder till USA känns allt så poänglöst. Han har varit en stöttepelare i mitt liv och det kommer bli tufft att ersätta honom, men sådant är livet. Vi har gått igenom mycket tillsammans, mycket som varit varken rosarött eller glittrande lycka, och det är dags att städa ur garderoben och ta nya tag.
Jesus, jag känner mig både som en ny människa och som samma gamla röra på en gång, hur reder jag ut den här härvan av trådar och bygger upp ett fungerande liv?
Ser på the Bourne identity för andra gången, och den är flera gånger bättre än jag kommer ihåg den. Spännande utan att bli slentrian, och skådespelarna håller hög klass. Jag vet inte om den är värd mer, men den får en trea.
Det är så mycket som jag vill skriva om men orden sviker mig. Allt är bara ett töcken, hela jag är bara blasé och allt bara rasar runt omkring.
Mamma och pappa bråkade igen idag, och det rejält. Till slut lade sig mamma på sängen och vägrade gå därifrån, hon bara låg och stirrade framför sig med glasartad blick. Det gör mig ont, att hon inte mår bra, men vad ska jag göra? Allt jag kan är att säga henne att jag älskar henne, och sedan låta henne få vara ifred. Det är vad jag vill när jag är i samma situation.
Mitt ex har nu definitivt avslutat det vi hade. Det har varit på tapeten länge men ingen av oss har tagit steget, för vana vid gamla tankemönster och för bekväma med vårat låtsasförhållande. Men det är inte rättvist mot någon av oss att uppehålla något som inte leder någon vart. Nu när det inte ens är säkert att jag återvänder till USA känns allt så poänglöst. Han har varit en stöttepelare i mitt liv och det kommer bli tufft att ersätta honom, men sådant är livet. Vi har gått igenom mycket tillsammans, mycket som varit varken rosarött eller glittrande lycka, och det är dags att städa ur garderoben och ta nya tag.
Jesus, jag känner mig både som en ny människa och som samma gamla röra på en gång, hur reder jag ut den här härvan av trådar och bygger upp ett fungerande liv?
Ser på the Bourne identity för andra gången, och den är flera gånger bättre än jag kommer ihåg den. Spännande utan att bli slentrian, och skådespelarna håller hög klass. Jag vet inte om den är värd mer, men den får en trea.
måndag 1 mars 2010
271
Jag hade världens mest katastrofala körlektion idag. Jag svär, jag fick motorstopp bara jag tittade på bilen. "Det var inte din bästa dag idag". Nej, det var det inte. Inte ens nära.
DBT och jag kände mig bara misslyckad. Jag vill inte att de ska se vilket kaos till människa jag är, men samtidigt vill jag att de ska förstå hur dåligt jag mår. Hela tiden vägs de två delarna, jämförs med varandra, och gör att vad jag än säger blir det fel, antingen säger jag något sjukt deprimerat och jag blir arg på mig själv för att de får för sig att jag är ett hopplöst vrak (vilket jag är) eller så kommer jag på något löjligt exempel så jag framstår som ett emowannabe (vilket jag INTE är. tror jag).
Allt är bara kämpigt just nu, maten fungerar inte som den ska men jag lyckas i alla fall behålla huvudmålen, jag antar att det skulle kunna ses som något positivt. Tyvärr känns det som att det negativa överväger, jag gör alldeles för många misstag och jag oroar mig för att någon av betydelse ska få reda på det. Jag glider under ribban just nu, men jag kan inte fortsätta så här hur länge som helst. Någon dag kommer allt kollapsa och hela min värld raseras.
Men jag HAR något att leva för nu, flera intressen som jag inte vill bli av med. Jag VILL inte bli inlagd igen och missa japanskan eller kören. Det är bra, det betyder att jag har ett liv, om än något innehållslöst.
Har bestämt mig för att lägga upp en budget. Som bekant har jag stora problem med att hålla i mina pengar. Jag hade inte det problemet innan jag blev sjuk, tvärtom var jag världens snålaste och köpte inte ett tuggummi ens om jag inte verkligen var tvungen. Men som bulimiker kom jag inte undan hetsätningarna, och de kostar pengar. Godis är inte gratis och jag har inhandlat kilovis av den varan, ibland under en och samma dag. När det var som värst brände jag väl en 6-700 per dag, nu - inte lika mycket, men inte noll heller. Jag har ingen inkomst just nu, vilket gör utgifterna väldigt kännbara. Och hur kul är det att spendera tusenlappar på något man inte har mer än väldigt kort glädje av?
Jag vill börja organisera lite i mitt kaosartade liv, kanske är en budget en bra start?
För att snabbt byta ämne och inte fastna vid allt det negativa - ser på film, Mystic river. Helt okej som tidsfördriv, men aningen seg och långdragen. 3/5.
DBT och jag kände mig bara misslyckad. Jag vill inte att de ska se vilket kaos till människa jag är, men samtidigt vill jag att de ska förstå hur dåligt jag mår. Hela tiden vägs de två delarna, jämförs med varandra, och gör att vad jag än säger blir det fel, antingen säger jag något sjukt deprimerat och jag blir arg på mig själv för att de får för sig att jag är ett hopplöst vrak (vilket jag är) eller så kommer jag på något löjligt exempel så jag framstår som ett emowannabe (vilket jag INTE är. tror jag).
Allt är bara kämpigt just nu, maten fungerar inte som den ska men jag lyckas i alla fall behålla huvudmålen, jag antar att det skulle kunna ses som något positivt. Tyvärr känns det som att det negativa överväger, jag gör alldeles för många misstag och jag oroar mig för att någon av betydelse ska få reda på det. Jag glider under ribban just nu, men jag kan inte fortsätta så här hur länge som helst. Någon dag kommer allt kollapsa och hela min värld raseras.
Men jag HAR något att leva för nu, flera intressen som jag inte vill bli av med. Jag VILL inte bli inlagd igen och missa japanskan eller kören. Det är bra, det betyder att jag har ett liv, om än något innehållslöst.
Har bestämt mig för att lägga upp en budget. Som bekant har jag stora problem med att hålla i mina pengar. Jag hade inte det problemet innan jag blev sjuk, tvärtom var jag världens snålaste och köpte inte ett tuggummi ens om jag inte verkligen var tvungen. Men som bulimiker kom jag inte undan hetsätningarna, och de kostar pengar. Godis är inte gratis och jag har inhandlat kilovis av den varan, ibland under en och samma dag. När det var som värst brände jag väl en 6-700 per dag, nu - inte lika mycket, men inte noll heller. Jag har ingen inkomst just nu, vilket gör utgifterna väldigt kännbara. Och hur kul är det att spendera tusenlappar på något man inte har mer än väldigt kort glädje av?
Jag vill börja organisera lite i mitt kaosartade liv, kanske är en budget en bra start?
För att snabbt byta ämne och inte fastna vid allt det negativa - ser på film, Mystic river. Helt okej som tidsfördriv, men aningen seg och långdragen. 3/5.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)