370

Jag är motiverad ikväll. Aningen glad, lite pepp och bara Motiverad i största allmänhet. Ja, Motiverad med stort M. jag går miste om SÅ mycket nu när jag spenderar alla mina dagar deppigt instängd bakom se-men-inte-röra-tankar. Känner ingen, träffar ingen. Gör inga avtryck. Hur länge kan man existera utan att någon vet om det? Jag måste bryta trenden! Kanske inte idag, men när jag är stark nog. Snart!

DBT idag och vi hade en liten avslutning i form av bondgårdsbesök. Vädret var mer än lovligt gråmulet men vad gör väl det när man får hålla i små, ludna, dagsgamla kycklingar, klappa på grisar och sitta i sulky bakom häst? Jag som är stadsmänniska ut i fingertopparna hade tusen frågor och fick lära mig både att grisar från början inte hade knorr och att hönor kan spara på sperma tills de känner för att använda den. Ja, det var lyckat. Till och med bananmuffinsen gick ner utan alltför mycket ångestfyllda tankar. Vi kom överens om att det var bra övning att vara där, att vara in the moment och tänka utan att TÄNKA. Att vara mindful helt enkelt.

Ja, jag är tokpositiv. Men det kändes SÅ bra!

Kurade ihop mig framför filmen The Jane Austen Bookclub ikväll och jag kanske är lite biased eftersom jag älskade boken när jag lade vantarna på den (har faktiskt - hör och häpna - minnen från när jag läste den i USA, och jag minns sällan sådant) men den var genommysig! Definitivt en fyra, jag hade faktiskt lust att trycka igång den igen när den tog slut. Visst, den var väl förutsägbar och ganska så stereotyp, men igen, den var MYSIG!

Jag har kommit fram till att jag nog vill sänka min zyprexados. Jag har varit så trött på sistone och trott att det varit normal trötthet men nu i helgen har jag inte tagit min zyprexa (glömde hämta ut nu när jag var i stan sist) och jag har varit märkbart piggare och mer alert. Visst har ångestnivån varit något högre, men jag ORKAR inte vara så trött och likgiltig hela tiden! Nu klarar jag mig utan den där förmiddagsslummern, och det känns jättebra att jag inte bara är en lat slöfock utan faktiskt har ett skäl till varför jag jämt längtade till sängen. Bieffekten är känd med den här medicinen, min psykiater har frågat mig förut om jag känner mig för trött efter att ha tagit den men jag har inte kopplat ihop de två innan. Jag klarar mig utan hela dosen. Halva räcker. Säger jag ur lekmannaperspektiv.

***

Lunchen bestod av rester från middagen igår. Inget särskilt exalterande med det.

Till middag blev det lasagne som jag lagade utan recept och den blev - håll i er nu - jättelyckad! Bechamelsåsen blev dock för lös, den tjocknade inte som den skulle och jag antar att det skulle ha varit mer mjöl i den. Jag blev sur, för jag ÄLSKAR bechamelsås. Lasagnen räckte till fyra matlådor också så jag har att ta till när det behövs. Lasagne är bra på det sättet, den smakar lika bra precis nygjord som upptinad.

369

Jag har börjat fundera på att ta upp psykologutbildningen igen. Kanske är det vad jag är ämnad att bli ändå, jag vill så gärna hjälpa andra och jag känner att min största styrka ligger inom ramen för psykologi. Utbildningen finns dock inte i Växjö, utan i så fall blir det Uppsala eller Lund, om jag kommer in vill säga. Och om jag inte väljer att studera utomlands... Men det är för sent att anmäla sig till höstterminen och jag är ändå inte säker på att jag skulle klara av att studera något så krävande just nu så jag kommer först och främst sikta in mig på internationell administration. Men till nästa år kanske. Vi får se.

368

Bjöd på trerätters ikväll och det är alltid lika roligt, alltid lika uppskattat. Det var ju mors dag och allt och jag skämde bort mamma riktigt ordentligt bara för att det är en ursäkt att få göra det. Hon fick sin present redan för ett par dagar sedan, en klänning som hon kan ha på studenten. Jag vet hur hon har våndats över vad hon ska ha på sig så jag hoppas att jag löste det åt henne. Därför fick hon bara en chokladkartong idag, och så nyss nämnda trerättersmeny. Till förrätt bakade jag kavring som blev aningen för söt i mitt tycke men pappa tog om både en och två gånger. Brödet toppades med en parmesancrème och fikon. Huvudrätten bestod av vitlöksostfylld kycklingfilé med bacon, tomat- och basilikasås och färskpotatis. Quinoa till mig bara för att potatis är så... tråkigt. Broccoli och sallad kompletterade. Till efterrätt blev det en chokladkaka med rostade pinjenötter, och jag som älskar choklad i alla former (utom för mörk - jag har verkligen försökt lära mig att uppskatta mörk choklad men det GÅR inte) tyckte att den smakade riktigt bra (oj vad det tog emot att skriva det! JAG ska ju inte säga att något JAG gjort är gott! Hur kan jag ens komma på tanken att skryta så?).

Efter maten parkerade vi oss framför Michael Clayton och jag som hade höga förväntningar kan inte nog beskriva hur besviken jag blev. Visst, jag kan ha varit för okoncentrerad för jag hängde inte helt med i handlingen men oj vad seg den var! Den som jag hört så mycket gott om! Nej, jag ger den inte mer än en tvåa. Och en gäspning.

---

När jag duschade förut rakade jag benen och råkade skära upp ett sår som inte såg mycket ut för världen men som kändes desto mer. Och alla gamla svårhanterliga känslor strömmade tillbaka, ett kraftigt sug i magen gjorde att hela jag snörptes ihop och jag blev nästan yr av längtan att få dra rakbladet över armen och känna blodet strömma till. Jag saknar lugnet som följer efter ett sådant pass, efter att ha skurit och girigt sugit i sig smärtan som alltid ovillkorligen hör ihop med såren. Bara en enda gång till?

Men jag vet, jag kan inte tillåta mig själv att backa nu, jag är för svag, för bräcklig. En gång kommer bli två kommer bli fler och jag orkar inte med ännu fler hemligheter, fler lögner. Jag ska inte, men jag vill. Oj, vad jag vill.

***

Skönt "problemfri" matdag. Den har flutit på utan större problem.

Frukosten samma som otaliga andra morgnar - havregrynsgröt med mjölk och lingonsylt, ostsmörgås MED smör och apelsinjuice.

Första mellanmålet hoppade jag över, men det är bara för att min klocka stannat och jag trodde den var kvart över elva i två timmar!

Till lunch blev det en pastasallad och jag grumsade över att etiketten visade på 498 kalorier. Vem bestämmer att det är just 498? Varför inte dra till med 500 när man ändå ligger så nära den siffran? Jag menar en oliv mer och man passerar ändå 500-strecket. Det känns bara fånigt att spara in på två kalorier. Pepsi max till det.

Mellanmål två fick jag i alla fall i mig - underbar Lidlyoghurt med flingor. Inte mycket att säga om det målet.

Middagen blev som ovan beskriven trerättersmeny. Tur att jag hoppade över mellanmålet så jag kunde äta efterrätt utan för mycket ångestkänslor att tampas med. Jag orkar inte med dem längre, de står mig upp i halsen.

Till kvällsmat lagade jag till min älskade mannagrynsgröt (utan något på den här gången) och åt en skiva av min kavring till den.

Helt okej. HELT okej. Intalar jag mig.

367

Tyskland VANN Eurovision! Min favorit VANN faktiskt! Det har väl ALDRIG hänt!

Ja, jag är lycklig ^-^

Jag hade tänkt se programmet ensam hemma, men hur tragiskt är inte det? Så jag gick till slut med på att följa med resten av familjen till min faster istället och se, jag trivdes riktigt bra med att diskutera låtarna med kusinen. Vi har inte haft så mycket att prata om tidigare, han går i sjuan nu och umgås mest med min bror som är något närmare i ålder, men ikväll var det vi som höll låda och skrattade åt Moldaviens intressanta frisyr. Fanns ångesten i bakhuvudet? Jovisst, men den var hanterbar.

Faster bjöd på quornfilé, stuvade kantareller och potatisgratäng. Till efterrätt en underbar tårta gjord på maräng med hallon och grädde. Att jag ska vara så svag för efterrätter! Borde inte jag sky dem som pesten med alla jobbiga kalorier och allt sådant elände? Men jag kan inte låta bli dem, de smakar ju så gott! Usch, jag är så förstörd. inte alls duktigt ätstörd längre. Och jag är medveten om att det just smög sig in en hel hög med ätstörningstankar där men det bryr jag mig envist inte om. Ikväll när jag inte kan göra något åt maten längre låter jag dem komma.

366

Till lunch lagade jag quinoa (finns det något bättre? Jo, tyckte lillebror och fick makaroner) och gorgonzolasås helt efter eget huvud. Det är ungefär det enklaste som går att göra så det är väl ingen gigantisk bedrift men jag är ändå stolt! Till middag invigdes grillen och vegetarianen bjöds på grillad halloumi och potatisgratäng. Så gjorde jag chokladmousse (efter att mamma chockat mig genom att inte veta att man kan göra det utan pulver >.<) och avnjöt den framför talang.

Jag är fortfarande löjligt glad över vikten igår, över att den inte klättrat uppåt med gigantiska steg utan fortfarande cirkulerar nere i lågviktartrakten. Kanske kan jag snart börja acceptera kroppen som den är också? Inte för att jag tror att det är möjligt men jag tänker i alla fall göra ett försök. Jag överlevde ju att gå upp de där sista kilona eller hur? De hade jag aldrig trott, att det skulle gå att leva med en kropp "i balans".

När jag studerade vid Grand Valley State University i USA gick där en annan tjej som hade ungefär samma utbyteshistoria i sitt bagage som jag varit med om. Inte depressionen eller ätstörningen, i alla fall tror jag inte det, men hon var ifrån Tyskland och hade åkt till Michigan som utbytesstudent, precis som jag gjorde. Väl här träffade hon en pojkvän och bestämde sig för att flytta till USA permanent. Nu är hon gift med denna stora kärlek och första barnet kommer om några veckor. Hela hennes liv verkar så idylliskt på något vis; hon är otroligt vacker, har ett stabilt giftermål fast hon inte är äldre än vad jag är, har precis flyttat in i ett litet hus och har börjat möblera barnrummet inför den kommande familjemedlemmen. Jag är avundsjuk, det sticker jag inte under stol med, men jag är också väldigt glad för hennes skull.

Jag kommer ihåg en gång när hon och jag plus några andra bekanta åkte buss till gallerian i närheten för att shoppa. Till saken hör att hon är en klassisk skönhet med ett stort bländande leende, långt blont hår och för dagen var hon klädd i kort jeanskjol och rosa T-shirt. Det tog inte många minuter innan ett par killar, lite yngre än oss, kom fram och bad att få ta ett foto med henne. Bara sådär! Jag var så grymt förorättad över att de inte ville ta ett foto med mig, men jag förstår ju varför. Hon slog mig med hästlängder och det är väl bara att acceptera. Dock önskar jag att jag kunde komma ihåg det här utan den där skärvan av missunsamhet som sitter kvar och skaver.

...

Jag vill också vara vacker.

365

Sverige gick inte vidare till final i Eurovision song contest. Hon gjorde sitt bästa och framträdandet var i toppklass men det räckte inte. Konkurrensen var för hård denna gång. Hoppas bara flickstackarn inte tar på sig skulden, hon gjorde allt hon kunde, gav allt hon hade. Denna semifinal, till skillnad från den förra, hade många riktigt starka låtar. Själv var jag aningen svag för Azerbajdzjan (ytterst svårstavat land!) trots att artisten uppenbarligen inte kunde ett ord engelska och Turkiets bidrag tilltalade mig av någon anledning. Andra värda att nämna var både Rumänien och Georgien.

Det är konstigt att jag är så förtjust i just melodifestivalen när jag annars ALDRIG lyssnar på musik. Men det är något visst med en tävling som innebär så mycket patriotism och glädje och samtidigt inte handlar om sport. Skönt att inte allt kretsar kring fotboll och friidrott. Det är bara tråkigt att vi svenskar är sådana dåliga förlorare. Så fort en låt som vunnit här hemma inte går hem ute i övriga Europa är hela tävlingen plötsligt korrupt och vi borde aldrig någonsin mer ställa upp i den. Vi kan inte acceptera att olika länder har olika musiksmak. Sverige klagar över kompisröstning och ger tolvan till Norge, utan att förstå att vi själva är de största hycklarna. Dessutom är det lätt att vara efterklok. "Vi skulle ha skickat den och den istället". Nu gjorde vi inte det. End of discussion.

Kort samtal med psykologen idag, och vägning som avslöjade det jag behövde som mest - ingen förändring. Trots riktigt kämpiga dagar och Michelinkänslan på topp ligger vikten stabilt kvar runt 48. Skönt att veta att något verkar fungera, och det till min fördel.

Jag hatar däremot fortfarande min kropp. Överlägger nu plastikoperation. Seriöst. Vi får se om jag tar steget.

Träffade en söt vän till mig på bussen och jag försökte lyssna istället för att planera och vara med i samtalet istället för att kallt analysera. Och se,det gick riktigt bra! Kanske, kanske klarar jag det här...

364

Jag har kommit in i en "dålig ovana", jag sover alldeles för länge på förmiddagen. När klockan ringer vid niosnåret kliver jag upp, äter duktigt frukost, sedan, för att slå ihjäl lite tid och lite ångest, går jag och lägger mig igen i någon timma eller så. Detta brukar jag kunna göra ostört tack vare att jag oftast är ensam hemma vid den här tiden. Tyvärr var så inte fallet idag och jag blev kallad både lat och slö. Och jag som tyckte att jag gjorde någonting bra som behöll maten, men uppenbarligen så är jag understimulerad och borde lägga ner energi på att aktivt GÖRA något istället. Jag förstår kritiken, men det kommer bli svårt att bryta detta, inte alltför otrevliga, mönster.

Det har gått upp för mig att jag har en förmåga att slänga bort min egen potential. Egentligen kanske jag kunde vara... bättre, men jag gör ingenting av råvaran jag har att jobba med. Om någon annan levt i min kropp hade jag kanske varit så vacker och omtyckt som jag drömmer om att vara, men nu är det jag som har hand om mig själv och livet blir därefter. Tänk vad mycket rätt frisyr, rätt kläder, rätt träning skulle kunna göra för mig, skulle kunna förändra och förvandla. Men jag har inte kunskapen och inte orken, så det blir inte bättre än så här.

De sista dagarna har jag tänkt mycket, men skrivit lite. Det finns alldeles för mycket tankar och alldeles för lite ord för att få dem att ta form här i bloggen. Jag har krupit in i mig själv lite grann, och jag hoppas att det är tillfälligt. Snälla?

Till Kalmar för kroppskännedom idag och hon berättade för mig att mina kräkningar har gjort att vätska samlats i mina muskler och gör att jag känner mig svullen. Låter otrevligt. Men om jag äter ordentligt och avhåller mig från att kasta upp det jag får i mig så kommer vattennivån reduceras och RIKTIGA muskler bildas. Låter mycket trevligare.

***

Matdagen har fungerat bra för att vara nutid då allt börjat trampa vatten och inget riktigt flyter.

Frukosten helt ordinär; gröt, macka, apelsinjuice.

Inget förmiddagsmellanmål...

Till lunch blev det två raggor som var över sedan igår och en halv fylld aubergine som var över sedan förra veckan. Rivna morötter (ett måste till raggor) och så mjölk till det, som omväxling.

Mellanmålet efter det blev faktiskt en twix (för att jag försöker lära mig att LITE godis då och då inte är något farligt och faktiskt har en plats i min matdagbok)

Middagen bjöd på potatismos, kikärtsbiffar och sallad. Cola light för att det... Nej, jag har ingen förklaring, det blev så för att jag inte ville dricka massa onödiga kalorier.

Helt vanligt kvällsmål; mannagrynsgröt och smörgås. Oboy till det.

363

Jag tror att jag har backat. Och jag gillar det inte alls.

362

Känner mig OERHÖRT ensam idag. Som vanligt.

Lillebror har vänner över. Jag undviker dem. Och hoppas att de inte kommer ihåg mig imorgon. Jag VILL inte existera i deras ögon, jag vill inte att de ska diskutera mig, inte viska om mig, inte spekulera. Självklart kommer de ändå göra det, och självklart kommer det vara i negativa termer.

Jag vill bara dra täcket över huvudet och försvinna lite till.

***

Vanlig frukost

Pizza till lunch

ett mellanmål med flingor och yoghurt

middag blev trerätters, eftersom jag ville bjuda mina föräldrar på något; [äcklig] avokadosoppa med focaccia, pasta med köttbullar i tomatsås eller gorgonzolasås (till vegetarianen) och hallonmousse till efterrätt.

Kvällsmaten blev några krutonger hit, lite focaccia dit. Hade ingen större koll på vad jag inhalerade.

361

Först några bilder från balen 2007, den balen jag var på här i Sverige:

Jag rörde mig bland folk idag. Himmel och pannkaka, vilket mirakel! Helt frivilligt var det väl inte, men det var svårt att säga nej när jag faktiskt var ganska så intresserad. Balen arrangerades nämligen den här helgen, och många från min lillebrors klass var med. Dock inte MIN lillebror, istället gick vi dit för att ta lite bilder och mingla lite. Jag var duktigt nervös innan, jag menar, jag har problem med min självbild och med hur folk ser på mig, och jag går till DEN tillställning där ALLA kommer vara vackrare än vad jag är. De har lagt ner tusentals kronor på klänningar och frisyrer FÖR att se så strålande ut som möjligt, så varför gå dit och känna sig alldeles grådaskig?

Men det VAR kul att se alla vackra klänningar och alla förväntansfulla människor. De blev informerade om att de skulle till Kalmar slott för resten av balupplevelsen och jag blev inte så lite avundsjuk! Vilket otroligt ställe att ha bal på, så magiskt! Vi var i något hus i Växjö, kommer inte ens ihåg var, så minnesvärt var det! Fast jag tyckte ju aldrig att själva balen var särskilt rolig (föga överraskande med tanke på hur svårt det var att spy i balklänning och hålla alla sår övertäckta med sjalen), det var hela uppklädningspaketet som tilltalade mig. Det är en så surreal känsla att få på sig en balklänning och hålla en kostymklädd kavaljer vid armen, alla blir så tagna av stunden att man plötsligt är som en helt annan person.

I år var klänningarna vackrare än jag kommer ihåg dem från min bal. Då, 2007, hade jag en väldigt speciell klänning som stack ut från mängden (en grågrön sak som jag fortfarande älskar, till skillnad från det chockrosa numret jag bar i USA) men jag är inte så säker på att jag skulle känt mig lika unik om jag varit med på dagens tillställning. Alla var så betagande, verkligen! Jag formligen ÄLSKAR vackra klänningar. Tänk om man fick chansen att bära dem oftare...

Jag träffade inte många jag kände, de är lite för unga för att jag ska komma ihåg dem från skolan, men en del av lillebrors kompisar tog jag foton av och hälsade på. Visst, jag kände mig aningen bortkommen och inte så lite överglänst utav precis alla vackra tjejer men jag var där. Jag sa hej till flera stycken och jag har än så länge bara hatat mig själv lite för min bortkommenhet.

Nu ikväll hyrde vi film och köpte pizza så dagen artade sig ganska så bra. Det blev Law Abiding Citizen, och den var lite för rå för mamma som gick och lade sig istället (jag försökte verkligen hitta en film som tilltalade oss alla, men jag lyckades inte den här gången heller). Pappa och jag tyckte dock att den var sevärd. Intressant uppbyggd historia som faktiskt överraskade på vissa ställen. 3/5.

Lillebror har en "date" över så jag är portad från övervåningen. Förhoppningsvis kommer det en dag då jag också kan gå hem till en kille och känna mig bekväm nog i mig själv att jag kan prata och skratta utan att konstant må dåligt över mitt eget beteende. Jag menar, hur svårt kan det vara?

***

Frukost - blev något större än vanligt - en HEL brödbulle med smör, ost och paprika (man ska äta en halv men jag kunde inte låta bli. En brödbulle känns mycket mindre än två mackor på något sätt), havregrynsgröt med mjölk och lingonsylt och apelsinjuice.

Mellanmål - citronyoghurt med flingor.

lunch - en quorngryta jag kokade ihop av quornbitar, svamp, lök, grädde, grönsaksbuljong och kantarell- och konjacscreme fraiche. Inte det nyttigaste, men jag hade lite bråttom så det fick bli som det blev. Till det fullkornscouscous, sallad och gelé.

Mellanmål - krusbärsyoghurt och flingor.

Middag - pizza med grönsaker och gorgonzola (dock ej fullkornsbotten *snyft*). Pizzasallad och cola light.

Kvällsmat - risgrynsgröt som omväxling, med mjölk och kanel, ostsmörgås och mer cola light.

360

Började dagen med en riktigt lyckad körlektion och efter det fortsatte jag framåt och humöret nedåt av någon anledning. För körde gjorde jag, och han sa att jag verkade mindre spänd och mer kontrollerad än förut. Det kändes väldigt skönt att få det konstaterat att jag faktiskt gör framsteg. Om än små och långt ifrån varandra.

Sedan var det DBT och fler måsten. Jag MÅSTE bli mer social och ta fler initiativ. Jag vet, jag vet. Och jag börjar faktiskt sakna att ha någon att dela livet med, både i form av kärlekspartner och i form av nära vän. Jag ser andra som otvunget umgås med likasinnade och undrar - vad är det för fel på mig? Varför kan jag inte vara bättre än så här? Hur gör jag för att hitta någon som jag kan skratta tillsammans med? Gråta tillsammans med?

Kanske blir jag aldrig socialare än jag är just nu. Jag önskar att den sanningen kändes bättre än den gör.

Livet känns bara så oerhört tomt men jag är medveten om att det är den sängen jag har bäddat åt mig själv så det är bara att lägga sig och hålla humöret uppe. Ingen vill väl umgås med någon som isolerar sig? Det fungerar inte, det blir inget förhållande utav det, varken vänskapligt eller annat. Jag är för instabil.

Och inte blir jag stabilare av att deppa ihop och sitta här och skriva om det. Det är allt jag gör, tänker det och skriver det. Tänker det och FÖRSÖKER skriva det. Det blir aldrig riktigt rätt eller riktigt bra, men jag försöker i alla fall. Jag kan inte bevara alla dessa känslor och all denna röra av tankar intakta, de måste brytas ner och komma ut på något sätt. Och eftersom jag inte har någon att skratta med och gråta med får det bli så här, på det här viset. I min dagbok.

Ser just nu slutet på Jerry Maguire och den är lika fin som jag kommer ihåg den. Tom Cruise VAR bra! En gång i tiden... 4/5.

***

Vanlig, SÄKER frukost - havregrynsgröt, mellanmjölk, lingonsylt, fullkornssmörgås med ost, smör och tomat, apelsinjuice. var på väg till körlektionen och hade inte tid att oroa mig över den. Och havregrynsgröt är både gott och känns ganska så nyttigt (i rätt mängd). Till skillnad från mackan... Smör känns fortfarande överflödigt (tänk vilken omvändning från när jag hetsåt, då kunde jag äta mig igenom ett smörpaket på en kväll. Enkelt.)

Mellanmål 1 - umm... ett päron? Okej, det blev inte mycket till mellanmål...

lunch - en spenatlasagne från weight watchers (ännu fler halvfabrikat glider ner i min kropp! Var det inte jag som skulle sluta med dem?) vilken hade 360 kalorier. Känns överkomligt, speciellt tillsammans med en stor härlig sallad på salladskål och vitkål. Och mineralvatten. Mjölk är för mesar.

Mellanmål 2 - citronfil (yay) och cheerios. Ett par havrekuddar också för "good measure".

Middag - rotfrukter (som jag busigt plockade ur potatisen ur. Färre kalorier till mig!), en halv fylld aubergine och sallad. Massor med cola light och ca 10 godisbitar (jag VET! För många! Men det är ju fredagskväll och jag ensamhetströstar mig själv!)

Kvällsmat - mannagrynsgröt med äppelmos och en ostsmörgås. En till godisbit som avslutning. Ganska bra matdag.

359

Såg nyss en alldeles underbar liten anime som hette Only yesterday. Egentligen inte mycket till historia, mer en inblick i en kvinnas liv ett par veckor av hennes semester, men oj vad mycket atmosfär! Man upptäckte nya sidor om Japan och hur man förhåller sig till varandra hela tiden, det var en fröjd att bara få sitta och insupa landets seder och bruk. 4/5.

Dessutom läser jag en rysligt bra bok. Pucko heter den, av Marie-Aude Murail. Fransk från början, vilket inte gjorde den direkt sämre. Den handlar om Pucko som är förståndshandikappad och hans omhändertagande bror Kléber. Väl värd att läsas.

358

Jag önskar att jag kunde sluta ljuga. Det går så lätt, jag bara öppnar munnen och så vips har jag friserat sanningen igen. Min körlärare frågade mig en fråga igår. En simpel ja- eller nejfråga som jag mycket väl hade kunnat vara sanningsenlig om. Men så blev det inte och jag vet inte ens varför. Jag sa ja, men menade nej. Egentligen.

Var med lillebror och resten av familjen hos min familjeterapeut idag. Det var faktiskt riktigt givande, han [lillebror alltså] kom med synpunkter från ett nytt håll, inte samma gamla som mina föräldrar länge frotterat sig med. Positivt.

***

Maten idag har gått ganska bra, trots allt.

Frukost - havregrynsgröt med lingonsylt och mjölk. Ostsmörgås (fullkorn så klart). Apelsinjuice.

Mellanmål 1 - rågmuffins. Apelsinjuice.

Lunch - fullkornsspagetti med quornfärssås. Sallad. Ketchup. Mjölk (!). Apelsin.

Mellanmål 2 - 1/2 toast från 4-kök (ny variant, kallades visst "el greco" eller något liknande)

Snack - ett par polly. De har kommit ut med en ny variant som smakade smultron och hallon. Jag är en sucker för nyheter.

Middag - Färdigrätt (HALVFABRIKAT!) innehållande 480 kalorier. Pasta i någon slags pestoinfluerad sås. Värt kalorierna? Det tvivlar jag på. Men fullt ätbart.

Kvällsmål - mannagrynsgröt. Äppelmos. Rostad fullkornsmacka med ost och smör . Oboy.

Väldigt mycket kalorier idag. Jag överlever nog det också.

357

Är det verkligen så att man inte får skilja sig från sin respektive om den personen blir dömd till livstids fängelse? Eller stämmer det bara för engelsmän? Ganska magstarkt annars, kärleken kan ju ta slut även om (eller på grund av) att den andre skakar galler.

Lunch på asian house med mamma (fick cykla dit i spöregn *tack vädergudar*) sedan osedvanligt (?) frustrerande körlektion. Jag var helt utpumpad efter våra fyrtiofem minuter, vad mycket kraft det tar att köra bil! Efter en sådan pärs orkar man ju inte göra mycket mer än att åka hem och dra täcket över huvudet ett par timmar. Sedan bestämde jag mig hastigt och lustigt för att baka, så det blev vit chokladkladdkaka, chokladmuffins med polly och dinkelmuffins (fast jag använde rågsikt istället för dinkelsikt eftersom det var vad som fanns hemma). Jag orkar inte ens ha dåligt samvete för att jag smakade på mina kreationer. Jag orkar ingenting.

***

Maten idag.

Frukost - Same old, same old. Havregrynsgröt med mellanmjölk och lingonsylt, smörgås med smör, ost och tomat. Apelsinjuice.

Lunch - wokade grönsaker, sallad, jordnötssås, mineralvatten. Kolhydrater? Nej, inte det, inte när det enda jag hade att välja på var stekta nudlar eller vitt ris. Men en liten sushibit slank ner, och den innehöll ju lite ris i alla fall...

Mellanmål - blev bara ett sådant idag, men det var efter konstens alla regler - två deciliter yoghurt med cherrios.

Middag - hemmagjorda kikärtsbiffar, två potatisar, lite creme fraiche. Sallad, tomat, kokt morot. lite ranchdressing. Kolsyrat vatten.

Efterrätt (får väl räknas som mitt andra mellanmål *snicker, snicker*) - en bit vit chokladkladdkaka, ett par jordgubbar, en halv chokladmuffins och en kopp te med honung för smakens skull.

Kvällsmat - en rågmuffins, en portion mannagrynsgröt med äppelmos och en apelsin.

Fungerade någorlunda. Känner mig nöjd.

356

Jag tror att jag lider av någon slags mild form av social fobi. Det kan inte vara friskt att vara så paniskt rädd för sociala situationer som jag är, att undvika dem till den milda grad att jag inte ens klarar av att gå utanför dörren vissa dagar. Jag är rädd för vad folk ser, vad de tycker och tänker om mig, hur jag kommer att bli mottagen. Hur de kommer döma mig.

Undrar om det är vanligt att leva så här isolerat när man har anorexi - förlåt mig, jag har inte anorexi längre, jag väger för mycket - när man har en ätstörning? Det blir ju lättare då, att undvika alla frågor, alla blickar, att gömma undan alla sjuka beteenden. Men livet blir också oerhört tomt.

Varför kan jag inte bara ta mig i kragen och släpa ut mig till de sociala situationerna? Det är väl inte svårare än att sträcka sig efter telefonen, kontakta en vän och se till att faktiskt träffa henne?

Jo det är det. Det är MYCKET svårare än så.

Men jag var faktiskt något social idag. Det var dags för DBT och tro det eller ej, men det är den enda dagen i veckan, frånsett kören och min (bil)körlärare, jag pratar med någon utanför min psykologcirkel (som för närvarande består av psykolog, psykiater, doktor, kroppskännedomsterapeut, DBTterapeut och familjeterapeut). Vi är nu fem stycken tjejer, och det tar mig timmar att samla ihop modet att gå dit. Att förbereda mig, välja ut kläder, smink, smycken, att se till att se fräsch ut, inte sönderoroad och överdeprimerad. Och jag tror att jag är accepterad där. Kanske de tycker jag är aningen FÖR förstörd, men hellre det än att jag är den fejkade bild av mig själv som jag länge visade upp för precis ALLA. Den som jag byggde upp utanför mig själv, den som jag ville vara men var så långt ifrån.

Jag dog inte av att prata med dem, och jag dör inte heller av att göra det igen. Jag vet det, men det är inte lättare att ta steget och vara kontaktbar för det. Hur jag än försöker så blir hemmet ändå inte enklare att lämna, jag orkar inte möta allas blickar och viskningar.

Varför väljer jag då att klä mig som jag gör? Allt jag tar på mig väljer jag ut för att det hjälper mig att sticka ut från mängden, för att det gör mig annorlunda och unik. Hur går det ihop med min vilja att inte synas? Vanan att gömma mig för allas blickar? Till och med när jag var som sjukast valde jag att alltid klä mig i svart, att sminka upp mig till oigenkännlighet och ta på mig de högsta klackarna. Det rimmar illa, men det är som att jag både hatar uppmärksamhet och vill ha så mycket som möjligt av den varan på samma gång.

---

Min lillebror har bestämt sig för att följa med till min familjeterapeut på onsdag. Det gör mig glad. Han bryr sig verkligen. Jag förhörde honom på hans läxa idag - psykologi - och när han frågade mig tog han sig tid att undra om det var okej, om jag kände att jag orkade fråga honom om sådant som berör min egen sjukdom. Det var sött av honom att oroa sig.

***

Ännu en dag som jag inte tänker berätta om mina mat"val". Usch.

355

LÅNG dag som jag inte har någon större lust att kommentera, kanske för att så lite faktiskt har hänt. Det blir så när man väljer isolation framför livet, inga intryck släpps innanför hemmets lugna väggar. Såg Speed som var en stabil spänningsrulle som levererade för stunden. Sandra Bullock är alltid bra och Keanu Reeves log inte en enda gång. Som vanligt. 3/5.

Varför, VARFÖR tycker jag inte om att festa? Hur ska jag kunna lära om mitt eget inbundna beteende och börja umgås med folk? jag ser inte någonting positivt alls med utgång och öl och pinsamma händelser man inte kommer ihåg och dåliga skämt man måste skratta åt och vänner som sviker och folk som knullar runt. Inget. Det måste ju finnas ljusglimtar också. Eller? Inte skulle väl så många göra det så ofta om det inte gav dem någonting?

Livet känns väldigt tomt och VÄLDIGT meningslöst just nu. Jag måste förändra någonting. Vad som helst. Och det snart.

***

Jag kan dokumentera början av dagen. Sen skäms jag för mycket för att fortsätta.

Frukost - havregrynsgröt med lingonsylt och mjölk, en ostsmörgås och apelsinjuice. Är någon förvånad?

Mellanmål - yoghurt med cheerios och te. Sockrig, underbar lidlyoghurt som jag desperat försöker sluta tycka om men verkligen älskar. Tur att den tog slut.

lunch - en bit paj sedan igår, kändes hemskt onyttigt och väldigt syndigt. Sallad och cola light som avrundning.

Så, det var hälften av mina mål. Resten kan jag av olika själ inte dela med mig av.

Ovanligt kort i tonen idag. It's one of those days.

354

Mamma och jag har haft dagen för oss själva efter att pappa åkte till jobbet och lillebror åkt till festen (de pågår nonstop nu eftersom det är studenttider). Vi lagade grönsakspaj och hyrde film - me and orson welles med - håll i er nu - Zac Efron! Jag, som inte har många goda ord att säga om high school musicalfilmerna, kunde inte hålla fingrarna borta från den här trots hans närvaro. Inte går det att förneka - killen har talang. Dessutom gör det inte ont i ögonen att titta på honom, det är ju ett plus. Filmen i sig var mysigt småtrevlig och väl värd en kväll i mammas sällskap. Christian McKay var lysande i rollen som Orson Welles. Jag vet inte om det stämde in på verkligheten, men underhållande var hans tolkning i alla fall. Den hade kunnat vara en fyra, men ett visst plastigt intryck drar ner den till 3.5.

Maten har lett till mycket tankar. Ska det verkligen vara så här svårt att ta sig igenom en helt normal dag? Jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte. Vart tog all styrka vägen, all motivation? Just nu är det bara äckel kvar. Hur har jag kunnat tillåta mig själv att gå upp till den här vikten?

Ingenting händer på facebook. Jag är ensam och bortglömd. Och det är bara mitt fel.

***

Maten idag har varit LÅNGTIFRÅN problemfri. Jag har ätit ALLDELES för mycket och jag FASAR för morgondagen då jag kommer vakna upp flera storlekar större. Jag är på väg att bli fet igen och jag har inte ork att stoppa det. Usch.

Frukost - Ett berg av havregrynsgröt, en smörgås (STOR) med ost och smör (USCH), apelsinjuice. Se, allt blev fel redan från början. Tog en större macka för att jag kallt räknade med att hoppa över ett mellanmål (vilket jag gjorde). Kunde jag inte bara hoppat och låtit det vara bra så? Mindre kalorier = mindre kropp.

Lunch - spagetti med vegetarisk quornfärssås. Nallade lite av den vanliga köttfärssåsen när ingen såg. VARFÖR?? Jag är ju vegetarian, sådant ska jag inte göra! Men det är något inom mig som vill äta i smyg så när mamma lämnade köket ett par sekunder passade jag på utan att tänka. Det gick av bara farten. Innan idag var det längesedan jag lät mina impulser styra. Är jagi nte starkare än dem?

Mellanmål - yoghurt - troligtvis för mycket - med flingor, inte mina kära havreringar utan cheerios från nestlé. Ett päron lite senare.

Middag - paj, mammas hemlagade. Väldigt god och nästan problemfritt mål. Kändes helt okej.

Snacks - popcorn med ranchkrydda som jag importerade med mig från USA och ett par rutor vit choklad. Det är ju lördag! DÅ måste man väl få skämma bort sig själv? Eller? Jag åt ju inte hela chokladkakan som jag säkert hade gjort om jag fortfarande var kvar i mina sjukare vanor. Märks det att jag försöker övertyga mig själv om att jag gjorde rätt?

Kvällsmat - grahamsgrynsgröt (inte den minsta portion jag sett heller) med massa äppelmos, ett glas oboy (!!!) och en rostad macka med ost och smör. *dör lite*

Jag har bara velat äta hela dagen, och att behålla det har varit en sådan kamp att jag inte kunnat koncentrera mig på någonting annat.

Usch.

353

Heldag hemma, städade ur varenda vrå och fräschade upp så mycket jag kunde, inklusive mig själv. Det känns som att jag och mitt rum för alltid kommer vara tainted med diverse ätstörningsproblem, aldrig rena utan alltid äckligt smutsiga. Varje hörn måste gnuggas i evigheter, minsta dammkorn måste bort och jag är ändå inte nöjd. Jag är fortfarande övertygad om att alla ser just hur ofräsch jag är, det försvinner inte hur man än försöker. Hur JAG än försöker.

Har börjat med en scrapbook över resan till USA och den artar sig faktiskt. Inte det mest professionella som någonsin gjort men jag försöker hålla ner mina egna krav och förväntningar - den behöver inte vara perfekt. Får se om jag hinner få klart den imorgon.

Maten är svårare och svårare att få till. Är det för att jag är hemma? För att de gamla vanorna är så enkla att falla in i? Jag jobbar hårdare och hårdare och det räcker inte på långa vägar. Stekt curryris med tofu till lunch; ett eget påhitt som blev ett ihopplock av allt jag hade i kylskåpet. Till middag experimenterade mamma fram en pastagratäng. Svårt att svälja, svårt att behålla. Varför måste precis allt vara en kamp?

Planerar en resa till USA för att hälsa på mitt ex. Han ska jobba i Orlando, Florida på Disneyworld och det vore så underbart roligt att få komma dit. Jag saknar USA och jag saknar honom så om tillfälle ges och pengarna räcker blir det nog att jag åker. Dock oroar jag mig för vårat möte; vi är ju inte ett par längre, var sätter man gränserna? Pratade med honom i telefon ikväll. Allt var trevligt och nästan som vanligt fram till att han tvärt sa hejdå. Vad hände? Sa jag något fel? Och måste jag verkligen analysera sönder precis ALLT?

352

Såg nyss Kick-ass och älskade den! Farligt nära en femma men den får 4.5 på grund av... att jag blir deprimerad av människor som är så där smärtsamt perfekta. Som henne. Lyndsy Fonseca. Så vacker så man inte kan andas. Jag vill också vara vacker *gnäller*

Filmen sågs förövrigt med några av min lillebrors kompisar. Jag sa ungefär en mening under hela filmen. Skyller på att den inte hade undertext så jag var tvungen att lyssna noga. För det tror ju alla på. Säkert.

Begravning idag, som var över efter några minuter och lämnade mig lika tom som innan. Inga tårar den här gången, inte från mitt håll. Men nu har jag träffat min "farmor"s son för första gången och min halvfaster för första gången på flera år i alla fall. Jag önskar att jag kunde säga trevligt men det låter så fel när man talar om begravningar.

Min halvmorfar lekte halv åtta hos mig, komplett med upplagd mat, fruktig dessert och kockmössa på huvudet. Han är så söt att det gör ont i hjärtat. Jag vill aldrig att han ska försvinna, men sådana här dagar ligger döden ganska nära ytan.

***

Maten blir inte dokumenterad idag. Men den fungerade. Tyvärr.

351

Långt samtal med min kroppskännedomsterapeut, vi hann inte ens med några övningar, allt bara rann ur mig. Alla farhågor, all ångest, alla svårigheter, alla hinder, det bara forsade, och hon lyssnade och förstod. Plötsligt hade jag dragit över med tio minuter och det var dags att boka ny tid. Nu känns det aningen lättare att andas och det blev ett mellanmål på bussen hem fast jag hade planer på att skippa det.

350

Jag trodde aldrig att den här dagen skulle komma. Jag har skrämts av den, gråtit över den, förnekat betydelsen av den men aldrig trodde jag väl att den faktiskt skulle bli av. Nu är den här och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Smärtan sitter i bröstet på mig och gör varje andetag tvetydigt.

Jag. Har. Nått. Min. Målvikt.

Inte bara det, jag väger nu 1.8 kilo MER än jag behöver.

Jag är inte anorektiker längre.

Och en liten bit inne i mig dör av att höra det.

Visst är jag glad. Det är jag verkligen. Glad över att mina föräldrar inte längre behöver oroa sig över att deras dotter är undernärd och nära döden. Glad över att kunna skylta med att jag lyckats med någonting i mitt liv. Glad över alla komplimanger det genererar, alla grattis och allas stöd. Men i magen gör det ont, ondare, ondast. Jag ser ner på min kropp och hatar varje millimeter av den, varje liten ruta är nu täckt av ett tjockt lager fett som alltid kommer att finnas där för nu kan jag inte längre ramla dit och bli smal igen. Det vore att misslyckas och jag orkar inte med fler misslyckanden.

Varför känns det inte bättre? Varför kan jag inte älska kurvorna och min nyvunna hälsa? Hur lär jag mig att acceptera sanningen; det är så här jag måste se ut?

Jag är bitter.

Men positiva reaktioner har jag fått i alla fall och det gör mig aningen, aningen stolt över mig själv. Det ÄR en bedrift och något att vara nöjd över, jag vet ju det. Egentligen.

Hur ska jag nu lyckas med att HÅLLA den här vikten? Om jag gått upp så mycket bara av att äta normalt och dricka en näringsdryck om dagen, hur ska jag kunna stanna och inte fortsätta växa? Det känns fortfarande som att mat i allmänhet inte används upp av min kropp, som att allt stannar kvar inne i mig och gör mig större och större. De här veckorna har bara ökat på den övertygelsen, uppenbarligen behövde jag inte göra mer än så här för att gå upp till min målvikt. Det oroar mig något otroligt.

Hemma firade vi i alla fall ikväll med asiatisk hämtmat (vi har inte ätit mycket hemlagad de senaste veckorna) och hyrfilm. The informant med Matt Damon. Underfundig och väldigt speciell men aningen rörig och inte så rolig som den utgav sig för att vara. 3/5.

***

Frukost - min vanliga frukost; havregrynsgröt med lingonsylt och grön mjölk, ett glas apelsinjuice och en rågsmörgås med tartex och gurka. Inget att anmärka på.

Mellanmål - en tallrik rabarberfil som jag inte kände smaken av på grund av min förkylning (vad tråkigt det blir att äta då!) med ca 1 dl flingor.

Lunch - getosttoast på 4kök, lite pizzasallad för att maten tog en oändlighet på sig att bli färdig och vatten till det.

Mellanmål två - en granola bar importerad från MI på bussen. Det var tufft att få ner den efter beskedet jag fått...

Middag - ca 1 dl vitt ris (jag vet, för lite men det var ju vitt!), wokade grönsaker (antagligen för mycket, det var svårt att veta mängden). Cola light.

Kvällsmat - Usch. Den vill jag inte prata om. Usch.

349

Jag hatar min kropp. Verkligen. Hatar, hatar, hatar , hatar. Jag skulle kunna skriva en lång lista om hur fel den är men inte komma på ett enda motargument. Allt är bara plufsigt och otäckt, kväljande, fasansfullt äckligt. Och nu när jag närmar mig min målvikt är det ännu värre. Nu väller allt ut överallt där det inte ska och jag FASAR för att gå upp ännu mer i vikt och se ännu värre ut! Allt jag vill är att kunna se mig själv i spegeln och tänka "jag är okej".

Operation? Kanske, men det löser egentligen ingenting och kostar hutlöst mycket pengar. Jag har allvarligt tänkt på att fettsuga mig själv men oj vad mycket fel det är med den tanken. Lugn, det kommer inte hända, jag bara skriver vad jag tänker.

På tal om pengar (jo, det nämndes i förra stycket), jag är desperat sugen på att åka ut och resa. Se världen. Mer av den. Min förra rumskompis (som borde hata mig för allt hon fick gå igenom) är ute nu, hon reser över hela Europa och delar av Afrika och jag ser hennes bilder och längtar bort jag med. Varför kostar det så mycket att skaffa sig erfarenheter?

348

Uppenbarligen blir jag bara mer och mer långrandig. Mina senare inlägg tenderar att aldrig ta slut, de pågår i all oändlighet. Jag antar att jag har mycket att dela med mig av, mycket att få ur mig så det inte stannar kvar och täpper till. Eller så använder jag bara dagboken som ett substitut. Förut lade jag all tid och energi på ätstörningen, nu försöker jag bli av med allt vad den innebär och när jag skriver kan jag inte göra något annat. Något destruktivt. Kunde ha hittat en sämre ny vana, så jag tror att jag fortsätter på det här spåret ett tag.

Bilkörning idag och som jag har oroat mig! För varje gång jag sätter mig bakom den där ratten känner jag mig aningen sämre som bilförare och som person. Allt blir bara fel, jag får inte ihop allt det som det ska tänkas på. Speglar, döda vinklar, bromsar, frikoppling, allt blandas till ett enda stort gytter av otillräckliga känslor och handlingar.

Så det är en underdrift om jag säger att jag drog mig för att gå dit. Jag ville inget hellre än att krypa under täcket (körlektionen var vid halv ett så egentligen var det inte en rimlig önskan) och glömma bort hela eländet. Men snålhet (420 kronor! Dem ska jag definitivt få valuta för) och ett visst mått av envishet gjorde att jag ändå kom iväg.

45 minuter senare stängdes motorn av och körläraren tog fram sina papper för att avlägga domen. Och vilka ord han valde!

"det var din bästa lektion någonsin!"

Jag strålar av glädje fortfarande.

Visst gjorde jag misstag, jag har fortfarande svårt för att hålla mig på rätt sida, jag blir rädd så fort en annan bil närmar sig, men kopplingen och växlingen satt nästan okej idag och jag fick bara motorstopp någon enstaka gång. Vi till och med vände ett par gånger, och det gick riktigt bra! Det är så skönt att jag ÄNTLIGEN får lyckas med någonting inom bilkörningen som har visat sig vara så svår för mig. Kanske kan jag ändå få det där körkortet, även om det tar sin lilla tid...

Efter lunch på fingerkroken med pappa var det dags för DBT, som jag missat i två veckor på grund av resan. Vi har bytt område under min tid borta och börjat om på ett jag redan varit med på så det gick hyggligt att hoppa in som jag gjorde. Två nya tjejer hade också kommit till, båda är yngre än jag är. Båda är smalare än jag är (åtminstone är känslan sådan). Båda är mer lyckade än jag är. Dessutom upptäckte jag hur SMÅ de resterande två medlemmarna av gruppen är, hur har jag lyckats blunda för det? Jag är medveten om att en av dem slåss mot sin alldeles egna anorexidemon så att vara avundsjuk är helt befängt men jag kan inte låta bli. Blickarna dras ändå till de områden av henne som jag själv har problem med och jag jämför, jämför, jämför. Förhoppningsvis stannar det vid det, jag vill verkligen inte falla tillbaka en gång till. Jag orkar inte.

Dessutom känner jag mig just nu väldigt hjärtlös. Min farmor (hon är inte min riktiga farmor men hon var gift med min farfar under lång tid) har gått bort och jag ska gå på hennes begravning på torsdag. Det blir min första begravning, och min farmor var den enda farmor jag någonsin träffat. Ändå känner jag ingenting. Jag hade väl inte någon riktig kontakt med henne, hon var från Tyskland och kunde ganska bristfällig svenska, men vi fick alltid kort och pengar till födelsedagar och jul. Hon hälsade på ibland och var alltid glad att se oss. Någonting säger mig att jag kommer sakna henne men just nu gör jag inte det. Det gör ont att jag inte sörjer, att hennes bortgång får en liten notis mitt emellan andra paragrafer i min blogg. Men jag KÄNNER verkligen inte mer än så. Jag antar att det är någon slags försvarsmekanism, ett skydd mot hur det egentligen känns. Kanske kommer allt tillbaka på torsdag, eller så gör det inte det.

Pappa och mamma pratar om att sälja huset och flytta till Kalmar nu när vi flyttar ut (eller så är tanken, nu efter sommaren) och jag tycker att det är en jättebra idé. Visst kommer jag sakna allt vi hade här men det är ju slut nu oavsett, vi är i en annan fas nu och mina föräldrar behöver inte ett stort trevåningshus som kommer eka tomt utan två barn som springer upp och ner i trapporna. Jag är fortfarande hemligt sugen på att flytta tillbaka till USA och lillebror planerar redan för livet i Växjö så det är upp till dem vad de vill göra med resten av sina liv. Hoppas bara de hittar ett ställe som har plats för min Barbiesamling...

***

Jag vill inte erkänna vad jag ätit idag. Usch. Det är ett under att jag inte kräkts, verkligen. Det är BARA för att jag ska väga mig imorgon och min pappa lovat mig pengar om jag nått min målvikt. Allt handlar om de där pengarna nu, jag fokuserar på dem för att glömma hur ÄCKLIG jag är. Alldeles mjuk. Fyrkantig, min midja är försvunnen och mina lår går inte att skilja från varandra. Dessutom får jag inga former där jag SKA ha dem, inga bröst. Ingenting. Bara uppsvälld mage och massor av rumpa. Jag ryser bara jag tänker på det.

Jag vill vara smal igen.

347

Jag lyckades ändå somna inatt, eller rättare sagt imorse. Det vill säga vid femsnåret. Jag gick ner till mina föräldrar igår och vi kunde inte sova någon av oss så det måste vara jetlaget som spökar. Uppenbarligen blev våra inre klockor lite omskakade av resan för ingen fick en blunds sömn under större delen av natten.

Jag blev därför chockad när jag sömndrucken vaknade och kravlade upp för att titta till tiden. Uppenbarligen somnade jag hårt när jag vill lyckades törna in för klockan visade halv tolv! Det betyder att halva dagen redan var över utan att jag ens klivit ur sängen! Hur skulle jag kunna följa matlistan nu?

Och det gick väl sådär... Men jag fick nog ihop kalorierna i alla fall. Jag kämpar så hårt och jag avstår från att kräkas efter VARJE mål - jag har inte hetsätit eller ens varit i närheten (LÖGN, jag har varit sjukt nära) på två veckor - men jag KAN inte låta bli att dra ner på matlistan. Jag har fått ett schema av ABC som jag ska äta efter och så långt är allt frid och fröjd men jag känner mig som ett stort, äckligt, dallrande monster om jag följer det till punkt och pricka. Istället ser jag till att minska LITE här, dra ner LITE där för att vara säker på att jag inte hamnar på över den där fruktade 2000-kalorigränsen för dagen. Det i sig är väl ett sjukt beteende, att inte äta den tredje potatisen eller inte dricka den där mjölken, och sedan känna sig stolt över att jag NÄSTAN följde rekommendationen. Något litet i mig säger "bra jobbat! Du kan kontrollera hur mycket du stoppar i dig! Du vet hur man cuts corners! Ju mindre desto bättre! Kom igen, lite till, lite mindre!"

Det där är gamla tankar. Det är så det hela började, med att äta något mindre vid varje måltid. Att känna lyckokänslan som blir av att avböja chokladbiten som sträcks fram. Man är ju starkare än så. Starkare än maten, än kroppen. Starkare än alla impulser och viljor.

Och nu måste jag vara ÄNNU starkare. Nu måste jag se till att uppfylla kalorikvoten, att inte ramla tillbaka i ANDRA hjulspår när jag äntligen lyckats ta mig upp ur de gamla. Det är en tung sanning, men nog så viktig.

Min läkare var ganska oförsiktig förra gången vi pratade. Han frågade någonting om hur många kalorier jag får i mig per dag och jag svarade sanningsenligt att jag nog äter ca 2000, något under matlistans rekommendation. Med min näringsdryck blir det då runt 2300. Han nickade och sa "bra, det krävs inte så mycket extra varje dag för att gå upp i vikt.". Jaså? Inte så mycket? Då kan jag ju VERKLIGEN inte göra några utsvävningar, jag kan inte äta ett endaste popcorn utanför matlistan för uppenbarligen är det allt som krävs för att jag ska skjuta upp som en raket i vikt! Så gick mina tankar i alla fall, så räknade min (hjälpsamma) hjärna ut det åt mig. Nu håller jag inte jättehårt på det, jag brukar trycka i mig en bit choklad varje dag (notera ordvalet) men hans kommentar har stannat i minnet på mig och flyter upp till ytan varje gång jag så mycket som tittar på en extra liten ostbit.

Jag är bara så rädd. Rädd för att äta för mycket, äta för lite, svälla upp (som jag sett många anorektiker göra), hamna i ett annat slags matberoende, ett jag lika lite kan kontrollera. Hur LYCKAS man bli överviktig, jag förstår inte! Jag måste ju äta hela tiden nu när jag följer ABCs rekommendationer, det är väl inte MÖJLIGT att äta mer? Och om man inte äter mer, då borde man ju inte gå upp i vikt? Eller är det så att folk hetsäter? Hur kan man tänka sig att göra det och INTE kräkas? Och hur lyckas man att INTE bli överviktig? Kanske är jag blåögd eller naiv men jag förstår verkligen inte hur i jösse namn jag ska klara av att hålla en normal vikt. Det är SÅ många som inte kan så uppenbarligen är det riktigt svårt! Vem säger att jag har självdisciplinen?

Stycket ovanför kommer rakt ifrån mitt huvud. Det är lika komplicerat och invecklat som det låter. Mina tankar brukar låta ungefär så.

Såg Fever pitch nyligen, småsöt film men inte mycket till substans. I och för sig får man väl räkna med det när det kommer till komedier. Drew Barrymore var helt okej men jag har lite svårt för henne (även om För evigt är en av mina favoriter), Jimmy Fallon gjorde ett bra jobb (verkar jag vara den enda som tycker, i alla fall enligt filmtipset.se). Den får en trea.

***

Frukost - HELT perfekt! Precis efter matlistan, den kunde inte ha varit bättre! En skiva rågbröd med smör (ja, smör) ost och tomat, en portion havregrynsgröt med lingonsylt och grön mjölk och ett glas apelsinjuice. Till och med mängderna stämde, jag drog inte ner på NÅGONTING!

Mellanmål... Umm... Nej, det blev det inget. Men det berodde på att jag kom upp så sent, det fanns helt enkelt inte tid.

Lunch - Omelett gjord på två ägg, svamp, ost och lök, sallad och tomat. Smörgåsar till? Nja... Nej, det blev det väl inga. Jag vet att det kommer bli mer sådant ikväll så jag råkade spara mina kalorier lite. Däremot fick jag in ett äpple till efterrätt *way to go!*

Mellanmål 2 - *host* ja... Något sådant blev det väl inte heller... Men läs vidare!

Middag - fullkornsmakaroner med vodkasås, sallad med ranchdressing, en smörgås med smör och ost (plus en smakbit av pappas vita bröd) och såklart ett glas cola light. Jag visste ju att jag skulle äta lite mer såhär till lillebrors födelsedagsfirande (han fyllde egentligen den fjärde men vi var ju inte hemma då) så jag räknar den extra mackan som första mellanmålet. Det gör att jag fortfarande ligger minus i kaloriintag, men snart kommer det avhjälpas också.

Efterrätt - en bit kalastårta med lite vispad grädde. Här kom mitt andra mellanmål in i bilden. Tur att jag sparade mig! Hur skulle jag gjort om jag varit tvungen att äta kakan utanför min matlista? Jag hade väl klarat det också, men då hade jag varit tvungen att bära en hel del extra ångest på ryggen.

Kvällsmat - mannagrynsgröt med banan (åt upp hela), en skiva bröd med smör, parmesanost och paprika. Dessutom smååt jag *rodnar*. Det innebär en näve krutonger, ett par bitar choklad, några vindruvor och en skiva ost. Efter det blev det VERKLIGEN inte någon näringsdryck (har ju ändå ätit säkert 300 kalorier ändå)

Sammanfattningsvis känns dagen okej, men inte mer. Ja, jag åt huvudmålen och det känns bra, men att kasta om så mycket i mitt vanliga schema gör allt lite svårare att svälja ner. Dessutom åt jag merparten av maten ikväll, vilket gör att jag känner mig otroligt glupsk och inte så lite uppsvullen. Klarar verkligen en kropp att behålla allt det jag satt i mig? Logiskt sett vet jag ju att jag inte ätit mer än jag borde, snarare tvärtom, men min känsla är en annan och den ställer till det för mig.

Dock finns det en ljuspunkt - 14 dagar! Idag har jag varit kräkfri i TVÅ veckor! Jag är imponerad av mig själv, det är ett extremrekord. Visst, det kanske låter ganska patetiskt men för mig är det en riktig bedrift!

346

Klockan är snart halv tre och jag har inte sovit en blund. Läst manga (underbara Hot gimmick), suttit vid datorn lite då och då, vridit mig i vad som känns som timmar i sängen. Men inte då. Ingen sömn för mig.

***

Nu är klockan över fyra och hot gimmick är slut. Vad ska jag ta mig till nu?

Jag tänkte ändra tiden på den här bloggen eftersom den fortfarande är inställd på amerikansk tid men jag tror jag ändrade mig. För många inlägg blir då skjutna till andra dagar och då stämmer ingenting längre. Jag får se, kanske blir det ändå så att jag ställer fram klockan, jag vet inte än...

Det blev så att jag ändrade den i alla fall. Om datum och tider inte stämmer eller låter trovärdiga längre så ber jag om ursäkt. Nu stämmer klockslagen i alla fall.

345

Nämnde jag att jag fick 1.2 på högskoleprovet? Kunde varit bättre, men det är i alla fall över medel. Det var engelskan, svenskan och orden som räddade mig, de resultaten var ganska högt över medel men diagramen och matten låg jag under medel på... Känns ganska okej. Visst sticker det till lite i min perfektionistgen, men jag jobbar på att acceptera nuet och inte ställa så höga krav.

Till maten såg vi film, eller jag och pappa i alla fall eftersom mamma inte tilltalades av den. 28 dagar med Sandra Bullock. Egentligen var den nog ganska så trivial men jag kände igen mig så det gjorde ont. nej, jag varken dricker eller missbrukar men jag vet hur det är att vara beroende av något och Gud har jag varit inlagd, treatment centers and all that crap (jag vet, det är bra att de finns). Bullock imponerade stort i rollen som alkoholist som hamnade på behandlingshem. Jag kunde inte låta bli att jämföra allt och nu sitter jag här helt gråtmild och minns, minns, minns. 4/5. För givmilt, jag vet, men den berörde alldeles för mycket för ett lägre betyg.

jag är trött men vill inte gå och lägga mig. Jag kan ändå inte sova och när jag väl slumrar till drömmer jag mardrömmar och vaknar stup i ett. Usch. Hoppas medicinerna kan få mig på rätt köl igen.

***

Matdagen:

Frukost - ÄNTLIGEN svensk frukost, med grovt bröd! Det blev det sedvanliga, en skiva rågbröd som jag utelämnade smöret ifrån (det BEHÖVS ju inte!), ost och gurka. Till det en portion (fiber)havregrynsgröt med grön mjölk (saknar gul...) och lingonsylt. Ett glas apelsinjuice avrundade det hela.

Mellanmål - ca 2 dl körsbärsfil (yum) med alldeles för lite fullkornshjärtan (de tog slut!) och en kopp te med honung. Kunde inte ha blivit bättre (vadå dricka till? Vem dricker till mellanmålet om det finns te?)

Lunch - en halv vansinnigt god pizza från igår, fortfarande med gorgonzola på och pizzasallad till. Cola light förgyllde stunden lite extra. Riktig cola? INTE EN CHANS.

Mellanmål 2 - ca 2 dl körsbärsfil med alldeles för lite havreringar (de tog också slut!), en kopp te med honung och EN ruta polkachoklad. EN ruta. Fruktansvärt stolt över mig själv och min järnvilja. Säg, går jag inte från klarhet till klarhet? *skryter vitt och brett*

Middag - två potatisar, något större än ägg, två hemmagjorda kikärtsbiffar, sallad (med liite vinägrett) och ärtor. Cola light här med, inte mjölk som matlistan vill få det till. Det är ju faktiskt helg. Och på tal om helg, efterrätten blev tre m&ms, en ny sort med pretzels i. Bättre än det låter faktiskt. Och igen, TRE m&ms. Portion control. Yes!

Kvällsmat - en portion grahamsgrynsgröt med en sked sylt och en brödskiva med tartex och paprika. Dessutom, hör och häpna, HELT frivilligt (nästan, det är ju tänkt att jag ska dricka en per dag men jag gör det sällan) en näringsdryck. 300 kalorier. Ångrar jag den? you bet! Men jag är ändå glad att jag drack den. Det är dags att bli frisk nu.

344

Går omkring som i en dimma idag, det måste ha med tidsomställningen fortfarande, eller så är det för att jag inte tagit mina mediciner på två dagar, jag vet inte riktigt men jag gillar det inte alls. Dessutom är jag väldigt trött men sover ruskigt dåligt, precis som innan min kombination av mediciner sattes in. Känns tungt att behöva förlita sig på dem, men de är än så länge för värdefulla för att bryta kontakten med.

På tal om mediciner var jag tvungen att gå och inhandla dem alla idag eftersom jag lämnade det sista i Michigan. Oturligt nog hade mitt högkostnadskydd gått ut och jag fick ovilligt spendera 1200 kronor på venlafaxin, anafranil och zyprexa. Vem vill lägga sina sista kära slantar på antidepressiv medicin? Bara det gör en deprimerad all over again.

Annars jobbar jag på att packa upp (det går sådär... Vet inte var jag ska börja och inte när jag ska sluta. Får bli mer av det imorgon). Beställde bilder och tittade ut en scrapbook så när den är inköpt på måndag och fotona kommer senare i veckan blir det faktiskt av med planerna. Det ska bli kul att sitta och pyssla med minnena, jag är pepp!

13 kräkfria dagen och jag är så STOLT att jag inte vet vad jag ska ta mig till. För varje dag känns allt LITE bättre, jag ignorerar mitt midjeomfång och försäker glömma tjockleken på mina lår. Istället fokuserar jag på hur STARK jag känner mig fast jag är snuvig och i lite risigt skick. Mat är inte allt längre, och kräkas är VERKLIGEN inte allt.

Satt ensam i bilen idag när mamma och lillebror var inne på onoff och låten hurtful spelades på radion. Jag har inte riktigt lyssnat på texten förut, men nu hade jag inget annat för mig utan jag höjde ett snäpp och nynnade med. Plötsligt kom raderna:

You don't know what you got

till you're missing it a lot
I had to go throw it away

och helt plötsligt rann tårarna okontrollerat. Det stämmer så väl in på min situation, jag visste inte hur bra jag hade det i USA, vilken jäkla tur jag hade att allt fungerat, att jag kommit in på mitt drömuniversitet, att jag fått lägenhet och lån. Istället slängde jag bort allt för en sjukdoms skull, en sjukdom som nästan tog död på mig. Nu kämpar jag för att komma tillbaka men inget vill klicka, det fungerar inte. Jag måste tänka om.

jag är ändå glad att min förmåga att gråta kommit tillbaka, många månader var helt tårfria och det kändes onaturligt på något vis, så distanserat. Nu gråter jag för att jag saknar, för att jag VILL men inte kan, för att jag är frustrerad. Och det hjälper. Det lättar. det löser ingenting, men det gör mig mer bestämd.

343

Tänkte uppdatera de senaste inläggen med lite bilder. Håll till godo!

342

Ojoj vilken jobbig resa det blev. Inte för att planen krånglade eller så, tvärtom avgick båda planen på utsatta tider och resorna i sig var så gott som smärtfria (om man inte räknar lite turbulens och aningen stressade flygvärdinnor) men sammanlagda 1 (väntan på första flygplatsen) + 2 (första flyget) + 5 (väntan på andra flygplatsen) + 7,5 (andra flyget) + 1 (tiden det tog att komma ut från tredje flygplatsen) + 4 (bilresan hem) = 20,5 timmar på resande fot sätter spår i både kropp och själ. Speciellt när man ska få maten att fungera mellan varven.

Just nu fungerar inte tankeförmågan över huvud taget. Jag svär att jag var så trött i bilen hem att jag inte ens orkade vrida på huvudet. Ja, kanske är jag en vekling, men jag ORKAR inte vara uppe mer än mina 16 timmar i streck!

Morgonen började med min sedvanliga frukost på hotellet. Sedan drog vi ner våra (alldeles för tunga) väskor till receptionen och checkade ut. Jag skänkte några av mina älskade böcker till hotellet igår och dessutom en chokladkartong vi haft med oss från Sverige men inte öppnat så vi fick ett varmt hejdå av personalen innan vi for.

Första flygresan var jag inte helt och fullt vid medvetande under, jag lyckades sova en del av den och halvsov resten. Skönt, men dumt, det gjorde ju det mycket svårare att faktiskt sova under den längre resan som väntade.

Vi landade på Newark och hittade snabbt fram till våran gate så det blev till att vänta fem LÅNGA timmar på att vårt Stockholmsplan skulle vara klart för avfärd. Vi passade på att undersöka affärerna på flygplatsen (som är helt okej faktiskt, så mycket bättre än den fruktade i Chicago)och så åt vi lunch för att vara säkra på att vara rustade om flygplansmaten var lika dålig som förra gången. Jag ville äta på Ruby's Diner, ett ställe helt i femtiotalsstil komplett med servitriser i rosarandiga klänningar och prydnad på huvudet, bås i rött lack och soda jerks bakom disken men blev nerröstad av fattiga föräldrarna och det blev salladslunch för mig och mexikanskt för de andra istället (då behövde de inte ge dricks till någon servitris). Milkshake hanns också med, vilket jag ÅNGRAR SÅ GLÖDHETT ATT JAG INTE KAN SLUTA SKRIVA MED VERSALER.

Väl ombord på planet höll jag på att hoppa ur skinnet de första minuterna då allt skakade och gungade så man kunde tro att man gått fel och hamnat i en berg- och dalbana. Som tur var stabiliserade det sig ganska så snabbt och jag som var klarvaken efter dåseriet på förra planet hann med fyra filmer av utbudet på våra TV-skärmar. Först blev det Casablanca, för att jag velat se den ungefär hela mitt liv men aldrig got around to it. Den var oerhört romantisk och stilbildande i sin helhet, huvudpersonerna var klanderfria och dialogen rapp, men aningen svår att hänga med i, kanske för att den var knepig att höra genom hörlurarna. Den får en fyra, och det var kul att höra alla de klassiska replikerna såsom "play it again Sam" i sitt rätta sammanhang.

Efter den och flygplansmat kände jag för en mysfilm och klickade fram leap year. Jag tycker mycket om Amy Adams och hade därför kanske lite för höga förväntningar men den var en stereotyp historia jag inte gärna ser igen. Småsöt men platt. 2/5.

Ungefär här, eller halvvägs in i Leap year var det egentligen tänkt att vi skulle sova, planet släcktes ner och de flesta TV-skärmarna stängdes av, men icke sa nicke, inte när man kan se massor med gratisfilm! Så jag fortsatte glatt med mitt nästa val - Up in the air med stilige George Clooney. Och vilken film! Dels var det roligt att se så många flygplatser och flygplan när man faktiskt upplevde det själv (tänk att resa över 200 dagar om året! jag som är utschasad som det är!) och dels var historien hjärtevärmande och nära. 4/5.

Som avrundning ville jag ha något lättsamt och lyckades hitta college roadtrip som jag väl aldrig trodde att jag skulle se. Men varför inte, jag tycker mycket om that's so raven (skäms) och det mesta annat som Disney producerar så varför rata den här? Och jag medger ganska så skamset att jag skrattade högt ett par gånger. Grisen var lite för mycket och det förstörda bröllopet otroligt löjligt men annars var den till och med sevärd. 3/5. Generöst? Jag är biased.

Vi fick in våran frukost en timme innan vi skulle landa (de kunde inte ha gett oss den LITE tidigare?) och jag var MER än nöjd med min bagel medan mina föräldrar ledset mumsade i sig sina små croissanter. ett noll till vegetarianen.

Efter att ha ställt fram klockan sex timmar så den blev halv åtta på morgonen istället för halv två på natten samlade vi ihop våra väskor, tågade ut till bussen som skulle ta oss till våran bil, satte oss i den och höll på att dö av trötthet på vägen hem. Kort och koncist.

***

Maten de här modifierade två resedagarna har blivit ganska så screwed up, dels för att vi var på resande fot det mesta av tiden och dels för att tidszonerna gjorde att sex timmar av natten helt plötsligt försvann och det kändes som att jag åt i stort sett hela tiden.

6/4

Frukost - det gamla vanliga (eller det som blivit vanan här på hotellet) = havregrynsgröt (den här gången med kanelsmak. Jag stal med mig två påsar i väskan också, att njuta av någon speciell morgon hemma i svedala) utan mjölk (jag vet jag vet, MJÖLK på gröt. Men det känns så onödigt!), en halv english muffin (åh vad jag saknar riktigt grovt bröd) med ett ägg/ost och ett par klunkar apelsinjuice (jag ratade resten för den var så förtvivlat utspädd). Något bristfällig frukost, men jag fasade för resten av dagen och brydde mig inte om det.

Mellanmål - ett glas apelsinjuice mamma tvingade i mig när jag låg i dvala.

Lunch - grönsallad med italiensk salladsdressing (200 kalorier), två Auntie Annes pretzelsticks (testade dem för första gången och gillade dem även om jag tyckte de var aningen för salta) och (VARFÖR??) en avskedsmilkshake (jag dricker dem inte i Sverige eftersom bara USA kan göra dem ordentligt, men oj vad jag ALLTID ångrar mig efteråt! De har så extremt många kalorier.). Riktig ångest träffade mig som väntat, varför kunde jag inte bara hållit mig till salladen? Jag är så DÅLIG på att vara nyttig och allt det där med att äta balanserat! *aargh*

Mellanmålet uteblev men jag svär att det inte var planerat!

Middag - Planet erbjöd en riktigt hygglig vegetarisk måltid för en gångs skull, även om jag inte är helt säker på vad det skulle föreställa. Jag tror att det var någon slags curry, ganska så kryddstark sådan (jag är en mes när det gäller kryddor), vitt ris (tyvärr) och hummus. Till det en quinoasallad jag inte åt(men jag stal lite av pappas grönsallad istället, tyvärr aningen dränkt i ranch ((jag gillar ranch, missförstå mig rätt, men ännu en gång - extra kalorier))) och en grov brödbulle med smart balance, ett smörgåsmargarin jag lärt mig tycka om även om jag är aningen skeptisk till just margarin. Ångrar brödbullen djupt, men jag åt inte mer än en tredjedel av riset så jag hoppas satt det jämnade ut sig. (den sjuka delen av mig saknar tiden då jag hade KONTROLL, då jag bara tillät mig själv att äta ytterst begränsade mängder. Då var jag duktig och nitisk, nu äter jag först och tänker sedan...)

Kvällsmat - Umm... nej, inte det heller. Men oroa dig inte, milkshaken täckte nog gott och väl upp alla missade mål.

7/4

Frukost - Planets egna variant på vegansk frukost och jag var helt salig; en BAGEL (!!) med smart balance och en kopp konserverad frukt i 100% fruktjuice. Min frukost var klart mycket bättre än mina carnivorer till föräldrars; de fick en liten meslig croissant och lite frukt. Pappa lyfte på croissanten och förväntade sig en riktig frukost under den, medan jag nöjt mumsade i mig min bagel bara aningen sur att det inte var fullkorn. Det är ändå ganska så säkert att det är min sista bagel på ett tag, så jag njöt av den.

Mellanmål - ett par bett av mammas ostsmörgås, en vegansk kaka som jag sparade från middagen igår, ett par vindruvor, tre godisråttor (fy vegetarianen! gelatin!) och ca 6-7 minimorötter. En väldig blandning, och det kändes avigt att äta så mycket och behålla allting.

Lunch - couscous och fylld aubergine (fylld med grönsaker) med en liten sallad blandad med vindruvor och pestodressing. Åt inte hela portionen, men dressingen och vindruvorna lade till extra kalorier så jag lät det vara så.

Mellanmål - en tallrik yoghurt med mina älskade, saknade havreringar, en halv paket kokosm&ms och två geleråttor till. Kändes som att jag åt MYCKET mer och hade någon slags tyst panikattack efteråt, men jag är riktigt lycklig över att jag behåll alltihop! Jag ska verkligen fortsätta på det här spåret nu, jag SKA inte kräkas mer!

Middag - pizza, bara för att vi var för trötta för att laga något och för att vi saknat vår svenska pizza när vi var i USA. Mycket kan de där borta men inte baka riktig pizza! Jag gick all out och beställde en med både gorgonzola och bearnaisesås och jag ångrar det inte ett smack! Pizzasallad också såklart, och ett par rutor av den nya marabouchokladen polka.

Kvällsmat - en portion grahamsgröt med liiite sylt, en smörgås med tartex och inlagd gurka ("glömde" smöret. ojdå.) och en banan (som blev ett substitut för näringsdrycken som jag är SÅ trött på).

Dagen - dagarna - har varit tuffa, men känts långt värre än de faktiskt var om man nu läser igenom det jag skrivit. Visst har jag ätit, men inte alls lika illa och lika mycket som det känts som. Och nu har jag varit kräkfri i... få se... Sedan förra söndagen. 12 dagar! Herregud, snart är det TVÅ veckor! Då ska jag FIRA =D

341

Det är dags att vända hemåt. Dagarna här i USA flög förbi och imorgon är det vi som sätter oss på flyget och börjar vår hemresa till Stockholm. Hur det känns? Jag saknar det redan. Landet har blivit en slags hem för mig de gånger jag varit här och det känns som att jag lämnar en de av mig bakom mig. I och för sig var jag fruktansvärt sjuk och levde ett väldigt destruktivt liv under mina månader i MI, i alla fall de sista, men allt var inte bara nattsvart elände. Och det positiva bär jag med mig. Hur negativt det andra än var.

Dagen har ägnats åt att packa, handla det sista (som presenter och liknande), äta gott och oroa sig över vikten på våra tre väskor. Gränsen ligger på 20 kilo styck. Det är INTE en chans att alla tre klarar att hålla sig under den gränsen. Förhoppningsvis är de snälla mot oss när vi checkar in, annars är det vi som betalar övervikt för att få med allt vi hämtat/shoppat. Och överviktsbetalning betyder mycket sur pappa. Den ekvationen är inte tilltalande.

Igår upptäckte pappa att det inte mer än någon kilometer från vårt hotell ligger ett Walmart. Vi som sprungit ut och in på meijer i tid och otid blev helt saliga - en TILL affär som har ett jättestort utbud och aldrig stänger! Klart vi var tvungna att åka dit! Så det gjorde vi efter frukosten, och inhandlade tuggummin (vilket är ungefär det viktigaste som finns), underkläder (igen, de är ju så billiga!) och ett par blommiga skor (för $5! 35 kronor!). Tyvärr mådde jag inte särskilt bra imorse, jag har åkt på en dunderförkylning och var allmänt nere, men en tur på walmart kan man ju inte tacka nej till så jag släpade mig mig fram ändå.

Väl hemma tog jag en advil och sov ett par timmar och vaktnade upp betydligt kryare lagom till lunch. Den intogs på Longhorn, ett uramerikanskt ställe där det erbjöds stekar och hamburgare om vartannat. Jag beställde en kyckligsallad utan kyckling och var mer än nöjd. Salladen innehöll jordgubbar, vindruvor, mandarinklyftor, fetaost, rödlök och hallonvinägrett och var helt klart ett bra val. Pappa och mamma var som vanligt mer än nöjda och tyckte att deras mat var bland det bästa de ätit. Kul att vi har varit på så många, helt olika, restauranger och tyckt om dem alla, fast de ofta varit kedjerestauranger och billiga sådana. Ingen snabbmatsrestaurang dock, macdonalds har man redan ätit på X antal gånger och alla hamburgerställen påminner så om varandra.

Sedan blev det en tur till meijer för sminkinköp för att jag VÄGRAR att lägga över hundra kronor på en foundation (eller ja, en sämre sådan, den jag föredrar finns inte i Sverige) när jag kan få min favorit för $8 här. Så badade vi bubbelpool på hotellet en sista gång. Värmen tinade upp oss alla och jag tror att min förkylning faktiskt gav med sig lite till.

Rena och betydligt kryare gick vi senare och åt avskedsmiddag på macaroni grill, en italiensk kedja (eller ja, amerikaniserat italiensk) med en härlig servitör (Ron hette han, jag kommer ihåg det för att han skrev det på bordet)som verkligen kunde konsten att övertala. Vi åt oliver till förrätt och ett väldigt gott rosmarinbröd. Till huvudrätt blev det fullkornspasta med vitlöks- och gräddsås, broccoli, soltorkade tomater och svamp till mig (jag fick blanda ihop min egen pasta och det blev mitt val), men jag åt också av mammas svampravioli och en av pappas smakprovsrätter som var en underbar canneloni fylld med ricottaost och spenat. Mycket, mycket gott och ett värdigt avslut på en fantastisk resa.

Mamma och jag kom sedan på att vi inte köpt någon present till hundarna, så vi gick över till Meijer igen (inte kan man låta bli när det ligger praktiskt taget vägg i vägg) och införskaffade små godisar formade som stekar. Dessutom hann jag plocka ner en ranchkrydda till popcorn i korgen innan vi betalade allt med våra sista sorgsna dollar. Nu är det verkligen slut. Nu väntar åtta timmars flygresa och fyra timmar i bil innan vi äntligen är hemma på känd mark och lillebror återigen får lite sällskap. Han har visst tyckt att det varit väldigt tyst utan oss, han fick ju fira fördelsedag och allt utan att familjen närvarade.

***

Min matdag idag:

Frukost - havregrynsgröt med lönnsirapsmak (godare än man tror!) utan mjölk (för att jag kom undan med det), en halv (fortfarande vit) english muffin med ägg och ost och ett glas apelsinjuice.

Första mellanmålet - en körsbärsyoghurt (100 kalorier) med raisin bran som jag plockade bort russinen ur (fy).

Lunch - sallad med frukt och hallonvinägrett (det står att den har 960 kalorier på hemsidan men det kan ALDRIG stämma, inte utan kyckling och med bara lite vinägrett)

Andra mellanmålet - cirka åtta tacochips med ostsås och två chokladbitar (aladdin)

Middag - ca en halv portion (STOR portion!) fullkornspasta med sås, broccoli, svamp och soltorkade tomater. Enligt hemsidan har HELA pastan runt 700 kalorier, så min portion blev runt 350. Så åt jag en sallad till och smakade av mammas och pappas portioner.

Kvällsmat - en bananyoghurt (100 kalorier), fyra chokladbitar, en liten lemon poppyseed muffin och en banan. Oj vilket ihopplock det blev! Men vi var "tvungna" att städa ur kylskåpet...

Dagen har faktiskt känns väldigt bra, har nästan känt mig som en normal ätare utan varken hetsätningstendenser eller för stark vilja att kräkas. Kalorieinnehållet var väl kanske lite högt, men vadå, jag måste ju ändå upp i vikt ^-^

340

Kom nyss hem från en sen shoppingtur med mamma på meijer. Inte berörs amerikanare av något så trivialt som läggtider, på deras stormarknader kan man gå vilken tid på dygnet som helst! Särskilt på meijer och walmart, båda är öppna 24/7. Det blev en rosa väska till mig att ha på planet, plus en del underkläder för att priserna är hutlöst mycket billigare än hemma.

Dagen har faktiskt präglats av shopping, vilket jag som tvättäkta tjej formligen älskar. Efter frukosten körde pappa ut mamma och mig till gallerian Rivertown crossings som bjöd på DEB, Rue 21, Aeropostale, Barnes and Noble, JCpenneys, Kohl för att bara nämna några få. Snabbt stopp på TGI Fridays för näringen vi så väl behövde (broccoli- och ostsoppa, bröd och sallad) sedan ett oändligt springande till affär efter affär. Nu är jag ett antal klädesplagg och en mangabok rikare. Oroar mig för vikten på våra väskor, de får bara väga 20 kilo styck vilket INTE är mycket, men vi får se på torsdag om jag kan få med allt jag packat ner på resan hem.

Efter salladsmiddag på hotellet valde pappa och jag att spendera ett par timmar på bion som ligger i närheten. Vi tänkte se terror på elm street men just ikväll visades inte den så det blev The Crazies istället. Till en början hade jag svårt för storyn, men den artade sig till en ganska lovande skräckhistoria med bara ett par fåniga scener. Bättre än vad jag trodde den skulle bli, tur att mina förväntningar var låga. 3/5.

***

Nu kommer en sammanfattning av maten idag, för att jag tyckte det känds bra att skriva en sådan igår. Vem vet, kanske blir det här min nya matdagbok?

Frukost - samma som igår = en portion havregrynsgröt smaksatt med kanel, fettfri mjölk (liiiten skvätt, mest för syns skull), ett glas apelsinjuice och en halv (VIT) english muffin med ett ägg på (stekt tillsammans med ost).

Första mellanmålet - ett par klunkar varm vit choklad (kanske, KANSKE en dl), en burk med yoghurt (jordgubb - 60 kalorier!), en portionsförpackning rice krispies (fortfarande lika lite fibrer, men bara 70 kalorier!). Näst intill perfekt mellanmål.

Lunch - ost- och broccolisoppa, en sallad med ranchdressing, en och en halv breadstick. Borde kanske bara ätit en, jag vet inte. Tanken är att man ska äta två smörgåsar med smör och pålägg när man äter soppa, men det erbjöds inte och jag klagade inte heller.

Andra mellanmålet - hoppades över *rodnar*

Middag - sallad med tomat, krutonger och fettfri ranchdressing, ett vitlöksbröd (inte två. Sorry.)Jag VET att det blev en säker måltid, utan tillräckligt med kalorier, men jag kunde inte låta bli, jag visste vad som väntade till nästa "måltid".

Snacks - ca en dl popcorn med ranchkrydda. Stolt äver mig själv att att bara blev en handfull, och att jag inte ens övervägde (okej, övervägde kanske men inte mer än så) att göra mig av med dem. Plus i kanten!

Kvällsmat - en milkshake från cold stone - cherry cheesecake, minsta storleken. (1090 kalorier!! Varför, VARFÖR har jag slutat kräkas? Aldrig mer, ALDRIG!)

Nu sköt ångesten i höjden, hur KUNDE jag välja en milkshake FRIVILLIGT? Hur dum får man bli? För att vara ärlig vågar jag inte räkna ihop alla kalorier idag, jag är bara glad över att jag inte dricker milkshakes särskilt ofta. Det är väl det enda som är bra med att komma hem, jag får lite mer struktur på målen. Det blir inte lika mycket fällor att trampa i, eller lika många kalorier att förtära...

339

Jag gick in ENSAM på Meijer idag och köpte en apelsinjuice. Inget godis, inga kakor, inget alls att hetsäta och kräkas upp. Det var så obeskrivligt skönt att kunna gå förbi alla hyllorna och VÄLJA att inte inhandla något jag inte behövde, jag kände mig stark. Starkare än jag gjort på mycket länge. Så KAN det bli för mig, så kan min framtid gestalta sig, bara jag kämpar på åt det här hållet. Jag försöker i alla fall övertala mig själv om det, om att friskhet är något att eftersträva. Just nu känns det som att allt skulle kunna ordna sig, bara jag håller fast vid min nyvunna motivation. Jag märker hur mitt hetsiga humör är mycket jämnare, jag blir lättirriterad när mitt blodsocker sjunker men istället för att ständigt och jämt vara tvär och nere äter jag mina mål med jämna mellanrum och håller på så sätt humöret uppe. Idag har maten sett ganska underlig ut, men jag har ätit nog (mer än nog) och även då det är ganska jobbigt att tänka på är jag helt bestämd på att behålla det. Kanske har det att göra med att min pappa lovar mig att jag inte kommer ha gått upp till mer än 48 kilo under den här resan. Han är så säker på det att han är beredd på att ge mig 200 kronor för varje halvkilo över 48 som jag väger nästa gång jag går till min psykolog för att väga mig. Jag både hoppas han har rätt och vill att han har fel (för att få ihop lite pengar) på en och samma gång.

Nu har jag inte kräkts, svält mig själv eller hetsätit på en vecka. Sju dagar, snart åtta och jag har ätit regelbundet utan att varken över- eller underdriva. Jag är så GALET stolt över mig själv, över min styrka, min determination. Visst ser jag hur stor min mage har blivit, hur mycket det dallrar om mig när jag gör minsta rörelse, men jag blundar för det, för jag vet att det är sjukdomstankar. Det gör mig rädd att min rädsla för mat och dess effekt avtagit så drastiskt men jag förstår att det är bra. Det är faktiskt en stor förbättring.

Det blev en tur ner till Chicago idag och ett besök i svenskbygden Andersonville. Där fanns både svenskt bageri, svensk mataffär och ett svenskt museum så vi trivdes utomordentligt.

Efter att ha beundrat julmustflaskorna och polkagrisstängerna ett tag åkte vi in till the cheesecake factory och åt lunch. Efter mycket om och men valde jag en sallad med rödbetor och getost och en tallrik med mac and cheese för att jag vill äta det en gång innan jag åker hem. Salladen var ljuvlig men makaronerna medelmåttiga. Det var inte mac and cheese, det var makaroner med ost på. Stor skillnad. För en gångs skull vek vi från normen, föll för frestelsen och beställde in dessert. Man kan inte ha varit på the cheesecake factory och INTE provat dess cheesecake. Jag valde deras klassiska kaka fast med jordgubbar och mamma valde en med vit choklad och hallon. Och vilken cheesecake! Jag förstår att de satsade på dem så mycket att de döpte hela kedjan efter dem! Det var, utan att vara biased, den godaste cheesecake jag ätit. Dit går jag gärna igen, synd att den inte finns i Michigan.

Vi styrde sedan stegen till Navy pier som är en riktig turistfälla i Chicago, en vacker dag som denna var det perfekt att strosa längs vattnet och beundra alla båtar som kantade hamnen. Massor av bilder senare var det dags för hemfärd och tre timmar senare var vi äntligen på hotellrummet.

Katastroftankarna var jobbiga idag, svåra att inte tappa kontrollen över. Hela tiden såg jag kaosartade bilder framför mig av oss i krashade bilar, i blodiga slamsor på vägen, mosade mot huven på en annan bil. Överallt såg jag fällor som inte gick att undvika och att hålla upp den där leende fasaden som mer och mer blivit jag själv var ibland olidligt svårt. Men vi klarade oss helskinnade och jag kan putsa ut för den här gången. Hoppas att styrkan på tankarna var en tilfällighet och inte blir normen, jag orkar inte vara så rädd hela tiden.

***

Måste göra en sammanfattning över maten idag, för nu när jag skrivit om dagen känns den plötsligt inte alls lika bra. Vetskapen om alla kalorier tynger och jag finner det svårt att sitta här och inte göra något åt allt jag stoppat i mig.

Min frukost var det vanliga, och den följer väl mer eller mindre ABCs riktlinjer:
En portion havregrynsgröt (smaksatt med kanel och troligtvis en del socker =/) med lite fettfri mjölk (inte NOG med mjölk men det blundar jag för), ett glas apelsinjuice och en halv english muffin (VIT!) med ett stekt ägg (fakeägg med ost), utan smör (osten på ägget måste väl räknas som fett?)

Första mellanmålet var också näst intill perfekt:
ca 2 dl rice crispies (jag vet, INGA fibrer, men det var det, cornflakes eller russinbranflakes) med ca 1.5 dl yoghurt (light n fit, 80 kalorier, yay!). Egentligen ska jag ha mer yoghurt men den var portionsförpackad så jag hade inget att säga till om. Dessutom är det tänkt att jag ska dricka ett glas juice eller mjölk, men det har jag för länge sedan slutat med *busigt*

Lunchen har jag redan dokumenterat, förutom en bit mörkt bröd med lite smör som jag åt i väntan på resterande måltid. Efterrätten känns inte lika jobbig som jag fruktade, kanske för att jag förberedde mig så innan eller för att det känns som att om jag ändå måste gå upp i vikt kan jag lika gärna göra det genom att äta sådant som jag gillar. Plus till mig för lunchen, den gick jättebra.

Andra mellanmålet gick väl sådär, tankarna var hanterbara men det var svårt att veta hur mycket jag skulle äta. Vi åt nämligen bagels och det slutade med att jag åt ungefär en hel bagel, utan pålägg. Jag vet att tanken är att man ska äta en smörgås med smör och ost, men vi hade bara obredda bagels så jag unnade mig en hel. Bra? Dåligt? jag vet inte. Ingen dricka heller, om man inte räknar vattnet. Umm... Bagels är kaloririka, så jag tycker att jag borde ha begränsat mig till en halv =(

Middagen blev helt omkullkastad då vi kom hem sent från Chicago. Jag slog ihop den med kvällsmaten och åt en sallad med dressing och hallon, en liten bit bagel som blivit över från mellanmålet (jag och mina bagels! Håll tassarna borta nästa gång!), ett par gafflar ris med grönsaker (hela måltiden var en frysrätt med cirka 300 kalorier, men den var nästan oätlig, så jag lämnade det mesta), en näringsdryck (jag var tvungen, mina föräldrar vägrade låta mig gå och lägga mig utan att dricka en efter fiaskot med frysrätten. 300 kalorier! Iick!) och en halv liten påse med kokosm&ms (en hel har 250 kalorier). Till det, massor med diet pepsi, för att jag kan, för att jag älskar den, för att den är så gott som kalorifri.

Efter snabb överslagsräkning kommer jag upp i... 2900 kalorier! Jesus. Och jag ska föreställa ätstörd. Min oro blev INTE lättare att leva med efter den matematiken. Usch.