398

Mamma väckte mig vid halv sextiden imorse och det enda jag orkade ta mig för var att slänga på mig lite mascara och falla ihop i bilen. Därför gick resan mot Malmö otroligt fort, jag sov säkert 3/4 av timmarna det tog att ta sig dit. Vi beslöt oss för att åka till just Malmö eftersom vi behövde plocka upp en säng till min lillebror som är lång som en flaggstång (1.93 m) och inte längre får plats i sin gamla. Vi var under tidspress och föräldrarna stressade sönder sig men jag höll mig utanför eftersom jag var för trött för att ta reda på vad som pågick. Vi hittade i alla fall fram till paret som sålde sängen (på världens minsta gata som inte ens fanns med på GPSen) och fick med oss den utan missöden.

Och eftersom vi ändå tagit oss hela vägen dit hade pappa slagit till på två till annonser, varav en av dem var en sänggavel med tillhörande bord till mammas och hans sovrum. Så de plockade vi upp (mitt i Malmö! Det måste varit hutlöst dyrt att bo där!) innan vi stannade för att få i oss lite lunch. Pappa som annars är emot ALLT vad vegetariskt heter ("man blir inte mätt", "man saknar en beståndsdel", "man blir hungrig igen efter en timma", "man är skapad för att äta kött") hade gulligt nog letat upp en HELvegetarisk thailändsk restaurang dit vi gick och jag kände mig otroligt speciell som inte behövde oroa mig ett DYFT om vad de olika rätterna innehöll. Jag hade möjligheten att smaka av allt som såg tilltalande ut, och att kunna äta av varje rätt på en buffé hör inte till vanligheterna. I och för sig gör det ju allt lite svårare, det blir ju så mycket valmöjligheter...

Så jag tog för mig av RÅris (ja!), sallad, friterad vegetarisk räka (som smakade alldeles för likt den riktiga versionen, jag tror de lurade mig =D) helt fantastisk friterad sötpotatis, sojakött i barbecue eller currysås, tofu i olika såser, och quornbitar på det ena eller det andra sättet. Allt var gott, med ett par klara favoriter, och jag skulle inte ha något emot att gå dit igen. Uppenbarligen hade de blivit utnämnda till bästa vegetariska restaurang 2008, men av vilka förtäljer inte historien. Dock hade det varit lite roligare om inte all maten varit thailändsk, men jag förstår att de ville nischa sig.

Mamma och jag han ta ett varv på stan (och jag lyckades införskaffa både shorts med hög midja OCH en blå klänning. Dessutom en långärmad grå tröja och ett halsband, allt för bara 270 kronor! Reor gillar vi. Mycket.

Pappa ville komma iväg så vi fick hasta tillbaka till bilen och vi passade på att plocka upp den sista av våra tre annonsfynd - en svart cykel. Han som sålde den tyckte det var obeskrivligt kul att vi kom med släpvagn för att plocka upp den, men vi försökte förklara att det var för SÄNGENS skull, att cykeln bara kom med på köpet.

Sedan vände vi hemåt, med bara ett kort stopp i Växjö för middag på (TRÅKIGA) mcdonalds. Jag fick problem eftersom jag har svårt för den vegetariska hamburgaren där men lyste upp när jag såg att man fick hello Kittysaker i Happy mealen! Så det blev en sådan till mig, mamma fick cheeseburgaren, jag åt pommes och morötter. Och eftersom mamma insisterade på att jag avrundade med något kaloririkt fick det bli en mcflurry till efterrätt... Hade hellre velat ha en paj men de var slut och vi hade inte tid att vänta.

Väl hemma packade vi upp sängen och åt kvällsmat. Och allt hann vi med innan klockan elva! Smått imponerande.

397

I taket lyser stjärnorna är ett svenskt tonårsdrama från 2009 som jag kände mig ganska nollställd inför. Visst, den låter lovande på baksidan, men vilken film gör inte det? Och jag har inte blivit rekommenderad den så där oerhört många gånger. Därför blev jag glatt överraskad av talangfulla skådespelare och ett gripande manus som gör det lite lättare att andas (det finns ju faktiskt de som har det värre!). Den får hela 4/5, det var inte väntat!

Sista DBTn innan min terapeuts semester, och det känns tungt, hur ska jag klara av att följa det här friska spåret på egen hand? Och efter torsdag har även min psykolog semester, för att inte tala om min kroppsterapeut och familjeterapeut. Jag är helt ensam! Som tur är har jag lyckats stabilisera mig någorlunda under de senare månaderna, och jag känner mig aningen säkrare på att jag klarar fem veckor med bara några få sporadiska besök. Visst, det är inte idealiskt och jag har ingen aning om vem jag ska prata med för att få ur mig alla känslor, men det kommer fungera. Det kommer fungera för att jag bestämmer att det ska det.

Så fikade jag med tre andra tjejer, vi ska alla jobba på latitud, festivalen här i Oskarshamn nu i helgen, och innan dess behövde vi lite riktlinjer. Äntligen får jag ta ett ännu större steg ut mot livet igen, jag känner mig redo, det gör jag faktiskt! Och fikat gick bra, jag kände mig nästan... normal. Nästan.

Imorgon bär det av mot Malmö, och jag kommer vara tvungen att dra mig upp klockan sex för att sätta mig i bilen och förhoppningsvis sova resten av mina välbehövda timmar där. Kanske borde jag lägga mig nu innan det är för sent...

***

Maten idag kunde knappt vara bättre, det är helt otroligt, FANTASTISKT hur bra det går. Visst har jag mycket, MASSOR av impulser, men jag kan hantera dem! Jag KAN faktiskt! Bara för att jag var ensam på stan behövde jag inte handla på mig så mycket godis jag kan bära, och bara för att jag satt ensam och åt behövde jag inte kräkas. Det här trodde jag ALDRIG skulle hända! Jag ÄTER. Frivilligt. Och BEHÅLLER det. Nästan lika frivilligt...

Frukosten blev (som vanligt) - havregrynsgröt (en portion) med lite mellanmjölk och lingonsylt. Apelsinjuice (ca 2 dl) och en skiva rågbröd med tartex och gurka.

Mellanmål - en tallrik jordgubbar och ett par skivor banan. Okej, kunde varit bättre, det var inte helt välbalanserat, men det var okej, jag åt ändå någonting. Mellanmålen är annars ganska svåra att få till.

Lunch - quinoa- och quornsallad med vinägrett, sallad och en morot. Cola light till det. Jag har för länge sedan lagt ner det där med dricka till maten. Ett glas juice om dagen räcker, sedan vill jag ÄTA mina kalorier, inte dricka dem.

Mellanmål - ett glas cola light och en halv grov brödbulle med sallad, smör, ost och gurka. Nästan perfekt!

Middag - fullkornscouscous, quornbullar (bara för att jag hade några över och de var tvugna att ätas upp...), morotsstuvning och sallad. Lite udda blandning kanske men jag är så trött på all potatis vi äter.

Kvällsmat - en skiva rågbröd med sallad, ost, smör och paprika. En portion grahamsgröt med lite mjölk (!) och äppelmos. Ett par vindruvor (för att de låg framme och för att jag inte åt någon frukt efter middagen).

Eftersom vi ska bort imorgon bredde jag utflyktsmackor ikväll. Sammanlagt åtta stycken, plus att jag gjorde fem till min lillebrors kvällsmat och två till min pappa. 15 mackor. Jag borde öppna butik.

396

Man kan säga mycket om min mamma men vidare filmsmak, det har hon inte. Idag tyckte hon att det var hennes tur att välja och vi såg därför har du hört ryktet om Morgans (vad är det för en svensk titel? Vadå MorganS? Kan man inte översätta en titel ordentligt eller inte alls?) med Hugh Grant och Sarah Jessica Parker. Och visst, jag är svag för SJP, mest för att sex and the city är mer eller mindre det perfekta programmet att koppla av till, men hon har en tendens att spela SAMMA roll i allt hon tar sig för. I Sex and the city är hon en blond fundersam men lättsam kvinna som är född och uppvuxen i New York och har rätt skapligt med pengar. I Morgans är hon visserligen brunett, men där slutar skillnaderna. Och likadant är det med Hugh Grant. Kan han spela något annat än det brittiska charmtrollet som har lite dråpliga oneliners här och där och innerst inne är väldigt godhjärtad? Jag tror inte det. Jag har svårt att föreställa mig honom som rysk spion eller nästa terminator. Faktiskt.

Och filmen är (gäsp) förutsägbar och (gäsp) fantasilös och (gäspgäspgäsp) stereotyp. Onda människor är genomruttna, goda människor har inte ett ont ben i kroppen. I och för sig känner jag igen min gamla hemstad Baldwin i den lilla orten de hamnar i, men det var min största behållning. Den får en TVEKSAM tvåa, som lika gärna skulle ha kunnat vara en etta.

Pappa och jag tog sedan saken i egna händer och bytte film lagom till att mina mamma började dra sig mot sängen. Det blev Soraya M som jag länge velat se och haft hemma men som legat på hyllan eftersom mamma vägrade att ens titta på omslaget. Och det var ingen film för henne, det medger jag, men den var välgjord och intressant. Skådespelarna var okända men väldigt duktiga (jag antar att man faktiskt inte känner till så många skådespelare från Iran) och att filmen var baserad på en sann historia gjorde den snäppet bättre. Steningen i slutet var groteskt verklighetstrogen och lämnar nog INGEN oberörd. Men trots detta var den aningen för seg, det hände inte jättemycket som drev historien framåt. Den får en stark trea.

395

Kopplade av i min ensamhet på förmiddagen med Raise your voice. Det är genant att erkänna att jag inte har något emot sådana här lite förutsägbara chickflicks, det är skönt att bara få titta på en film utan att faktiskt behöva analysera sönder varje sekund av den. Hilary Duff är inte den bästa skådespelerskan i världen, men hon är hur söt som helst och har en kropp som inte gränsar till trådsmal utan hon ser hälsosam ut, något jag strävar efter nu när jag inte längre *får* drömma om den där 29kilosgränsen. (Tyävärr kunde jag ju inte hålla mig ifrån att leta upp lite fakta om henne och bilder från hennes ätstörningsperioder. Men jag håller mig på behörigt avstånd - INGET jämförande!)

Filmen handlade om att ta sina egna beslut, gå de vägar man själv väljer och ta itu med konsekvenserna utan att hållas bakom ryggen av mamma och pappa. Visst, de finns där i bakgrunden, men de kanske inte gillar dina val eller dina drömmar. Jag känner mig träffad. Mina framtidsfantasier rimmar illa med de min pappa har, och just nu fogar jag mig efter hans och så gott som alla andras vilja. Men kanske vågar jag ge mig ut i världen igen, snart. Kanske skulle jag klara det den här gången.

Men tänk om jag inte gör det? Tänk om den här gången blir likadan som den förra? Kommer jag någonsin släppas ut utanför husets fyra väggar då? Kommer de någonsin låta mig fatta egna beslut igen? Tänka egna tankar?

Den får 3/5 men bara för att jag är sjukt svag för filmer med det här budskapet, de spelar mig rakt i händerna. Om du delar ungefär samma filmsmak som mig för övrigt, släpp tanken på att se den här, du kommer bli besviken.

Igår försökte jag få ner maten samtidigt som jag såg Parfymen och det kan jag säga er, den är mycket, men det är INTE en ätfilm. Jag plockade upp gaffeln lagom till att råttor började krypa omkring i en scen och den föll ner mot tallriken igen. Efter någon minut då jag smält bilden gjorde jag ett nytt försök bara för att lägga ner besticken ett par sekunder senare när en närbild på en hop larver visades i detalj. Och så fortsatte det. Jag har ALDRIG varit med om en så estetiskt VIDRIG film, och då har jag tagit mig igenom de första tre sawfilmerna med högburet huvud. Trots detta var den en makalös upplevelse, skådespelarna gjorde ett fantastiskt jobb, historien var unik och miljöerna kändes äkta även om min pappa ansåg att de var aningen för nära sanningen. Men - och detta är ett STORT men - den var RIKTIGT obehaglig. Den kröp in under skinnet och ligger där långt efter att man sett sista scenen (som för övrigt inte borde vara med i filmen, den är överflödig). Jag var väldigt kluven till betyget, ena delen av mig såg ett mästerverk, den andra en regissör som gått LÅNGT över gränserna för vad som är okej att visa upp. Jag stannar på 4/5, men trean är inte långt borta.

Annars har jag hållt mig för mig själv idag. Jag hade ett par planer initially, men det blev inget av med dem, jag låg hemma med inte så lite dåligt samvete och njöt av solen och en hög tidningar min mamma samlat på sig. Nästa vecka blir hektiskt så jag skyller på att jag måste vila upp mig ordentligt innan den börjar...

394

Läste underbara tidningen Marie Claire idag (den brittiska versionen) och där i var det bland annat en artikel om en före detta anorektiker. Jag, som VET hur jag reagerar när jag läser om folk som har eller har upplevt hur det är att ha en ätstörning KUNDE inte för mitt LIV lägga ner tidningen och hennes historia sköljde över mig. Den lämnade mig med frågor, orimliga, ointressanta funderingar som:

"var hon sjukare än vad jag var?"

"hur smal var hon?"

"hur lite åt hon?"

"slår jag henne med min historia?"

För om jag inte är värst så är jag ingenting, och det gör mig ont varje gång det visar sig att jag inte är ensam med sjukdomen.

En annan artikel handlade om en kvinna som TRODDE att hon har en normal relation till mat idag, men som inte hade det innan. Och nej, hon var fortfarande inte frisk, inte alls. Hon äter bara en gång per dag för att "det fungerar för henne" och tål inte att se sin kropp om hon inte tränar varje dag. Innan så hade hon svält sig själv i flera veckor i sträck (jag klarade aldrig så länge! Min kropp sa ifrån och efter ett par dagar utan mat spydde jag galla ofrivilligt och fick peta i mig ett par vindruvor eller något liknande för att kunna stå upp. Varför kunde inte jag när andra kan?). Det är fruktansvärt att SÅ många har problem med att se sin kropp som vacker och behandla den med kärlek, men det gör mig också tävlingsinriktad och det blir på många sätt svårare att gå mot friskhet.

Men jag skakar av mig tankarna och bläddra vidare, för det finns ju annat som är mycket intressantare och (komplext nog) lättare att läsa. Som artikeln om Greta Garbo, hur storslagen hon var men också hur excentisk, redogörelsen av kliniken i USA som specialiserar sig på könsbyten och rekonstruktion av könsstympade patienter och såklart utredningen (utan färdigt resultat) över om man som mördare kan rehabiliteras och släppas ut i samhället eller om ränderna aldrig går ur.

jag har saknat tidningar.

393

Hela tre filmer idag, och jag har ÄNDÅ hunnit med att sola både en och två gånger (mer än så om man ska vara noga), busa rejält med hundarna och dessutom fira midsommar med grill och jordgubbar - family style. För det blev inte mer än så i år, det var mamma, pappa och jag på baksidan med lite spotify och mycket pepsi max. Och det var härligt. Ibland behöver man inte mer.

Film ett var jag väldigt intresserad av att se - Garden State, filmen som Zack Braff spelar huvudrollen i men också skrev och regisserade. Imponerande, verkligen. Hur kan man lära sig så mycket på ett så kort liv? jag är glad om jag kommer ur sängen på morgonen och han har lyckats med att producera en hel film! Och visst var den bra, Natalie Portman är underbar i sin roll (som alltid) och den underhåller på ett på gränsen till sorgligt sätt. Slutet är många snäpp för hollywoodglatt och eftersom den handlade om depression och tabletter kunde jag inte låta föräldrarna se den men på det stora hela är jag nöjd med mitt filmval. 4/5.

Lite senare visades Nina Frisk på TV och jag som inte sett den såg fram emot en välproducerad film i stil med Underbar och älskad av alla. Så var dock inte fallet. Istället blir vi framför skärmen matade med dåliga skådespelarinsatser från ALLA utom den femårige sonen, typiska endimensionella personer som är helt igenom vidriga eller mer eller mindre nedfallna änglar. Och storyn, vart var den? Inget hänger ihop, inget finns att se tillbaka på, slutet känns ihophafsat och inga handlingar stämmer in på rollfigurerna. Jag tog mig igenom hela men jag kan i efterhand inte säga varför. 1/5.

Tanken var sedan att låta TVn vila för natten, men efter en snabb genomkörning av kanalerna hittade jag en film som genast fångade mitt intresse, dels för att mamma satt bredvid och utbudet då blir markant nedskuret och dels för att jag inte har sett skådespelaren Matthew Perry i särskilt mycket utanför den alltid lika roande serien Vänner. Kärlek vid andra ögonkastet (vad är det för en titel?) levererade en romantisk komedi med lite humor och mycket hjärta, den skilde sig från mängden men uppfyllde ändå alla kvoter. Salma Hayek kan bättre, men hon är aldrig svår att se på. 3/5.

392

Jag har haft ettårsjubileum på den här bloggen men det har gått mig helt förbi. Så jag firar det nu - hipp hurra och grattis till att ha orkat skriva dagbok i så många sammanhängande månader! Det är inte likt mig. Jag känner ändå att det hjälper mig, jag slipper ligga sömnlös och grubbla eftersom jag får ur mig tankarna innan jag drar mig till sängen. De får fräta i andras ögon och inte inuti mitt huvud.

Min lillebror for iväg till Gotland, och jag spenderar tiden antingen klistrad framför hans underbara TV där jag kan välja helt fritt vad jag vill se eller med en tidning i handen i en solstol ute på altanen. Jag har egentligen inget att klaga på, men det är ändå en liten boll av oro i magen på mig som säger: Terapeuterna kommer inte gilla att jag inte söker mig utåt, framåt. Att jag inte tar kontakter eller släpper in de som vill. Men jag har intalat mig att jag trivs så här, så jag tänker fortsätta med att inte visa ansiktet för någon annan än mina föräldrar.

Ja, och mitt ex. Vi pratar en hel del. Stämningen här hemma blir så hatisk när vi gör det så jag försöker lämna mina föräldrar i ovetskap men det känns fel. Jag behöver det här, behöver få ventilera med honom, få känna mig uppskattad av någon jag inte uppfattar som svår att ha att göra med. Han är den enda - DEN ENDA - personen i min närhet jag kan släppa alla tankar med. I alla fall de flesta.

Maten har fungerat mer eller mindre klockrent, vilket är en stor bedrift eftersom jag hade världens möjligheter att både hetsäta, svälta och kräkas mer än en gång under dagen. Jag känner mig STOLT, stolt över min egen övertygelse, över min egen styrka. Dessutom tog jag och mamma en långpromenad med hundarna vilket kändes som ännu ett steg närmare friskhet. Nej, jag får inte motionera än men det kommer en dag då de tillåter mig att göra det så lite småaktiviteter är det nog bara bra att jag smyger in.

Filmen ikväll blev Höst i New York, ett romantiskt drama från 2000 med Richard Gere och Winona Ryder. Den verkade väldigt lovande, då jag var upplagd för att få gråta ut lite utan att känna mig fånig för att jag egentligen inte har någon anledning till det, men den visade sig snabbt vara svårare att titta på än jag hoppats. Skådespeleriet var väl sådär (och jag gillar dem båda), klyshorna haglade och radade upp sig tätt efter varandra. Dessutom var det ordentligt seg, jag bytte kanal både en och två gånger eftersom sex and the cityavsnitten som gick samtidigt var intressantare - och dem hade jag redan sett. Men visst var den fin, och slutet var bättre än jag vågat hoppats. 2/5.

391

Trött. Trött, trött, trött, trött, trött.

Längtar efter sängen, och ska dra mig dit så snart jag kan. Att vara social tar på krafterna.

Är trött på mig själv också, på sättet jag skriver. Det är inte välskrivet nog, inte intressant nog. Usch.

Såg film idag, men tyvärr inte hela eftersom vädret var så underbart att jag inte hade samvete att sitta inne. Söta Den lilla prinsessan med Shirley Temple från 1939. Jag har alltid älskat historien om den lilla prinsessan, och Shirley Temple är som alltid i hennes tidigare filmer helt fantastisk. Stark 4/5.

Min fasters odjur är här på besök eftersom de ska till Turkiet i en vecka. Hunden min kommer inte riktigt överens med honom, men de är ändå otroligt söta tillsammans. En hund till? Gärna det!

Spenderade kvällen med en gammal vän och hennes pojkvän(s kompisar). Kände mig otroligt tråkig och tror fortfarande att de sitter och skrattar åt min osociala förmåga, men jag var där. JAG. VAR. DÄR. Min trötthet är behaglig.

390

Ser på film med föräldrarna nu - RV eller den något fåniga svenska titeln Familj på väg. Robin Williams är rätt så mysig och skådespelarna är överlag bra men det räddar inte det stundtals riktigt usla manuset. Vissa ställen äcklade oss så mycket att vi inte fick ner våra jordgubbar, vi fick byta kanal och komma tillbaka när det inte var så skrattretande dåligt. Trots detta skrattades det en hel del, mest för att vi verkligen kände igen oss i familjen och deras idéer. Den är värd 2/5.

Innan RV såg jag en annan film som jag hittade på biblioteket idag av en slump och nästan hjulade ut med - Porco Rosso, en animéfilm jag länge velat lägga vantarna på. Uppfriskande med en tecknad film som inte först och främst riktar sig till barn, det röktes, svors, dracks och slogs men grundtanken var ändå familjeorienterad och långt ifrån Simpsonsnivå. 4/5. Japan slutar aldrig att imponera.

Mamma lagade kålpudding ikväll och "glömde" att laga något till mig/tala om att hon lagade mat för mig så jag kunde laga någonting själv. Istället föreslog hon att jag skulle skrapa bort köttet och bara äta kålen! Efter viss tvekan gjorde jag som hon sa, men bara för att hon har gått omkring och grumsat hela kvällen och jag inte vågade säga emot. Känner mig just nu väldigt smutsig. Det var INTE okej.

389

Tankar virvlar genom mitt medvetande, pockar på min uppmärksamhet och äter upp mig om jag inte ser till att aktivt tränga undan dem. Minnen jag skulle göra vad som helst för att glömma, för att göra ogjorda. Känslor jag inte borde veta hur de känns.

Jag nickar och jag ler, men jag känner inte, inte som jag ska. Inte som jag borde.

Hur länge kan man vara defekt och ändå finnas till?

388

Inte min stoltaste dag, har inte uträttat sådär vansinnigt mycket. Maten har fungerat nära nog perfekt dock, och det känns lika fantastiskt som det brukar.

Letar fortfarande efter sommarjobb, även om det bara är två månader kvar tills jag flyttar ut *äntligen* Ansökte på SAFT idag, men hoppet är väl ganska svagt...

Spenderade det mesta av natten (läs 23.00-01-00) med att se Larry Flynt - Skandalernas man. Det var inte alls meningen, jag fastnade när jag egentligen bara skulle äta kvällsmat och gå upp och lägga mig. Men vilken film sen! Baserad på Larry Flynt (grundaren av herrtidningen Hustler) och hans skruvade idéer och tankemönster formligen skrek den ut sitt budskap - YTTRANDEFRIHET TACK - och visade gång på gång hur orättvist livet kan vara. Väl värd 4/5.

387

Mamma och pappa kom hem idag och jag saknar redan tystnaden och friden som blev av att ha dem så pass långt ifrån som de var. Elakt, javisst, men sant. Jag är för gammal för att bo hemma. Dessutom saknar jag redan att inte ha FULL kontroll över TV-utbudet här på kvällarna, på så sätt slapp jag fotboll och antikrundan förut. Men jag får väl se fram emot augusti, när jag äntligen, ÄNTLIGEN kommer att få bo själv. Hoppas jag.

Var busig och vägrade socialitet. Jag hade fullt upp med att städa inför ankomsten (lillebror smet till en kompis och lämnade allt i händerna på mig) och sedan bara försvann kvällen i ett moln av TV-tittande. Kändes ändå inte så farligt deprimerande, ibland behöver man slappa kvällar...

386

Två händelserika dagar, och det känns fenomenalt bra att jag har vågat slänga mig ut i livet nästan lika djupt som vem som helst i min närhet.

Igår hade min bror (och jag på ett hörn) grillfest här hemma, och jag fixade och donade för att alla skulle känna sig välkomna. Visst kände jag mig ivägen och malplacerad, men jag fick komplimanger (en av dem kallade mig gullig!) och jag tror inte att de hatade mig alltför mycket (bara lite grann). Efter maten drog jag mig upp till övervåningen för att jag har någonting STORT emot fotboll, och se, inte långt senare kom både en och två och tre av gästerna upp till mig för att de inte heller hade någon större lust att fördjupa sig i sporten som pågick. Vi såg istället två filmer, och folk kom och gick genom dem båda, det var riktigt trevligt att byta åsikter med dem. Jag klarade till och med att inte bara fokusera på att underhålla dem utan också att faktiskt TITTA på filmerna, se och komma ihåg.

Den första vi såg hette Youth in revolt och var någon slags dramakomedi som jag fått höra inte är något vidare. Kanske var det bra att folk sänkt mina förhoppningar, men jag tyckte den var riktigt mysig, och kände igen mig både här och där. Skådespelarna var överlag bra och huvudpersonens alterego var störstskön. 3/5.

Nästa film jag tryckte på var Remember me, som jag länge dragit på bara för att jag har svårt för Robert Pattinson. Inte för att han inte är begåvad men för att han tagit del av den OTROLIGT överhypade Twilightserien. Han spelade mer eller mindre samma roll i den här filmen, men historien var lagom mörk och slutet minnesvärt. 3/5.

Idag tog jag mig till slut ut till en kompis efter att hela dagen gått och oroat mig för om det var världens sämsta val och att det nog varit bättre om jag stannat hemma. Vi såg sammanfattningar från Victorias och Daniels (FANTASTISKT VACKRA) bröllop och sedan gick vi ut ett slag för att se vad som pågick på stan. Hotell ett hade schlagerkväll men efter att ha konstaterat att vi inte riktigt passade in där (helt fel målgrupp när resten firade och åt bröllopsmiddag) tog vi en promenad på stan innan jag cyklade hem. halv ett var jag åter innanför dörren. HALV ETT! Det är det senaste jag kommit hem på jag vet inte när! Och det känns underbart bra!

Tidigare var jag hemma för att se tidigare nämnda kungabröllop live, och det ringde på dörren mitt i. Jag sprang ner för att vifta bort vem det nu var som stod där och det visade sig vara en av min lillebrors bättre kompisar.

"han är inte hemma" sa jag avfärdande och beredde mig på att inta soffläget igen.

"Jag vet" blev svaret, "jag tänkte hänga lite med dig".

Oj vad glad jag blev! Han ville umgås med MIG! Frivilligt dessutom... Och här har jag gått och trott att han bara pratade med mig för att det var ett nödvändigt ont! Så fel man kan ha. Jag är glad att jag inte satt hemma och hetsåt, då kunde det ha blivit pinsamt...

Dock tycker jag fortfarande att det är VÄLDIGT jobbigt med impulsiva besök, jag vill gärna bli förvarnad, och det långt i förväg...

385

Min översociala lillebror bjöd hem ett par kompisar till tacoätning och sällskapsspelande ikväll och han övertygade mig om att i alla fall äta med dem, vilket jag gjorde. Det skulle vara helt underbart att ha nära kompisar som dem, några man kan skämta med, vara elak mot och vara totalt avslappnad runt. De är inte MINA kompisar, det kommer nog aldrig kännas naturligt runt dem, men jag kanske hittar några egna som jag kan dela mitt liv med. Jag hoppas det.

Skönt att äta runt normala "ätare". De tog både två och tre gånger, åt "för att det var gott" och "för att de inte var mätta". Inte petade de i maten inte, och inte nämnde de någonting alls om vad jag åt eller hur mycket. Däremot blev det lite obekvämt när de började dra skämt om att skära sönder handlederna, mne vi bytte snabbt ämne och lade det bakom oss.

Jo, det gick ganska bra. De pratade medan jag mest lyssnade och försökte se så lite anskrämlig ut som möjligt. Jag hoppas, hoppas, HOPPAS att de inte tyckte att jag var FÖR tråkig eller FÖR jobbig. Jag tror inte det. De måste tycka att jag är väldigt tyst, men det är inget jag kan göra något åt. Antingen är jag tyst och håller mig i bakgrunden eller så pratar jag hela tiden och sliter ut mig själv i förtid. Jag är hellre sann mot mig själv än får dem att tycka om mig. Faktiskt.


Innan tacokvällen var jag i Kalmar, först på kroppskännedom och sedan träffade jag min psykolog. Min kroppskännedomsterapeut och jag pratade en hel del, det var nästan konstigt att höra henne konstatera saker jag länge försökt ignorera. Enligt henne är jag ett av de mest allvarliga fall de har haft på ABC. Det gör mig både VÄLDIGT stolt och SJUKT nedslagen. Visst, jag kan med dem orden bevisa att jag varit sjuk - riktigt sjuk - men hur lätt är det då att skaka av sig alla dessa ohälsosamma vanor och gå vidare?

Vikten gick i alla fall otroligt bra, jag var tvungen att väga mig två gånger för att jag inte kunde tro mina ögon. 47.9! Efter att ha ätit kopiösa mängder (eller ja, efter matlistan i alla fall), inte vägt mig på två veckor och tjockkänslor utan dess like ligger jag ändå kvar på samma vikt! Till och med lite under! Det var en helt fantastisk känsla. Det fungerar ju faktiskt att äta, och äta mycket, och ÄNDÅ inte hamna på Michelinnivå! Jag får det här konstaterat för mig ganska ofta, men jag behöver reminders igen och igen för att inte tappa tråden och sjunka tillbaka in i tryggheten.

384

Mamma och pappa åkte mot Tyskland tidigare idag och lämnade mig och lillebror ensamma hemma. Och eftersom bror min inte vet hur man kopplar av och njuter av ensamheten gav han sig ut på pokerkväll och lämnade mig åt mitt öde här i huset. Jag stormtrivs. För en gångs skull har jag inte ägnat kvällen åt att spy lungorna ur mig, istället har jag:

1) sett på dåliga komediserier på TV (tänk Christine, Roseanne och America's favorite home videos)

2) Läst engelska tidningar (de enda tidningarna jag brukar införskaffa själv, det känns i alla fall snäppet mer allmänbildande än Veckorevyn)

3)Lagat curry- och grönsaksgryta och fullkornsris till middag och förgäves väntat på någon som kan ge mig en komplimang om den (det gör dock ingenting, jag försöker lära mig att tycka om det jag gör själv)

4) Tänkt se sorglig film om stening (Soraya M) men sköt upp den när jag hittade Office Space på TV (4/5, helt sanslös)

Nu börjar jag oroa mig för att jag inte kommer hinna med allt jag vill göra innan föräldrarna kommer hem. Det är i alla fall helt säkert att jag inte hinner det om jag hetsäter lika mycket som jag normalt gör när jag är ensam hemma, men det kommer jag inte låta hända, så jag sitter säkert där. Istället ska jag se MASSOR av film, försöka få in lite kompisbesök, gå på en extrainsatt DBTtid (eftersom hon inte litar på mig när jag är ensam hemma ((nej, hon sa inte det, men jag förstod det ändå)), åka till Kalmar (imorgon) och kanske, KANSKE gå på schlagerkväll med en kompis på lördag. Behöver jag säga hur ENORMT smickrad jag är att hon frågade mig? Börjar jag få ett liv nu? Verkligen? Och är jag redo?

Håller på med min läxa i DBTn, hon bad mig nämligen att skriva en lista med mina 100 favoritfilmer. Svårare än man kan tro men jag har stor hjälp av www.filmtipset.se där jag spenderar häpnadsväckande mycket tid. Det är helt enkelt en samlingsplats för alla filmer som gjorts (tänk IMDB med mindre information) där man kan betygsätta det man själv sett. Betygen samlas i listor, som jag nu använder för att sammanställa min topp 100.

Väntar nu spänt på sex and the city.

***

Frukosten blev lite knepig eftersom jag blev osäker på om man kan äta en äggmacka och ÄNDÅ koka sig en tallrik gröt. På matlistan står det nämligen "en smörgås, ett glas juice och gröt med mjölk" ELLER "en smörgås, juice och ett ägg". Om man har ägget på mackan då? Borde jag ha räknat det som en korrekt måltid eller åt jag för mycket? Det gnager lite, att jag inte vet.

Till mellanmål ett och mellanmål två åt jag samma sak, en tallrik yoghurt med flingor. Som vanligt och inget att anmärka på.

Min lillebror fick önska lunch och det blev passande nog (eftersom jag redan skrivit det på min meny för veckan) pasta med gorgonzolasås (eller ja, han bad om svampsås, men jag HADE faktiskt svamp i den!). Till det - rivna morötter och cola light.

Middagen blev som jag skrev ovan currygryta med fullkornsris, lite gele (passar det verkligen till?) och sallad. Cola light såklart.

Nu, till kvällsmat, blir det angtagligen mannagrynsgröt och en smörgås. Kanske något att dricka. Det brukar se ut så.

383

Familjeterapi. Kändes sådär. Blev inte så mycket nytt att tala om, samla gamla drogs upp igen. Kanske har pappa rätt, denna slags terapi har nog spelat ut sin roll.

Film från 1938 (!) - Två år i varje klass. Bra mycket bättre än jag trodde den skulle vara! Charmig och fantastiskt kul att se hur man uppförde sig på den tiden. 1938 var min mormor fyra år. Det är så länge sedan så man förvånar sig över att film ens var uppfunnet! Läraren var född på 1800-talet! Herregud... Undrar om någon av barnskådespelarna fortfarande lever? den får en stark trea bara för att jag inte riktigt hängde med i handlingen (vilket troligen har mer att göra med att jag gick fram och tillbaka i början).

Två Tribe-avsnitt också, för att återuppleva gamla minnen. Härligt!

Nej, händelselös dag, händelselöst inlägg.

Såg en UNDERBAR film igår efter en smärre katastrof. Mamma och jag bänkade oss framför The day of the triffids, ett tre timmar långt science fictionäventyr som min pappa redan sett och godkänt. Och vanligvis har jag ganska lätt för att lägga logiken åt sidan och svepas med av historien men den här var aningen för löjlig för att man skulle kunna göra just det. 90% av jordens befolkning blir blind efter en solstorm och köttätande växter tar över. Stora, livsfarliga blommor. Jahapp. 2/5. När den tog slut vid halv elvatiden hade jag planerat att dra mig tillbaka, skriva lite dagbok och gå och lägga mig. Men så hittade vi en film till när vi zappade runt, pappa och jag. Där mitt hjärta finns med begåvade Natalie Portman. Helt omöjlig att förutsäga och gripande på ett avslappnat sätt. Stuntals överraskande rolig, stundtals riktigt tragisk. 4/5. Vi satt som fänglade.

***

Maten har fungerar RIKTIGT otroligt bra! Det känns som att rutinen har börjat formas, som att jag inte behöver kämpa riktigt lika hårt efter varje måltid. Sådant gillar vi.

Frukost - havregrynsgröt, mellanmjölk, lingonsylt. Apelsinjuice. Rågsmörgås med tartex och gurka. Råkade glömma smöret. Igen.

Mellanmål - Nej, det slarvades bort.

Lunch - crepes med svamp- och lökfyllning. Pappa, som är en inbiten köttätare, stirrade hatiskt på dem men erkände sig besegrad och tog två gånger. Victory.

Mellanmål - yoghurt med flingor. Inget att tillägga.

Middag - vi hade lite kort om tid på oss så det blev färdigrätter för hela familjen och jag lyckades lura till mig en viktväktarmeny av mamma, jag tror inte att hon upptäckte att den var deras. 290 kalorier innehöll den i alla fall, moussaka och potatis. Ätbar, men inte mycket mer. Men jag gladdes åt kaloriinnehållet för mycket för att avslöja det. Sallad till det, och ett glas (riktig!) läsk. Föredrar min kära light-version. Ett päron till efterrätt.

Kvällsmat - mannagrynsgröt med äppelmos. Smörgås med smör, ost och tomat. Ett glas oboy.

382

TV-utbudet är sjukt osebart ikväll. Jag som sett fram emot lite lojt slötittande på någon lagom bra film. Det blev att tänka om. Lojt slötittande på riktigt DÅLIG film blev det istället. Närmare bestämt Prinsen och jag 2. Den är så tragiskt kass att jag inte har ord för det. Inte nog med att alla danskar och norrmän pratar perfekt engelska med varandra och danskan är ett påhittat hopkok av bokstäver, handlingen är helt slätstruken och fånigare än det mesta jag sett. Solklar etta.

Däremot såg jag faktiskt en mycket bättre film tidigare idag, men jag fick be mamma lämna rummet i två timmar för om hon fått ens en glimt hade hon hotat med att kasta filmen i soporna (hon har gjort det förut). Fish Tank. En brittisk film om en strulig tonåring och ett par veckor i hennes liv. Mycket bra skådespelare som gjorde filmen levande bidrog till en härlig stämning FAST den var något förutsägbar. 4/5.

Familjemöte idag och vi har kommit fram till att jag ska lägga upp ett schema för sommaren för att faktiskt komma igång med något som skulle liknas vid ett liv. Bara tanken på att tvinga ut mig själv utanför husets trygga väggar är så fruktansvärd att jag kryper ihop inombords men jag måste möta min rädsla innan den tar över igen. Så lång tid blev uppäten av ångest och rädsla och jag ORKAR inte ha det så längre! Att vara frisk är inte bara att äta balanserat (vilket jag gjort FELFRITT idag) det är också att umgås med andra och inte döma ut sig själv KONSTANT. Min pappa säger hela tiden att han hatar att prata med mig om min egen självbild för att den är så "tramsig" och "totaldeplimerande". Jo, det är den. Välkommen till mitt liv. Men jag har accepterat det och bestämt mig för att förändra den. Det är bara jobbigt att det är så smärtsamt att ta till sig ett friskare förhållningssätt. Det ENDA jag kan göra är att möta, möta, möta folk. Konfrontera demonerna och omintet göra dem. Jag vet hur mycket bättre jag mår de dagar jag aktivt FÖRSÖKER lägga allt det sjuka bakom mig, men det är så otroligt tufft.

Och idag var jag väl inte jätteduktig... Jag har lovat min DBT-terapeut att tala med någon utomstående (alltså inte min familj) minst en gång per dag. Det låter inte så komplicerat men för mig är det jättestort! Länge steg jag inte utanför dörren annat än för att handla hetsätningsmaterial - någonsin! Det gick dagar, veckor utan att jag kontaktade NÅGON, kanske att jag slängde ihop något mejl till någon kompis för att inte känna mig så sjukt ensam men telefon? Inte en chans! Real life? Fat chance! Det går inte att leva ett liv så, inte ens när det är "frivilligt". Visst motade jag bort rädslan för vad andra tyckte och tänkte om mig, men istället hatade jag mig själv ännu mer.

Tillbaka till idag. De enda utomstående jag pratat med (muntligt) är då en kompis till min pappa och en vän till min lillebror. Ett par ord bytte vi, men inte mer. Däremot har jag varit VÄLDIGT aktiv på facebook, det måste väl räknas som ett litet steg åt rätt håll? Sedan har jag pysslat med mina dockauktioner. De gick ut igår och jag lyckades skrapa ihop över 900 kronor på tio dockor, det är inte illa! En av dem lade jag ut för 50 kronor och den såldes för 312, vilket är JÄTTEBRA För en öppnad och begagnad Barbie. Däremot skär det lite i hjärtat på mig vid tanken på att bryta förpackningen som ett par Sindyplagg ligger i - köparen vill inte betala portot för kartongen =/ Det är upp till henne, men den är faktiskt MINT från 1994, man BEVARAR sådant! Nu blir det snart dags att köpa in lite fler dockor att restaurera, det är alltid lika kul.

Oj, vad barnslig jag låter. Men det är ju i alla fall ett intresse, jag har inte många sådana. Egentligen har jag väl bara... film, min hund och dockor. Och manga. Böcker ibland, i perioder. Internet. Tvn in general. Språk. Matlagning och bakning. Kläder lite grann. Umm... ja... Jag jobbar på att hitta fler. Helst ska väl något av dem vara aningen socialt också...

Hittade en fästing krypande på mig idag! En liten, äcklig, blodsugande parasitfästing! Jag svär, de dras till mig, det är straffet för att jag sällan får myggbett. Myggorna gillar mig inte, men fästingar gör det sannerligen!

***

Matdagen idag.

Frukost - havregrynsgröt med mellanmjölk och lingonsylt, en smörgås med paprika, ost och smör och apelsinjuice. Var väldigt lockad att fortsätta av okänd anledning men jag lade band på mig. Jag orkar inte kräkas idag.

Mellanmål - blev det inget innan lunch. Hade tänkt äta dubbla efter men sedan blev nästa mellanmål ganska stort så jag ångrade mig snabbt.

Lunch - sallad gjord på fullkornscouscous, ruccola och bladspenat, oliver, inlagd vitlök, parmesanost, tomat och krutonger, ruccolasalladsdressing och cola light. Kändes bra. Lagom nyttigt och sallad är alltid lika gott. Visst är det lite fegt, men jag kände mig ganska skakig och ville inte riskera att äta något som jag inte skulle kunna behålla.

Mellanmål - En bit (VIT) baguette (säkert full av transfetter eftersom den var av bake-off variant) med smör, sallad, lök, ost, tomat och paprika, en skiva vitlöksbröd och te. Det var VISST stort! Dessutom smakade jag ungefär en fjärdedel av den sista morotsmuffinsen från studenten.

Middag - fullkornscouscousen som blev över från lunchen (för att potatis inte är kul varje dag i veckan), quorn"stek" med någon slags sås mamma slängde ihop av turkisk yoghurt, gele, ruccolasallad och cola light. Aningen svårare att acceptera, ville inte riktigt ha det liggande i magen, men nu har ju resten av dagen gått bra, så jag kan inte förstöra det nu!

Kvällsmat - ca 2 dl yoghurt med flingor, en smörgås med smör, parmesanost och tomat, cola light. Fuskade lite med drickan där, men jag är ändå JÄTTENÖJD med maten idag! Bra jobbat!

381

Mamma och pappa var riktigt i luven på varandra ikväll, det var så illa att mamma avslutade deras 25åriga förhållande, tog bilen och körde iväg. Det gjorde mig riktigt orolig, att tänka sig henne körandes på gatan i det tillståndet! Men hon kom tillbaka efter ett tag och nu när de skrikit sig trötta på varandra verkar det som att de kommer överens igen. Skönt. SJÄLVISKT nog var allt jag kunde tänka på hur svårt det skulle bli för mig att åka över till USA igen om de gjorde slut. Det och så funderade jag över hur de skulle göra med sin resa till Tyskland nästa vecka om de inte kunde bli sams igen. Sådana tankar virvlade upp till ytan, men ledsen kände jag mig inte. I och för sig har jag gått och väntat på det slutgiltiga avslutet i flera år nu, kanske är jag förberedd, men det känns ändå ganska hjärtlöst.

När mamma stormade ut fick jag min gamla vanliga impuls att äta allt jag ser och kräkas så mycket som möjligt. Men jag förstod genast var det kom ifrån, hur många känslor som satt instängda i bröstet på mig och jag funderade flyktigt på att ringa min terapeut (som säger att jag FÅR göra det när jag vill men allvarligt, vem vill störa en lördagskväll?). Istället fick jag tag på mitt ex, och han gjorde allt lite lättare att bära. Jag är stolt över att jag redde ut situationen utan att ta till någon destruktiv metod, det hade jag inte klarat förr. Mina armar är fortfarande hela, och det känns riktigt bra!

Såg Hatchiko igen och den var lika söt som förra gången. Nu fick jag se slutet också, och jag fällde till och med några tårar. Pappa tyckte att det hände för lite, men jag och mamma satt som klistrade. Fortfarande 4/5.

Efter den gav jag Wedding Daze en chans men den urartade snabbare än jag trodde att den skulle göra. Dessutom var den OTROLIGT äcklig, och inte på något roligt sätt. Jag får nästan kväljningar av att tänka på vissa scener, och då var det här TÄNKT att vara en romantisk komedi. Värre än Saw anser jag. 1/5. Slutet kan jag dock inte ansvara för eftersom jag stängde av mitt i.

380

Studentdagen. What can I say? Mat, människor, massor av svårigheter, men en lyckad dag på det stora hela. Jag är så stolt över min bror och hans studentfirande, jag hoppas att han tyckte det var lika bra som jag gjorde! Sjukt jobbigt att inte kunna äta på rätt tider, men jag löste det nog till slut. Hade tänkt skriva massor om dagen men jag orkar verkligen inte, blir så trött av att inte stänga in mig själv på mitt rum...

379

Blev att åka ner till Kalmar idag för den obligatoriska psykologtimman. Och så vägning då, vilket jag längtat efter något enormt. Vägdes aldrig förra veckan så jag var rejält orolig innan jag klev upp på vågen. Men för att vara ärlig har jag inte känt det som att jag gått upp i vikt, jag har tvärtom haft ett par sällsynta tillfällen då jag känt mig ganska så smal. Händer det verkligen? Uppenbarligen och det skrämmer mig lika mycket som det gör mig glad. Och vikten var stabil, ingen större förändring. Fortfarande NORMALviktig, om än långt ner på skalan. Om nu bara min kropp kunde börja förstå det också, och sätta igång alla funktioner igen...

Det är så skönt att få prata av sig ibland, jag har ju ingen riktigt nära vän att klaga hos så det får bli min psykolog istället. Och idag fick han jobba för sina pengar för jag hade mycket att ta upp. Jag känner mig konstant orolig nuförtiden, orolig för att min situation aldrig kommer att förändras, för att jag ska åka till Växjö och allt bara slutar likadant som det har varit i så många år. Jag är rädd för att isolera mig, dra mig undan, tänka självkritiskt HELA tiden och jag vet inte om jag klarar att knuffa undan de tankarna och ta tag i mitt liv. Jag försöker men... Det är tufft.

Annars så har jag förberett för lillebrors student, vi har pyntat garaget med allehanda girlanger och flaggor (vi kommer få sitta där inne eftersom det är alldeles för kallt och regnigt för att sitta ute i det fria), fixat det sista med efterrätterna, dukat och satt upp björkris. Nu är det bara att vänta på imorgon, och jag har en stor ångestklump i magen som växer allt eftersom minuterna passerar. MYCKET folk, mat i stora mängder och min brist på liv kommer göra sig påmind hela tiden. Vad jag inte ser fram emot det... Själviskt nog.

Läser just nu en bok som jag inte har bestämt mig för om jag tycker om eller inte - Shoo len av Douglas Foley. Den är intressant men ganska så främmande,det är svårt att identifiera sig med någon. Och så är den väldigt detaljrik, vilket ofta är något bra, men i det här fallet... Jag kan fortfarande inte få ut bilden av använda tamponger i vinglas från näthinnan *rys*

378

Körlektion idag och jag har bestämt mig för att planera upp min tid och faktiskt gå dit lite oftare. Ta tag i den där teoridelen som jag dragit på ända sedan jag började köra bil. Vad håller jag på med egentligen? Jag har ALL tid i världen, störst möjlighet av alla att få den avklarad och jag har inte ens snuddat vid en av deras datorer än! Istället har jag skjutit det framför mig, blundat hårt för att inte släppa in någon liten skärva av kunskap. Innerst inne är jag rädd för att öppna böckerna och förstå hur jävla mycket det är jag inte kan som jag måste lära mig.

Jag får nog aldrig körkort.

När jag och mamma hade handlat idag och var på väg ut ur affären träffade vi en av min pappas jobbarkompisar och hans fru. Det i sig är väl inget märkvärdigt och absolut inget att skriva om, om det nu inte vore så att deras dotter gick med mig i färdighetsträningen och har ungefär samma problem som jag har. Inte i samma utsträckning och förhoppningsvis inte lika allvarliga, men de ligger där under ytan och får henne att tappa fotfästet då och då.

Det gör mig irriterad - IRRITERAD - att hon gör så mycket med sin fritid, med sitt liv, FAST hon slåss mot samma monster som jag gör. Hon låter dem inte vinna över henne, hon går segrande ur sina strider medan jag retirerar och låter dem förgöra mig. När jag sitter hemma och på sin höjd trycker igång en film är hon ute och festar, planerar baler och åker utomlands. Hur gör hon? Vad får hon energin ifrån? Självförtroendet som krävs för att umgås med andra? Och varför klarar jag inte av det? Alls?

Och så blir jag irriterad på mig själv för att jag tänker så. För att jag inte kan unna henne att ha det där livet som jag saknar. För att jag alltid ska vara så SJÄLVISK och sätta MIG SJÄLV främst.

Eftermiddagen ägnades åt att baka inför Andrés student. Det kändes bra att ha något "viktigt" att spendera min tid på och för en gångs skull bakade jag av en speciell anledning så mamma kan inte bli arg på mig för att jag använder upp ingredienserna hemma. Det blev en pistagerulltårta, chokladmuffins som ska bli cupcakes efter att jag rört ihop frostingen och ett par morotsmuffins som väntar samma öde. Och så en chokladkaka (tänk sockerkaka med blockchoklad) att bjuda på till kaffet. Nu är det bara bröd och tårta kvar, sedan är mina husliga plikter uträttade. Eller ja, det blir väl att göra sallad och springa upp och ner med besticken, men det är ju sådant som tillkommer sedan, det är inte bestämt på förhand.

Jag oroar mig inför hans student. Inför att;

1) Träffa massor av släktingar vilka jag måste imponera på och vara trevlig mot

2) få maten att fungera EN HEL DAG fast alla mattider kommer vara omkullkastade och jag är den enda som kommer ansvara för mina egna mål

3) känna mig lika ohyggligt ensam som jag brukar göra under sådana här tillställningar

och

4) påminnas om min egen student, hur länge sedan den var, hur många drömmar jag hade då och hur jag har förstört ALLT för mig själv.

Och så känner jag mig SJÄLVISK igen för att jag inte kan lägga alla dessa orostankar åt sidan och fokusera på min lillebror som är det RIKTIGA skälet till att vi alla samlas till att börja med!

Införskaffade Den andra systern Boleyn och såg den tillsammans med föräldrarna och en skål jordgubbar. Jag menar, hur kan en film med Natalie Portman och Scarlett Johansson, två av de vackraste och mest begåvade människorna i världen bli annat än bra? Och jag var långt ifrån besviken. Underbara miljöer, fantastiska kreationer och en gripande historia som naglade fast en framför TVn. 4/5. Det är konstigt att det tog mig så lång tid att se den, jag borde ha kastat mig över ett exemplar av den redan när den kom ut!

377

DBT igen och hon jobbar verkligen för att få ut mig i livet, att träffa lite människor, utnyttja dagen bättre och inte bara sitta av tiden. Jag uppskattar det men det skrämmer mig också - är det verkligen dags nu? Is this it? Kommer jag aldrig någonsin få backa tillbaka in i mitt skal igen? Klarar jag verkligen av att leva som alla andra eller kommer jag falla ihop igen så fort ingen håller mig om ryggen?

Pappa och mamma tog med mig till corallen idag, ett lite dyrare ställe att äta på här i lilla Oskarshamn. De lovade mig att vi skulle göra ett besök om jag nådde min målvikt och nu är jag ju där så det skulle firas. Det blev färsk svampravioli i tomatsås och stor salladsbuffé (med underbara soltorkade tomater). Lyxigt och mycket gott. Fast jag har svårt för det där med fisk och båda föräldrarna valde en fiskrätt. Lukten fick det att vända sig lite i magen. Men jag sa ingenting för innerst inne vet jag att det är lite fjantigt.

Såg Den grymma leken för att inget intressant visades på TV och den var inte särskilt upphetsande. Idén var lovande men oj vad bristfällig regin var. Skådespelarna gjorde vad de kunde, men den lyfte aldrig. 2/5.

376

Såg smått fantastiska Vägen nu på kvällskvisten. En dyster bild av en framtida katastrofvärld målas upp och det som skrämmer mest är att den är fullt möjlig. Helt klart en fyra, men det måste bara sägas - den kallas nyskapande men har man sett (och älskat) serien The Tribe hela sin ungdom känns mycket igen.

Annars har jag faktiskt haft lite att göra idag vilket kändes bra, så skönt att få komma ut och träffa lite folk. Jag trodde aldrig de orden skulle komma ifrån mig men nu gör de det och jag omfamnar dem tacksamt.

Det var dags för körlektion på förmiddagen och han tyckte att det märktes en förbättring fast det var ALLDELES för många motorstopp. Och så RÅKADE jag köra över en heldragen linje *ajaj*

Sista träffen med DBTgruppen på eftermiddagen och jag kommer genuint att sakna dem. Vi pratade om att kanske träffas igen nu i sommar men vem vet om det blir av? Den enda anledningen att vi mötte varandra till att börja med var ju för att vi mår mer eller mindre dåligt, är det verkligen något att bygga vidare på? Men jag tycker om dem alla, så kanske ger vi det en chans bara för att se vart det leder.

Känner mig ganska stabil idag för omväxlings skull, jag är inte överdrivet ledsen eller onaturligt skuldmedveten. Jag hoppas det håller i sig.

375

Jag har sökt jobb idag. Jag vet att jag är sent ute men jag känner verkligen att jag inte ORKAR gå hemma en hel sommar till. Isolerad. Ensam. Så jag hoppas att någon förbarmar sig och hittar en tjänst till mig. Var som helst.

Det känns ändå skönt att jag är så rastlös, så trött på att vara sysslolös. Det betyder ju att jag kan göra någonting åt det, att jag har VILJAN. Den har saknats i flera år.

Det är dags att ta tag i mig själv nu.

Annars har jag inte gjort mer än det vanliga. Övningskörde (det börjar gå bättre!). Såg film (miffo, lovande början men urartade rätt så snabbt. Inget jag rekommenderar).

Träffade en gammal vän till mig i kassan när vi handlade. Hon skrev om mig, i sin blogg. Om mig. Jag är inte värd det.

Det gör mig ändå... glad, det gör det faktiskt, att någon nämner mig. Att jag existerar utanför min egenskapade lilla bubbla. De flesta dagar kan man inte tro det.

Och for the record, du är otroligt vacker också, och jag är så ledsen att livet varit så tufft för dig <3

Ser på Mr. Jones nu och den väcker minnen. Richard Gere spelar mentaljuk och jag kommer onekligen tillbaka till månaderna jag var inlagd gång på gång. Ibland sörjer jag att jag lever i gränslandet, att jag inte längre är så sjuk så att jag inte klarar av att vara hemma. Det är en bisarr önskan, att vilja må sämre, men den sitter i bröstet på mig. Jag känner mig så värdelös just nu, så... misslyckad.

***

Maten har gått fantastiskt bra för omväxlingens skull.

***

Jag har inga ord. De har saknats ett tag.

374

Jättebråk med mamma idag, jag orkar inte ens gå in på detaljer. Jag är så äcklig.

Trött på mig själv. Vill bara må bra, ta hand om mig själv. Men gör jag det? Inte då.

Övningskörde till Påskallavik idag där vi köpte pizza innan vi åkte hem. Väl hemma såg vi film - the men who stare at goats. Och vad kan jag säga? Inte den komedi jag förväntade mig. Varken särskilt rolig ELLER någonting annat. En svag tvåa.

373

Just nu sitter jag och har dåligt samvete för att min mamma är på nedervåningen själv. Klockan tio en fredagskväll. Jag tänker inte "mamma borde vara ute och roa sig", eller ännu hellre "JAG borde vara ute och roa mig" utan jag tänker "en sådan dålig dotter jag är som inte underhåller min mamma när hon inte har någon annan".

Men jag har faktiskt börjat tänka på att dra mig utåt. På att spräcka bubblan. Träffa lite folk. Om så bara några minuter varje dag. Men göra det till en vana, att inte isolera mig så som jag har lyckats göra nu i... ett par år.

Och på tal om isolation. Jag är helt otroligt, enormt ensam. Inte ens på facebook händer det något. Det är ingen som tycker att jag är tillräckligt viktig för att skriva till. Jag är inte en tillräckligt stor del i någons liv. Det gör mig ledsen men på samma gång... Det är mitt eget fel. Som man bäddar får man ligga, och allt det där.

Såg på talang och duktiga Jill vann, såg på Modern Family och älskade det som vanligt. Var på DBT tidigare och hade MYCKET att prata om, så mycket att vi drog över tiden med en halvtimma. Men jag känner mig både så stark och så vilsen på samma gång och det gör mig förvirrad.

Vem är jag och vad vill jag? Egentligen?

372

Hade en underbar kväll med en gammal vän till mig! JAG umgicks med någon och det kändes BRA! Tänk att mirakel fortfarande sker... Vi gick på bio och såg Sex and the city 2 som var ungefär lika hemsk som alla säger. Visst, jag har, som de flesta tjejer, ett litet rum i hjärtat avsett för Carrie och hennes väninnor men två och en halv timmas stereotyper, klagomål om hur svårt det är att vara mamma (fast man är hemma på heltid och har en nanny 24/7 )och 50-åringar med vallningar var jag bra redo att fly biosalongen. Det gjorde dock ingenting, inte när vi kunde köpa oss en pizza och bara prata efteråt. Vi har ju en historia som sträcker sig långt bakåt, och det var så skönt att få känna sig delaktig i någon annans liv. Nej, det gjorde inte ens någonting att vi blev utkastade från pizzerian efter att vi råkat sitta där en kvart efter stängning. De SA ju ingenting!

371

Flitens lampa har lyst hos mig hela dagen idag. Jag städade större delen av morgonen, sedan bakade jag cupcakes till ett helt kvarter (liten överdrift).

Kvällen spenderades med mamma framför It's complicated och det tog mig lång tid att fundera ut vad jag skulle ge den för betyg. Första impulsen var att lägga mig lågt, personer på 60+ ska inte röka på eller vara överdrivet sexuella, det går inte ihop. Men så väger man in alldeles fantastiska rollprestationer (vem kan inte annat än älska Meryl Streep?) och betyget höjs väsentligt. Dessutom tittade jag inte på klockan en enda gång när jag såg den, vilket inte säger lite. Efter mycket övervägande hamnar till slut betyget på en trea.