201

Min lillebror och jag tog bussen ner till Kalmar tillsammans för att handla upp alla våra julklappspengar på mellandagsrean (Oskarshamn har ju som bekant ungefär en halv klädesaffär och är därför inte handlingsintressant). Det blev flera timmars konstant prislappstittande och provrumsstirrande med bara ett litet break för quornfiléer på fyra kök. Jag är nu ett par Leejeans rikare (FÖRSTA gången jag har köpt ett par märkesjeans, det är nästan pinsamt.) och så hittade jag världens sötaste hello kittyklocka som jag inte kunde lämna åt sitt öde. Mitt, mitt, bara mitt^^

Ja, det var en rolig dag. Ångesttankarna höll sig på sin kant, tvärtom kände jag hur VIKTIGT det var för mig att få i mig både ordentlig frukost och bastant lunch, för att orka med all postjulstress och alla trötta Kalmariter. Och så visste jag att det skulle bli en del hinder på vägen. Provrum tillexempel är ju alltid svåra. Det kvittar hur många klädesplagg som jag provar som visar sig vara för stora för mig, jag känner mig ändå ungefär lika liten som en valross. Dessutom blir det extra jobbigt när någonting faktiskt passar - i min skruvade värld måste jag vara betydligt mindre än alla de minsta storlekarna. Att skjuta bort dessa tankar har blivit enklare, men det betyder inte att det går smärtfritt. Inte alls. Men jag är TRÖTT på att HATA, trött på måttband och vågar och kalorier och antidepressiva. Jag vill bara må BRA, och det ska jag banne mig göra, det är på tiden!

200

Kom upp i morse efter mycket om och men (det är ju skönt att jag inte har några problem med att sova längre i alla fall), följde med pappa på lite ärenden och åt lunch som jag skulle (men inte min planerade hämtmatslunch eftersom NÅGON [aka mamma] snodde med sig mina rester till jobbet). Jag är fortfarande lite vaksam över min totala brist på äckelkänslor för min egen kropp. I flera år har jag hatat den som pesten, och inte kunnat äta en enda liten kalori utan att totalt gå upp i atomer, och nu äter jag mina sex måltider OCH dricker näringsdrycker som om jag aldrig gjort annat. Min psykolog fick höra att jag börjat trivas med att äta när jag var där förra gången och hans förklaring var - "du börjar tycka om dig själv nu. Det är när man accepterar sig själv som man börjar trivas med att göra det som är bra för en". Kanske har han rätt. Kanske har jag ÄNTLIGEN börjat se mitt eget värde, inte speglad i andras ögon, utan inifrån mig själv. För jag vill verkligen försöka lära mig att ta hand om min kropp, se till att den mår bra. Jag vet att det antagligen kommer ta lång tid för mig att kunna lyssna på mina egna signaler eftersom jag så länge stängt av dem totalt, men jag SKA verkligen försöka , och innan jag hör dem ska jag göra det som jag VET är hälsosamt. Ingen kommer ta hand om mig ÅT mig, det är upp till mig att se till att jag lever ett liv värt att levas.

För var den här bloggen extremdeprimerande och nu är den äckligt klämkäck. Men jag kan inte få nog av att dela med mig av min egen hoppfullhet, jag har aldrig, ALDRIG känt så här förut! Att det finns en vilja I mig, som kommer FRÅN mig, att må bra! Jag har börjat känna mig rastlös, har börjat VILJA träffa människor och vara social, har börjat fundera på jobb och studier och hobbys som jag kan skaffa mig. Har börjat fundera ut vem jag är och forma mig själv till det jag vill. Det är så otroligt att man kan känna sig själv så dåligt som jag gör, men det är spännande att hela tiden hitta nya pusselbitar att lägga till. Jag har redan förstått att jag är mer intresserad av film och kultur än många andra är, men vad mer? Och vad VILL jag vara intresserad av? Är det dags för mig att börja prova på alla dessa nya sakeroch se vad jag fastnar för?

Kvällen spenderades framför what happens in Vegas och den var precis lika förutsägbart tråkig som jag förväntade mig. And then some. De plågsamma skämten avlöste varandra och det enda jag som tittare lämnas med är förundran över hur två så kompetenta skådespelare kunde välja ut ett sådant kaos till manus. Men både Cameron Diaz och Ashton Kutcher har den dåliga vanan att välja filmer som den här, så egentligen borde jag inte vara förvånad. 1/5.

Och inte ens ett sådant bottennapp till film kan få mig att komma ner från molnen jag svävar på just nu. Hur länge kommer detta hålla i sig?

Jag ser fram emot 2010. Året då jag ska bli frisk, året jag ska forma efter MINA önskemål. Dessutom kommer det bli ett sjukt bra filmår, det känner jag på mig. Dorian Greys porträtt tillexempel för att bara nämna en. Oscar Wildes bok med samma namn är helt fantastisk, så jag väntar i spänd förväntan och med SKYHÖGA förhoppningar.

Jag känner mig faktiskt... okej. Helt underbart, fenomenalt, OSANNOLIKT okej.

199

Det känns verkligen som att jag är redo nu. Jag är redo att gå upp de där sista kilona, redo att börja leva - på riktigt. Att dricka mina näringsdrycker har aldrig gått så lätt som idag, och jag är inte ens rädd för att jag ska ångra mig och ramla bakåt igen, jag bara satsar så mycket jag kan på samma kort. Jag SKA bli frisk!

Inte har jag gjort något särskilt för att bli så här målmedveten heller, bara ätit (plättar och asiatisk hämtmat), sett på TV (Oz och rena rama rolf) och tagit min dagliga promenad som jag alltid ser till att göra. Det är så SKÖNT att inte märka av den där tjocka, kvävande hinnan av ångest som förut täckte allt jag gjorde, allt jag kände. Visst kämpar jag fortfarande mot massor av ätstörningstankar, men jag är så pass bestämd att de går att pressa tillbaka. Jag är så TRÖTT på att leva så här isolerat och inte kunna skilja min ena dag från den andra. Trött på att alltid, i alla situationer, dra det kortaste strået och odiskutabelt hata mig själv.

Rädslan finns kvar. Den kommer nog alltid bo i bröstet på mig, men jag hoppas att den inte kommer få influera mina framtida beslut. Att det ska bli lättare och lättare att trycka undan alla förgiftande tankar. För hur rädd jag än är kommer livet ändå hända runt omkring mig, och det är dags att ta del av det, att LEVA, på riktigt.

198

Underbar och älskad av alla var en ren feel goodfilm, och även om den inte var så djup var den riktigt charmig på sina ställen. 3/5.

Har kämpat mig igenom dagen. Inga hetsätningar, men om jag hade kunnat hade det nog blivit mer än en. Ibland är det tur att föräldrarna har lite koll. Planerar att åka ner till Kalmar i veckan och handla lite nytt, eftersom jag aldrig känt mig så grå och tråkig som nu (det där var lögn, jag har känt mig många gånger tråkigare förut, men det känns alltid som värst när man är i det).

Halt ute, varmt och mysigt inne. Gissa vart jag spenderade min dag. You guessed it. Framför TVn.

197

Har försökt att tränga bort gårdagens misslyckande hela dagen, och även fast det ligger och gnager i kanterna har jag lyckats ganska bra. Gick på stan ett tag men har för länge sedan konstaterat att Oskarshamn inte har något värt att lägga ner tid på och hittade mindre än väntat. Alltså ingenting. Spenderade kvällen framför Falk - operation näktergal som visade sig vara ganska seg. Karaktärerna man lärde sig att tycka om i de tre första delarna får ingen tid utan nya presenteras som inte engagerar. 2/5.

196

Var hembjuden till en kompis ikväll för att fira juladagen och jag såg fram emot lite normalt umgänge och ett par timmars reprieve. Så blev det inte. Redan efter ett par minuter började jag känna mig olustig, och det tog inte lång tid förrän jag började få panik.

Dels var det samtalsämnen jag inte kunde ta del av, jag har inte varit på de platser eller lyssnat på den musiken som de andra hade. Istället för att ta för mig och prata på så var det som att jag stängde av mig själv. Jag blev det jag fruktar mest av allt. Tyst och tråkig.

Dels var det alkoholen, jag vågade knappt smaka på min xide efter att inte ha hittat kaloriinnehållet någonstans (chipsen ska vi inte prata om >.<). Jag trodde enfaldigt nog att jag kommit över hela den där räkna-kalorifasen, det var trots allt flera år sedan jag benhårt höll mig inom kaloriramar och räknade ut allt jag åt, men tendenserna sitter kvar i ryggmärgen längre än man tror.

Dessutom är jag inte 18 längre. Oftast märks det inte, jag är väldigt barnslig till sinnet som det är och platsar nog egentligen mycket bättre ibland yngre människor men när det kommer till alkoholkonsumption är skillnaden tydlig. Jag har kommit över fasen i mitt liv då jag drack för fyllans skull. Inte för att jag gjort det särskilt många gånger, men jag förstår de som är i den. Jag tycker inte om alkohol, smaken av den tilltalar mig inte, och jag kan inte tvinga i mig någonting bara för att. Speciellt inte när jag inte vet hur många kalorier jag får i mig (där kom det igen. Jag kan inte släppa kaloriinnehållet i den där cidern! Jesus, lägg ner!)

Jag bröt ihop i bilen hem. jag bara grät, kände mig helt totalt värdelös på att vara ung - social - trevlig - speciell och kände mig istället som den absolut tråkigaste människan på jorden. Inte ens ett par timmar i sällskap med några underbara människor klarar jag av, istället straffar jag mig själv med att lämna dem så fort som en svårighet dyker upp. Jag kan bara gissa mig till vad de säger om mig nu, och det gör ont i mig att tänka på det. Alla klarar väl av att prata med andra under en kväll? Utom jag då, som blir så förblindad av min oförmåga att prestera att jag inte står ut.

Det tog mig en halvtimma eller så av konstant snyftande innan jag kunde slappna av någorlunda. Vi har ju fått lära oss på DBTn att känslor alltid avtar efter en stund och idag var väl ett bra exempel på det. Känslan ebbade ut, men orosklumpen sitter fortfarande fast inuti mig, den kommer nog skava ett bra tag.

Jag fick en blandskiva i julklapp som jag tänker ägna en stor del av morgondagen åt att lyssna på. Tyvärr förtjänar jag inte de få vänner jag faktiskt har, inte när jag beter mig som jag gör. Jag vet, jag får inte tänka på mig själv i negativa termer, men det är svårt att låta bli när jag inte ens klarar av att hålla skenet uppe längre. Att spela teater var det enda jag kunde. Nu klarar jag inte ens det.

Fail.

195

Julafton blev helt okej, jag hade förberett mig noga innan och lät inte dagen komma med för många överraskningar. Maten fungerade bra, även då småpikar från Mormors håll gjorde det lite tufft. Fick mycket av det jag önskade mig och det jag gav verkade uppskattas. Annars tog allt bara SJUKT lång tid. Timmarna segade sig fram, drogs ut i det oändliga. Varför kan jag inte uppskatta tiden jag spenderar med de enda människor som jag vet älskar mig villkorslöst? Är det vanligt att man är så här avtrubbad?

194

Jag är så TRÖTT på mig själv! Jag vill slänga ut allting och börja från början. Skapa någon annan men för den skull inte blunda för mig själv. Bli bättre, på alla sätt som det överhuvudtaget går. Jag vill slänga ut alla kläder och skaffa en ny klädstil, men jag vill att det ska vara MIN klädstil, inte min ätstörnings, inte mina kompisars, inte Louis Vittons. Min. Jag vill möblera om på mitt rum och ta bort allt som inte gör mig till den jag är. Jag vill hitta nya intressen, göra nya bekantskaper och mitt i alltihop är jag bara en liten frustrerad, oerhört förvirrad flicka som inte vet vad hon vill eller vem hon är.

Hur hittar man sig själv och hur accepterar man det man hittar?

193

Imorgon är det julafton. Dagen D för alla förväntansfulla barn - och inte så få lika förväntansfulla vuxna. Själv ser jag fram mot dagen med måtta, då jag vet att rosenskimret döljer alla de där taggarna som jag helst undviker. Släkt, folk, mat... Jag vill verkligen klara det här, jag SKA klara det, men jag kan inte påstå att jag längtar och inte heller kommer jag njuta. Det blir till att jobba hårt tills jag är hemma igen, men det är så det är. Det går inte att göra någonting åt.

Mamma och jag kurade ihop oss framför filmen jag är sista kvinnan i världen att se: Sex and the city. Den var betydligt bättre än jag trodde, men den lämnade mig med en besk eftersmak. Sex and the city handlar - och har alltid handlat - om vänskap. Om att ställa upp för varandra i vått och torrt. Om att dela allt med varandra. Jag känner mig så ensam. Jag ÄR ensam. Och det är bara mitt fel. Men det där som kommer naturligt för alla andra är så krystat för mig. Det tar så fruktansvärt mycket energi att spendera tid med folk och när jag gör det kan jag inte sluta leta fel och brister hos mig själv. Jag gör helst saker ensam för då finns det ingen som kan se hur äcklig jag är, hur dumt jag beter mig eller hur svag jag är innerst inne. Det tar så mycket kraft att vara runt folk att jag bara orkar med det i begränsade stunder. Medans Carrie Bradshaws liv delas med vänner och görs rikare av att ha bekanta runt om, delar jag inte mitt liv med någon. Och jag kommer nog aldrig lära mig att låta folk komma för tätt inpå. Det är sorgligt, men jag har accepterat det - jag kommer aldrig vara älskad för den jag är. Kanske skulle folk kunna älska mig, det vet jag inte och det lämnar jag osagt, men jag LÅTER ingen göra det. Jag vet inte hur man gör.

Och som om inte de känslorna var nog så känner jag mig bara så otroligt värdelös just nu. Jag lever inte för någonting, dagarna bara tickar på i snabb takt och jag avverkar dem genom att lida mig igenom dem. En del av mig vill bara ge upp. Och en annan håller fast vid livet, envist, och kämpar vidare. Hur länge orkar man leva poänglöst? Och varför kan jag inte skapa den där poängen som jag uppenbarligen saknar?

Vad trött jag är på mig själv, jag har inte ens orden för det längre, jag vill skriva av mig det jag känner men det har redan ätit sig fast inuti mig och jag får inte ur mig det. hur kan man stå ut med att alltid vara med sig själv om man inte tycker om den man är?

192

Det blev faktiskt en fika idag, jag var inte helt osocial som jag har en tendens att vara. Det var mysigt att få prata av sig lite, och jag känner mig på det hela ganska så nöjd med vår tid tillsammans. Jag var inte FÖR tråkig eller FÖR hemsk. Bara något åt det hållet.

Det blev bestämt att jag ska med ut på juldagen, så den kvällen kommer jag inte kunna sitta hemma och titta på TV som jag annars är så bra på att göra. Visst känns det skönt att bryta mallen och LEVA lite, men det skrämmer mig också något otroligt. Tanken på att vara SOCIAL en hel kväll nästan kväver mig. Massor av folk omkring mig, folk som ska underhållas och som senare, när jag inte är med, kan ha en åsikt om mig som kan diskuteras bakom min rygg! Dessutom ska det väl drickas... Det ser jag inte fram emot. Tvärtom gör det mig mer eller mindre panikslagen. Det största dilemmat är kalorierna. Hur många kalorier är det i en Xide (för mig är dem och kommer alltid att vara Xider)? Om det är lightversionen? 100? kan det stämma? Då är tre flaskor lika med 300 kalorier! Hur ska jag få in dem i min dag? Det blir till att skippa näringsdryckerna och hoppas att det jämnar ut sig. Och tänk om det är fler än så! Jag hittar inte kalorieinnehållet någonstans på internet, kan det verkligen vara så svårt att pränta ner siffrorna på en liten lapp någonstans? Varför står det inte direkt på flaskan? Dessutom vet jag inte hur mina mediciner reagerar på alkohol, visst har jag blivit varnad om att blanda dem med annat än vatten, men jag har aldrig ens övervägt det så jag har inte satt mig in i konsekvenserna. Att dricka tilltalar mig helt enkelt inte.

Och som om inte det vore nog oroar jag mig för att det ska visa sig vara FÖR roligt. Då kanske jag blir beroende av den sortens kickar, och då har jag helt plötsligt inte bara en ätstörning, utan är dessutom alkoholist. Visst, det är väl lagom långsökt att tro att jag kommer släppa alla hämningar och dricka mig full varje kväll för att jag provar alkohol EN gång, men min hjärna fungerar så. Svart eller vitt. Antingen gör man något eller så gör man det inte. Och jag VILL inte det här.

Maten har fungerat med, men jag känner mig väldigt medveten om min kropp idag. Vart den börjar och vart den slutar, hur mycket magen putar ut och hur stora höfterna har blivit. Jag känner hur jag förändras, och jag vet att jag när som helst kommer att ångra att jag gav mig in på den här friskhetsresan.

Men jag SKA inte ge upp nu! Jag VILL bli frisk!

Lagade mat idag, för första gången provade jag på att använda cannelonipasta. Jag tycker om när maten är lite pillig och tar lite tid att göra, jag har rätt så mycket tid att ödsla som det är och mat är ett stort intresse. Så det var nästan något meditativt med att fylla pastarör med spenat och svamp. Om det uppskattades hemma vet jag inte, men jag hoppas det.

191

Började inte dagen med min vanliga frukost och allt har därför känts aningen omkullkastat. Tänk vad lite som behövs för att mitt liv ska kännas som ett totalt kaos. Men jag har ändå klarat mig ganska bra idag, har behållt det jag ätit och duktigt druckit mina näringsdrycker. Oroar mig till döds över nästa vägning, som jag antagligen inte kommer vara med om förrän i januari. Det känns som väldigt lång tid att vänta, jag VET att det går uppåt och jag är rädd att det går för fort nu när ingen har koll. Men ändå går maten bättre än på länge. Det gör mig glad och uppriven på samma gång. Tänk om-tankarna sätter in och gör mig mörkrädd, men jag försöker att tränga undan dem och faktiskt leva i nuet, för stunden.

DBT idag, jag avslöjade hemligheter som jag ALDRIG trodde att jag skulle berätta för någon. Det känns jobbigt nu efteråt, att veta att det finns någon som vet om hur svart min kärna är, men hon ryggade inte tillbaka, i alla fall inte synbart. Jag har så sjukt svårt att lita på folk och jag tror inte helt på att hon inte äcklas av mig, men jag försöker släppa tyglarna och ta hjälpen hon erbjuder mig. Förutom telefonstöd. Där går min gräns.

Såg på Anna Anka ikväll i ett program fyllt av chockerande scener. Jag kan inte förstå var glädjen ligger i att vräka ur sig så mycket provocerande stoff man bara hinner på en halvtimma. Dessutom skulle de laga till anka, och hade mage att skoja om det stackars (levande) djuret. Jag är inte knusslig och jag försöker aldrig övertala andra att bli vegetarianer, men jag är mer säker på min sak än jag någonsin varit - djur äter man inte. Anka kanske är smal och rik, men lycklig, det tror jag inte. Och av någon pervers anledning så tror jag att det gör mig aningen gladare, att veta att någon som har allt inte heller får ut det man kan ur ett liv. Och så har jag ju den där delen av mig som identifierar mig med henne. Hon tränar för att få sina kickar, jag hetsäter och spyr. Hennes sätt är aningen bättre, men bara aningen. Kanske lite terapi skulle vara på sin plats?

190

Brittany Murphy är död. Inte för att jag kände henne personligen, det stör mig alltid hur folk verkar bli bästa vänner med nyss avlidna kändisar. Men jag tyckte att hon var en begåvad skådespelare, 8 mile har jag sett fler gånger än jag kan räkna, och Sin city är grym. Att tänka sig att hon inte längre andas är svårt. Uppenbarligen dog hon av hjärtstillestånd i hemmet - antagligen antingen på grund av droger eller ätstörningar (min egen högst privata slutsats).

Det skrämmer mig (som allt annat). Ett liv släcks så fort, en sekund är man där nästa... inte. Jag har varit så nära så många gånger, snuddat vid döden för att snabbt dra mig tillbaka igen. Idag kan jag säga att jag VILL leva, till skillnad från hur det länge var. Men jag lider fortfarande av den psykiska sjukdom som har högst dödlighet, och jag vet att jag är långt ifrån säker. Länge oroade man sig över mitt hjärta då det slog oregelbundet och man visste inte om det en dag inte skulle slå alls. Precis som Brittany Murphy kunde jag när som helst ha segnat ner och inte kommit upp igen.

Det är verkligen dags att jag tar mig ur den här avgrunden. En gång för alla.

189

Sitter nu och halvslött tittar på Blood diamond, som jag gärna ser igen och igen. Den är en sådan film som verkligen nästlar sig in under skinnet på en, den följer med en långt efter att tvn stängs av. Dessutom är Dicaprio med, som enligt mig är en av de mest underskattade skådespelarna idag. Han kan spela det mesta, och gör det med bravur.

Bakade pepparkakor i morse, som jag vågade mig på att också smaka på. Rädslan sitter i, jag vet inte om jag någonsin kommer sluta vara så rädd som jag är, för allting. För att äta, för att behålla, för att gå upp i vikt, för att inte ha en ätstörning. För att leva, för att andas, för att vara mig själv. Men idag, liksom igår, har varit ganska så smärtfri. Det bekymrar mig mer än jag vill erkänna. Varför är jag inte utom mig över att jag äter och medvetet tar steg emot att gå upp i vikt? Vart har den förlamande ångesten tagit vägen som brukar genomsyra allt jag gör, allt jag tänker? Det är fortfarande kämpigt, men inte mer än att jag kan hantera det. Är det så här det SKA kännas? Har jag kommit över något slags hinder, och landat säkert på andra sidan? Eller kommer ångesten komma tillbaka imorgon eller ännu tidigare för att hugga mig i ryggen?

Annars har jag mest legat på latsidan idag. Såg på Laws of attraction med mamma för att bevara husfriden. Den var faktiskt bättre än jag trodde den skulle vara, småsöt komedi att vila ögonen på. Och om ögonen behöver vila ännu mer är ju Pierce Brosnan med... Okej, lite gammal för mig, men man tager vad man haver. Den får en svag trea.

Lagade mat i dag, svart quinoasallad med pestobönor. Kändes lite lagom sunt sådär efter pizzan igår. (Pizza igen?! Och jag ska föreställa ätstörd). Vi var på en ny pizzeria igår och belönades med helt underbara pizzor, jag är såld och har härmed en ny favoritpizzeria. Dessutom har de sallader, så jag kan variera mitt intag.

Och ja, jag vet, nu erkände jag att jag älskar pizza, som är så onyttigt. Det hade jag aldrig kunnat för ett år sedan, inte ens för mig själv. Framsteg!

188

Har börjat oroa mig över att jag kommer bli FÖR slapp med vikten. Att jag kommer sluta bry mig överhuvudtaget om extrakilon och fettvalkar. Att jag bara kommer äta, äta, äta utan att spy, spy, spy. Mina närmaste säger att det omöjligt kommer hända, men de vet ju inte. Egentligen. För idag har det känts så; som att jag hade kunnat äta hela tiden och det skulle inte ha gjort mig någonting. Jag känner mig stark. Långt ifrån den ätstörda skugga jag egentligen är. Det borde göra mig glad - vad skönt att kunna äta utan ångest! - men istället skrämmer det mig nästan från vettet. Jag FÅR inte tappa kontrollen! Den är allt jag har!

Idag blev det sex måltider, två näringsdrycker och choklad. och jag ångrar det inte som jag oundvikligen alltid gör när jag behållt något alls. Vart är alla mina känslor? Jag förstår inte! *förtvivlad*

Dessutom känner jag mig väldigt liten. Alla säger att jag måste ta hand om mig själv, men i den stora bilden är jag inte viktig, i det stora hela kunde jag lika gärna vara död. Världen skulle fortsätta snurra även om jag föll av den. Så varför ens försöka?

Tankarna maler, men jag får inte ut dem rätt, får inte till orden.

Känner mig bara... överflödig. Och fel.

Så jävla fel.

187

Avatar var storslagen, magnifikt vacker och tankeväckande långt ner i varje nerv. Visst, storyn var beprövad och i sig ganska banal. De onda var "onda" de goda "goda", djupet i karaktärerna fanns inte där, men vad gör det när man bara får svepas med och ANDAS magi ett litet tag. 4.5/5, jag kommer inte glömma den här upplevelsen på ett bra tag.

Dessutom såg jag reklam för Percey Jackson och längtar redan. Böckerna om honom kastade jag mig över, även fast jag nu inte läser ens en tredjedel så mycket som jag brukade, och jag hoppas på att storyn lämpar sig för film. Något säger mig att den gör det. Mys.

Jag och pappa skulle ta bilen till Västervik idag för att julhandla och äta lunch. Glad i hågen väckte jag pappa runt ett och drog honom snällt ur sängen (efter nattskiftet). han lunkade ut till bilen, vred runt nyckeln och... ingenting. Ingenting hände. Uppenbarligen så har bilar ett batteri (jo, jag visste faktiskt det innan, fast jag inte är så haj på bilar) och just det här batteriet hade bestämt sig för att inte fungera. Vi kom inte en millimeter. Inte ens ut ur garaget. Så jag liftade med en av pappas kompisar och åt lunch själv ute på stan (asian house for the win). Lite presenter blev det också, nu är jag snart klar med min shopping. Måndag också, i kalmar, sedan tror jag allt är färdigt.

186

Idag är egentligen psykologdag, men min psykolog har tagit jullov och lämnat mig vind för våg i verkligheten. Han kan väl behöva lite paus från allt mitt klagande, stackarn. Jag saknar det lilla andningshålet timman med honom har blivit för mig, och jag saknar vägningen mer än allt annat. Nu har ingen koll på mig och jag har för länge sedan förstått hur dålig jag är på att uppskatta min egen vikt. Därför vet jag idag inte om jag ligger kvar på samma som förra veckan eller om jag gått upp 17 kilo. Det känns som det sista alternativet, men rationellt sett ligger nog sanningen närmare det första.

Jag känner mig obeskrivligt stor just i detta nu. Jag har länge kunnat förnuftigt resonera med mig själv och säga nej, nej, du är inte stor, bara i tanken, inte på riktigt. Nej, nej. Men jag fick en chock förra gången jag vägde mig när vågen stannade på 43.7. Så mycket har jag inte vägt på flera år! Eller jo, det har jag, men inte frivilligt. Då var jag inlagd och tvingad att gå upp, nu har jag ätit utan att protestera, utan att gråta och skrika och svära. Nu har jag ätit för att det har känts rätt och belönats med extrakilon på vågen. Det som skrämmer mig mest är att just den här gången så hade jag sagt till mig själv att "den här gången har du nog inte gått upp i vikt". Jag hade tittat mig själv i spegeln och tänkt "nej, du är faktiskt inte groteskt överviktig. Stor, ja, men inte så äckligt enorm som du alltid får för dig". Och så hade jag gått upp 1.6 kilo. Herregud, det är inte sant. Jag blev så chockad att jag inte ens kunde gråta. Bara stirra på vågen in disbelief och darrande kliva av den igen.

Mina rationella tankar sätter igång (tack gode gud för dem!) och medlar åt mig "den här gången åt du ju lunch innan, det gör att du vägde lite mer", "du SKA ju upp i vikt, och du HAR druckit näringsdrycker, det är något POSITIVT" men faktum kvarstår - jag har tillåtit mig själv att bli fetare. Inom mig dör jag en smula.

185

Humöret är på väg i rätt riktning, känner mig mer hoppfull idag än jag gjort på ett tag. Jag VILL verkligen göra något mer med mitt liv, något annat, något värt att leva - och dö - för. Än så länge kan jag bara gissa vad det är för något, men en dag ska jag VETA. Jag tittar på film och tv och ser människor som redan lyckats komma underfund med vad deras styrka är. Vad det är som de är skapta för att göra. Det kan vara skådespelare som finslipar sin teknik eller vanliga människor som kockar eller vad som helst. De har hittat rätt, och de vet om det. Jag vill också hitta det jag är bra på, och slipa mig till perfektion.

... ...

perfektion är ett förbjudet ord nu. men jag vill i alla fall förstå vad som tilltalar och intresserar mig. Jag vill jobba med någonting som jag inte sörjer för att göra. Jag vill må bra i mig själv, och jag vill behandla mig själv väl. Det är min dröm om man så vill. Hur jag hoppas att mitt liv kommer kunna gestalta sig.

Men än så länge vet jag inte vad jag är bra på. Eller vad jag kan förbättra. Jag förstår inte hur man kan hitta rätt i denna djungel av valmöjligheter, lika lite som jag förstår hur man kan hitta sin enda själsfrände när det finns miljontals personer som är "fel". Hur vet jag vem som är rätt för mig? I ett helt liv? Det gör mig frustrerad, och frustration leder inte till något gott.

***

Snön yr utanför fönstret. Det började på min födelsedag och har bara hämtat andan korta perioder. Jag kan inte komma ihåg senast det var snö när jag fyllde år, oftast har vi inte ens en vit jul. I år börjar det lukta Michiganväder och hur vackert det än är är det också väldigt kallt och blött. Dessutom gör det mitt liv svårare. Jag kan inte längre cykla in till stan och handla på mig hetsätningsgodis, nu måste jag gå, vilket tar mycket längre tid och är mycket mer misstänkt. Eller så får jag gå och handla allt i affären här i närheten, men de har redan börjat misstänka något och det är obehagligt odch pinsamt att handla där. men det är väl egentligen något bra, eller hur? Eftersom jag ändå ska dra ner mina hetsätningar. Till noll.

Såg på Donnie Darko idag när min mamma inte var hemma (jag får inte se något som ens LIKNAR en deprimerande film för henne) och allt jag kan säga om den är... Skum. Sjukt skum.

184

fortfarande trött. Osannolikt besviken på mig själv. Att jag inte klarar av att ta hand om mig bättre än jag gör. Oroad inför tanken på en framtid, då jag är urusel på att ta ansvar. Är totalt... rutten, ända in i själen, och vet inte om det någonsin går att förändra, hur gärna jag än vill. Kanske är jag bara lat och ovärdig, men ingen vet om det än. Ingen utom jag. Resten kommer förstå det när jag inte förändras till det bättre.

Jag vill så gärna må bra, men jag kan inte. Allt blir bara fel.

Bowlade idag. Gick sådär. Fick in en strike och lika många spärrar. Kände mig ganska så balanserad men tittade på klockan var femte minut. "När är det över? När kan jag bli mig själv igen? När kan jag äta nästa gång?". Varför kan jag inte bara leva i nuet?

Hoppas på förändring. Snart.

183

Frustrerad idag. Det river och sliter inom mig. Dagen har känts obarmhärtigt lång och smärtsamt kort på en och samma gång. Timmarna går och jag trampar omkring i samma gamla spår. Tänker på ett sätt, handlar på ett annat. Vill mycket men hamnar ändå på samma gamla avbytarbänk. Mår dåligt över så mycket, och har ingenting att klaga på. Bara mig själv.

Tre filmer blev det, eftersom jag, än en gång, inte har ett liv som kommer ivägen. Först astronaut's wife som jag ärligt talat inte vet vad jag ska säga om. Bra skådespelare, pinsamt dålig historia. Fänglande men på samma gång otroligt... tråkig. En tvåa, eftersom det är den siffra jag får upp i huvudet först.

Sedan såg jag och pappa drag me to hell, som levde upp till sitt rykte. Mindre skräck än vad jag trodde, mer komedi än vad jag trodde. Helt okej som tidsfördriv. 3/5.

Sist men inte minst kurade mamma och jag ihop oss i soffan framför tredje filmen om damernas detektivbyrå. Dessa två avsnitt var inte lika bra som de innan, men stämningen och karaktärerna gör dem värda att se. 3/5.

Jag är bara trött just nu. Trött, trött, trött. Jag skäms över mitt eget beteende, att jag inte kan ta mig samman och göra något åt allt det som jag vill förändra. Allt jag kan tänka på är olika vägar att straffa mig själv, och det gör ont i mig av återhållet hat.

Snälla någon, slå till mig. Jag får inte göra det själv.

182

Dagen började med sång och presentöppning vid femtiden på morgonen *gäsp* Fick min rosa mobil som jag trånat efter, en almanacka och en verktygslåda (!). Jag önskar att jag kunde vara gladare över att fylla år men det känns oundvikligen som ett misslyckande att fylla 22 och inte vara på en annan plats i livet. Att jag är kvar på samma ruta som jag stod på när jag fyllde 21.

Jag kommer inte ha någon fest. jag slutade fira mina födelsedagar för länge sedan när jag upptäckte att inga kompisar finns som vill gratta mig. Jag låter dem ju inte ta så stor plats i mitt liv och det är i stunder som denna som jag innerst inne ångrar det. Men nu är det försent, jag är sådan här nu, och det går inte att ändra på. Inte allt på en gång i alla fall, man får skynda långsamt. Kanske kan jag fira nästa år? Om jag är frisk då. Friskare.

Som jag redan räknat med gick dagen som den gick. Alltså, inte alls. Jag är fruktansvärt dålig på det här med att fira, i mina öron låter det som ett skäl till att släppa lös ätstörningen helt. Det är ju det som känns rätt, känns bra, går automatiskt, så det är klart det måste vara okej att ta ätstörda beslut på födelsedagen.

Inte.

Jag är fortfarande så sjuk och jag är rädd för att jag aldrig någonsin kommer ur det här. Hur många gånger har jag inte suttit där efteråt, när allt redan har hänt och inget går att göra åt saken, och ångrat, ångrat, ångrat mig? Men då är det försent, då har det redan hänt. Då är sjukdomen matad och lever vidare. Någon dag till. För det är ju så, ju längre jag matar den destå längre kommer den att få finnas till. Sluta lägg ut brödsmulor nu, borsta ihop dammet och håll dig borta från anorexiduvorna. Jag behöver dem inte längre.

Eller?

181

Det plingade på dörren imorse och jag som trodde det var pappa som kom hem efter nattskiftet på jobbet sprang ner i bara linne och strumpbyxor. Men så var det ju inte, det var hantverkare som skulle byta ut våra fönster i huset. Det har gjort att vi alla fyra i familjen tryckt ihop oss på övervåningen. Jag känner mig kvävd! Ah, har inte jag rätt till lite frihet? Mina föräldrar borde inte få vara så nära inpå mig längre än någon timma eller så. Skönt att det inte kommer vara så här någon längre period.

DBT imorse, vi pratade om framsteg jag gjort och det var riktigt skönt att få känna mig lite lyckad för en gångs skull. Det har ju gått framåt, det är bara lättare att se det som INTE är bättre. Men nu äter jag regelbundet, jag ber om hjälp när det är svårt och jag har förstått att jag duger som jag är. Nu är det bara resten kvar...

Satte mig sedan på bussen ner till Kalmar där jag letade upp 4-kök för att äta getosttoast. jag har någon slags hatkärlek mot nyss nämnda maträtt, en del av mig kan inte få nog av den och en vill hålla sig så långt ifrån den som möjligt. Idag vann den första av dessa delar. Jag tror det var gott. Kanske.

familjeterapi efter maten, med mamma den här gången. Jag upptäckte att jag inte känner mig värd att må bättre, det känns som att jag förstört livet för så många personer att jag inte borde få vara lycklig själv. Det öppnade mina ögon lite, jag har inte förstått det förut. Kanske kan jag börja arbeta mot att förändra detta nu när jag vet det.

Bussen hem efteråt, sedan pizza,halv åtta hos mig och oskyldigt dömd på minitv. Hur kunde man tycka att 28 tum var stort? Jag saknar redan TVn där nere. Men där byts det fönster, så där kan man inte vara...

180

Mellandag, gjorde inte mycket mer än sov, åt (ja, ÅT!) och tittade på TV. En promenad med hunden fick jag också in, och lite städning eftersom de kommer och byter fönster här i dagarna. Annars, inte mycket gjort.

179

Tog bussen ner till Kalmar tidigt (umm... halv tio är väl tidigt?) i morse för lite kroppskännedom. Vi pratade mycket om mina tjockkänslor, om att jag känner mig många gånger större än vad jag är. Jag vet ju faktiskt att jag inte är överviktig, men av någon anledning så känner jag mig ungefär lika smal som en flodhäst, och lika smidig när vi ändå jämför. Kanske kan lite massage, chi gong och vad jag nu kommer få praktisera under kroppskännedomen göra att jag får lite bättre självkänsla. Att jag bottnar i min kropp.


Smet in på 4-kök där jag spenderade mina lunchkalorier på en vegetarisk wrap, sedan hoppade jag på bussen igen och hann hem lagom till DBT:n började. Näst sista gången, så vi gjorde inte mycket mer än att spela memory. Jag sög. Det är förbjudet att tänka så nu - jag borde säga att jag gjorde så gott jag kunde, men jag förlorade i alla fall stort. På måndag är det avslutning och bowling vilket ska bli... intressant.

178

Film idag. Till lunch blev det spagetti med quorn bolognese och baksmällan. Lättsmält men aningen provokativt. Det var mer tanke bakom filmen än vad jag trodde det skulle vara och flera scener var hejdlöst roliga. Kul med pusslet som löstes mer och mer för varje minut men jag är aningen allergisk mot kändisar som spelar sig själva. Kalla det en pet peeve (jag lärde nyss mamma vad det betyder och nu går hon runt och kallar allt hon irriterar sig på för hennes pet peeves). Den får en trea, för idag är jag snål.

Till middag blev det vegetarisk paella och Alpha dog på tv4. Jag hade inga förväntningar alls på filmen och det var nog därför som den imponerade så stort på mig. Klockrena skådespelarinsatser (av Justin Timberlake! Och tänk, han spelade INTE sig själv) och berörande historia. Kul att se Amanda Seyfried i en biroll. En svag fyra.

Plitade ner min önskelista på papper idag för att mamma och pappa bett om den. En rosa mobil står med, liksom en del filmer, böcker, kokböcker och pengar. Alltid dessa pengar. Men jag har ingen inkomst just nu så jag tar tacksamt emot alla bidrag jag kan tänkas få. Även om jag inte spenderar en bråkdel av de summor jag hetsåt för förr försvinner pengarna ändå fortare än jag vill erkänna. Förhoppningsvis kan jag klara av att sköta min egen ekonomi när jag flyttar tillbaka till USA (när. Inte om.) för jag är så trött på att bli mästrad. Jag vill sköta mig SJÄLV och jag vill göra det med bravur.

Det är helt sjukt att tänka på att jag lades in vid den här tiden förra året. Det känns så fruktansvärt länge sedan, och samtidigt kommer jag ihåg det som om det var igår. Känslan av maktlöshet, av att inte ens få gå på toaletten ifred. Att behöva be om lov, att skrika och gråta och böna och be och ÄNDÅ inte få som man vill. Att i grund och botten bara önska sig en ENDA sak, och veta att JUST det är det enda man inte kan få. Och fast jag hatade det så hett och så djupt kommer jag på mig själv med att längta tillbaka dit. Då var jag SJUK, alla visste det ,alla såg det. Nu är jag bara lite sådär mjäkigt halvdålig. Inte ens ordentligt ätstörd. Bara...fel.

Nästa vecka kommer bli körig, kroppskännedom i Kalmar och DBT i Oskarshamn imorgon, DBT här i stan på onsdag och så familjeterapi i Kalmar på eftermiddagen. Psykologbesök på torsdag, följt av provtagning och psykiatersamtal. Skönt att ha lite att stå i, tiden går mycket snabbare då. Som om den inte gick tillräckligt snabbt som den gör... 22 på lördag. Herregud vad jag måste ta tag i mitt liv.

177

Var lite social idag och spenderade kvällen hemma hos en kompis. Vi hade lilla julafton och körde paketleken, vilket gav mig sju av åtta paket. Tur i spel, otur i kärlek och allt det där. Så lekte vi lekar (jag HATAR att leka lekar. Men det gick rätt så bra ändå) och snackade skit. Jag måste väl erkänna att jag fortfarande känner mig otroligt tråkig i andras sällskap men jag tror inte att de andra tyckte att jag var för hemsk. Bara en torrboll, eftersom jag inte drack. Jag lyckades undvika att prata så mycket om mig själv, vilket känns skönt. Blev löjligt stolt när de sa till mig att jag vägde minst i rummet, och vägrade äta mer än ett pepparkakshjärta för att de skulle förstå att jag inte är frisk utan har det jobbigt. Men annars gick det... bra.

Vilket otroligt dåligt skrivet inlägg det blev ikväll. Jag VET att jag just tänkte dömande, men jag måste bara se till att ingen tror att jag alltid är så här usel på att skriva.

Kvällen sammanfattad: Jag var social. Jag dog inte. Framgång.

176

Trött. har ingen lust att skriva. Kände mig ändå ganska så motiverad idag, men har motarbetat mig själv mer än jag vågar erkänna. Vill bli frisk men orkar inte. Orkar inte.

175

Nära dödenupplevelse idag. Hade bestämt mig för att vara en vänlig vegetarian och inte tvinga mina carnivorer till familjemedlemmar att äta zucchinisås till pastan. Så, snäll som jag är, bad jag om rimmat fläsk att göra en carbonarasås av. Jag har ALDRIG i mitt LIV sett något så oaptitligt och rakt igenom sorgligt. Man såg tydligt att det var en död gris man hade att göra med, till och med skinnet var kvar. Och jag som inte ens klarar av att se fiskar med skinnet kvar, det här var så många snäpp värre! Jag bet ihop och lagade såsen, men nu är jag bestämd. Det är inte min sjukdom som gjort mig till vegetarian, jag KAN inte backa upp ens tanken på att äta något levande, något som känner och tänker precis som vi. Jag tänker ALDRIG mer laga till rimmat fläsk. Ever.

174

Höll inte mitt eget löfte till mig själv = fail. Men annars har dagen flutit på. Känner mig underligt tom, liksom utanför min egen känslokrets. Jag har ätit och druckit näringsdrycker och det är som att ingenting bekommer mig, jag känner inte längre den rädslan och den vreden jag brukar känna. Det kommer ju så klart komma tillbaka, troligen imorgon eller ännu tidigare, men än så länge finns tomheten där och jag välkomnar pausen från allt det negativa varmt.

Städade mitt rum idag, in med det nya, rena, positiva, ut med det smutsiga, gamla, negativa. Kvällen spenderades som vanligt framför teven, med början vid adventskalendern (första delen idag, är INTE imponerad) och slut vid hell's kitchen många timmar senare. Det är helt sjukt vad många timmar jag spenderar stillasittande framför TVn. Om jag suttit i en bil eller på ett flygplan hade samma antal timmar känts som en evighet, men nu så här går timmarna ganska så fort. Jag måste ta tag i mitt liv och inte slänga bort all tid som jag gör.

En helt normal, ganska händelselös dag. Imorgon får bli bättre.