Tankar virvlar genom mitt medvetande, pockar på min uppmärksamhet och äter upp mig om jag inte ser till att aktivt tränga undan dem. Minnen jag skulle göra vad som helst för att glömma, för att göra ogjorda. Känslor jag inte borde veta hur de känns.
Jag nickar och jag ler, men jag känner inte, inte som jag ska. Inte som jag borde.
Hur länge kan man vara defekt och ändå finnas till?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar