DBT står för dialektisk beteendeterapi. Jag har idag varit på min första färdighetsträning (vilket inte får förväxlas med gruppterapi!) och fått lära mig allt om förnuft, känsla och "wise mind" - visshet. Tanken är att man efter ett par veckor i gruppen och tillsammans med sin personliga terapeut ska kunna balansera mitt emellan sitt förnuft och sin känsla. Man ska inte enbart gå på en av dem utan rådfråga båda sidorna innan man tar ett beslut. Jag är definitivt en känslomänniska, speciellt när det har att göra med ätstörningen. Förnuftet hat fått en baksätesplats, jag lyssnar bara på det om jag är tvingad till det. Som när jag går och handlar choklad för att kräkas upp den. Det är ett rent impulsköp , och jag stänger medvetet ute alla förnuftiga tankar om min hälsa och mina pengar. Istället hör jag bara "du måste äta, äta hur mycket som helst, du måste få i dig något, du måste tugga och svälja! Köp och smuggla hem, köp och göm i väskan. Köp, köp, KÖP!" och sedan leder ju såklart känslan praktiskt taget in mig på toaletten, håller mig i handen och håller undan håret på mig när jag kräks upp allt det äckliga jag satt i mig. Inte skulle förnuftet ha försatt mig i den positionen?
Efter gruppt *host* jag menar färdighetsträningen kände jag mig otroligt... stark. Jag klarade av att gå dit, att vara med och hålla mig uppmärksam, att träffa nya människor och inte stöta bort dem. Motivationen kändes ända ut i fingerspetsarna och jag formligen sprudlade när jag cyklade därifrån. Det här kändes - känns - så rätt. Som att jag äntligen har hittat en terapiform som hjälper just mig med de delar av min personlighet jag behöver mest hjälp med. Det kommer nog att bli tufft, jag kommer vara tvungen att utmana inte bara min ätstörning, men alla de sidor av mig som jag måste förändra. De pratade om rädslan för att be om hjälp, och att det kunde bli en hemuppgift, att ringa dem om man har det svårt. Åh hu! Jag hatar både att klaga, ringa och visa mig svag! Och nu kommer jag bli tvingad att göra alla tre...
Med motivationen i ett fast grepp passade jag också på att gå till friskvårdshuset för att fråga lite om priser och urval. De hade både poweryoga och afrikansk dans på programmet, men det kostade en hel del. Och egentligen så får jag inte röra på mig än, eftersom min vikt inte ligger där den ska, men jag tänkte ändå försöka smyga in någon form av motion i mitt program. Jag tror att det skulle vara bra för mig, att få träffa lite folk, få upp andan och rensa huvudet lite. Och jag har verkligen ingen önskan att låta motionen gå till överdrift, dels är jag medveten om riskerna, och dels är jag sjukt lat.
Maten har gått hyfsat bra dagen till ära, jag fixade förmiddagen trots att jag var ensam hemma, mest för att jag ville grunda ordentligt innan DBT-mötet. Middagen gick också bra, och jag åt till och med en bit paj till efterrätt, utan att må alltför dåligt. Hjälpte min lillebror med läxorna (han hade ett föredrag att redovisa i Engelska C och skrev om MIG! Jag är så glad att han inte hatar mig som det känns som att han borde göra...) och vi åt kvällsmat tillsammans, så det gick galant. Och nu efteråt kan jag titta tillbaka på dagen och känna mig nöjd med den, det skulle jag ALDRIG ha kunnat göra för ett par månader sedan. "Sex mål mat? Är du inte KLOK? Hur ska du någonsin kunna reparera skadan du åsamkat? Du kommer bli fet som en gris! Känner du inte hur äcklig du är?" Jodå, tankarna finns där fortfarande, men nej tack, jag väljer att inte lyssna. Jag är starkare än så.
Idag är sista dagen på augusti månad. Imorgon börjar hösten. Imorgon börjar resten av mitt liv.
måndag 31 augusti 2009
söndag 30 augusti 2009
95
Log åt min spegelbild i dag, när jag såg hur tydligt jag kan urskilja mina bröstben. Hur friskt är det? Hur tänker man när man får panik om man inte kan se höftbenen eller nypa tag runt revbenen? I samma andetag som jag räknat bröstbenen började jag svära över mina - i mtt tycke - dallrande lår. "Om de bara var lite mindre så skulle jag vara nöjd. Då skulle de inte kunna röra vid varandra hur mycket jag än försöker". Tror jag på det där själv? Nej. Hur liten jag än blir vill jag snäppet lägre och hur liten jag än ser ut i omvärldens ögon känner jag mig fortfarande gigantisk.
Jag måste bryta den här trenden! De sista gångerna jag varit hos min psykolog har viktkurvan inte pekat åt rätt håll och det är BARA jag som bär skulden till det. Det känns som att det inte finns en möjlighet att jag krymper, inte när jag äter så mycket som jag gör, inte när jag BEHÅLLER mat! Men faktum kvarstår, och snart är jag under 40 igen. Den där magiska 40-gränsen som det känns så livsviktigt att vara under. Stanna under.
En del av mig önskar att jag var modig nog att följa min matlista (den är ju baserad på vetenskap och erfarenhet!), men den andra, konstant aviga, sidan tvärbromsar. "Inte vill du bli tjock heller? Det vill du ju inte! Inte vill du att folk runtomkring ska tycka att du är en äcklig, okontrollerad fläskfia?" Nej, det är klart jag inte vill. Men vill jag hellre att de ska se ett offer? Ett anorexins offer, ännu en av de tusentals flickor som helt gett upp sin integritet och frihet för att istället slaviskt räkna kalorier och nypa sig i de ickeexisterande valkarna runt magen.
Och denna ständiga längtan att vara minst FÖRFÖLJER mig! Sätter griller i huvudet på mig, får mig att längta efter sådant som inte ens är fysiskt möjligt. Man KAN inte ställa sig på en våg och väga noll kilo. Herregud ,det är inte ens logiskt! Och alla drömmar jag hade sedan - jag ville länge kunna gå omkring utomhus i spöregn utan att bli blöt (då skulle jag vara så liten att jag fick plats mellan dropparna) och jag ville inte att automatiska dörrar skulle öppnas för mig (om sensorerna inte kände av mig skulle jag väl vara liten nog?). Jag ville helt enkelt inte existera.
Ändå är motivationen på bättringsvägen, jag känner att den finns i kroppen på mig, gör ångesten något lättare att hantera. Äckeltankarna går inte att tysta ner, men jag kan i alla fall fortfarande andas så gott som obehindrat trots att jag både ätit och druckit näringsdrycker idag. Jag vågar dock inte räkna efter hur många kalorier jag tillåtit mig själv att svälja ner, jag är rädd att det skulle föra med sig vågor av ångest för höga för att vara hanterbara. Och jag VILL inte börja stävja ångesten med att skada mig själv igen, jag vet att om jag viker mig en gång, en ENDA gång, så är jag fast i beteendet igen. Då dröjer det inte länge förrän jag sitter där med rakbladet i hand och svär över att jag inte ens kan blöda ordentligt.
Det kryper verkligen i hela kroppen på mig nu, det formligen kliar i mig av längtan att få sluta fingrarna runt något vasst, vad som helst. Det går att skada sig med otroligt många föremål, om man bara vill. När jag var inlagd första gången letade jag upp en spik i väggen som jag karvade med i brist på annat. Det blev inte djupt, men det hjälpte i alla fall temporärt.
Jag måste bryta den här trenden! De sista gångerna jag varit hos min psykolog har viktkurvan inte pekat åt rätt håll och det är BARA jag som bär skulden till det. Det känns som att det inte finns en möjlighet att jag krymper, inte när jag äter så mycket som jag gör, inte när jag BEHÅLLER mat! Men faktum kvarstår, och snart är jag under 40 igen. Den där magiska 40-gränsen som det känns så livsviktigt att vara under. Stanna under.
En del av mig önskar att jag var modig nog att följa min matlista (den är ju baserad på vetenskap och erfarenhet!), men den andra, konstant aviga, sidan tvärbromsar. "Inte vill du bli tjock heller? Det vill du ju inte! Inte vill du att folk runtomkring ska tycka att du är en äcklig, okontrollerad fläskfia?" Nej, det är klart jag inte vill. Men vill jag hellre att de ska se ett offer? Ett anorexins offer, ännu en av de tusentals flickor som helt gett upp sin integritet och frihet för att istället slaviskt räkna kalorier och nypa sig i de ickeexisterande valkarna runt magen.
Och denna ständiga längtan att vara minst FÖRFÖLJER mig! Sätter griller i huvudet på mig, får mig att längta efter sådant som inte ens är fysiskt möjligt. Man KAN inte ställa sig på en våg och väga noll kilo. Herregud ,det är inte ens logiskt! Och alla drömmar jag hade sedan - jag ville länge kunna gå omkring utomhus i spöregn utan att bli blöt (då skulle jag vara så liten att jag fick plats mellan dropparna) och jag ville inte att automatiska dörrar skulle öppnas för mig (om sensorerna inte kände av mig skulle jag väl vara liten nog?). Jag ville helt enkelt inte existera.
Ändå är motivationen på bättringsvägen, jag känner att den finns i kroppen på mig, gör ångesten något lättare att hantera. Äckeltankarna går inte att tysta ner, men jag kan i alla fall fortfarande andas så gott som obehindrat trots att jag både ätit och druckit näringsdrycker idag. Jag vågar dock inte räkna efter hur många kalorier jag tillåtit mig själv att svälja ner, jag är rädd att det skulle föra med sig vågor av ångest för höga för att vara hanterbara. Och jag VILL inte börja stävja ångesten med att skada mig själv igen, jag vet att om jag viker mig en gång, en ENDA gång, så är jag fast i beteendet igen. Då dröjer det inte länge förrän jag sitter där med rakbladet i hand och svär över att jag inte ens kan blöda ordentligt.
Det kryper verkligen i hela kroppen på mig nu, det formligen kliar i mig av längtan att få sluta fingrarna runt något vasst, vad som helst. Det går att skada sig med otroligt många föremål, om man bara vill. När jag var inlagd första gången letade jag upp en spik i väggen som jag karvade med i brist på annat. Det blev inte djupt, men det hjälpte i alla fall temporärt.
Egentligen så vet inte ens jag vad exakt det är med att skada sig själv som gör det till en så effektiv form av ångestlindring. Jag vet bara att det enda som gjorde att jag tog mig igenom vissa dagar när jag fortfarande gick i skolan var längtan efter att komma hem och lägga till ett nytt snitt på armen eller låret. Hatet och äcklet rann bort med blodet, renade mig och gjorde det lättare att sluta tänka för en stund, gjorde att jag kunde stänga av mig själv i ett par dyrbara sekunder och slippa de ständiga tankarna på vikt och mat.
Det irriterar mig att jag fortfarande inte har ett fullgott alternativ till rakbladen, jag har inte lyckats hitta något som så effektivt blockerar tankarna som att känna kallt stål mot handleden, men jag VÄGRAR att ta upp beteendet igen. För egentligen, hur kul är det att aldrig kunna ta av sig tröjan en varm dag på stranden eller kavla upp armarna när andra är i närheten?
94
Var med om en nära döden upplevelse idag.
Okej, det var väl lite att ta i men jag blev i alla fall påkörd. Av en bil. I en bil. Mamma och jag hade varit inne och handlat och körde ut från en parkering. Tyvärr missade mamma att det kom en bil från höger och lämnade inte företräde som hon skulle. Som tur var hann mannen som körde den andra bilen att reagera och saktade in så pass mycket att det bara blev en liten, liten krock. Det var mammas fel och hon erkänner det också, men det kunde ha hänt vem som helst.
Jag tycker synd om mamma, så synd att det gör ont i mig. Min mamma vill verkligen ingen något illa och hon har ALDRIG någonsin varit inblandad i något sådant här förut. Hon förtjänar inte att bli kallad "kärringjävel" av någon som råkade få sin bil repad. Jag förstår den andre mannens ilska, men tycker att han borde vara lite lättad att skadorna inte blev allvarligare.
Nu vill jag ännu mindre lära mig att köra bil. Jag vill inte vara orsaken till problem i trafiken! Om man gör ett fel när man kör kan det gå ut över så många oskyldiga människor, och jag vill inte vara den som får skulden. Dessutom vet jag hur svårt jag har för att ta kritik, men i en övningskörningsbil är det just kritik man får. Konstruktiv kritik visserligen, men kritik som kritik. Jag vill inte köra bil.
Okej, det var väl lite att ta i men jag blev i alla fall påkörd. Av en bil. I en bil. Mamma och jag hade varit inne och handlat och körde ut från en parkering. Tyvärr missade mamma att det kom en bil från höger och lämnade inte företräde som hon skulle. Som tur var hann mannen som körde den andra bilen att reagera och saktade in så pass mycket att det bara blev en liten, liten krock. Det var mammas fel och hon erkänner det också, men det kunde ha hänt vem som helst.
Jag tycker synd om mamma, så synd att det gör ont i mig. Min mamma vill verkligen ingen något illa och hon har ALDRIG någonsin varit inblandad i något sådant här förut. Hon förtjänar inte att bli kallad "kärringjävel" av någon som råkade få sin bil repad. Jag förstår den andre mannens ilska, men tycker att han borde vara lite lättad att skadorna inte blev allvarligare.
Nu vill jag ännu mindre lära mig att köra bil. Jag vill inte vara orsaken till problem i trafiken! Om man gör ett fel när man kör kan det gå ut över så många oskyldiga människor, och jag vill inte vara den som får skulden. Dessutom vet jag hur svårt jag har för att ta kritik, men i en övningskörningsbil är det just kritik man får. Konstruktiv kritik visserligen, men kritik som kritik. Jag vill inte köra bil.
lördag 29 augusti 2009
93
Jag balanserar på en väldigt skör tråd just nu. Även om motivationen blivit lite bättre igen efter att ha falnat helt i ett par dagar så är det tusentals av ätstörda tankar som knackar på dörrarna jag stänger, oavsett hur hårt jag slår igen dem och hur många lås jag vrider om. Jag övertalar mig själv att det är okej, att jag får ta en liten paus ibland ifrån vägen mot friskhet, att jag inte alltid behöver kämpa. Men jag vet ju själv att det inte stämmer! Min kropp kan inte stå emot hur mycket som helst och jag måste sätta ner foten NU, innan den bestämmer sig för att ge upp helt! Varför låter jag rösterna i huvudet bestämma när rösterna runt om mig är de logiska, de sanningsenliga, de riktiga?
Idag har jag varit lat. Och jag tycker inte om det. Jag har mest suttit på min diskutabelt feta ändalykt och inte gjort mer än överhuvudtaget nödvändigt. Åkte med mamma och pappa till stan. Såg på psych. Tiggde till mig macdonalds (bönburgare och pommes. Känner mig som en HEMSK anorektiker! Varför kan jag inte vara nyttig?). Såg på watchmen.
Helt underbar film måste jag väl infoga här. Väldigt mörk och ganska så... komplicerad. Mer åt the dark night hållet än klämkäcka rullar som daredevil och spindelmannen. Sen blev jag ju såklart patriotisk av att se Malin Åkerman springa runt i trikåer, även om hennes skåldespelartalang går att diskutera...Vågar jag dela ut en femma? I alla fall 4.5.
Annars har jag, precis som jag nämnde förut, inte gjort mycket mer. Jag känner mig blekfet och äcklig som tror att jag kan sitta hemma dagarna i ända och göda mig själv till vansinne, men de säger ju på ABC att man behöver mat ÄVEN de dagar man inte rör på sig. Tyvärr har min logiska sida tagit semester och jag har svårt att värja mig när alla röster börjar göra sig hörda.
Det får mig att låta schizofren när jag kallar det mina röster, men jag vet helt enkelt inte hur jag annars ska förklara det. Det är väl egentligen inte röster som jag hör, bara massa ord som maler på, om och om igen, som ett mantra utan slut.
"Gå inte upp i vikt. Bli inte äckligare. Unna dig inte någonting. Var stark. var kontrollerad."
När jag gick ut med min hund idag var jag nära att ge upp helt och gå upp till affären här i närheten för att köpa mig så mycket godis som jag skulle kunna mygla in utan att mina föräldrar ser det. Jag gjorde det inte. Varför? Jag vet inte. Jag tog en promenad, men ändrare kurs efter halva och kom hem utan ens ett nyinköpt kolapapper. Lite stolt är jag ändå, att jag kunde värja mig från impulserna, jag brukar känna mig så maktlös. Men just nu känns DET inte bra heller, för eftersom jag klippte av promenaden var jag inte ute så länge och JAG BORDE INTE ÄTA NÄR JAG INTE ENS RÖR PÅ MIG!
Idag har jag varit lat. Och jag tycker inte om det. Jag har mest suttit på min diskutabelt feta ändalykt och inte gjort mer än överhuvudtaget nödvändigt. Åkte med mamma och pappa till stan. Såg på psych. Tiggde till mig macdonalds (bönburgare och pommes. Känner mig som en HEMSK anorektiker! Varför kan jag inte vara nyttig?). Såg på watchmen.
Helt underbar film måste jag väl infoga här. Väldigt mörk och ganska så... komplicerad. Mer åt the dark night hållet än klämkäcka rullar som daredevil och spindelmannen. Sen blev jag ju såklart patriotisk av att se Malin Åkerman springa runt i trikåer, även om hennes skåldespelartalang går att diskutera...Vågar jag dela ut en femma? I alla fall 4.5.
Annars har jag, precis som jag nämnde förut, inte gjort mycket mer. Jag känner mig blekfet och äcklig som tror att jag kan sitta hemma dagarna i ända och göda mig själv till vansinne, men de säger ju på ABC att man behöver mat ÄVEN de dagar man inte rör på sig. Tyvärr har min logiska sida tagit semester och jag har svårt att värja mig när alla röster börjar göra sig hörda.
Det får mig att låta schizofren när jag kallar det mina röster, men jag vet helt enkelt inte hur jag annars ska förklara det. Det är väl egentligen inte röster som jag hör, bara massa ord som maler på, om och om igen, som ett mantra utan slut.
"Gå inte upp i vikt. Bli inte äckligare. Unna dig inte någonting. Var stark. var kontrollerad."
När jag gick ut med min hund idag var jag nära att ge upp helt och gå upp till affären här i närheten för att köpa mig så mycket godis som jag skulle kunna mygla in utan att mina föräldrar ser det. Jag gjorde det inte. Varför? Jag vet inte. Jag tog en promenad, men ändrare kurs efter halva och kom hem utan ens ett nyinköpt kolapapper. Lite stolt är jag ändå, att jag kunde värja mig från impulserna, jag brukar känna mig så maktlös. Men just nu känns DET inte bra heller, för eftersom jag klippte av promenaden var jag inte ute så länge och JAG BORDE INTE ÄTA NÄR JAG INTE ENS RÖR PÅ MIG!
fredag 28 augusti 2009
92
Har varit mycket ensam idag för ovanlighetens skull och det har väl ändå fungerat hysat bra. Det är skönt att få lite egentid, lite andrum från den betungande uppgiften att vara till lags, och jag har spenderat dagen på att ta hand om mig själv (långdusch), äta mina mål (bara ett kvar ikväll) och se på film (såklart) - the edge of love. Den var väl lite småmysig sådär, försökte vara mer än vad den var, men den dög som ensamunderhållning.
Jag satt i godan ro och såg Keira Knightly krama Sienna Miller när tanken slog mig - vad fruktansvärt ensam jag är. Jag har ingen som jag ens kan kalla vän längre, allt jag har är ytliga bekanskaper. Det är mitt eget fel, det är jag medveten om, jag vågar helt enkelt inte släppa in folk för tätt inpå - tänk om de hatar det de ser? Och folk som är för nära kan såra, de kan ge lite men ta mycket. De kräver att man inte bara passivt pimplar cola light och ser en film, utan att man också gör någonting. Vad som helst.
Mitt mellanmål nu i eftermiddags blev lite skevt och jag förberedde mig mentalt på att "bakstega" och göra mig av med det. Då kom min hund och lade sig bredvid mig i soffan. Hoppade upp själv fast han är snart nio år och har slutat med hoppandet sen något år tillbaka. Tyst verkade han säga det mina friskhetstankar skulle ha sagt;
"gör inget dumt nu, du kommer bara ångra dig"
Jag är medveten om att han troligen inte alls tänkte så, om något var nog hans tankar inriktade på att kränga av mig ett par frolicbitar, men jag UPPFATTADE det så. Och det kändes skönt på ett sätt, att kunna skylla på min hund. "Jag kunde inte gå och kräkas för hunden hindrade mig." Ja, jag behöver fortfarande rättfärdiga mina friska handlingar.
Nu sitter jag här, igen, och känner mig varm som en kamin. Det kallas förbränning, min kropp har börjat fungera som den ska. Varför gör det mig inte glad?
Var fruktansvärt modig idag och RINGDE till pizzerian för att beställa pizza. JAG ringde! Själv! Jag HATAR telefoner! Men nöden har ingen lag, bror min ville ha pizza så det var bara att plocka upp telefonen. Jag ringer, han hämtar, så var överenskommelsen.
Gud, vad jag äter pizza...
Jag satt i godan ro och såg Keira Knightly krama Sienna Miller när tanken slog mig - vad fruktansvärt ensam jag är. Jag har ingen som jag ens kan kalla vän längre, allt jag har är ytliga bekanskaper. Det är mitt eget fel, det är jag medveten om, jag vågar helt enkelt inte släppa in folk för tätt inpå - tänk om de hatar det de ser? Och folk som är för nära kan såra, de kan ge lite men ta mycket. De kräver att man inte bara passivt pimplar cola light och ser en film, utan att man också gör någonting. Vad som helst.
Mitt mellanmål nu i eftermiddags blev lite skevt och jag förberedde mig mentalt på att "bakstega" och göra mig av med det. Då kom min hund och lade sig bredvid mig i soffan. Hoppade upp själv fast han är snart nio år och har slutat med hoppandet sen något år tillbaka. Tyst verkade han säga det mina friskhetstankar skulle ha sagt;
"gör inget dumt nu, du kommer bara ångra dig"
Jag är medveten om att han troligen inte alls tänkte så, om något var nog hans tankar inriktade på att kränga av mig ett par frolicbitar, men jag UPPFATTADE det så. Och det kändes skönt på ett sätt, att kunna skylla på min hund. "Jag kunde inte gå och kräkas för hunden hindrade mig." Ja, jag behöver fortfarande rättfärdiga mina friska handlingar.
Nu sitter jag här, igen, och känner mig varm som en kamin. Det kallas förbränning, min kropp har börjat fungera som den ska. Varför gör det mig inte glad?
Var fruktansvärt modig idag och RINGDE till pizzerian för att beställa pizza. JAG ringde! Själv! Jag HATAR telefoner! Men nöden har ingen lag, bror min ville ha pizza så det var bara att plocka upp telefonen. Jag ringer, han hämtar, så var överenskommelsen.
Gud, vad jag äter pizza...
torsdag 27 augusti 2009
91
Såg nyss män som hatar kvinnor i ett försök att fly omvärlden i två och en halv timma. Det var nästan att det lyckades. Jag har läst boken (läste den faktiskt när jag var inlagd) och trodde väl inte att filmen skulle kunna leva upp till hypen, den har ju verklien blivit lovprisad. Till saken hör också att jag har lite svårt för svenska deckare (Beck-stuk) och den här filmen är i mångt och mycket ganska så lik en regelrät Wallanderfilm. Men oj, så mycket bättre! Jag skulle vilja vara lite mer som Lisbeth Salander. Hon är så där skönt distanserad och tar för sig av det hon vill ha. Jag vill också vara så ansvarsfull, så mogen. Det sorgliga är att jag tycker att hon verkade så väldigt vuxen när alla andra troligen ser henne som en rädd liten flicka. Hon ÄR en rädd liten flicka... Noomi Rapace gjorde ett bra jobb med att gestalta henne, det är en väldigt komplex och mångbottnad roll som lätt kunde slarvats bort bakom generaliseringar tjocka som gardiner.
Jag känner mig gammal. Gammal och grå och totalt mossig. jag har levt i 21 år och inte uträttat ett dyft, och nu sitter jag bara hemme och dräller i väntan på att resterande år ska passera lika "smärtfritt" (tydlig ironi) som resten av mitt liv gjort. Vad vill jag egentligen med mitt liv? Vad vill jag åstadkomma? Jag är rädd för att bara dö utan att ha fått göra något avtryck på jorden, utan att lämna något efter mig som kommande generationer kan ta del av. Jag säger inte att jag måste bli världskänd och frottera mig med kändiseliten, absolut inte, men jag vill uträtta något som jag kan vara stolt över, något som jag inte behöver be om ursäkt för. Jag tror att alla måste ha något mål med livet, oavsett vem man är och vad man kommer ifrån. För en del är det målet att få barn och trygga att efternamnet går i arv en gång till, men själv är jag än så länge (peppar, peppar) inte intresserad av att bli gravid. Det är väl tur det förresten, eftersom jag inte haft min mens på över ett och ett halvt år...
Till saken. Vad lever jag för? Dagarna går åt till att sträva efter att försvinna mer och mer och att förbjuda mig själv att göra just det. Allt jag sitter hemma och stänger in ber om att få komma ut men jag kan inte längre konsten att vara social. jag har nog hållt mig borta fär länge, jag vet inte längre hur man gör. Hur man beter sig ibland folk. Det är bäst att jag stannar där jag är, för alla andras skull. Kanske uttråkad, men i alla fall inte uttråkningen.
Jag är 21 år, tråkig och ensam. Låter väl som en intressant kontaktannons?
Jag känner mig gammal. Gammal och grå och totalt mossig. jag har levt i 21 år och inte uträttat ett dyft, och nu sitter jag bara hemme och dräller i väntan på att resterande år ska passera lika "smärtfritt" (tydlig ironi) som resten av mitt liv gjort. Vad vill jag egentligen med mitt liv? Vad vill jag åstadkomma? Jag är rädd för att bara dö utan att ha fått göra något avtryck på jorden, utan att lämna något efter mig som kommande generationer kan ta del av. Jag säger inte att jag måste bli världskänd och frottera mig med kändiseliten, absolut inte, men jag vill uträtta något som jag kan vara stolt över, något som jag inte behöver be om ursäkt för. Jag tror att alla måste ha något mål med livet, oavsett vem man är och vad man kommer ifrån. För en del är det målet att få barn och trygga att efternamnet går i arv en gång till, men själv är jag än så länge (peppar, peppar) inte intresserad av att bli gravid. Det är väl tur det förresten, eftersom jag inte haft min mens på över ett och ett halvt år...
Till saken. Vad lever jag för? Dagarna går åt till att sträva efter att försvinna mer och mer och att förbjuda mig själv att göra just det. Allt jag sitter hemma och stänger in ber om att få komma ut men jag kan inte längre konsten att vara social. jag har nog hållt mig borta fär länge, jag vet inte längre hur man gör. Hur man beter sig ibland folk. Det är bäst att jag stannar där jag är, för alla andras skull. Kanske uttråkad, men i alla fall inte uttråkningen.
Jag är 21 år, tråkig och ensam. Låter väl som en intressant kontaktannons?
onsdag 26 augusti 2009
90
Hade ett DBT-möte idag och det bestämdes att jag platsade i deras lilla grupp så nu har jag hösten utstakad för mig. DBT två dagar i veckan, kontraktet är påskrivet och dagboken påbörjad. Min personliga terapeut ställer väldigt många frågor som jag har svårt för att besvara, allt ifrån vilka mål jag har (umm... bli frisk?) till hur jag känner mig i olika situationer. Det kommer nog bli ett jobbigt halvår, men jag hoppas att det är värt det. Det är ju ett steg i rätt riktning i alla fall.
På kontraktet står det att jag binder mig till att försöka bli bättre. Det gjorde mig väldigt osäker på om jag borde signera det, de senaste dagarna har jag verkligen inte velat kämpa. Jag vill inte påbörja de här resan och sen upptäcka att jag inte klarar av att följa kontraktet. Om jag blir tvungen att hoppa av kommer jag bli väldigt besviken på mig själv. Kommer andra att bli väldigt besvikna på mig.
Men jag har i alla fall lärt mig att det gäller att identifiera sina känslor UTAN att värdera dem, de behöver varken vara rätt eller fel, de bara existerar. Jag får inte längre säga att det jag känner är dumt eller korkat, utan jag ska istället bara registrera hur det känns. Det kommer bli svårt...
Var hemma hos en gammal kompis idag, hon var en god vän när jag växte upp och om jag någonsin haft en bästa vän så var det hon. Vi har inte träffats på säkert två år, men vi kom snabbt in i våra gamla vanor igen och vi pratade nästan som förr. Tyvärr är vi väldigt olika, och inte på ett charmigt sätt, inte ett "vi kompletterat varann" maner, nej, vi förstår helt enkelt inte varandra. Men det var ändå skönt att spendera tid med någon som jag delat så mycket tid med, man har mycket minnen att sortera igenom.
Åt ute med pappa till lunch, för att fira att jag nu helt säkert kommer prova på DBT, och då vi båda var sugna på pizzasallad blev det sole mio och ,för min del, falafelrulle. Jag har bara antagit att en halv falafelrulle är den rätta mängden eftersom en halv pizza är det, men jag tycker inte om att vara osäker. Nu vet jag inte om jag vågar fråga dem på ABC om jag ätit det jag ska, tänk om de säger att jag ätit för mycket! Jag vill inte få reda på att jag intagit fler kalorier än jag borde...
Mitt näringsdrycksförråd börjar sina... Jag måste ringa dietisten och beställa fler. När jag fick min senaste ranson (på runt 120 flaskor) sa jag självsäkert till mina föräldrar att det skulle vara mina sista. Nu har jag bara omkring 20 kvar och ligger fortfarande på ungefär samma vikt som när jag beställde dem. Det är mitt eget fel, jag vågar fortfarande inte helt och fullt lita på matlistan - eller mig själv för den delen.
Idag känner jag inte samma ilska som igår, istället ät jag bara ledsen. Ledsen och slutkörd. Jag orkar inte mixtra mer med maten, med kräkningar, med näringsdrycker. Jag vill bara vara frisk och må bra. Varför tar vägen mot friskhet sådan tid?
På kontraktet står det att jag binder mig till att försöka bli bättre. Det gjorde mig väldigt osäker på om jag borde signera det, de senaste dagarna har jag verkligen inte velat kämpa. Jag vill inte påbörja de här resan och sen upptäcka att jag inte klarar av att följa kontraktet. Om jag blir tvungen att hoppa av kommer jag bli väldigt besviken på mig själv. Kommer andra att bli väldigt besvikna på mig.
Men jag har i alla fall lärt mig att det gäller att identifiera sina känslor UTAN att värdera dem, de behöver varken vara rätt eller fel, de bara existerar. Jag får inte längre säga att det jag känner är dumt eller korkat, utan jag ska istället bara registrera hur det känns. Det kommer bli svårt...
Var hemma hos en gammal kompis idag, hon var en god vän när jag växte upp och om jag någonsin haft en bästa vän så var det hon. Vi har inte träffats på säkert två år, men vi kom snabbt in i våra gamla vanor igen och vi pratade nästan som förr. Tyvärr är vi väldigt olika, och inte på ett charmigt sätt, inte ett "vi kompletterat varann" maner, nej, vi förstår helt enkelt inte varandra. Men det var ändå skönt att spendera tid med någon som jag delat så mycket tid med, man har mycket minnen att sortera igenom.
Åt ute med pappa till lunch, för att fira att jag nu helt säkert kommer prova på DBT, och då vi båda var sugna på pizzasallad blev det sole mio och ,för min del, falafelrulle. Jag har bara antagit att en halv falafelrulle är den rätta mängden eftersom en halv pizza är det, men jag tycker inte om att vara osäker. Nu vet jag inte om jag vågar fråga dem på ABC om jag ätit det jag ska, tänk om de säger att jag ätit för mycket! Jag vill inte få reda på att jag intagit fler kalorier än jag borde...
Mitt näringsdrycksförråd börjar sina... Jag måste ringa dietisten och beställa fler. När jag fick min senaste ranson (på runt 120 flaskor) sa jag självsäkert till mina föräldrar att det skulle vara mina sista. Nu har jag bara omkring 20 kvar och ligger fortfarande på ungefär samma vikt som när jag beställde dem. Det är mitt eget fel, jag vågar fortfarande inte helt och fullt lita på matlistan - eller mig själv för den delen.
Idag känner jag inte samma ilska som igår, istället ät jag bara ledsen. Ledsen och slutkörd. Jag orkar inte mixtra mer med maten, med kräkningar, med näringsdrycker. Jag vill bara vara frisk och må bra. Varför tar vägen mot friskhet sådan tid?
tisdag 25 augusti 2009
89
Min dag har varit tung och jobbig, mest har jag försökt visa upp min leende fasad utan att avslöja allt för mycket om hur jag egentligen mår. Ett par timmar ägnades åt att bara ligga på sängen och stirra in i väggen/blunda, men jag vaktade noga dörren så ingen skulle komma in och se mig. Då skulle de ju se hur dåligt jag mådde, och antagligen bli arga på mig för att jag inte tog tag i någonting och såg till att distrahera mig själv.
Min ätstörda sida är högljudd idag. Jag är frestad att slänga ut allt vad friskhet innebär och börja om från noll. Sluta äta, sluta behålla maten, vägra att väga mig så länge jag kan och efter det vägra inläggning.
Jag vet att de ganska snart skulle börja hota med sina LPTn, och efter det lägga in mig mot min vilja, mina värden försämras ganska snabbt när jag slutar försöka. Men mina tankar slutar inte där, nu VILL jag bli inlagd och jag vill vara så BESVÄRLIG som möjligt. Förut har jag sett till att vara medgörlig och verkligen försökt att inte reta upp någon eller ta för stor plats. Jag har duktigt svalt när sonden tryckts ner i halsen på mig och sett till att tårarna på kinderna torkade så snabbt som möjligt. Visst har jag många gånger opponerat mig, men inte mer än att de kunnat hantera mig. Jag har skrikit, men inte efter att man pratat med mig. Jag har vägrat att ligga ner, men till slut satt mig som en kompromiss. Jag har myglat med mina näringsdrycker, men slutat med det när man nämnt sond igen. Jag har hotat med att dra ur sonden, men inte fullföljt det. jag har skrivit under kontrakt och sett till att hålla mig innanför dess ramar, ofta ifrågasättande, men aldrig JOBBIG.
Nu vill jag tillbaka till det där sjukhuset, tillbaka till avdelning 14, eller 4 eller PIVA eller vilken jävla avdelning som helst. Jag vill sluta att äta, dra ur sonden så fort den sätts i, vägra att följa regler som satts av människor jag aldrig kommer träffa. Hela jag bara värker av återhållen vrede, jag vill bara få UR mig alla dessa känslor, jag vill slåss och skrika och riva och protestera mot att jag inte får skada mig själv som jag gör, att det finns en lag mot att behandla sig själv så britfälligt som jag.
Hur dumt är det inte egentligen? De människor som jag skulle protestera mot är där för att hjälpa mig, för att få mig på rätt spår och lära mig hur man LEVER. Men jag kan inte sluta tänka på hur de inte lät mig gå på toaletten själv och frågar mig själv varför jag inte bara kräktes ändå, när de var med? Varför lydde jag dem? Varför höll jag inte fast vid MIN övertygelse?
Det är lite som en sekt tror jag. Ätstörningen är min sekt. Den har invigt mig i en värld fylld av ångest, matmissbruk och självskadebeteende, och nu försöker alla få mig att lämna den bakom mig. Men jag är så övertygad om att det jag tror på stämmer att jag vill våga vägra att lyssna på någon annan. Min Gud är anorexin, och JAG vet att den existerar, även när folk förnekar det. Jag vill kämpa för det jag tror på och inte bara VIKA mig hela tiden.
Jag blir så arg på mig själv för att jag försöker bli frisk när jag egentligen borde sträva efter att bli sjukare och sjukare. Och nu är mina tankar så ihoptrasslade att jag inte vet vad som är bra och vad som är dåligt. Vad borde jag tänka, vad borde jag känna?
Och nu gråter jag av frustration.
Min ätstörda sida är högljudd idag. Jag är frestad att slänga ut allt vad friskhet innebär och börja om från noll. Sluta äta, sluta behålla maten, vägra att väga mig så länge jag kan och efter det vägra inläggning.
Jag vet att de ganska snart skulle börja hota med sina LPTn, och efter det lägga in mig mot min vilja, mina värden försämras ganska snabbt när jag slutar försöka. Men mina tankar slutar inte där, nu VILL jag bli inlagd och jag vill vara så BESVÄRLIG som möjligt. Förut har jag sett till att vara medgörlig och verkligen försökt att inte reta upp någon eller ta för stor plats. Jag har duktigt svalt när sonden tryckts ner i halsen på mig och sett till att tårarna på kinderna torkade så snabbt som möjligt. Visst har jag många gånger opponerat mig, men inte mer än att de kunnat hantera mig. Jag har skrikit, men inte efter att man pratat med mig. Jag har vägrat att ligga ner, men till slut satt mig som en kompromiss. Jag har myglat med mina näringsdrycker, men slutat med det när man nämnt sond igen. Jag har hotat med att dra ur sonden, men inte fullföljt det. jag har skrivit under kontrakt och sett till att hålla mig innanför dess ramar, ofta ifrågasättande, men aldrig JOBBIG.
Nu vill jag tillbaka till det där sjukhuset, tillbaka till avdelning 14, eller 4 eller PIVA eller vilken jävla avdelning som helst. Jag vill sluta att äta, dra ur sonden så fort den sätts i, vägra att följa regler som satts av människor jag aldrig kommer träffa. Hela jag bara värker av återhållen vrede, jag vill bara få UR mig alla dessa känslor, jag vill slåss och skrika och riva och protestera mot att jag inte får skada mig själv som jag gör, att det finns en lag mot att behandla sig själv så britfälligt som jag.
Hur dumt är det inte egentligen? De människor som jag skulle protestera mot är där för att hjälpa mig, för att få mig på rätt spår och lära mig hur man LEVER. Men jag kan inte sluta tänka på hur de inte lät mig gå på toaletten själv och frågar mig själv varför jag inte bara kräktes ändå, när de var med? Varför lydde jag dem? Varför höll jag inte fast vid MIN övertygelse?
Det är lite som en sekt tror jag. Ätstörningen är min sekt. Den har invigt mig i en värld fylld av ångest, matmissbruk och självskadebeteende, och nu försöker alla få mig att lämna den bakom mig. Men jag är så övertygad om att det jag tror på stämmer att jag vill våga vägra att lyssna på någon annan. Min Gud är anorexin, och JAG vet att den existerar, även när folk förnekar det. Jag vill kämpa för det jag tror på och inte bara VIKA mig hela tiden.
Jag blir så arg på mig själv för att jag försöker bli frisk när jag egentligen borde sträva efter att bli sjukare och sjukare. Och nu är mina tankar så ihoptrasslade att jag inte vet vad som är bra och vad som är dåligt. Vad borde jag tänka, vad borde jag känna?
Och nu gråter jag av frustration.
88
Jag har ett problem med att identifiera och hantera mina känslor. Det är helt uppenbart att det är så. Ofta befinner jag mig i en situation som kräver att jag ska reagera och jag känner mig bara tom. Funderingarna kommer igång: Vilken känsla är det jag borde känna i det här sammanhanget? Hur visar man den? Hur borde jag uttrycka mig just nu?
Ibland handlar det om konfrontationer, och om de har med min ätstörning att göra så har jag utarbetat en strategi - jag förnekar allt tills så många bevis finns att det inte går att förneka och sedan gråter jag. Varje gång är det samma sak. Jag ljuger inte för att vara elak eller för att skydda mig själv, mina lögner är en reflex, ett överlevnadssätt. Förut, när jag levde själv och ingen visste någonting om anorexin och depressionen höll jag mig flytande med hjälp av lögnerna. Jag kände ingenting så jag spann mig en mask som visade känslor åt mig. Nu skärskådar folk mig hela tiden, de kan bevisa med pinsam tydlighet att det jag säger inte stämmer. Så min gamla mask har vittrat sönder, den går inte att använda längre.
I en del sitationer skulle det vara skönt att automatiskt känna någonting. Som när min pojkvän ringde och ville prata om sin otrohet. Jag säger inte att jag inte var besviken, arg och ledsen, det var jag och det är jag, men just då, i det ögonblicket, var jag bara tom. Det slutade med att jag tröstade honom, och det brukar se ut så. Jag tar på mig skulden och jag "hanterar" den, för jag är van vid det och jag är stark nog för det.
Vissa känslor är med mig hela tiden. Det är lite av en paradox eftersom det nyss lät som att jag inte känner något alls, men så är inte fallet. Jag känner känslor hela tiden, men jag kan inte namnge eller beskriva dem. Och eftersom jag inte vet var de kommer ifrån kan jag inte börja bearbeta och hantera dem, så istället läggs de på en hög som växer sig större och större. Det är de negativa känslorna som spökar mest, som inte tystnar och som inte låter mig vara ifred. Och varje gång jag hamnar i en situation där jag ställs mot väggen byggs de negativa känslorna på och drar mig närmare kanten som jag så många gånger varit nära att falla ifrån.
En helt obetydlig situation kan locka fram så många känslor att jag drunknar i dem, jag får inte luft, jag får inte plats. Det kan vara så enkelt som att mamma frågar mig om jag har ätit upp osten. Istället för att säga "nej" eller "ja" så börjar min hjärna nysta i frågan. "hon tycker jag ser skyldig ut" "jag borde inte ha ätit av den", "hon tycker att jag är äcklig nu när hon vet att jag ätit". Situationen blir många gånger större än vad den var ifrån början, och jag kan inte släppa den, eftersom jag inte hanterat känslorna än. Proportionerna stämmer inte och jag samlar på mig dessa händelser utan att närmare kunna reda ut dem.
Men jag tror att jag gör framsteg. Som idag, när min, förut nämnda, uppenbart ätstörda kompis gick förbi utanför fönstret. Vid synen av henne kände jag mig inte tom. Inte alls, och jag visste precis vad det var för känsla det handlade om. jag kände bara ren och skär avundsjuka.
"varför får hon men inte jag?" "Varför hotar dem inte henne med sond när hon går ner i vikt?" "Hon väger ju helt tydligt mycket mindre än vad jag gör men inte flåsar de henne i nacken med LPTn inte."
Jag antar att jag IDENTIFIERADE den känslan, jag visste då och jag vet nu vad det handlade om. Men jag har inte kommit så långt att jag kan HANTERA den. Istället kan jag inte släppa tanken - varför kan de inte bara låta mig få försvinna i fred?
Ibland handlar det om konfrontationer, och om de har med min ätstörning att göra så har jag utarbetat en strategi - jag förnekar allt tills så många bevis finns att det inte går att förneka och sedan gråter jag. Varje gång är det samma sak. Jag ljuger inte för att vara elak eller för att skydda mig själv, mina lögner är en reflex, ett överlevnadssätt. Förut, när jag levde själv och ingen visste någonting om anorexin och depressionen höll jag mig flytande med hjälp av lögnerna. Jag kände ingenting så jag spann mig en mask som visade känslor åt mig. Nu skärskådar folk mig hela tiden, de kan bevisa med pinsam tydlighet att det jag säger inte stämmer. Så min gamla mask har vittrat sönder, den går inte att använda längre.
I en del sitationer skulle det vara skönt att automatiskt känna någonting. Som när min pojkvän ringde och ville prata om sin otrohet. Jag säger inte att jag inte var besviken, arg och ledsen, det var jag och det är jag, men just då, i det ögonblicket, var jag bara tom. Det slutade med att jag tröstade honom, och det brukar se ut så. Jag tar på mig skulden och jag "hanterar" den, för jag är van vid det och jag är stark nog för det.
Vissa känslor är med mig hela tiden. Det är lite av en paradox eftersom det nyss lät som att jag inte känner något alls, men så är inte fallet. Jag känner känslor hela tiden, men jag kan inte namnge eller beskriva dem. Och eftersom jag inte vet var de kommer ifrån kan jag inte börja bearbeta och hantera dem, så istället läggs de på en hög som växer sig större och större. Det är de negativa känslorna som spökar mest, som inte tystnar och som inte låter mig vara ifred. Och varje gång jag hamnar i en situation där jag ställs mot väggen byggs de negativa känslorna på och drar mig närmare kanten som jag så många gånger varit nära att falla ifrån.
En helt obetydlig situation kan locka fram så många känslor att jag drunknar i dem, jag får inte luft, jag får inte plats. Det kan vara så enkelt som att mamma frågar mig om jag har ätit upp osten. Istället för att säga "nej" eller "ja" så börjar min hjärna nysta i frågan. "hon tycker jag ser skyldig ut" "jag borde inte ha ätit av den", "hon tycker att jag är äcklig nu när hon vet att jag ätit". Situationen blir många gånger större än vad den var ifrån början, och jag kan inte släppa den, eftersom jag inte hanterat känslorna än. Proportionerna stämmer inte och jag samlar på mig dessa händelser utan att närmare kunna reda ut dem.
Men jag tror att jag gör framsteg. Som idag, när min, förut nämnda, uppenbart ätstörda kompis gick förbi utanför fönstret. Vid synen av henne kände jag mig inte tom. Inte alls, och jag visste precis vad det var för känsla det handlade om. jag kände bara ren och skär avundsjuka.
"varför får hon men inte jag?" "Varför hotar dem inte henne med sond när hon går ner i vikt?" "Hon väger ju helt tydligt mycket mindre än vad jag gör men inte flåsar de henne i nacken med LPTn inte."
Jag antar att jag IDENTIFIERADE den känslan, jag visste då och jag vet nu vad det handlade om. Men jag har inte kommit så långt att jag kan HANTERA den. Istället kan jag inte släppa tanken - varför kan de inte bara låta mig få försvinna i fred?
måndag 24 augusti 2009
87
Jag känner mig totalt misslyckad. Dagen skulle ju bli så bra! Jag var ju motiverad ju, jag ville verkligen, VERKLIGEN inte trampa fel. Och jag började dagen som man ska, med en stadig frukost och den näringsdryck jag så bekant alltid förgyller mina morgnar med. Sedan gick allt käpprätt åt helvete.
Eller... egentligen inte... Jag klarade av att äta och behålla frukost, mellanmål och lunch men efter mellanmål nummer två blev ångestryggsäcken för tung att bära och jag kände än en gång hur alla friskhetstankar blåste ur huvudet på mig. De försvann precis tillräckligt länge för att jag skulle hinna förstöra för mig själv men inte länge nog för att jag skulle kunna glädja mig åt det. Efteråt ville jag bara gråta. NU vill jag bara gråta. Allting känns så otroligt meningslöst, som att det kvittar hur mycket jag kämpar, jag är till slut ändå den där svaga, äckliga flickan jag alltid vetat att jag är och jag kommer inte kunna ändra på det hur många måltider jag än behåller. Helst av allt vill jag ge upp alla försök att må bättre, kasta ut alla råd och tips, tömma mitt medvetande och bara följa mina instinkter. Slippa tänka, slippa känna efter, bara...Försvinna. Bli mindre och mindre, bli mer och mer kontrollerad...
Men det går inte. Det går inte för jag VET att det är fel, och det kvittar hur många gånger min anorektiska sida vinner, ett uns av friskhet har rotat sig fast i mig och jag klarar inte att helt och fullt blunda för mitt eget förfall. Det är en så försvinnande liten del av mig som vill bli frisk, men den delen lyser röd mot allt det svarta, den gör att jag inte kan gå tillbaka till sond och förbud och inläggningar. Jag har kommit längre än så. Nu måste jag bara VÅGA, jag måste satsa, friskt vågat hälften vunnet och allt det där, och jag måste KÄMPA.
Viskningarna smyger sig på igen. "Vad kämpar du för då? Vem bryr sig om du äter eller inte? Du är helt ensam, ingen vill ha med dig att göra, speciellt inte nu när du är äckligare än någonsin! Tro inte att du är något mer än en misslyckad perfektionist, och tro verkligen inte att du har det värre än någon annan." Rösterna maler på i bakgrunden, hela tiden och det är så svårt att inte nicka och hålla med, jag vet inte hur jag ska förhålla mig till alla de där orden som så länge dikterade mitt liv.
Ovanpå alla de där känslorna, som att de inte räcker, känner jag mig fruktansvärt självisk. Allt bara handlar om mig, mig, mig. Men alla andra då? Alla de som jag sårar när jag inte kan finnas där för dem, eller som jag gör besvikna när jag ännu en gång väljer att spy upp lungorna med lunchen? Alla de som jobbar hårt varje dag för att jag ska bli bättre som jag inte ens klarar av att se i ögonen eftersom att jag för länge sedan slutade vara sanningsenlig.
Jag försöker verkligen att sluta ljuga, sluta hitta på, men jag hatar att visa folk att jag inte är felfri. Jag vill bevara intrycket de har av någon som klarar att hoppa över varje hinder, oavsett höjd. Egentligen vet jag inte ens varför, de har ju alla bevisat för mig flera gånger om att de älskar mig ändå, TROTS mina fel och brister. Men det sitter i...
Eller... egentligen inte... Jag klarade av att äta och behålla frukost, mellanmål och lunch men efter mellanmål nummer två blev ångestryggsäcken för tung att bära och jag kände än en gång hur alla friskhetstankar blåste ur huvudet på mig. De försvann precis tillräckligt länge för att jag skulle hinna förstöra för mig själv men inte länge nog för att jag skulle kunna glädja mig åt det. Efteråt ville jag bara gråta. NU vill jag bara gråta. Allting känns så otroligt meningslöst, som att det kvittar hur mycket jag kämpar, jag är till slut ändå den där svaga, äckliga flickan jag alltid vetat att jag är och jag kommer inte kunna ändra på det hur många måltider jag än behåller. Helst av allt vill jag ge upp alla försök att må bättre, kasta ut alla råd och tips, tömma mitt medvetande och bara följa mina instinkter. Slippa tänka, slippa känna efter, bara...Försvinna. Bli mindre och mindre, bli mer och mer kontrollerad...
Men det går inte. Det går inte för jag VET att det är fel, och det kvittar hur många gånger min anorektiska sida vinner, ett uns av friskhet har rotat sig fast i mig och jag klarar inte att helt och fullt blunda för mitt eget förfall. Det är en så försvinnande liten del av mig som vill bli frisk, men den delen lyser röd mot allt det svarta, den gör att jag inte kan gå tillbaka till sond och förbud och inläggningar. Jag har kommit längre än så. Nu måste jag bara VÅGA, jag måste satsa, friskt vågat hälften vunnet och allt det där, och jag måste KÄMPA.
Viskningarna smyger sig på igen. "Vad kämpar du för då? Vem bryr sig om du äter eller inte? Du är helt ensam, ingen vill ha med dig att göra, speciellt inte nu när du är äckligare än någonsin! Tro inte att du är något mer än en misslyckad perfektionist, och tro verkligen inte att du har det värre än någon annan." Rösterna maler på i bakgrunden, hela tiden och det är så svårt att inte nicka och hålla med, jag vet inte hur jag ska förhålla mig till alla de där orden som så länge dikterade mitt liv.
Ovanpå alla de där känslorna, som att de inte räcker, känner jag mig fruktansvärt självisk. Allt bara handlar om mig, mig, mig. Men alla andra då? Alla de som jag sårar när jag inte kan finnas där för dem, eller som jag gör besvikna när jag ännu en gång väljer att spy upp lungorna med lunchen? Alla de som jobbar hårt varje dag för att jag ska bli bättre som jag inte ens klarar av att se i ögonen eftersom att jag för länge sedan slutade vara sanningsenlig.
Jag försöker verkligen att sluta ljuga, sluta hitta på, men jag hatar att visa folk att jag inte är felfri. Jag vill bevara intrycket de har av någon som klarar att hoppa över varje hinder, oavsett höjd. Egentligen vet jag inte ens varför, de har ju alla bevisat för mig flera gånger om att de älskar mig ändå, TROTS mina fel och brister. Men det sitter i...
söndag 23 augusti 2009
86
Jag dömde den här dagen på förhand. Redan i fredags visste jag att idag skulle bli tuff, och tuff är det minsta man kan säga nu i min summering. Jag kunde inte stävja mina demoner, jag gav upp där jag inte borde ha gett upp och lade helt enkelt ner försöken att vara en duktig anorektiker på bättringsvägen. Nu hoppas jag bara att jag kan hålla min del av "avtalet" och börja om på nytt imorgon. Då är det FRISKHET som gäller, inga dumma handlingar eller nedsättande tankar.
Min faster var på besök ikväll. Vi grillade pizza (igen) och jag såg noga till att hålla uppe min välpolerade fasad. Utanpå lyste jag, skrattade och åt helt ångestfritt. Inuti hatade jag hela grejen, speciellt mig själv för att jag inte kan hantera tankarna bättre än jag gör. Hur svårt hade det varit att dra mamma åt sidan och viska åt henne att "dagen är lite jobbig" och "jag behöver lite stöd"? Men nej, det går ju inte, då förstår hon ju att hennes perfekta lilla flicka suger på att bli bättre, det går inte, hon får inte veta att jag kan göra fel. En del av mig blev så irriterad på dem alla, på mamma, pappa, min faster och farbror. För att de inte kunde läsa av mig, för att de köpte mitt skådespel och inte ens ifrågasatte mina handlingar. Men det är inte deras fel. Jag lurar ju egentligen mig själv mest av allt...
Tänker tillbaka på våren som var, på de månader jag var inlagd. Efter att länge ha kunnat sova så gott som drömlöst har jag flera nätter i rad drömt om sjukhus och slutna psykiatriska avdelningar. Sonder spökar i mitt bakhuvud, skrämmer mig mer än andar och vålnader någonsin kommer kunna göra. Förra gången jag blev sondad varade helvetet i tio dagar. Efter att ha lidit mig igenom runt hälften rann mitt tålamod ut i sanden och min ilska uttryckte sig i våldsamma gråtattacker, kompletta med skrik, hot om självmord och självskadebeteenden, och försök att dra ur sonden (vilket egentligen inte skulle ha varit så svårt, men innerst inne är jag en duktig flicka och jag klarade helt enkelt inte av att vara SÅ uppstudsig). När jag lades in den gången sa min läkare till mig att jag antingen frivilligt kunde gå med på att bli inlagd, eller så kunde de skriva ett lpt och tvinga in mig. Eftersom ett LPT skulle göra mig totalt maktlös gick jag med på inläggningen, men inte tyckte jag att jag fick mycket mer att säga till om. saken är de att om jag hade valt att opponera mig och vägrat sond eller vad det nu handlade om, hade mina läkare bara kunnat ansöka om ett LPT och göra det i alla fall. Overruled. Och jag försökte verkligen att vara tillmötesgående och vänlig, jag ville inte krångla. Men hellre lite krångel än massa kilon på vågen. Jag blev inte vägd varje dag vilket irriterade mig, ingen hade ju koll på min vikt eller på hur jag mådde psykiskt. Jag låg i ett rum, dag ut och dag in, utan att få röra mig, med sond instoppad i näsan och blev större och större. Min kropp förändrades och mitt psyke följde inte med. Jag kände mig som en gris på väg till slakt, jag skulle bara bli gödd lite till först.
Efter ett av mina sammanbrott kallades sjukhusets psykolog in för att tala mig tillrätta. Jag tror att jag behövde det, behövde NÅGON som lyssnade på den lilla flickan som inte fick vara liten. Även då, när jag var inlagd, kände jag mig som en börda, jag ringde inte på klockan om det inte var ABSOLUT nödvändigt och försökte att inte rikta min ilska mot någon speciell person, ingen där förtjänade att behöva handskas med mig. Speciellt en av sköterskorna svarade på mina attacker med att kontra "DU har försatt dig i den här situationen, det är inte mitt fel att du ligger här, DU skulle ha tänkt efter före". Jag anklagade inte dem, det gjorde jag faktiskt inte. Egentligen så skrek jag bara på mig själv, men sköterskorna och läkarna hamnade i vägen.
Jag var rädd för att de skulle skaffa ett LPT på mig och sonda upp mig ända till min målvikt. Jag äter hellre upp mig än får näringen insondad, jag TYCKER ju faktiskt OM mat! På avdelning fyra var de snabba med att påminna mig om att de kunde göra det när jag gjort något fel, när jag smugit in på någons rum för att spy eller slängt min näringsdryck i papperskorgen. "Gör det inte en gång till" sades det då, "då blir det sond till 48." Jag visste att de kunde göra så, men mina ätstörningstendenser var starkare än deras hot. Ett är i alla fall säkert, och det här är viktigt- om man inte VILL bli frisk, så GÅR det inte, hur mycket man än försöker. Om man vill hålla fast vid ätstörningen finns det inte en människa som kan göra någonting åt det, oavsett hur många liter sondnäring man får i sig eller hur många kilon man går upp. Ätstörningen kommer nästla sig in och förstöra där den kan, ligga och bida sin tid tills den känner sig nödgad att ta över igen. VILJAN måste finnas, annars är man dömd på förhand.
När jag var inlagd ville jag inte. Inte helt och fullt. jag ville inte heller vara jobbig eller besvärlig, men om det var alternativet så fick det väl vara så, för jag VILLE inte gå upp i vikt. Inläggningarna ändrade inte på det, det enda de gjorde var att hindra mig från att helt och fullt ge upp mig själv till förmån för ätstörningen. Jag blev inte själv övertygad om att jag kunde bli bättre förrän långt senare, och utan någon egentlig anledning.
Oj, jag förlorade mig visst i minnen där ett tag. De kommer och går lite, och när de väl kommer rör de upp så mycket inuti mig. Jag är inte van vid att känna någonting, och det är så mycket känslor knutna till alla dessa minnen - mest skuld och skam, men också smärta, ursinne, vanmakt och bävan. Jag tycker inte om att känna efter, för ett minne drar med sig ett annat som drar med sig ett tredje, och så simmar jag plötsligt i en djup känslopool, som jag slutat bottna i för länge sedan.
Min faster var på besök ikväll. Vi grillade pizza (igen) och jag såg noga till att hålla uppe min välpolerade fasad. Utanpå lyste jag, skrattade och åt helt ångestfritt. Inuti hatade jag hela grejen, speciellt mig själv för att jag inte kan hantera tankarna bättre än jag gör. Hur svårt hade det varit att dra mamma åt sidan och viska åt henne att "dagen är lite jobbig" och "jag behöver lite stöd"? Men nej, det går ju inte, då förstår hon ju att hennes perfekta lilla flicka suger på att bli bättre, det går inte, hon får inte veta att jag kan göra fel. En del av mig blev så irriterad på dem alla, på mamma, pappa, min faster och farbror. För att de inte kunde läsa av mig, för att de köpte mitt skådespel och inte ens ifrågasatte mina handlingar. Men det är inte deras fel. Jag lurar ju egentligen mig själv mest av allt...
Tänker tillbaka på våren som var, på de månader jag var inlagd. Efter att länge ha kunnat sova så gott som drömlöst har jag flera nätter i rad drömt om sjukhus och slutna psykiatriska avdelningar. Sonder spökar i mitt bakhuvud, skrämmer mig mer än andar och vålnader någonsin kommer kunna göra. Förra gången jag blev sondad varade helvetet i tio dagar. Efter att ha lidit mig igenom runt hälften rann mitt tålamod ut i sanden och min ilska uttryckte sig i våldsamma gråtattacker, kompletta med skrik, hot om självmord och självskadebeteenden, och försök att dra ur sonden (vilket egentligen inte skulle ha varit så svårt, men innerst inne är jag en duktig flicka och jag klarade helt enkelt inte av att vara SÅ uppstudsig). När jag lades in den gången sa min läkare till mig att jag antingen frivilligt kunde gå med på att bli inlagd, eller så kunde de skriva ett lpt och tvinga in mig. Eftersom ett LPT skulle göra mig totalt maktlös gick jag med på inläggningen, men inte tyckte jag att jag fick mycket mer att säga till om. saken är de att om jag hade valt att opponera mig och vägrat sond eller vad det nu handlade om, hade mina läkare bara kunnat ansöka om ett LPT och göra det i alla fall. Overruled. Och jag försökte verkligen att vara tillmötesgående och vänlig, jag ville inte krångla. Men hellre lite krångel än massa kilon på vågen. Jag blev inte vägd varje dag vilket irriterade mig, ingen hade ju koll på min vikt eller på hur jag mådde psykiskt. Jag låg i ett rum, dag ut och dag in, utan att få röra mig, med sond instoppad i näsan och blev större och större. Min kropp förändrades och mitt psyke följde inte med. Jag kände mig som en gris på väg till slakt, jag skulle bara bli gödd lite till först.
Efter ett av mina sammanbrott kallades sjukhusets psykolog in för att tala mig tillrätta. Jag tror att jag behövde det, behövde NÅGON som lyssnade på den lilla flickan som inte fick vara liten. Även då, när jag var inlagd, kände jag mig som en börda, jag ringde inte på klockan om det inte var ABSOLUT nödvändigt och försökte att inte rikta min ilska mot någon speciell person, ingen där förtjänade att behöva handskas med mig. Speciellt en av sköterskorna svarade på mina attacker med att kontra "DU har försatt dig i den här situationen, det är inte mitt fel att du ligger här, DU skulle ha tänkt efter före". Jag anklagade inte dem, det gjorde jag faktiskt inte. Egentligen så skrek jag bara på mig själv, men sköterskorna och läkarna hamnade i vägen.
Jag var rädd för att de skulle skaffa ett LPT på mig och sonda upp mig ända till min målvikt. Jag äter hellre upp mig än får näringen insondad, jag TYCKER ju faktiskt OM mat! På avdelning fyra var de snabba med att påminna mig om att de kunde göra det när jag gjort något fel, när jag smugit in på någons rum för att spy eller slängt min näringsdryck i papperskorgen. "Gör det inte en gång till" sades det då, "då blir det sond till 48." Jag visste att de kunde göra så, men mina ätstörningstendenser var starkare än deras hot. Ett är i alla fall säkert, och det här är viktigt- om man inte VILL bli frisk, så GÅR det inte, hur mycket man än försöker. Om man vill hålla fast vid ätstörningen finns det inte en människa som kan göra någonting åt det, oavsett hur många liter sondnäring man får i sig eller hur många kilon man går upp. Ätstörningen kommer nästla sig in och förstöra där den kan, ligga och bida sin tid tills den känner sig nödgad att ta över igen. VILJAN måste finnas, annars är man dömd på förhand.
När jag var inlagd ville jag inte. Inte helt och fullt. jag ville inte heller vara jobbig eller besvärlig, men om det var alternativet så fick det väl vara så, för jag VILLE inte gå upp i vikt. Inläggningarna ändrade inte på det, det enda de gjorde var att hindra mig från att helt och fullt ge upp mig själv till förmån för ätstörningen. Jag blev inte själv övertygad om att jag kunde bli bättre förrän långt senare, och utan någon egentlig anledning.
Oj, jag förlorade mig visst i minnen där ett tag. De kommer och går lite, och när de väl kommer rör de upp så mycket inuti mig. Jag är inte van vid att känna någonting, och det är så mycket känslor knutna till alla dessa minnen - mest skuld och skam, men också smärta, ursinne, vanmakt och bävan. Jag tycker inte om att känna efter, för ett minne drar med sig ett annat som drar med sig ett tredje, och så simmar jag plötsligt i en djup känslopool, som jag slutat bottna i för länge sedan.
lördag 22 augusti 2009
85
Lång, LÅNG dag. Inte mycket har hänt. Inget har tillkommit eller försvunnit ur mitt liv. 24 timmar har passerat, så många stunder som kunde ha fyllts med skratt, eller tårar, eller kärlek eller besvikelse, så många minuter som kunde ha spenderats på någonting. Allting. Istället för att sitta här och på sin höjd tycka synd om mig själv kunde jag väl tagit itu med mitt liv och GJORT någonting? Men jag lutar mig tillbaka, stirrar skrämt på TV-skärmen och upprepar mitt lilla mantra:
"kanske imorgon"
Till lunch blev det vegetarisk wok från seven eleven. Helt okej, över förväntan, men jag hade inte en aning om hur mycket jag skulle äta för att det skulle bli en portion så - du gissade det - ångest igen. Sen gick jag mest och drog tills min lillebror föreslog film och det blev fanboys, som inte var särskilt bra men okej mest för att det är något att säga om den. Menlös. Men sista repliken var klockren. 2/5.
Ikväll blev det en halvtimmas slött tittande på John Woos the red cliff. Sedan tröttnade jag på krig, krig, slagsmål och krig och förflyttade mig upp till den andra TVn för att se sex, hopp och kärlek. Den hjälpte inte direkt till att få mig att känna mig värdefull, men den triggade inte igång mig heller så mina fföräldrar borde vara nöjda och glada. De är ju så rädda för att jag ska ta åt mig det som händer i rutan varje gång jag sätter på en film. Om vikt nämns - stäng av, är någon deprimerad - ta en annan film. Och Gud förbjude att någon hamnar på en psykiatrisk avdelning, då "tittar jag på skitfilmer" och "det är ju inte konstigt att [jag] är deprimerad". Ibland saknar jag att ha en egen lägenhet och få ha lite egen tid, att spendera på det jag vill.
Men jag ska inte klaga på dem för mycket. Jag VET att jag ibland blir triggad av olika händelser på TV eller internet. Och jag dras till dem som en fluga mot ett ljus. Jag tittar på de där bilderna av en tjej på 30 kilo och TRÅNAR, är så ÄCKLIGT avundssjuk att jag skulle kunna hugga av mig en arm för att få vara henne. Det gör mig så arg. För jag vet ju lika väl som någon annan att tjejerna på bilderna, eller dokumentären eller vad som helst, inte lever ett värdigt liv. En del av dem har klarat av att leta upp den friska vägen, andra inte, och det lidande de fått gå igenom på grund av en sjukdom som anorexi är verkligen för jävligt. Varför vill jag då inget annat än att vara minst? Det är inte viktigt hur liten man blev, det viktigaste är att man strävar åt RÄTT håll!
Oj vad olycklig jag känner mig nu på en gång... Var är ens psykolog när man behöver honom?
"kanske imorgon"
Till lunch blev det vegetarisk wok från seven eleven. Helt okej, över förväntan, men jag hade inte en aning om hur mycket jag skulle äta för att det skulle bli en portion så - du gissade det - ångest igen. Sen gick jag mest och drog tills min lillebror föreslog film och det blev fanboys, som inte var särskilt bra men okej mest för att det är något att säga om den. Menlös. Men sista repliken var klockren. 2/5.
Ikväll blev det en halvtimmas slött tittande på John Woos the red cliff. Sedan tröttnade jag på krig, krig, slagsmål och krig och förflyttade mig upp till den andra TVn för att se sex, hopp och kärlek. Den hjälpte inte direkt till att få mig att känna mig värdefull, men den triggade inte igång mig heller så mina fföräldrar borde vara nöjda och glada. De är ju så rädda för att jag ska ta åt mig det som händer i rutan varje gång jag sätter på en film. Om vikt nämns - stäng av, är någon deprimerad - ta en annan film. Och Gud förbjude att någon hamnar på en psykiatrisk avdelning, då "tittar jag på skitfilmer" och "det är ju inte konstigt att [jag] är deprimerad". Ibland saknar jag att ha en egen lägenhet och få ha lite egen tid, att spendera på det jag vill.
Men jag ska inte klaga på dem för mycket. Jag VET att jag ibland blir triggad av olika händelser på TV eller internet. Och jag dras till dem som en fluga mot ett ljus. Jag tittar på de där bilderna av en tjej på 30 kilo och TRÅNAR, är så ÄCKLIGT avundssjuk att jag skulle kunna hugga av mig en arm för att få vara henne. Det gör mig så arg. För jag vet ju lika väl som någon annan att tjejerna på bilderna, eller dokumentären eller vad som helst, inte lever ett värdigt liv. En del av dem har klarat av att leta upp den friska vägen, andra inte, och det lidande de fått gå igenom på grund av en sjukdom som anorexi är verkligen för jävligt. Varför vill jag då inget annat än att vara minst? Det är inte viktigt hur liten man blev, det viktigaste är att man strävar åt RÄTT håll!
Oj vad olycklig jag känner mig nu på en gång... Var är ens psykolog när man behöver honom?
84
Har funderat idag. Inte för att jag inte brukar göra det annars, tvärtom brukar hjärnkontoret gå på högvarv de flesta dagar i veckan, men idag har det mest handlat om min egen idioti. Jag har kämpat så hårt för att gå neråt i vikt genom åren att jag förstört så mycket av mig själv, min kropp och mitt utseende. Mycket av det kan göras ogjort, eller i alla fall återställa någorlunda, men vissa delar av mig är för alltid nedfläckade av denna envisa ätstörning.
Externa skador:
- Mitt hår glesnade och föll av, ett tag var det så illa att jag var tvungen att klippa av allt och hålla det kort, det var sprött och missfärgat.
- Min hy var i dåligt skick, det mest tydliga var att jag var totalt likblek. Ingen sol bet på mig (och ärligt talat ville jag ha det så, men det var kanske ett sätt för mig att hantera det). Dessutom var den torr och precis som mitt hår, livlös.
- Mina ögon var annorlunda. Jag själv har inte sett skillnaden, men jag får ofta höra nu att det är mer "liv" i dem, att jag länge gick omkring med "död" och "inåtvänd" blick.
- Mina tänder mår inte bra. Inte bra alls. Efter att ha kräkts i sisådär tre år, ett tag mer eller mindre dagligen, har emaljen eroderats bort, helt enkelt frätt sönder. Den lilla emalj jag har kvar kan inte skydda tänderna ordentligt och det ilar konstant i dem, speciellt vid tandborstning. jag kommer aldrig kunna återställa mina tänder i det skick de var, jag tackar min lyckliga stjärna att de fortfarande sitter kvar överhuvudtaget.
- Naglarna skivade sig och blev aldrig långa som jag ville ha dem. De var så sköra att det kändes som att de gick av bara av att jag tittade på dem. Jag har alltid velat ha långa, välvårdade naglar, men det går inte när anorexin tar över.
- Ärr har jag överallt. Vet inte om det hör hemma på den här listan eftersom de inte har med själva ätstörningen att göra men fuck it, det är MIN lista. Tydligast är ärren på ena armen och benen, men de finns på armar, mage och lår. Jag skar inte särskilt djupt det mesta av tiden, bara det blödde var jag någorlunda nöjd, så det är inte mycket som fortfarande syns. En del av mig hatar det (inte ens att skada mig själv klarade jag av!) men den största delen av mig är lättad, det är inte kul att gå omkring som en levande posterflicka för BUP.
- Det finns ett par områden på min kropp som jag inte har någon känsel i. Om det här har med ätstörningen att göra eller inte vet jag inte, men det irriterar mig.
- Jag var alltid, ALLTID kall och frös. Ofta så jag skakade. Det blev en vana till slut, att aldrig vara varm, och jag fick många smeknamn pga det ("isdrottningen" och liknande).
Interna skador:
- Först och främst så har jag inte haft min mens på över ett år. Och innan dess hade jag den bara sporadiskt, några gånger per år. I och för sig tyckte jag det var ganska skönt, jag har inte blivit välsignad med lätta blödningar utan mensvärken sätter tänderna i mig, men jag är också medveten om att jag inte kommer att få tillbaka den innan min kropp fungerar och är i balans.
- Halsbränna uppstår ibland efter att min matstrupe blivit så misshandlad av alla kräkningar. Ett tag kunde jag inte kräkas utan att spy jag blod då den var extra känslig. Det är inte ofta jag backar när jag är mitt uppe i min ätstörning, men man VET att något är väldigt fel när det som kommer upp är rödfärgat av ens eget blod...
- Min kaliumnivå i kroppen sjönk allteftersom min tendens att kräkas steg. Från ett friskt 4,5 hamnade den så lågt som 1,6, och jag har flera gånger fått bli akut omhändertagen på sjukhus där dropp försåg mig med nytt kalium. Nu äter jag tabletter för att hålla nivån stabil.
- Min puls saktade ner och mitt blodtryck sjönk, vilket ledde till att jag svimmade och fick minnesluckor. Jag kan fortfarande sällan ställa mig upp utan att det svartnar för ögonen, men det är mycket bättre.
- Mitt hjärta började slå oregelbundet och "fladdrade" i bröstet på mig, jag var tvungen att vara ihopkopplad med en hjärtmonitor en period för att ha koll på att det slog alls.
- låg järnhalt i blodet, och brister på många andra nödvändiga halter.
- Njurar och lever började krångla, värdena var inte normala.
- jag var ofta förstoppad eftersom jag inte hade nog med näring i mig för att det skulle fungera, och när jag inte var förstoppad hade jag häftig diarré. Det är obeskrivligt skönt att kunna gå på toaletten nu, en av höjdpunkterna med begreppet "friskhet"
- Jag var dessutom totalt uttorkad och fruktandvärt undernärd.
Och det är bara skadorna jag är medveten om. Vad som egenligen har hänt inuti mig kommer jag nog aldrig att få veta, och inte är jag säker på att jag vill det heller. Allt jag vet är att från och med nu ska det BARA bli bättre. Varför strävar jag efter att må så DÅLIGT som möjligt?
Externa skador:
- Mitt hår glesnade och föll av, ett tag var det så illa att jag var tvungen att klippa av allt och hålla det kort, det var sprött och missfärgat.
- Min hy var i dåligt skick, det mest tydliga var att jag var totalt likblek. Ingen sol bet på mig (och ärligt talat ville jag ha det så, men det var kanske ett sätt för mig att hantera det). Dessutom var den torr och precis som mitt hår, livlös.
- Mina ögon var annorlunda. Jag själv har inte sett skillnaden, men jag får ofta höra nu att det är mer "liv" i dem, att jag länge gick omkring med "död" och "inåtvänd" blick.
- Mina tänder mår inte bra. Inte bra alls. Efter att ha kräkts i sisådär tre år, ett tag mer eller mindre dagligen, har emaljen eroderats bort, helt enkelt frätt sönder. Den lilla emalj jag har kvar kan inte skydda tänderna ordentligt och det ilar konstant i dem, speciellt vid tandborstning. jag kommer aldrig kunna återställa mina tänder i det skick de var, jag tackar min lyckliga stjärna att de fortfarande sitter kvar överhuvudtaget.
- Naglarna skivade sig och blev aldrig långa som jag ville ha dem. De var så sköra att det kändes som att de gick av bara av att jag tittade på dem. Jag har alltid velat ha långa, välvårdade naglar, men det går inte när anorexin tar över.
- Ärr har jag överallt. Vet inte om det hör hemma på den här listan eftersom de inte har med själva ätstörningen att göra men fuck it, det är MIN lista. Tydligast är ärren på ena armen och benen, men de finns på armar, mage och lår. Jag skar inte särskilt djupt det mesta av tiden, bara det blödde var jag någorlunda nöjd, så det är inte mycket som fortfarande syns. En del av mig hatar det (inte ens att skada mig själv klarade jag av!) men den största delen av mig är lättad, det är inte kul att gå omkring som en levande posterflicka för BUP.
- Det finns ett par områden på min kropp som jag inte har någon känsel i. Om det här har med ätstörningen att göra eller inte vet jag inte, men det irriterar mig.
- Jag var alltid, ALLTID kall och frös. Ofta så jag skakade. Det blev en vana till slut, att aldrig vara varm, och jag fick många smeknamn pga det ("isdrottningen" och liknande).
Interna skador:
- Först och främst så har jag inte haft min mens på över ett år. Och innan dess hade jag den bara sporadiskt, några gånger per år. I och för sig tyckte jag det var ganska skönt, jag har inte blivit välsignad med lätta blödningar utan mensvärken sätter tänderna i mig, men jag är också medveten om att jag inte kommer att få tillbaka den innan min kropp fungerar och är i balans.
- Halsbränna uppstår ibland efter att min matstrupe blivit så misshandlad av alla kräkningar. Ett tag kunde jag inte kräkas utan att spy jag blod då den var extra känslig. Det är inte ofta jag backar när jag är mitt uppe i min ätstörning, men man VET att något är väldigt fel när det som kommer upp är rödfärgat av ens eget blod...
- Min kaliumnivå i kroppen sjönk allteftersom min tendens att kräkas steg. Från ett friskt 4,5 hamnade den så lågt som 1,6, och jag har flera gånger fått bli akut omhändertagen på sjukhus där dropp försåg mig med nytt kalium. Nu äter jag tabletter för att hålla nivån stabil.
- Min puls saktade ner och mitt blodtryck sjönk, vilket ledde till att jag svimmade och fick minnesluckor. Jag kan fortfarande sällan ställa mig upp utan att det svartnar för ögonen, men det är mycket bättre.
- Mitt hjärta började slå oregelbundet och "fladdrade" i bröstet på mig, jag var tvungen att vara ihopkopplad med en hjärtmonitor en period för att ha koll på att det slog alls.
- låg järnhalt i blodet, och brister på många andra nödvändiga halter.
- Njurar och lever började krångla, värdena var inte normala.
- jag var ofta förstoppad eftersom jag inte hade nog med näring i mig för att det skulle fungera, och när jag inte var förstoppad hade jag häftig diarré. Det är obeskrivligt skönt att kunna gå på toaletten nu, en av höjdpunkterna med begreppet "friskhet"
- Jag var dessutom totalt uttorkad och fruktandvärt undernärd.
Och det är bara skadorna jag är medveten om. Vad som egenligen har hänt inuti mig kommer jag nog aldrig att få veta, och inte är jag säker på att jag vill det heller. Allt jag vet är att från och med nu ska det BARA bli bättre. Varför strävar jag efter att må så DÅLIGT som möjligt?
fredag 21 augusti 2009
83
Dagen har varit... jobbig. Och helgen kommer nog inte bli lättare. Enligt min, något bristfälliga, logik så spenderas alltid helgen i fredagens fotspår. Svår fredag, svår lördag, söndag. Allt för att måndag är ny dag, på en ny vecka och då NYstartar man. Börjar om igen. Tar nya tag. Så min lördag kommer suga och min söndag likaså, och måndag kommer jag antagligen hata mig själv för att jag inte beter mig ett dugg bättre fast jag lovat mig själv att inte förstöra för mig själv mer.
Och ändå är min motivation ganska så stark idag. Jag VILL bli frisk. Jag VILL må bra, ta hand om mig själv, ha en sund kropp och allt det där. Men JUST nu orkar jag inte kämpa mot ångestattackerna. IDAG behöver jag väl inte kämpa mot impulserna? De är ju så lockande! På måndag börjar allvaret, intalar jag mig själv. Från och med måndag är jag en ny människa. IDAG kan jag rulla i samma gamla hjulspår.
Har haft ett par rejäla duster med min alltid lika omtänksamma vän ätstörningen idag. Han säger "hoppa", jag frågar "hur högt", han säger "var tom" jag säger "hur tömmer jag mig bäst?". Men det har inte känts bra idag, varken när jag kämpat emot eller gått med rösterna i huvudet. Jag känner mig desorienterad, som att jag saknar en permanent plats. Jag vill allra helst ut ur mig själv och min kropp, få ta några andetag utanför mig själv, rensa huvudet och börja om på nytt. Tills dess tänker jag räkna ryggknotorna och känna efter mina höftben, det är allt jag har som påminner mig om att jag är någon.
Men NEJ! Jag FÅR inte ge vika nu! Hela tiden måste jag stå på tå, vara beredd, ätstörningen nästlar sig in överallt, hela tiden. Och det räcker inte att passivt stå och titta på, man måste konfrontera och minimera. Vara säker på att den inte får ta över.
För att distrahera mig själv - här är min dag i korta drag:
Frukost - som vanligt. OCH näringsdryck (Åh Gud vad trött jag är på dem! Åh Gud låt mig få ta dem i all evighet, det skulle ju betyda att jag ALDRIG kommer upp i rätt vikt)
Mellanmål - näringsdryck
Hjälpa mamma och pappa på gården - släpat på pinnar fram och tillbaka, ett sådant där jobb som känns så tröstlöst, det kommer alltid fler så fort man tror att man är färdig
lunch - lite sen. McDonalds sallad och mammas pommes. För att jag tycker om dem. Massiv ångestattack - varför höll jag mig inte till MIN mat? Ett par ögonblicks självhat som övergick i destruktiva tankar. Inte handlingar. Inte än.
mellanmål - med Sopranos. Har snart nått slutet på säsong tre, så jag har mycket kvar som ligger och väntar på mig
middag - quornfilé, mandelpotatis, gräddsås och sallad. Först in, sedan ut. Äckeltankar och önskan om renhet. Vill äta i all oändlighet, vill aldrig äta igen.
film - en shopaholics bekännelser. Godis. Ångest. Varför utsätter jag mig själv för för de situationer som jag vet kommer ge mig flest ångesttankar?
kvällsmat - bränd mannagrynsgröt och ångest. Igen. Bör man äta en gång till om man redan fått i sig dagsbehovet av kalorier flera gånger om?
Vill bara lägga mig ner och få dagen överstökad. Få starta om igen imorgon och kanske göra lite bättre ifrån mig. Men om jag känner mig själv rätt så kommer morgondagen inte te sig särskilt annorlunda. Det är ju bara lördag...
Och ändå är min motivation ganska så stark idag. Jag VILL bli frisk. Jag VILL må bra, ta hand om mig själv, ha en sund kropp och allt det där. Men JUST nu orkar jag inte kämpa mot ångestattackerna. IDAG behöver jag väl inte kämpa mot impulserna? De är ju så lockande! På måndag börjar allvaret, intalar jag mig själv. Från och med måndag är jag en ny människa. IDAG kan jag rulla i samma gamla hjulspår.
Har haft ett par rejäla duster med min alltid lika omtänksamma vän ätstörningen idag. Han säger "hoppa", jag frågar "hur högt", han säger "var tom" jag säger "hur tömmer jag mig bäst?". Men det har inte känts bra idag, varken när jag kämpat emot eller gått med rösterna i huvudet. Jag känner mig desorienterad, som att jag saknar en permanent plats. Jag vill allra helst ut ur mig själv och min kropp, få ta några andetag utanför mig själv, rensa huvudet och börja om på nytt. Tills dess tänker jag räkna ryggknotorna och känna efter mina höftben, det är allt jag har som påminner mig om att jag är någon.
Men NEJ! Jag FÅR inte ge vika nu! Hela tiden måste jag stå på tå, vara beredd, ätstörningen nästlar sig in överallt, hela tiden. Och det räcker inte att passivt stå och titta på, man måste konfrontera och minimera. Vara säker på att den inte får ta över.
För att distrahera mig själv - här är min dag i korta drag:
Frukost - som vanligt. OCH näringsdryck (Åh Gud vad trött jag är på dem! Åh Gud låt mig få ta dem i all evighet, det skulle ju betyda att jag ALDRIG kommer upp i rätt vikt)
Mellanmål - näringsdryck
Hjälpa mamma och pappa på gården - släpat på pinnar fram och tillbaka, ett sådant där jobb som känns så tröstlöst, det kommer alltid fler så fort man tror att man är färdig
lunch - lite sen. McDonalds sallad och mammas pommes. För att jag tycker om dem. Massiv ångestattack - varför höll jag mig inte till MIN mat? Ett par ögonblicks självhat som övergick i destruktiva tankar. Inte handlingar. Inte än.
mellanmål - med Sopranos. Har snart nått slutet på säsong tre, så jag har mycket kvar som ligger och väntar på mig
middag - quornfilé, mandelpotatis, gräddsås och sallad. Först in, sedan ut. Äckeltankar och önskan om renhet. Vill äta i all oändlighet, vill aldrig äta igen.
film - en shopaholics bekännelser. Godis. Ångest. Varför utsätter jag mig själv för för de situationer som jag vet kommer ge mig flest ångesttankar?
kvällsmat - bränd mannagrynsgröt och ångest. Igen. Bör man äta en gång till om man redan fått i sig dagsbehovet av kalorier flera gånger om?
Vill bara lägga mig ner och få dagen överstökad. Få starta om igen imorgon och kanske göra lite bättre ifrån mig. Men om jag känner mig själv rätt så kommer morgondagen inte te sig särskilt annorlunda. Det är ju bara lördag...
torsdag 20 augusti 2009
82
Är för en gångs skull riktigt nöjd med min dag, den har fungerat utan många av de små vägskälsvalen jag är så van att fastna vid. Tog bussen ner till Kalmar och träffade min psykolog efter ungefär en månads lov. Det var skönt att få prata av sig lite och ännu skönare att ÄNTLIGEN få väga mig och se svart på vitt att allt ätande i Grekland inte gjorde mig ett dugg mer överviktig än innan. Tvärtom. Just nu, i detta ögonblick känner jag mig till och med motiverad att minska min undervikt något, att våga ta steget och få en kropp som mår bra. Som är i balans. Jag ska försöka hålla kvar vid den känslan när det blir svårt, men den är så flyktig...
Åt på 4-kök idag, det blev falafel med pommes. Nojade inte så lite över att det BÅDE låg pommes OCH pitabröd på min tallrik men sedan kompromissade jag och åt lite av varje. Ångesten satte in på bussen, men då var det ju redan försent att göra något åt det, så den poängen gick till min friska sida. Kanske är därför jag orkar vara motiverad, för att jag fått i mig tillräkligt med energi idag. Det är faktiskt en ganska logisk tanke, att inte äta gör en inte bara sur och tvär, man blir också velig och kan inte ta några beslut. Nu när jag HAR ätit kan jag bestämma mig för att hålla fast vid det. Bestämma mig för att ta varje litet steg mot friskhet som jag kan.
Såg på Bolt när han sprang in världsrekordet på 200 meter. Han formligen susade fram, krossade allt motstånd så det nästan såg FÖR lätt ut. Jag var helt förstummad. Denna 22-åring leker med världens snabbaste män, och ser inte ens ut att anstränga sig. Jag vill också hitta någonting som jag är bra på, något som jag kan ta fram när jag är gammal och grå och minnas med glädje och värme. För förr var det ätstörningen som jag försökte bli den bästa i, men jag KAN inte fortsätta lyckas i det, jag kommer dö innan jag är smalast. Och vem vill vara BÄST på att svälta sig själv? Bäst på att missunna kroppen det den behöver? Det ska inte bli jag! Jag ska vinna den här kampen och om jag nu måste bli bäst på något ska det vara att ta hand om mig själv!
Oj, vad jag känner mig bestämd idag ^^
Funderar på att anmäla mig till en kurs i japanska nu till hösten. Den är visserligen i Kalmar vilket betyder lite mer resande, men jag tog ju lektioner i japanska ett tag innan jag var tvungen att bryta pga denna så omtalade ätstörning, och jag skulle vilja polera av de kunskaperna. Få lite användning för det där snygga uttalet av konnichiwa jag lagt mig till med. Det skulle också få ut mig lite bland folk, ge mig lite nya intryck. Jag tror att min skäl törstar efter något nytt, så länge som jag varit isolerad. Det är dock ganska skrämmande, jag vet inte om jag VÅGAR sticka ut näsan utanför dörren jag gläntat på. Vad kommer folk säga? Vad kommer de tänka när de ser mig? Tänk om alla mina förväntningar infrias och alla förstår hur tråkig och äcklig jag är! Det får inte ske...
Men så kommer det inte bli. Slut på ätstörningstankar.
Åt på 4-kök idag, det blev falafel med pommes. Nojade inte så lite över att det BÅDE låg pommes OCH pitabröd på min tallrik men sedan kompromissade jag och åt lite av varje. Ångesten satte in på bussen, men då var det ju redan försent att göra något åt det, så den poängen gick till min friska sida. Kanske är därför jag orkar vara motiverad, för att jag fått i mig tillräkligt med energi idag. Det är faktiskt en ganska logisk tanke, att inte äta gör en inte bara sur och tvär, man blir också velig och kan inte ta några beslut. Nu när jag HAR ätit kan jag bestämma mig för att hålla fast vid det. Bestämma mig för att ta varje litet steg mot friskhet som jag kan.
Såg på Bolt när han sprang in världsrekordet på 200 meter. Han formligen susade fram, krossade allt motstånd så det nästan såg FÖR lätt ut. Jag var helt förstummad. Denna 22-åring leker med världens snabbaste män, och ser inte ens ut att anstränga sig. Jag vill också hitta någonting som jag är bra på, något som jag kan ta fram när jag är gammal och grå och minnas med glädje och värme. För förr var det ätstörningen som jag försökte bli den bästa i, men jag KAN inte fortsätta lyckas i det, jag kommer dö innan jag är smalast. Och vem vill vara BÄST på att svälta sig själv? Bäst på att missunna kroppen det den behöver? Det ska inte bli jag! Jag ska vinna den här kampen och om jag nu måste bli bäst på något ska det vara att ta hand om mig själv!
Oj, vad jag känner mig bestämd idag ^^
Funderar på att anmäla mig till en kurs i japanska nu till hösten. Den är visserligen i Kalmar vilket betyder lite mer resande, men jag tog ju lektioner i japanska ett tag innan jag var tvungen att bryta pga denna så omtalade ätstörning, och jag skulle vilja polera av de kunskaperna. Få lite användning för det där snygga uttalet av konnichiwa jag lagt mig till med. Det skulle också få ut mig lite bland folk, ge mig lite nya intryck. Jag tror att min skäl törstar efter något nytt, så länge som jag varit isolerad. Det är dock ganska skrämmande, jag vet inte om jag VÅGAR sticka ut näsan utanför dörren jag gläntat på. Vad kommer folk säga? Vad kommer de tänka när de ser mig? Tänk om alla mina förväntningar infrias och alla förstår hur tråkig och äcklig jag är! Det får inte ske...
Men så kommer det inte bli. Slut på ätstörningstankar.
onsdag 19 augusti 2009
81
Fick nyss ett meddelande av en kompis på facebook. Han skrev att han kommit underfund med att han älskar mig och att han aldrig saknat någon så mycket i sitt liv. Vad svarar man på något sådant? Jag vill inte göra honom ledsen eller såra honom, men på samma gång måste jag avstyra försöken att nästla sig in som pojkvännen i mitt liv. Jag känner helt enkelt inte samma sak för honom, och jag vet inte om jag någonsin skulle kunna göra det. Jag tror inte det. Jag tycker att han är en underbar person och jag trivdes ganska bra i hans sällskap men... Allt blir ju så mycket mer komplicerat nu...
Hade ett DBT-möte idag (kommer ihåg när jag bokade tiden i juni, det kändes som evigheter framåt i tiden. Och nu är dagen här) och jag vet fortfarande inte om jag kommer gå på terapin den här hösten. De är rädda för att det kommer krocka med vad som händer på ABC och vill helst inte att jag går på båda ställena samtidigt. Jag vägrar att sluta på ABC, inte nu när jag äntligen börjar se lite resultat. Men det gör också att de som håller i DBTsessionerna är tveksamma om jag är tillräckligt motiverad för att gå i deras terapi. Det slutade med ett ofullbordat beslut och en ny tid nästa vecka. Kanske skriver jag på kontraktet då.
Vid tre hade jag en tid med min familjeterapeut i Kalmar och mamma, pappa och jag spenderade en timma där. Han sa att det verkligen märktes att jag gjort framsteg och att mina funderingar är väldigt kloka *stolt* Det frustrerar mig bara att jag har problem med något som egenligen är så enkelt, jag blir nästan arg av att veta att så många "idioter" i världen klarar av att göra det jag inte kan. Jag menar, det är ju egentligen bara att äta. Men för mig är det inte så enkelt...
Vi åkte och handlade på coop forum (de hade drickgröt! JA! Jag har letat överallt efter den) och sedan tog vi en sväng in på IKEA för att äta middag. De hade nya rätter på sin matsedel och jag var mycket nyfiken på deras quinoasallad med små miniatyr"kött"bullar. Det var faktiskt riktigt gott, jag har inte uppskattat quinoa förut men nu tror jag faktiskt att jag ska ge det en chans till.
Nu måste jag ta itu med meddelandet från min kompis. Det ser jag inte fram emot.
Hade ett DBT-möte idag (kommer ihåg när jag bokade tiden i juni, det kändes som evigheter framåt i tiden. Och nu är dagen här) och jag vet fortfarande inte om jag kommer gå på terapin den här hösten. De är rädda för att det kommer krocka med vad som händer på ABC och vill helst inte att jag går på båda ställena samtidigt. Jag vägrar att sluta på ABC, inte nu när jag äntligen börjar se lite resultat. Men det gör också att de som håller i DBTsessionerna är tveksamma om jag är tillräckligt motiverad för att gå i deras terapi. Det slutade med ett ofullbordat beslut och en ny tid nästa vecka. Kanske skriver jag på kontraktet då.
Vid tre hade jag en tid med min familjeterapeut i Kalmar och mamma, pappa och jag spenderade en timma där. Han sa att det verkligen märktes att jag gjort framsteg och att mina funderingar är väldigt kloka *stolt* Det frustrerar mig bara att jag har problem med något som egenligen är så enkelt, jag blir nästan arg av att veta att så många "idioter" i världen klarar av att göra det jag inte kan. Jag menar, det är ju egentligen bara att äta. Men för mig är det inte så enkelt...
Vi åkte och handlade på coop forum (de hade drickgröt! JA! Jag har letat överallt efter den) och sedan tog vi en sväng in på IKEA för att äta middag. De hade nya rätter på sin matsedel och jag var mycket nyfiken på deras quinoasallad med små miniatyr"kött"bullar. Det var faktiskt riktigt gott, jag har inte uppskattat quinoa förut men nu tror jag faktiskt att jag ska ge det en chans till.
Nu måste jag ta itu med meddelandet från min kompis. Det ser jag inte fram emot.
tisdag 18 augusti 2009
80 (Cypern)
17 augusti (måndag)
Hemresan gick snabbt och smidigt. Vi tog bussen in till Larnaka vid tiotiden på morgonen, planet gick vid ett och vi var hemma i Oskarshamn vid åttatiden på kvällen. Självklart var det en ansträngande dag, fylld med äcklig vegetarisk mat (brödbullar igen!), men den var inte krångligare än att jag orkade med att handskas med den.
Hemresan gick snabbt och smidigt. Vi tog bussen in till Larnaka vid tiotiden på morgonen, planet gick vid ett och vi var hemma i Oskarshamn vid åttatiden på kvällen. Självklart var det en ansträngande dag, fylld med äcklig vegetarisk mat (brödbullar igen!), men den var inte krångligare än att jag orkade med att handskas med den.
Väl hemma hade mormor lagat till en lätt måltid bestående av potatissallad och bröd. Efter att jag tagit till mig får jag den underbara kommentaren:
"Var är mitt barnbarn? Jag ser henne inte bakom berget av mat!"
Min låtsasmorfar är SÅ rolig ibland...
79 (Cypern)
16 augusti (söndag)
Det känns sorgligt och egendomligt att det redan är lördag och snart slut på semestern. En del av mig säger "var det inte värre än så här?" Jag hade förväntat mig att få kämpa, och det har jag också gjort, men jag har också lyckats ta det lugnt och lapat sol, vilket jag bara hoppades på att kunna göra.
Badade i havet idag och såg till att pappa tog en hel bunt med bilder så att ingen ska kunna kalla mig för lögnare när jag skryter om det. Jag har inte badat i ett hav på MÅNGA år, inte ens i Östersjön som ligger några få meter från mitt hus där hemma. Min officiella ursäkt är att det är för kallt, men visst har det väldigt mycket att göra med att jag måste visa upp mig utan mycket mer än underkläder att gömma mig bakom.
Det slog mig hur många olika kroppar som jag såg passera när jag var där, och hur många av dem som jag ansåg vara smala även fast jag själv skulle ha känt mig som en elefant om jag hade vägt lika mycket. Min åsikt om mig själv och om andra glider isär, de går inte ihop. Jag försöker vara opartisk när jag jämför men till slut dömer jag ändå ut mig själv till förmån för motparten, oavsett hur hon ser ut. Dessa människor på stranden var ju inte bättre eller sämre männsikor än mig, oavsett om de vägde tio kilo mer eller mindre. Jag tror det var nyttigt för mig att komma till den slutsatsen.
Min lillebror som alltid är lite socialare än jag någonsin kommer bli, hade hittat ett par kompisar som jag lärde känna också. De kom från Halmstad och har varit på samma hotell tre gånger, så bra trivs de där. Efter maten möttes vi för att se på uppträdandet på kvällen som ikväll var riktigt bra. Det var en Celebrationshow som firade att resebolaget TUI (det tyska namnet på fritidsresor) fyllde fyrtio år och de unga reseledarna hade lärt sig ett antal olika danser som de visade upp. När showen var över satte vi oss i baren och stannade där i flera timmar, pratade och drack drinkar tills de stängde och de sista servitörerna ville gå hem. För en gångs skull kände jag mig inte utanför, jag kände mig accepterad på lika villkor och på samma grunder som min bror. Även fast jag drack alkoholfritt och var allmänt tråkig skrattades det åt mina skämt och de var otroligt lätta att prata med. Är det så här det känns att umgås med vänner på ett otvunget sätt? Jag var inte den som ansvarade för att samtalet inte dog ut, istället pratade jag när jag kände för det och teg när jag lyssnade. Det var skönt att inte behöva jämföra mig under hela samtalet eller hata mig själv för att jag inte är bättre på att roa de jag pratar med. De anade nog inte hur stor inverkan samtalet hade på mig...
Det känns sorgligt och egendomligt att det redan är lördag och snart slut på semestern. En del av mig säger "var det inte värre än så här?" Jag hade förväntat mig att få kämpa, och det har jag också gjort, men jag har också lyckats ta det lugnt och lapat sol, vilket jag bara hoppades på att kunna göra.
Badade i havet idag och såg till att pappa tog en hel bunt med bilder så att ingen ska kunna kalla mig för lögnare när jag skryter om det. Jag har inte badat i ett hav på MÅNGA år, inte ens i Östersjön som ligger några få meter från mitt hus där hemma. Min officiella ursäkt är att det är för kallt, men visst har det väldigt mycket att göra med att jag måste visa upp mig utan mycket mer än underkläder att gömma mig bakom.
Det slog mig hur många olika kroppar som jag såg passera när jag var där, och hur många av dem som jag ansåg vara smala även fast jag själv skulle ha känt mig som en elefant om jag hade vägt lika mycket. Min åsikt om mig själv och om andra glider isär, de går inte ihop. Jag försöker vara opartisk när jag jämför men till slut dömer jag ändå ut mig själv till förmån för motparten, oavsett hur hon ser ut. Dessa människor på stranden var ju inte bättre eller sämre männsikor än mig, oavsett om de vägde tio kilo mer eller mindre. Jag tror det var nyttigt för mig att komma till den slutsatsen.
Min lillebror som alltid är lite socialare än jag någonsin kommer bli, hade hittat ett par kompisar som jag lärde känna också. De kom från Halmstad och har varit på samma hotell tre gånger, så bra trivs de där. Efter maten möttes vi för att se på uppträdandet på kvällen som ikväll var riktigt bra. Det var en Celebrationshow som firade att resebolaget TUI (det tyska namnet på fritidsresor) fyllde fyrtio år och de unga reseledarna hade lärt sig ett antal olika danser som de visade upp. När showen var över satte vi oss i baren och stannade där i flera timmar, pratade och drack drinkar tills de stängde och de sista servitörerna ville gå hem. För en gångs skull kände jag mig inte utanför, jag kände mig accepterad på lika villkor och på samma grunder som min bror. Även fast jag drack alkoholfritt och var allmänt tråkig skrattades det åt mina skämt och de var otroligt lätta att prata med. Är det så här det känns att umgås med vänner på ett otvunget sätt? Jag var inte den som ansvarade för att samtalet inte dog ut, istället pratade jag när jag kände för det och teg när jag lyssnade. Det var skönt att inte behöva jämföra mig under hela samtalet eller hata mig själv för att jag inte är bättre på att roa de jag pratar med. De anade nog inte hur stor inverkan samtalet hade på mig...
78 (Cypern)
15 augusti (lördag)
jag kan inte förstå vart tiden tar vägen, idag är det redan lördag! Visserligen tycker jag ofta att förmiddagen är ganska seg och tar lång tid, men att tänka sig att jag redan varit här i fem dagar är en omöjlighet!
Ikväll var temat italienskt på buffén och pappa och jag utnämnde den enhälligt till den bästa hittills. Jag åt pasta med alfredosås och mådde nästan bra, i alla fall tills jag åt en lite för stor portion efterrätt och började oroa mig över kaloriinnehållet i chokladtårtan.
Nu mår jag inte alls lika bra. Att tänka tillbaka på alla drinkar jag druckigt (san fransisco, floater OCH pina colada - alla alkoholfria) och maten jag ätit gör mig alldeles matt. Visst märker jag att det tar på krafterna att vara här, värmen gör allting mycket tyngre än normalt, men det betyder ju inte att jag kan äta hur mycket som helst utan att tänka på konsekvenserna! Vad gör jag om jag kommer hem och inte drar ner på kalorierna igen? Jag kommer rulla fram!
Jag spräckte nollan ikväll. Cypern blev inte helt fri från kräkningar. Men jag klarade mig längre än jag vågade hoppas på. Nu måste jag bara se till att jag inte fortsätter.
jag kan inte förstå vart tiden tar vägen, idag är det redan lördag! Visserligen tycker jag ofta att förmiddagen är ganska seg och tar lång tid, men att tänka sig att jag redan varit här i fem dagar är en omöjlighet!
Ikväll var temat italienskt på buffén och pappa och jag utnämnde den enhälligt till den bästa hittills. Jag åt pasta med alfredosås och mådde nästan bra, i alla fall tills jag åt en lite för stor portion efterrätt och började oroa mig över kaloriinnehållet i chokladtårtan.
Nu mår jag inte alls lika bra. Att tänka tillbaka på alla drinkar jag druckigt (san fransisco, floater OCH pina colada - alla alkoholfria) och maten jag ätit gör mig alldeles matt. Visst märker jag att det tar på krafterna att vara här, värmen gör allting mycket tyngre än normalt, men det betyder ju inte att jag kan äta hur mycket som helst utan att tänka på konsekvenserna! Vad gör jag om jag kommer hem och inte drar ner på kalorierna igen? Jag kommer rulla fram!
Jag spräckte nollan ikväll. Cypern blev inte helt fri från kräkningar. Men jag klarade mig längre än jag vågade hoppas på. Nu måste jag bara se till att jag inte fortsätter.
77 (Cypern)
14 augusti (fredag)
I all inclusiveerbjudandet på hotellet erbjöds ett besök på deras a la carte restaurang så vi valde att utnyttja det erbjudandet ikväll. Vi hade inga direkta förhoppningar - om sanningen ska fram hade vi redan planerat in att gå till buffén efteråt för att komplettera måltiden med de delar som saknades - utan gick mest dit för att det vi ville utnyttja erbjudandet. Vi fick var sin meny och det visade sig att det skulle bli hela fyra måltider kvällen till ära - utan att räkna ouzon som var startskottet på kvällen! Först fick vi välja förrätt. Mina föräldrar valde en avokado och räkcoctail, min bror, som hatar allt vad sallad står för, valde en sallad (?) och jag kunde inte slita ögonen från halloumin på menyn, jag skulle få min favoriträtt till förrätt! Kvällen kunde inte bli bättre! Medan vi väntade på maten sprang jag tillbaka till hotellet för att hämta kameran, vi var ju tvungna att föreviga kvällen som nu tedde sig ganska lovande...
Halloumin var underbart god! Jag åt inte hela rätten eftersom jag visste att jag hade tre andra rätter att ta mig igenom också, men själva halloumin slank ner. Jag skänkte skinkan på tallriken till min bror som bara petade i sin sallad. Varför han valde den visste han inte själv... Andra rätten var ett svårt val mellan en lockande svampsoppa eller tomatsoppan jag slutligen valde. Den var himmelsk, liksom svampsoppan visade sig vara (tur att familjen låter en smaka när man ber länge nog). Brödet man fick till var samma bröd som man fick till frukostbuffén, inget speciellt. Min lillebror åt min brödbulle. Efter det var det dags för huvudrätt. Jag var krånglig och bad om en vegetarisk måltid även fast det inte fanns på menyn och de trollade fram en pastarätt med grönsaker som var... okej. Om jag ätit den någon annanstans hade jag nog varit nöjdare, men nu hade jag ju skyhöga förväntningar efter första och andra rätten och pastan var ganska menlös. Pappa tyckte dock att hans köttbit var det godaste lamm han ätit ("de hade fått bort "lammsmaken" sa han och menade det nog som en komplimang) och mamma och lillebror lovordade sin lax och skrapade tallrikarna rena.
Till efterrätt valde jag dumt nog äppelpaj, även fast jag faktiskt inte tycker det är särskilt gott (okej, jag vet, jag gjorde precis som min lillebror, men jag gillar pajskalet! Inte äpplena, de blir så...slemmiga). Den smakade äppelpaj. Jag åt vaniljglassen. Men jag blev helt klart positivt överraskad av standarden på måltiden och jag behövde inte ta den där extrasvängen in till buffén, jag var mer än nöjd med maten som det var.
Vi har reagerat över hur mycket personalen på hotellet jobbar. Samma personer som man träffar på frukostbuffén passar upp på en i baren på kvällen, och alla tider däremellan. Och nästa dag är de där igen! Här pratar vi inte åttatimmarspass fem dagar i veckan, snarare fjortontimmarspass sju av sju dagar! Vi fick det förklarat för oss att många av dem som arbetade där var unga människor (i min ålder) som jobbade ett halvår, och då konstant, och sedan var lediga i ett halvår. De flesta var från Ungern, det fanns inte många greker bland alla servitörerna, och språkkunskaperna var mycket bra, det talades både tyska, engelska och ryska! Jag blev verkligen jätteimponerad av deras professionalitet och vänliga sätt, och kände mig både väldigt ompysslad och mycket efter i utvecklingen (de var ju yngre än mig och arbetade så hårt! Borde inte jag också göra det?)
Drack en mickey mouse på kvällen och spelade vändåtta på barbalkongen, där vi spenderade ett par timmar istället för att sitta och uggla på hotellrummet. Men jag är rätt tråkig och stället vimlade inte precis av ungdomar (förutom personalen) så vi drog oss ändå tillbaka vid elvatiden. jag läste ut min bok - Cirkusdirektörens dotter av Jostein Gaarder, väldigt udda, och laddade sedan mina batterier inför morgondagen, en ny dag fylld av sol och måltider.
I all inclusiveerbjudandet på hotellet erbjöds ett besök på deras a la carte restaurang så vi valde att utnyttja det erbjudandet ikväll. Vi hade inga direkta förhoppningar - om sanningen ska fram hade vi redan planerat in att gå till buffén efteråt för att komplettera måltiden med de delar som saknades - utan gick mest dit för att det vi ville utnyttja erbjudandet. Vi fick var sin meny och det visade sig att det skulle bli hela fyra måltider kvällen till ära - utan att räkna ouzon som var startskottet på kvällen! Först fick vi välja förrätt. Mina föräldrar valde en avokado och räkcoctail, min bror, som hatar allt vad sallad står för, valde en sallad (?) och jag kunde inte slita ögonen från halloumin på menyn, jag skulle få min favoriträtt till förrätt! Kvällen kunde inte bli bättre! Medan vi väntade på maten sprang jag tillbaka till hotellet för att hämta kameran, vi var ju tvungna att föreviga kvällen som nu tedde sig ganska lovande...
Halloumin var underbart god! Jag åt inte hela rätten eftersom jag visste att jag hade tre andra rätter att ta mig igenom också, men själva halloumin slank ner. Jag skänkte skinkan på tallriken till min bror som bara petade i sin sallad. Varför han valde den visste han inte själv... Andra rätten var ett svårt val mellan en lockande svampsoppa eller tomatsoppan jag slutligen valde. Den var himmelsk, liksom svampsoppan visade sig vara (tur att familjen låter en smaka när man ber länge nog). Brödet man fick till var samma bröd som man fick till frukostbuffén, inget speciellt. Min lillebror åt min brödbulle. Efter det var det dags för huvudrätt. Jag var krånglig och bad om en vegetarisk måltid även fast det inte fanns på menyn och de trollade fram en pastarätt med grönsaker som var... okej. Om jag ätit den någon annanstans hade jag nog varit nöjdare, men nu hade jag ju skyhöga förväntningar efter första och andra rätten och pastan var ganska menlös. Pappa tyckte dock att hans köttbit var det godaste lamm han ätit ("de hade fått bort "lammsmaken" sa han och menade det nog som en komplimang) och mamma och lillebror lovordade sin lax och skrapade tallrikarna rena.
Till efterrätt valde jag dumt nog äppelpaj, även fast jag faktiskt inte tycker det är särskilt gott (okej, jag vet, jag gjorde precis som min lillebror, men jag gillar pajskalet! Inte äpplena, de blir så...slemmiga). Den smakade äppelpaj. Jag åt vaniljglassen. Men jag blev helt klart positivt överraskad av standarden på måltiden och jag behövde inte ta den där extrasvängen in till buffén, jag var mer än nöjd med maten som det var.
Vi har reagerat över hur mycket personalen på hotellet jobbar. Samma personer som man träffar på frukostbuffén passar upp på en i baren på kvällen, och alla tider däremellan. Och nästa dag är de där igen! Här pratar vi inte åttatimmarspass fem dagar i veckan, snarare fjortontimmarspass sju av sju dagar! Vi fick det förklarat för oss att många av dem som arbetade där var unga människor (i min ålder) som jobbade ett halvår, och då konstant, och sedan var lediga i ett halvår. De flesta var från Ungern, det fanns inte många greker bland alla servitörerna, och språkkunskaperna var mycket bra, det talades både tyska, engelska och ryska! Jag blev verkligen jätteimponerad av deras professionalitet och vänliga sätt, och kände mig både väldigt ompysslad och mycket efter i utvecklingen (de var ju yngre än mig och arbetade så hårt! Borde inte jag också göra det?)
Drack en mickey mouse på kvällen och spelade vändåtta på barbalkongen, där vi spenderade ett par timmar istället för att sitta och uggla på hotellrummet. Men jag är rätt tråkig och stället vimlade inte precis av ungdomar (förutom personalen) så vi drog oss ändå tillbaka vid elvatiden. jag läste ut min bok - Cirkusdirektörens dotter av Jostein Gaarder, väldigt udda, och laddade sedan mina batterier inför morgondagen, en ny dag fylld av sol och måltider.
76 (Cypern)
13 augusti (torsdag)
Spelade biljard med min lillebror. Han vann. Biljard är inte min grej.
Kvällen erbjöd en grekisk buffé där man bland annat kunde hitta moussaka och tzatsiki. Jag tog en stor portion av en sallad som jag trodde innehöll krutonger men när jag tittade närmare såg det ut som något skumt kött och jag sköt det skrämt åt sidan utan att ens smaka. Då snodde pappa åt sig en bit och sa efter lite eftertanke: "det här gnisslar som halloumi gör". Och se, det var helt korrekt, det var en halloumisallad! Jag blev överlycklig, jag älskar halloumi, och jag hade nästan ratat maträtten utan att ens smaka! Det gjorde min kväll lite gladare ^^
Vid halv tiotiden kunde man, om man ville, sätta sig vid den lilla amfiteatern hotellet hade för att titta på en grekisk dansshow. Mannen i gruppen hade någon gång slagit världsrekord i att balansera glas på huvudet och demonstrerade detta med att stapla femton (15!) glas ovanpå varandra och gå omkring med stapeln på huvudet. Men när han senare började gå upp och dra upp männsikor ur publiken för att dansa med dem på scenen fick jag onda aningar. När han tog tag i min hand reste jag mig upp och sprang åt andra hållet *rodnar* Vadå, jag VILLE inte upp på scenen! På grund av detta missade jag andra halvan av showen, men sånt händer...
75 (Cypern)
12 augusti (onsdag)
En dag att lägga till samlingen, vardagen har redan börjat forma sig till någon slags rutin. Vi gick upp och åt frukost vid niotiden, idag blev det samma frukost som igår plus en liten croissant som jag tänker lämna plats för i min kaloribank. Sedan tog vi våra handdukar och planterade oss vid poolen, vi hade tur och hittade ett par tomma stolar att ockupera. Det blev kort därefter ett premiärdopp i poolen i min nya baddräkt. Otäckt men nyttigt.
Ja, jag har (o)frivilligt visat upp mig själv i baddräkt vid en pool på Cypern. Om någon sagt det till mig för ett år sedan hade jag skrattat ut dem. Och dött. Det var när det kommer till kritan inte så farligt som jag utmålat det, men inte långt därifrån. Känslan av att alla stirrade och ryggade undan för mig fanns kvar, men den blev svagare och svagade ju längre tiden gick. Tog mitt mellanmål i poolbaren - en alkoholfri drink som hette Cinderella som bestod av en blandning av ananas- och apelsinjuice och lite hemliga ingredienser. Till det en nektarin.
Efter en hel del tid i poolen drog vi oss tillbaka till rummet för att göra oss iordning innan lunchen. Idag hittade jag vegetariska vårrullar på bordet, vilka blev en ganska bra måltid med sallad och frukt. Men hur många vårrullar är en portion? Jag hoppas att det inte blev för många...
Eftermiddagen var stekhet och till och med jag, som annars skryter vitt och brett om hur jag ALDRIG blir för varm, var tvungen att retirera in i vårt svala rum. Tyvärr är det något problem med vår airconditioning och hela rummet luktar unket... Vi gick bort till affärerna igen för att inhandla ett chokladägg till moi, de hade cadbury's creme eggs! De är något av det godaste jag vet. Planerar att äta upp det ikväll istället för en anständig kvällsmat.
Till mellanmål blev det en floater på balkongen, en gammal amerikansk klassiker bestående av cola light och vaniljglass.
Efter dusch och uppfräshning gick vi sedan på "internationell" buffé och för mig betydde det pasta i tomatsås och lasagne. Min lillebror har ätit samma sak två dagar i rad, fyra måltider i följd - en stor tallrik pommes och det kött som erbjuds. Inte ett salladsblad i sikte! Det är så skönt att se att någon som är så smal som han äter så mycket. Men så tränar han ju en del också, idag spenderade han en timma på gymmet här på hotellet.
En dag att lägga till samlingen, vardagen har redan börjat forma sig till någon slags rutin. Vi gick upp och åt frukost vid niotiden, idag blev det samma frukost som igår plus en liten croissant som jag tänker lämna plats för i min kaloribank. Sedan tog vi våra handdukar och planterade oss vid poolen, vi hade tur och hittade ett par tomma stolar att ockupera. Det blev kort därefter ett premiärdopp i poolen i min nya baddräkt. Otäckt men nyttigt.
Ja, jag har (o)frivilligt visat upp mig själv i baddräkt vid en pool på Cypern. Om någon sagt det till mig för ett år sedan hade jag skrattat ut dem. Och dött. Det var när det kommer till kritan inte så farligt som jag utmålat det, men inte långt därifrån. Känslan av att alla stirrade och ryggade undan för mig fanns kvar, men den blev svagare och svagade ju längre tiden gick. Tog mitt mellanmål i poolbaren - en alkoholfri drink som hette Cinderella som bestod av en blandning av ananas- och apelsinjuice och lite hemliga ingredienser. Till det en nektarin.
Efter en hel del tid i poolen drog vi oss tillbaka till rummet för att göra oss iordning innan lunchen. Idag hittade jag vegetariska vårrullar på bordet, vilka blev en ganska bra måltid med sallad och frukt. Men hur många vårrullar är en portion? Jag hoppas att det inte blev för många...
Eftermiddagen var stekhet och till och med jag, som annars skryter vitt och brett om hur jag ALDRIG blir för varm, var tvungen att retirera in i vårt svala rum. Tyvärr är det något problem med vår airconditioning och hela rummet luktar unket... Vi gick bort till affärerna igen för att inhandla ett chokladägg till moi, de hade cadbury's creme eggs! De är något av det godaste jag vet. Planerar att äta upp det ikväll istället för en anständig kvällsmat.
Till mellanmål blev det en floater på balkongen, en gammal amerikansk klassiker bestående av cola light och vaniljglass.
Efter dusch och uppfräshning gick vi sedan på "internationell" buffé och för mig betydde det pasta i tomatsås och lasagne. Min lillebror har ätit samma sak två dagar i rad, fyra måltider i följd - en stor tallrik pommes och det kött som erbjuds. Inte ett salladsblad i sikte! Det är så skönt att se att någon som är så smal som han äter så mycket. Men så tränar han ju en del också, idag spenderade han en timma på gymmet här på hotellet.
74 (Cypern)
11 augusti (tisdag)
Idag såg vi till att utforska hotellet. Det är väldigt stort med flera pooler, tre barer och två restauranger. Eftersom vi är all inclusivegäster kommer vi att spendera om inte all så en väldigt stor del av våran tid på hotellet och jag hoppas att det inte kommer bli ett problem. Det känns inte som det i nuläget, servicen har än så länge varit bra och vårt rum är helt okej, men vi vet ju inte än om vi känner likadant om en vecka. Måltiderna var både höjdpunkter och fruktansvärt jobbiga. Vid nio vankades frukost och frukostbuffén saknade inget utom gröt så min vanliga, relativt säkra frukost åkte ju genast ut genom fönstret.Men jag hade inte räknat med någonting annat och det blev yogurt, flingor och macka istället. Hittills allt väl. Förmiddagsfikat blev apelsinjuice och en apelsin jag tiggde till mig i en av barerna (de var egentligen bara till för drinkarna men jag log sött och fick en ändå) vilket inte är idealiskt men helt okej. Lunchbuffén var exemplarisk. Det fanns ALLT! Man fick gå runt till sex olika "öar", två med varmrätter, två med sallader, två med efterrätter och sedan ett hörn med bröd och ett med grillat och plocka åt sig precis det man kände för (som är kotym för de flesta bufférestauranger). Där fanns pommes, spagetti med tomatsås, kött och fisk, chicken nuggets och bläckfisk bland varmrätterna, något för alla helt enkelt. Tog det säkra före det osäkra och det blev en salladslunch och sedan en timmas sömn då jag höll på att krevera av ångest (tacka vet jag ångestdämpande). Hoppas på att det bara var de nya intrycken som spökade, jag vill inte må så här dåligt efter varje måltid.
Eftermiddagen gick bättre. Jag tog mitt premiärdopp i havet i bara bikini! Är så stolt över mig själv, jag vågade visa mig utan kläder och ingen skrattade eller såg ut som att de äcklades av att vara i närheten av mig. Gick dock upp snabbt, stod inte ut så länge i det, i mitt tycke, kalla vattnet (ca 25 grader) eller med mina egna funderingar.
Hade planerat in en milkshake till mellanmål men den var inte särskilt god och det kändes onödigt att få i sig kalorier från något som inte tilltalar en så jag åt en frukt till. Den är helt underbart god här eftersom den är helt färsk. Tog sedan en sväng till affärerna på området vilka var något försvenskade med Ahlgrens bilar och fiskbullar (!). Det fanns grekiska varor också, så det jämnade väl ut sig. Köpte en kortlek och en solfjäder.
Middagen var en orientalisk buffé och efter att ha klätt upp mig och provat det nya sminket(kände mig som ett barn på julafton med min sminklåda) gick vi dit. Åt indiska samosas med currysmak, stekt ris, sallad och efterrätt. Dessutom en brödbulle då jag antog att jag inte skulle komma att äta kvällsmat senare på kvällen. Sedan satt vi i baren någon timma, smakade på mammas pina colada och mådde ganska bra, även om måltiden malde lite i bakhuvudet. Efter det gick vi tillbaka till hotellrummet där vi spelade poker innan vi somnade vid elvatiden.
Idag såg vi till att utforska hotellet. Det är väldigt stort med flera pooler, tre barer och två restauranger. Eftersom vi är all inclusivegäster kommer vi att spendera om inte all så en väldigt stor del av våran tid på hotellet och jag hoppas att det inte kommer bli ett problem. Det känns inte som det i nuläget, servicen har än så länge varit bra och vårt rum är helt okej, men vi vet ju inte än om vi känner likadant om en vecka. Måltiderna var både höjdpunkter och fruktansvärt jobbiga. Vid nio vankades frukost och frukostbuffén saknade inget utom gröt så min vanliga, relativt säkra frukost åkte ju genast ut genom fönstret.Men jag hade inte räknat med någonting annat och det blev yogurt, flingor och macka istället. Hittills allt väl. Förmiddagsfikat blev apelsinjuice och en apelsin jag tiggde till mig i en av barerna (de var egentligen bara till för drinkarna men jag log sött och fick en ändå) vilket inte är idealiskt men helt okej. Lunchbuffén var exemplarisk. Det fanns ALLT! Man fick gå runt till sex olika "öar", två med varmrätter, två med sallader, två med efterrätter och sedan ett hörn med bröd och ett med grillat och plocka åt sig precis det man kände för (som är kotym för de flesta bufférestauranger). Där fanns pommes, spagetti med tomatsås, kött och fisk, chicken nuggets och bläckfisk bland varmrätterna, något för alla helt enkelt. Tog det säkra före det osäkra och det blev en salladslunch och sedan en timmas sömn då jag höll på att krevera av ångest (tacka vet jag ångestdämpande). Hoppas på att det bara var de nya intrycken som spökade, jag vill inte må så här dåligt efter varje måltid.
Eftermiddagen gick bättre. Jag tog mitt premiärdopp i havet i bara bikini! Är så stolt över mig själv, jag vågade visa mig utan kläder och ingen skrattade eller såg ut som att de äcklades av att vara i närheten av mig. Gick dock upp snabbt, stod inte ut så länge i det, i mitt tycke, kalla vattnet (ca 25 grader) eller med mina egna funderingar.
Hade planerat in en milkshake till mellanmål men den var inte särskilt god och det kändes onödigt att få i sig kalorier från något som inte tilltalar en så jag åt en frukt till. Den är helt underbart god här eftersom den är helt färsk. Tog sedan en sväng till affärerna på området vilka var något försvenskade med Ahlgrens bilar och fiskbullar (!). Det fanns grekiska varor också, så det jämnade väl ut sig. Köpte en kortlek och en solfjäder.
Middagen var en orientalisk buffé och efter att ha klätt upp mig och provat det nya sminket(kände mig som ett barn på julafton med min sminklåda) gick vi dit. Åt indiska samosas med currysmak, stekt ris, sallad och efterrätt. Dessutom en brödbulle då jag antog att jag inte skulle komma att äta kvällsmat senare på kvällen. Sedan satt vi i baren någon timma, smakade på mammas pina colada och mådde ganska bra, även om måltiden malde lite i bakhuvudet. Efter det gick vi tillbaka till hotellrummet där vi spelade poker innan vi somnade vid elvatiden.
73 (Cypern)
Eftersom mitt internet inte följde med mig till Cypern skrev jag heller ingenting på den här bloggen under veckan, det längsta uppehåll jag gjort i mitt dagboksskrivande sedan jag började i början av juni. Däremot skrev jag ner en del anteckningar på det vanliga, gammaldagsa viset (med PENNA! på PAPPER!) som jag nu i efterhand tänkte att jag kunde föra in här, mest för att de inte ska ha skrivits ner i onödan. Det är ju ändå mina tankar, bara inte återspeglade dess rätta dag.
***
10 augusti (måndag)
Flygresan tog sin lilla tid. I och för sig gick det relativt smidigt, planet var i tid och vi hittade rätt på en gång men oj, vad drygt det var! Jag kände mig inte alls upplagt för att dra ut på resa, jag ville bara hem och gräva ner mig i min trygga rutin. Allt skulle ju omkullkastas nu, hur skulle jag hantera det? Hur KOMMER jag hantera det?
Dagen började med att vi fick besök av mormor som ska se till hunden och huset när vi är borta. Jag försökte få till frukosten men fegade ur i sista stund - nu när jag ska äta i en hel vecka vågade jag inte få i mig några extrakalorier - inte ens i form av gröt och smörgås. Jag intalar mig själv att det är okej ändå och vägrar lyssna på den hälsosamma sidan av mig (jodå, den finns där!) som säger att jag BEHÖVER en stadig frukost oavsett vad jag äter sedan.
Vi åkte iväg mot Växjö vid tolvtiden och när vi var där hoppade vi in på McDonalds för att äta lunch. Även fast jag åt en säker måltid bestående av en sallad bröd och ett par av mammas pommes gick ångesten inte att dämpa. Jag kände mig äcklig, uppblåst och smutsig. Det här kommer bli en lång vecka...
på flyget såg jag filmen som erbjöds - Allt flyter. Den var helt okej som tidsfördriv men inte mer än så - 2.5/5. Min vegetariska måltid var inget att hänga i julgranen - potatis, spenat och vita bönor. Det slutade med att jag åt två brödbullar och min lillebrors efterrätt (då jag som vegetarian inte fick något annat än konserverad frukt). Sedan fick jag naturligtvis ångest över det (jag BORDE ju inte äta efterrätter! Det gillar jag ju!Och TVÅ brödbullar! Vad tänkte jag med?) jag vägrade dock att gå på toaletten och göra mig av med det. Flygplanstoaletter passar inte så bra för det ändamålet fast ibland har nöden ingen lag...
Vi landade efter tre och en halv timma och möttes av Larnaka by night. 28 grader klockan 23.00 . Det var magiskt. En timmas bussfärd senare var vi framme vid Atlantica Sungarden och efter en nattmacka (som jag tyst petade bort skinkan från) kollapsade vi i våra sängar och somnade nästan omedelbart.
***
10 augusti (måndag)
Flygresan tog sin lilla tid. I och för sig gick det relativt smidigt, planet var i tid och vi hittade rätt på en gång men oj, vad drygt det var! Jag kände mig inte alls upplagt för att dra ut på resa, jag ville bara hem och gräva ner mig i min trygga rutin. Allt skulle ju omkullkastas nu, hur skulle jag hantera det? Hur KOMMER jag hantera det?
Dagen började med att vi fick besök av mormor som ska se till hunden och huset när vi är borta. Jag försökte få till frukosten men fegade ur i sista stund - nu när jag ska äta i en hel vecka vågade jag inte få i mig några extrakalorier - inte ens i form av gröt och smörgås. Jag intalar mig själv att det är okej ändå och vägrar lyssna på den hälsosamma sidan av mig (jodå, den finns där!) som säger att jag BEHÖVER en stadig frukost oavsett vad jag äter sedan.
Vi åkte iväg mot Växjö vid tolvtiden och när vi var där hoppade vi in på McDonalds för att äta lunch. Även fast jag åt en säker måltid bestående av en sallad bröd och ett par av mammas pommes gick ångesten inte att dämpa. Jag kände mig äcklig, uppblåst och smutsig. Det här kommer bli en lång vecka...
på flyget såg jag filmen som erbjöds - Allt flyter. Den var helt okej som tidsfördriv men inte mer än så - 2.5/5. Min vegetariska måltid var inget att hänga i julgranen - potatis, spenat och vita bönor. Det slutade med att jag åt två brödbullar och min lillebrors efterrätt (då jag som vegetarian inte fick något annat än konserverad frukt). Sedan fick jag naturligtvis ångest över det (jag BORDE ju inte äta efterrätter! Det gillar jag ju!Och TVÅ brödbullar! Vad tänkte jag med?) jag vägrade dock att gå på toaletten och göra mig av med det. Flygplanstoaletter passar inte så bra för det ändamålet fast ibland har nöden ingen lag...
Vi landade efter tre och en halv timma och möttes av Larnaka by night. 28 grader klockan 23.00 . Det var magiskt. En timmas bussfärd senare var vi framme vid Atlantica Sungarden och efter en nattmacka (som jag tyst petade bort skinkan från) kollapsade vi i våra sängar och somnade nästan omedelbart.
72
dagen har varit lång och motig. Istället för att följa den friska vägen fullt ut såsom jag har försökt att göra i ett antal veckor så gick jag med ätstörningen ikväll, "tyvärr" inte utan konsekvenser.
jag blir så trött på mig själv! Varför vågar jag inte prova på livet som en fullt fungerande, frisk människa? Varför tillåter jag inte mig själv att må bra? Istället gör jag precis det som skadar mig mest, som sårar alla som tror på mig och som jag i slutänden kommer få betala dyrt för.
Mina föräldrar blev jättearga och fruktansvärt "besvikna". De säger att det är svårt för dem att lita på mig när jag gång efter annan ljuger dem rakt upp i ansiktet och säger en sak när jag egentligen gör något annat. Jag förstår deras känslor och hatar mig själv för att det är sant. Jag önskar hett att jag var en bättre människa, en som inte ljuger för att skydda sig själv.
Jag åkte med pappa i bilen idag och han nämnde att jag såg bättre ut utan smink (en åsikt som han ofta uttrycker). Jag svarade att jag inte trodde honom varpå han replikerade:
"Ja JAG är ju inte den av oss som ljuger hela tiden"
Jag blev helt ställd. Jag menar, jag vet att det är sant, smärtsamt sanningsenligt, men jag försöker att inte tänka på mig själv som en lögnare. Jag försöker vara så ärlig mot mig själv och min omgivning som möjligt men det händer fortfarande att jag döljer saker, till och med för mig själv. Det är inte ett val jag har gjort att ljuga, och jag gör det inte för att det är roligt eller för att få ut något av det.
Det sårade mig verkligen att min pappa inte förstått det.
Vi hade ett jättebråk ikväll om det hela, vilket lämnade mig i ett upplösningstillstånd. Jag kan inte sluta tänka på rakbladen inne på min toalett och om hur jag måste straffa mig själv för att jag är så äcklig och misslyckad. Men jag vet ju att det är just det som min ätstörning vill och att ge vika för impulserna vore lika med att gå med ätstörningen.Igen.
Varför betyder det FORTFARANDE så mycket för mig att vara bäst på att vara ätstörd TROTS att jag vet att ingen annan vill det, att alla kämpar för att jag ska må bra?
jag blir så trött på mig själv! Varför vågar jag inte prova på livet som en fullt fungerande, frisk människa? Varför tillåter jag inte mig själv att må bra? Istället gör jag precis det som skadar mig mest, som sårar alla som tror på mig och som jag i slutänden kommer få betala dyrt för.
Mina föräldrar blev jättearga och fruktansvärt "besvikna". De säger att det är svårt för dem att lita på mig när jag gång efter annan ljuger dem rakt upp i ansiktet och säger en sak när jag egentligen gör något annat. Jag förstår deras känslor och hatar mig själv för att det är sant. Jag önskar hett att jag var en bättre människa, en som inte ljuger för att skydda sig själv.
Jag åkte med pappa i bilen idag och han nämnde att jag såg bättre ut utan smink (en åsikt som han ofta uttrycker). Jag svarade att jag inte trodde honom varpå han replikerade:
"Ja JAG är ju inte den av oss som ljuger hela tiden"
Jag blev helt ställd. Jag menar, jag vet att det är sant, smärtsamt sanningsenligt, men jag försöker att inte tänka på mig själv som en lögnare. Jag försöker vara så ärlig mot mig själv och min omgivning som möjligt men det händer fortfarande att jag döljer saker, till och med för mig själv. Det är inte ett val jag har gjort att ljuga, och jag gör det inte för att det är roligt eller för att få ut något av det.
Det sårade mig verkligen att min pappa inte förstått det.
Vi hade ett jättebråk ikväll om det hela, vilket lämnade mig i ett upplösningstillstånd. Jag kan inte sluta tänka på rakbladen inne på min toalett och om hur jag måste straffa mig själv för att jag är så äcklig och misslyckad. Men jag vet ju att det är just det som min ätstörning vill och att ge vika för impulserna vore lika med att gå med ätstörningen.Igen.
Varför betyder det FORTFARANDE så mycket för mig att vara bäst på att vara ätstörd TROTS att jag vet att ingen annan vill det, att alla kämpar för att jag ska må bra?
måndag 17 augusti 2009
71
Nu är jag hemma igen. Grekland var varmt, långsamt, ångestframkallande, prestationsångestframkallande och framför allt riktigt, riktigt underbart. Jag klarade att balansera på den sköra tråden av friskhet det mesta av tiden, med bara ett par dippar ner i anorexiträsket. Tankarna fanns där ofta, ofta, men det har ignorerats och kämpats som bara den, inte skulle min semester få förstöras av ätstörningsimpulser! Det blev i och för sig inte mycket till semester för mig, jag jobbade hårdare än jag gjort på länge, men solen och atmosfären hade ändå en positiv inverkan på mitt humör och min bestämdhet. Jag kan till och med titta på bilderna därifrån och inte se en val full av valkar prydd av bildäcksliknande ringar runt magen. Jag ser fortfarande inte en smal tjej, men det är i alla fall en klar förbättring.
Imorgon när jag samlat lite krafter blir det en sammanfattning av veckan på Cypern. Nu blir det bara ett kort inlägg, min inspiration räcker inte längre ikväll.
Förra måndagen när vi åkte var jag bara trött på allt. Jag orkade inte vara glad åt resan, bilandet tog evigheter och flyget ännu längre. Men så fort som jag klev ut på flygplatsen och andades in Grekland var det som att dimman skingrades inne i huvudet på mig. Det är ju DET HÄR man lever för! Att få komma ifrån vardagen, uppleva något nytt. Att få bli totalt ompysslad i ett par dagar utan att ha ett dugg dåligt samvete för det! (Okej, jag hade rätt rejält med dåliggt samvete, kände mig lat och ovärdig att få äta, men det ÄR ju inte så, jag VAR värd att få njuta av semestern, jag har ju faktiskt tjänat ihop den!). Dussintals drinkar, hundratals bilder och tusentals minuter på solstolen senare bar det av hemåt igen och jag har ännu inte fattat att jag lämnat Ayia Napa bakom mig. I huvudet planerar jag redan färden tillbaka.
Jag ville så förtvivlat gärna känna mig VACKER när jag var där. Jag gick runt och verkligen försökte se oberört fantastisk ut, med mycket tvivelaktiga resultat. För jag KÄNNER mig aldrig vacker, och jag KAN inte förstå hur andra skulle kunna tycka det. Mitt ego skulle behöva tydliga svar från många olika människor som bekräftar att jag ser okej ut för att jag ens ska kunna tillåta mig själv att acceptera DERAS intryck. Jag är inte vacker. Jag önskar att jag var den där tjejen som folk inte kan ta ögonen ifrån, men sanningen är den att jag bara är en i mängden. Varför det är så viktigt för mig att andra SER mig vet jag inte, men jag vet att det är det. Jag slutar aldrig att vara medveten om varenda rörelse jag gör och varje försök att vara till lags. Om jag får några uppskattande blickar märker jag dem inte, och jag är så rädd för att överskatta folks tankar om mig.
Allting är så komplicerat när man aldrig kan vara sig själv fullt ut. Men egentligen, finns det någon som är det?
Imorgon när jag samlat lite krafter blir det en sammanfattning av veckan på Cypern. Nu blir det bara ett kort inlägg, min inspiration räcker inte längre ikväll.
Förra måndagen när vi åkte var jag bara trött på allt. Jag orkade inte vara glad åt resan, bilandet tog evigheter och flyget ännu längre. Men så fort som jag klev ut på flygplatsen och andades in Grekland var det som att dimman skingrades inne i huvudet på mig. Det är ju DET HÄR man lever för! Att få komma ifrån vardagen, uppleva något nytt. Att få bli totalt ompysslad i ett par dagar utan att ha ett dugg dåligt samvete för det! (Okej, jag hade rätt rejält med dåliggt samvete, kände mig lat och ovärdig att få äta, men det ÄR ju inte så, jag VAR värd att få njuta av semestern, jag har ju faktiskt tjänat ihop den!). Dussintals drinkar, hundratals bilder och tusentals minuter på solstolen senare bar det av hemåt igen och jag har ännu inte fattat att jag lämnat Ayia Napa bakom mig. I huvudet planerar jag redan färden tillbaka.
Jag ville så förtvivlat gärna känna mig VACKER när jag var där. Jag gick runt och verkligen försökte se oberört fantastisk ut, med mycket tvivelaktiga resultat. För jag KÄNNER mig aldrig vacker, och jag KAN inte förstå hur andra skulle kunna tycka det. Mitt ego skulle behöva tydliga svar från många olika människor som bekräftar att jag ser okej ut för att jag ens ska kunna tillåta mig själv att acceptera DERAS intryck. Jag är inte vacker. Jag önskar att jag var den där tjejen som folk inte kan ta ögonen ifrån, men sanningen är den att jag bara är en i mängden. Varför det är så viktigt för mig att andra SER mig vet jag inte, men jag vet att det är det. Jag slutar aldrig att vara medveten om varenda rörelse jag gör och varje försök att vara till lags. Om jag får några uppskattande blickar märker jag dem inte, och jag är så rädd för att överskatta folks tankar om mig.
Allting är så komplicerat när man aldrig kan vara sig själv fullt ut. Men egentligen, finns det någon som är det?
måndag 10 augusti 2009
70
nu bär det snart av. Om bara ett par minuter åker vi mot Växjös flygplats för att hinna med flyget som går vid femtiden. Jag har kompromissat med mamma och pappa och har med mig åtta näringsdrycker, en per dag istället för tre. Det dämpar ångesten lite.
söndag 9 augusti 2009
69
Har nu förberett mig helt och fullt inför resan imorgon. Benen är rakade, ansiktet ansiktsmaskat, kroppen insmord och ögonbrynen plockade. Jag är så redo som jag kan vara. I alla fall fysiskt. Psykiskt har jag inte hängt med riktigt. Jag är rädd. Och då menar jag inte inför flygresan, även om katastroftankar tar upp en ansenlig del av min tid, utan inför alla blickar. Allas dömande tankar och funderingar. Att vara på en helt främmande plats med så många människor som jag oundvikligen kommer jämföra mig med och känna mig mindre än.
Men jag försöker vara positiv. En vecka av sol och bad kanske är vad jag behöver för att hitta tillbaka till den där livsgnistan som jag tycker mig sakna. Och det behöver inte vara svårare att få till måltiderna på Cypern än det är hemma, jag har ju samma mattider, och vet hur varje mål ska vara uppbyggt. Jag oroar mig nog i onödan. Och jag kommer säkert trivas bra.
Jag saknar min (ex)pojkvän något otroligt ikväll. Han visste alltid vad han skulle säga när jag behövde tröst eller någon som konstant påminde mig om att jag har ett värde. Hur mycket jag än gnällde försäkrade han mig outtröttligen om hur viktig jag var. Hur viktig jag är. Jag undrar om jag någonsin kommer få se honom igen.
Grillade pizza idag (ja, grillade!) och det blev helt ljuvligt gott (oj vad det tar emot att erkänna att jag tyckte om det! Men jag övar mig på att gå emot ALLA ätstörningstankar och handlingar). Annars har dagen mest gått åt till att packa och planera inför resan. Blev ett avsnitt Poirot med mamma och pappa ikväll, lite lagom söndagsmysigt så där.
Dagen har fungerat ganska så bra. Nu måste jag bara fortsätta på det här spåret och VÅGA göra allt det där jag inte tillåtit mig själv att göra på så länge. Att det ska vara så skrämmande...
Men jag försöker vara positiv. En vecka av sol och bad kanske är vad jag behöver för att hitta tillbaka till den där livsgnistan som jag tycker mig sakna. Och det behöver inte vara svårare att få till måltiderna på Cypern än det är hemma, jag har ju samma mattider, och vet hur varje mål ska vara uppbyggt. Jag oroar mig nog i onödan. Och jag kommer säkert trivas bra.
Jag saknar min (ex)pojkvän något otroligt ikväll. Han visste alltid vad han skulle säga när jag behövde tröst eller någon som konstant påminde mig om att jag har ett värde. Hur mycket jag än gnällde försäkrade han mig outtröttligen om hur viktig jag var. Hur viktig jag är. Jag undrar om jag någonsin kommer få se honom igen.
Grillade pizza idag (ja, grillade!) och det blev helt ljuvligt gott (oj vad det tar emot att erkänna att jag tyckte om det! Men jag övar mig på att gå emot ALLA ätstörningstankar och handlingar). Annars har dagen mest gått åt till att packa och planera inför resan. Blev ett avsnitt Poirot med mamma och pappa ikväll, lite lagom söndagsmysigt så där.
Dagen har fungerat ganska så bra. Nu måste jag bara fortsätta på det här spåret och VÅGA göra allt det där jag inte tillåtit mig själv att göra på så länge. Att det ska vara så skrämmande...
lördag 8 augusti 2009
68
Det har faktiskt känts aningen bättre idag, vilket är konstigt med tanke på att gårdagen var en dag full av mat och ångest. Dagen efter brukar då inte vara särskilt mycket bättre. Kanske är det för att jag började packa idag och kom i Cypernstämning, jag vet inte, men jag känner mig inte riktigt lika äcklig idag som jag gjorde igår. Däremot känner jag mig fortfarande väldigt osäker i mig själv och är livrädd för att visa upp mig NÄSTAN naken, i bara BIKINI, inför folk!
När jag frågade pappa idag om jag såg fet ut i en klänning jag provade (okej, dum fråga, men jag kände att jag var tvungen att få höra motsatsen) svarade han:
"tvärtom, men jag behöver i alla fall inte skämmas när jag visar mig ute med dig."
Tack för den.
Jag vet vad han menar. Han behöver inte känna att han är ute med någon som just blivit räddad från ett koncentrationsläger. Jag är inte längre ett skelett som vandrar omkring. Men mina öron hörde bara att han SKÄMDES för att visa sig ute med någon som jag. Jag är så äcklig att inte ens mina föräldrar vill ha med mig att göra >.< Dessutom är jag inte längre benig. Varken tanig eller skör. Inget av det som jag så länge levde för att vara.
Det gjorde ont.
Men jag kunde inte säga det till honom, det skulle bara gjort saken värre. De kan fortfarande inte förstå att jag inte VILL gå upp i vikt, fast jag till och med har etiketten "anorektisk" att visa upp för honom.
"Men du blir ju frisk när du är normalviktig, visst vill du bli frisk?"
Ja. Frisk vill jag bli. Men inte tyngre. Inte större.
Känns lite som att jag är en repig skiva. Jag går på repeat, upprepar mig konstant. Men det är väl lite så min hjärna fungerar, den spelar upp samma ord om och om igen. Ord som handlar om att jag måste "ta tillbaka kontrollen" och "visa folk att jag kan vara dicsiplinerad". Jag måste bli "mindre", "smalare", "spädare", "benigare", och sluta äta innan maten förstör det jag kämpat så hårt för att nå.
Men det är ätstörningen som talar, så därför försöker jag bara ignorera och kämpa vidare.
Om inte för min skull så för mina föräldrars. För min bror och för de få vänner som faktiskt bryr sig.
När jag frågade pappa idag om jag såg fet ut i en klänning jag provade (okej, dum fråga, men jag kände att jag var tvungen att få höra motsatsen) svarade han:
"tvärtom, men jag behöver i alla fall inte skämmas när jag visar mig ute med dig."
Tack för den.
Jag vet vad han menar. Han behöver inte känna att han är ute med någon som just blivit räddad från ett koncentrationsläger. Jag är inte längre ett skelett som vandrar omkring. Men mina öron hörde bara att han SKÄMDES för att visa sig ute med någon som jag. Jag är så äcklig att inte ens mina föräldrar vill ha med mig att göra >.< Dessutom är jag inte längre benig. Varken tanig eller skör. Inget av det som jag så länge levde för att vara.
Det gjorde ont.
Men jag kunde inte säga det till honom, det skulle bara gjort saken värre. De kan fortfarande inte förstå att jag inte VILL gå upp i vikt, fast jag till och med har etiketten "anorektisk" att visa upp för honom.
"Men du blir ju frisk när du är normalviktig, visst vill du bli frisk?"
Ja. Frisk vill jag bli. Men inte tyngre. Inte större.
Känns lite som att jag är en repig skiva. Jag går på repeat, upprepar mig konstant. Men det är väl lite så min hjärna fungerar, den spelar upp samma ord om och om igen. Ord som handlar om att jag måste "ta tillbaka kontrollen" och "visa folk att jag kan vara dicsiplinerad". Jag måste bli "mindre", "smalare", "spädare", "benigare", och sluta äta innan maten förstör det jag kämpat så hårt för att nå.
Men det är ätstörningen som talar, så därför försöker jag bara ignorera och kämpa vidare.
Om inte för min skull så för mina föräldrars. För min bror och för de få vänner som faktiskt bryr sig.
fredag 7 augusti 2009
67
Maten idag har gått relativt bra. Var till och med ganska så uppåt efter frukost, näringsdryck, mellanmål, näringsdryck och salladslunch, vilket inte är så vanligt. Familjen bestämde enhälligt att vi skulle åka ner till Kalmar och hämta upp mamma, vilket vi också gjorde. Var till och med noggrann nog att be om ett mellanmål. Gud, vad duktigt.
Kvällen har dock varit kämpigare. Jag åt godis. Igen. Att jag aldrig lär mig. Men det var gott och jag ville verkligen ha det. Oroar mig nu något fruktansvärt över min vikt. Den måste ha gått spikrakt uppåt. Och vad folk än säger så lyder ekvationen i mitt huvud:
mat+viktuppgång = misslyckande
Men jag har i alla fall behållt ALLT idag. Bra kämpat *klappar på ryggen*
Igår var mina föräldrars bröllopsdag. Vem fick påminna BÅDA två då INGEN kom ihåg det? Just det - jag. Vi firade på la scala med grillbuffé och även fast jag inte äter kött gick det riktigt bra, en bakad potatis, sallad och frukt fungerar som måltid även för en vegetarian.
Såg "Stockholm Boogie" igår, en film som gått mig helt förbi, hade aldrig ens hört talas om den innan jag höll den i handen i förra veckan. Och jag vet ärligt talat inte vad jag ska tycka. Skådespelarna var helt okej. Manuset? Otroligt onyanserat och fruktansvärt osannolikt. Så filmen var väl sevärd, men inget jag skulle se igen. 2/5.
Usch. Jag känner mig äcklig. Som vanligt. Äcklig och flottig och sunkig och blekfet. Adjektiv som jag inte vill ska associeras med mig. Jag kommer på mig själv med att sitta och dra in magen framför datorn, trots att ingen är här och kan se eländet. Jag funderar seriöst på att hoppa kvällsmålet, men vill samtidigt grunda på ett bra sätt nu innan Cypern, så jag inte chockar systemet när jag kommer dit. För där tänker jag inte spy *nej, nej*
Jag är orolig inför resan. Blir mer och mer panikslagen för varje minut som går. En. Hel. Vecka. I samma hotellrum som mamma, pappa och lillebror. Med samma toalett. Utan möjlighet att fuska. Inte ens med näringsdryckerna. Jag kommer vara konstant uppsvullen, på ett ställe där jag förväntas gå lättklädd och inte gömma mig i mina kära långärmade tröjor. Ojojoj. Inte kallar jag det semester inte... Men semester får man inte när man jobbar mot en ätstörning. Det måste göras varje dag oavsett vilket. Födelsedag? Check. Julafton? Check. Cypern? Definitivt.
Hoppas folk inte ljuger när de säger att de kommer gilla mig trots att min vikt inte är låg. Det kommer den nämligen inte vara efter den här veckan. Pessimistisk? Bara realist. Bara realist...
Kvällen har dock varit kämpigare. Jag åt godis. Igen. Att jag aldrig lär mig. Men det var gott och jag ville verkligen ha det. Oroar mig nu något fruktansvärt över min vikt. Den måste ha gått spikrakt uppåt. Och vad folk än säger så lyder ekvationen i mitt huvud:
mat+viktuppgång = misslyckande
Men jag har i alla fall behållt ALLT idag. Bra kämpat *klappar på ryggen*
Igår var mina föräldrars bröllopsdag. Vem fick påminna BÅDA två då INGEN kom ihåg det? Just det - jag. Vi firade på la scala med grillbuffé och även fast jag inte äter kött gick det riktigt bra, en bakad potatis, sallad och frukt fungerar som måltid även för en vegetarian.
Såg "Stockholm Boogie" igår, en film som gått mig helt förbi, hade aldrig ens hört talas om den innan jag höll den i handen i förra veckan. Och jag vet ärligt talat inte vad jag ska tycka. Skådespelarna var helt okej. Manuset? Otroligt onyanserat och fruktansvärt osannolikt. Så filmen var väl sevärd, men inget jag skulle se igen. 2/5.
Usch. Jag känner mig äcklig. Som vanligt. Äcklig och flottig och sunkig och blekfet. Adjektiv som jag inte vill ska associeras med mig. Jag kommer på mig själv med att sitta och dra in magen framför datorn, trots att ingen är här och kan se eländet. Jag funderar seriöst på att hoppa kvällsmålet, men vill samtidigt grunda på ett bra sätt nu innan Cypern, så jag inte chockar systemet när jag kommer dit. För där tänker jag inte spy *nej, nej*
Jag är orolig inför resan. Blir mer och mer panikslagen för varje minut som går. En. Hel. Vecka. I samma hotellrum som mamma, pappa och lillebror. Med samma toalett. Utan möjlighet att fuska. Inte ens med näringsdryckerna. Jag kommer vara konstant uppsvullen, på ett ställe där jag förväntas gå lättklädd och inte gömma mig i mina kära långärmade tröjor. Ojojoj. Inte kallar jag det semester inte... Men semester får man inte när man jobbar mot en ätstörning. Det måste göras varje dag oavsett vilket. Födelsedag? Check. Julafton? Check. Cypern? Definitivt.
Hoppas folk inte ljuger när de säger att de kommer gilla mig trots att min vikt inte är låg. Det kommer den nämligen inte vara efter den här veckan. Pessimistisk? Bara realist. Bara realist...
torsdag 6 augusti 2009
66
Känner mig nedslagen. Jag hatar att inte ha någon våg, jag kan bara gissa hur mycket jag gått upp efter gårdagens misstag och dagens nya tag. Jag känner hur mina lår har ökat till det dubbla, hur min mage väller ut över byxkanten. Jag äcklas av mig själv, vill bara ut, vara någon annan för ett tag. Och inte kan jag sluta försöka och ta en paus, jag måste fortsätta, hela tiden mer mat, fler näringsdrycker... Jag orkar inte mer. Men jag måste, så jag fortsätter.
Det känns, helt ärligt, som att jag inte kommer att kunna leva med mig själv om jag väger mer än... jag vet inte, jag har ingen bra vikt som jag trivs med, men i alla fall INTE mer än vad jag vägde... igår. I förrgår. I förra veckan. När som helst utom NU, utom imorgon. och jag vet, jag har sagt det förut, att jag inte kan leva med mig själv, och tada! Jag är fortfarande här. Etiketten "självmordsbenägen" har funnits där i omgångar, men det har aldrig gått längre än så. Jag har haft pillren i handen, lekt med dem, känt tyngden av mitt eget liv som så snart skulle kunna släckas i handflatan. Men jag har aldrig svalt dem. Aldrig skurit djupare än att jag kunde hantera det. Aldrig hoppat ut genom fönstret eller kastat mig framför tåget.
För egentligen vill jag inte dö. Det vill jag verkligen inte. Jag vill bara inte leva som den jag är. Om valet står mellan att leva ett hatiskt liv eller dö i förtid så är gränserna lite suddiga. Jag vet ju att livet kan vara ganska skönt, jag har bara haft oturen att se dess mörka sidor lite oftare än de ljusa.
Jag är inte självmordsbenägen längre, det var ett tag sedan jag funderade i de banorna. Men jag försöker att inte tänka för långt fram, vägrar att tänka på mig själv vid 48, vid "frisk". För just nu känns det som att jag inte skulle klara det.
Inte vill jag utsätta mina föräldrar för något sånt heller. Herregud, hur skulle de hantera förlusten av en dotter? Hur misslyckad hon än är, hur många problem hon än skapar åt sig själv, så är hon älskad, jag är älskad.
Och jag VILL leva. Men det är så förbannat svårt.
Det känns så fel att tänka som jag gör. Jag kan höra vad folk måste tänka; "nu klagar hon igen, hon som inte ens har något att må dåligt över! Gott ställt, föräldrar som bryr sig, bra betyg. Sluta vara så jävla jobbig och VÄX UPP. Du vet inte vad må dåligt betyder."
Nej, det kanske jag inte gör. Jag har inte upplevt djup fattigdom, folk i min närhet har inte åsamkat mig mer fysisk smärta än jag kan hantera. Jag är älskad, i alla fall av min familj och jag har aldrig behövt tvivla på det.
Min pappa var arg på mig härom veckan för att jag hamnat i situationen jag är i.
"JAG var mobbad i skolan och JAG fick då ingen ätstörning."
Det är inte som att jag har valt att gå omkring och hata mig själv, hur jag ser ut och vad jag gör. Jag VILL inte må dåligt. Men nu är det så det är, deal with it och gå vidare.
Herregud, jag mår dåligt över att jag mår dåligt.
Så tragiskt.
Det känns, helt ärligt, som att jag inte kommer att kunna leva med mig själv om jag väger mer än... jag vet inte, jag har ingen bra vikt som jag trivs med, men i alla fall INTE mer än vad jag vägde... igår. I förrgår. I förra veckan. När som helst utom NU, utom imorgon. och jag vet, jag har sagt det förut, att jag inte kan leva med mig själv, och tada! Jag är fortfarande här. Etiketten "självmordsbenägen" har funnits där i omgångar, men det har aldrig gått längre än så. Jag har haft pillren i handen, lekt med dem, känt tyngden av mitt eget liv som så snart skulle kunna släckas i handflatan. Men jag har aldrig svalt dem. Aldrig skurit djupare än att jag kunde hantera det. Aldrig hoppat ut genom fönstret eller kastat mig framför tåget.
För egentligen vill jag inte dö. Det vill jag verkligen inte. Jag vill bara inte leva som den jag är. Om valet står mellan att leva ett hatiskt liv eller dö i förtid så är gränserna lite suddiga. Jag vet ju att livet kan vara ganska skönt, jag har bara haft oturen att se dess mörka sidor lite oftare än de ljusa.
Jag är inte självmordsbenägen längre, det var ett tag sedan jag funderade i de banorna. Men jag försöker att inte tänka för långt fram, vägrar att tänka på mig själv vid 48, vid "frisk". För just nu känns det som att jag inte skulle klara det.
Inte vill jag utsätta mina föräldrar för något sånt heller. Herregud, hur skulle de hantera förlusten av en dotter? Hur misslyckad hon än är, hur många problem hon än skapar åt sig själv, så är hon älskad, jag är älskad.
Och jag VILL leva. Men det är så förbannat svårt.
Det känns så fel att tänka som jag gör. Jag kan höra vad folk måste tänka; "nu klagar hon igen, hon som inte ens har något att må dåligt över! Gott ställt, föräldrar som bryr sig, bra betyg. Sluta vara så jävla jobbig och VÄX UPP. Du vet inte vad må dåligt betyder."
Nej, det kanske jag inte gör. Jag har inte upplevt djup fattigdom, folk i min närhet har inte åsamkat mig mer fysisk smärta än jag kan hantera. Jag är älskad, i alla fall av min familj och jag har aldrig behövt tvivla på det.
Min pappa var arg på mig härom veckan för att jag hamnat i situationen jag är i.
"JAG var mobbad i skolan och JAG fick då ingen ätstörning."
Det är inte som att jag har valt att gå omkring och hata mig själv, hur jag ser ut och vad jag gör. Jag VILL inte må dåligt. Men nu är det så det är, deal with it och gå vidare.
Herregud, jag mår dåligt över att jag mår dåligt.
Så tragiskt.
onsdag 5 augusti 2009
65
Dagen har varit ett enda långt kaos, och jag har bara mig själv att skylla. Motivationen fanns helt enkelt inte där och jag tog tillfället i akt att falla tillbaka i gamla vanor. Det är konstigt hur svårt det är att bryta ett mönster och hur enkelt det är att gå tillbaka till det som var. Det tog inte många sekunder att helt kasta omkull min dag. Nu måste jag se upp så att dagen inte helt plötsligt blir normen, det får inte bli så att dagen blir veckan blir månaden. Jag har inte råd att leka med mitt liv så här längre, och jag VILL inte tillbaka till ruta ett. Jag har ju kommit så långt!
Känner mig i alla fall lite mer motiverad att göra bra ifrån mig idag, jag kan ju inte åka till Grekland och kasta bort hela vistelsen så som jag gjorde med Egypten. Att låta en ätstörning följa med i bagaget är ett säkert sätt att döda all semesterglädje, tro mig. Och hur kul är det att stå böjd över en toalett en hel resa?
Det blev förresten blåbärspaj igår kväll, en liten, liten bit som jag nästan lyckades att inte ha dåligt samvete över. Ikväll blev det en ruta mintchoklad. Och ja, jag känner mig jätteäcklig för att jag unnar mig saker utanför matlistan, tackar som frågar, men jag vill LEVA lite också. Jag har nästan glömt hur det känns...
Känner mig i alla fall lite mer motiverad att göra bra ifrån mig idag, jag kan ju inte åka till Grekland och kasta bort hela vistelsen så som jag gjorde med Egypten. Att låta en ätstörning följa med i bagaget är ett säkert sätt att döda all semesterglädje, tro mig. Och hur kul är det att stå böjd över en toalett en hel resa?
Det blev förresten blåbärspaj igår kväll, en liten, liten bit som jag nästan lyckades att inte ha dåligt samvete över. Ikväll blev det en ruta mintchoklad. Och ja, jag känner mig jätteäcklig för att jag unnar mig saker utanför matlistan, tackar som frågar, men jag vill LEVA lite också. Jag har nästan glömt hur det känns...
tisdag 4 augusti 2009
64
jag önskar att jag hade skrivit mer dagboksinlägg i mina dagar. Från när jag var i USA första gången, den tid i mitt liv jag anser var den allra lyckligaste. Från gymnasiet. Ja, till och med från åren jag inte mådde så bra, från högstadiet och universitetet. Jag skrev ju konstant när jag var i England på språkresa och det är väldigt intressant att läsa de anteckningarna nu. Så här i efterhand tänker jag ofta på Englandsresan som ett "misslyckande", som att det var tre röriga, ångestfyllda veckor. Men jag har förstått att jag inte kände så när jag var där, inte hela tiden. För visst hade jag de där tankarna med mig som jag fortfarande bär omkring på. Jag kommer ihåg hur jag jämförde mig med mina kompisar och kände mig så otroligt underlägsen. Hur jag försökte gömma mig bakom lager av smink (men jag var än så länge inte så bra på att sminka mig) och kläder, så ingen skulle äcklas, så ingen skulle tycka jag var den vidriga flickan jag kände mig som.
Jag har förresten blivit mycket bättre på att visa mig bland folk. Även om jag fortfarande konstant oroar mig för att folk ser mig och rynkar på näsan, pekar och skrattar åt hur jag ser ut, så kan jag gå ut utan allt för mycket smink. Aldrig i livet att jag ens hade gått ut för att hämta posten utan concealer, foundation, puder, eyeliner, mascara och läppglans när det var som värst. Jag kunde seriöst inte visa mig utan min eyeliner, inte för mina föräldrar, inte för mina vänner, min lillebrors vänner... Om min pojkvän sov över sov jag med sminket på och ställde klockan tidigt så jag kunde gå upp och sminka mig innan han vaknade. Så han inte skulle se hur hemsk jag såg ut egentligen.
Jag känner fortfarande så, men jag ORKAR helt enkelt inte lägga timmar på att sminka mig varje dag. Jag känner mig så oäkta, så falsk. Det är kanske bättre att folk får se mig som jag är, så de skräms iväg, så de håller avståndet. Jag vet inte, jag vet bara att jag fortfarande sminkar mig, men mycket mer återhållsamt. Jag oroar mig lite för Grekland. När jag åkte till Egypten gick jag inte utanför dörren utan min "mask", men så fick jag ju en del uppmärksamhet också, vilket gjorde att jag inte ville att någon skulle se mig utan sminket och fatta att jag inte var så snygg som de trodde. Men jag kommer inte kunna göra så i Grekland. Jag kommer att vara TVUNGEN att bada (hemska tanke) att visa mig i BIKINI och UTAN smink. Herregud, jag vet inte hur jag ska klara av det. Men klara det, det ska jag. Jag klarade att åka in till stan idag med bara mascara och i T-shirt, det hade varit otänkbart för något år sedan. Helt seriöst.
Varför är det så viktigt för mig att folk ser mig som vacker? Varför kan jag inte sluta att dra slutsatsen att alla tycker att jag är den äckligaste människan på jorden?
Såg "fingerprints" idag, en B-skräckis som hade ett par ljusa och många, många mörka stunder. Huvudrollsinnehavaren Leah Pipes imponerade dock på mig. Jag önskar att jag kunde leverera repliker så naturligt soom hon gjorde. Jag kunde slappna av när hon spelade, jag satt inte och oroade mig över när hon skulle misslyckas i sitt replikskifte. Jag önskar jag verkligen kunde spela teater *suck* Det är något jagverkligen älskar, men jag har kommit underfund med att jag suger på det. Jag kan inte komma ihåg långa repliker eller säga det jag ska säga utan att staka mig minst en gång. Jag agerade mycket förr, men inte nu längre. Jag önskar jag vågade.
Jag var med i en teatergrupp under gymnasieåren, på NBV. Jag hävdar fortfarande att den gruppen räddade mitt liv. De två gånger i veckan som jag spenderade där var som ett andningshål, depressionen och alla de ätstörda tankarna kunde inte riktigt röra mig när jag var där, jag kunde gå dit och ÄNTLIGEN få kasta fasaderna lite, lite. Där var jag nästan som jag är, och kände mig ändå... omtyckt. Sedan for jag till USA och de andra gjorde annat på andra håll. Vi har försökt återuppbygga den men det går inte längre, vi är alla på helt andra ställen i våra liv och teatergruppen stannade där den var. Jag saknar den.
Sitter just nu och har ångest (den här bloggens mest överanvända ord) över kvällsmålet. Familjen har bestämt sig för att ha blåbärspaj och jag VET att det är okej att äta av den, men jag kommer nog fega ur och äta mitt vanliga kvällsmål. Jag vet inte om jag klarar att äta paj idag, massa socker och vetemjöl och fet vaniljsås... Eller så kommer jag äta den och ångra mig efteråt, och jag VILL inte kräkas idag, jag har klarat mig ifrån det i ett par dagar, men om jag börjar riskerar jag att inte kunna sluta.
Usch vad jag blir arg på min egen svaghet. Nu ska jag ta en promenad.
Jag har förresten blivit mycket bättre på att visa mig bland folk. Även om jag fortfarande konstant oroar mig för att folk ser mig och rynkar på näsan, pekar och skrattar åt hur jag ser ut, så kan jag gå ut utan allt för mycket smink. Aldrig i livet att jag ens hade gått ut för att hämta posten utan concealer, foundation, puder, eyeliner, mascara och läppglans när det var som värst. Jag kunde seriöst inte visa mig utan min eyeliner, inte för mina föräldrar, inte för mina vänner, min lillebrors vänner... Om min pojkvän sov över sov jag med sminket på och ställde klockan tidigt så jag kunde gå upp och sminka mig innan han vaknade. Så han inte skulle se hur hemsk jag såg ut egentligen.
Jag känner fortfarande så, men jag ORKAR helt enkelt inte lägga timmar på att sminka mig varje dag. Jag känner mig så oäkta, så falsk. Det är kanske bättre att folk får se mig som jag är, så de skräms iväg, så de håller avståndet. Jag vet inte, jag vet bara att jag fortfarande sminkar mig, men mycket mer återhållsamt. Jag oroar mig lite för Grekland. När jag åkte till Egypten gick jag inte utanför dörren utan min "mask", men så fick jag ju en del uppmärksamhet också, vilket gjorde att jag inte ville att någon skulle se mig utan sminket och fatta att jag inte var så snygg som de trodde. Men jag kommer inte kunna göra så i Grekland. Jag kommer att vara TVUNGEN att bada (hemska tanke) att visa mig i BIKINI och UTAN smink. Herregud, jag vet inte hur jag ska klara av det. Men klara det, det ska jag. Jag klarade att åka in till stan idag med bara mascara och i T-shirt, det hade varit otänkbart för något år sedan. Helt seriöst.
Varför är det så viktigt för mig att folk ser mig som vacker? Varför kan jag inte sluta att dra slutsatsen att alla tycker att jag är den äckligaste människan på jorden?
Såg "fingerprints" idag, en B-skräckis som hade ett par ljusa och många, många mörka stunder. Huvudrollsinnehavaren Leah Pipes imponerade dock på mig. Jag önskar att jag kunde leverera repliker så naturligt soom hon gjorde. Jag kunde slappna av när hon spelade, jag satt inte och oroade mig över när hon skulle misslyckas i sitt replikskifte. Jag önskar jag verkligen kunde spela teater *suck* Det är något jagverkligen älskar, men jag har kommit underfund med att jag suger på det. Jag kan inte komma ihåg långa repliker eller säga det jag ska säga utan att staka mig minst en gång. Jag agerade mycket förr, men inte nu längre. Jag önskar jag vågade.
Jag var med i en teatergrupp under gymnasieåren, på NBV. Jag hävdar fortfarande att den gruppen räddade mitt liv. De två gånger i veckan som jag spenderade där var som ett andningshål, depressionen och alla de ätstörda tankarna kunde inte riktigt röra mig när jag var där, jag kunde gå dit och ÄNTLIGEN få kasta fasaderna lite, lite. Där var jag nästan som jag är, och kände mig ändå... omtyckt. Sedan for jag till USA och de andra gjorde annat på andra håll. Vi har försökt återuppbygga den men det går inte längre, vi är alla på helt andra ställen i våra liv och teatergruppen stannade där den var. Jag saknar den.
Sitter just nu och har ångest (den här bloggens mest överanvända ord) över kvällsmålet. Familjen har bestämt sig för att ha blåbärspaj och jag VET att det är okej att äta av den, men jag kommer nog fega ur och äta mitt vanliga kvällsmål. Jag vet inte om jag klarar att äta paj idag, massa socker och vetemjöl och fet vaniljsås... Eller så kommer jag äta den och ångra mig efteråt, och jag VILL inte kräkas idag, jag har klarat mig ifrån det i ett par dagar, men om jag börjar riskerar jag att inte kunna sluta.
Usch vad jag blir arg på min egen svaghet. Nu ska jag ta en promenad.
måndag 3 augusti 2009
63
Livet känns totalt meningslöst idag. Helt jävla tomt. Vad gör jag egentligen? Går upp. Har ångest. Äter. Får ångest. Fördriver tiden till nästa måltid. Ångest. Ser någon film. Fortfarande ångest. Hoppas på att kunna sova. Ångestfyllda drömmar. Så ser det ut, som ett ekorrhjul som går runt, runt, runt. Den ena dagen är den andra lik. Just nu har jag Greklandresan att se fram emot, men sedan då? Och egentligen, varför tror jag att det kommer bli enklare där? Jag kanske bara lurar mig själv...
Fick in 680 kronor på auktionerna jag lagt ut på tradera. Välbehövda pengar. Har lagt ner en hel del tid på att skicka iväg alla grejerna idag, det gjorde att jag inte behövde tänka så mycket på annat. För idag har annars varit ganska så jobbig psykiskt. Dessutom såg jag en uppenbart ätstörd person gå förbi mitt hus i förmiddags. Hon var mycket mindre än vad jag är nu och själviskt nog känns det så orättvist att hon får vara ute och gå och strunta i allt vad matlistor heter medan jag sitter här, inte får röra på mig mer än nödvändigt och konstant måste äta eller ha mat i magen. Jag blir så tävlingsinrikad, allt jag kan tänka på är hur kontrollerad hon är och hur Okontrollerad jag är nu. Jag ville bara springa ut och skrika på henne att ta tag i sitt liv och bli bättre. Så att jag kan få vara smalare än henne. Men jag gjorde inte det. Egentligen vet jag ju att hon inte är lyckligare än vad jag är, och då är man ganska illa ute. Förhoppningsvis kan vi båda skaka av oss alla de tankar som förpestar våra liv och influerar våra handlingar. Men jag förstår inte varför jag inte kan sluta tänka på hennes smala armar och insjunkna kinder. Hon är bättre än mig på att försvinna. Inte ens det kan jag få vara bäst på.
Försökte att ha en nyttig dag och inte välja så många onyttiga alternativ hela tiden. Inte för att jag borde tänka så, tvärtom är jag förbjuden att dela upp mat i "nyttigt" och "onyttigt" men det struntar jag i, jag åt ju i alla fall, då kan jag väl få äta de nyttiga alternativen? Det vill säga att jag åt tartex istället för ost på mackan och drack mjölk istället för oboy till mellanmålet. Men sen gick det inte längre eftersom det blev falafelrulle till middag. Jag önskar av hela mitt ätstörda hjärta att jag inte var så äckligt onyttig, att jag vill kunna avstå från allt som är gott, fett och sött. Det känns som att jag förorenar kroppen vad jag än sätter i mig, men ännu mer när jag dricker den där sockriga blåbärssoppan eller äter av den smaksatta yoghurten. Jag BORDE välja alternativ som är RENA, nyttiga och har så få kalorier som möjligt.
Ja, jag är medveten om att det inte är friskt att tänka så. Jag ska skärpa mig. Kalorier i rätt mängd är BRA för mig. Att avstå från mat är dödligt. Jag vet, jag vet.
Såg på 3D-film nu ikväll samtidigt som jag försökte att dra ner luft i lungorna fast jag var så full av mat att det kändes som att mina organ inte har någon plats att vara på. Resan till jordens medelpunkt. Den var väl okej om man vet vad man ger sig in på, äventyrsfilmer är ofta stöpta i samma form. har man sett national treasure eller till och med Indiana Jones har man sett dem alla. Den får ändå en trea, för att den inte är för lång och skådespelarna gör bra ifrån sig. Man tröttnar rätt så tidigt på att effekterna staplas på varandra, men det är det som är ryggraden i en äventyrsfilm, så det gäller bara att bita ihop och gilla läget.
Nu ser jag Beck. Jag är inte jätteförtjust i honom men just nu behöver jag bara någonting, vad som helst, som kan få tankarna att hålla sig borta. Att jag ätit fem gånger och druckigt tre näringsdrycker FÖR att gå upp i vikt vill jag inte ens tänka på.
Hoppas jag kan skaka av mig den här känslan till imorgon...
Fick in 680 kronor på auktionerna jag lagt ut på tradera. Välbehövda pengar. Har lagt ner en hel del tid på att skicka iväg alla grejerna idag, det gjorde att jag inte behövde tänka så mycket på annat. För idag har annars varit ganska så jobbig psykiskt. Dessutom såg jag en uppenbart ätstörd person gå förbi mitt hus i förmiddags. Hon var mycket mindre än vad jag är nu och själviskt nog känns det så orättvist att hon får vara ute och gå och strunta i allt vad matlistor heter medan jag sitter här, inte får röra på mig mer än nödvändigt och konstant måste äta eller ha mat i magen. Jag blir så tävlingsinrikad, allt jag kan tänka på är hur kontrollerad hon är och hur Okontrollerad jag är nu. Jag ville bara springa ut och skrika på henne att ta tag i sitt liv och bli bättre. Så att jag kan få vara smalare än henne. Men jag gjorde inte det. Egentligen vet jag ju att hon inte är lyckligare än vad jag är, och då är man ganska illa ute. Förhoppningsvis kan vi båda skaka av oss alla de tankar som förpestar våra liv och influerar våra handlingar. Men jag förstår inte varför jag inte kan sluta tänka på hennes smala armar och insjunkna kinder. Hon är bättre än mig på att försvinna. Inte ens det kan jag få vara bäst på.
Försökte att ha en nyttig dag och inte välja så många onyttiga alternativ hela tiden. Inte för att jag borde tänka så, tvärtom är jag förbjuden att dela upp mat i "nyttigt" och "onyttigt" men det struntar jag i, jag åt ju i alla fall, då kan jag väl få äta de nyttiga alternativen? Det vill säga att jag åt tartex istället för ost på mackan och drack mjölk istället för oboy till mellanmålet. Men sen gick det inte längre eftersom det blev falafelrulle till middag. Jag önskar av hela mitt ätstörda hjärta att jag inte var så äckligt onyttig, att jag vill kunna avstå från allt som är gott, fett och sött. Det känns som att jag förorenar kroppen vad jag än sätter i mig, men ännu mer när jag dricker den där sockriga blåbärssoppan eller äter av den smaksatta yoghurten. Jag BORDE välja alternativ som är RENA, nyttiga och har så få kalorier som möjligt.
Ja, jag är medveten om att det inte är friskt att tänka så. Jag ska skärpa mig. Kalorier i rätt mängd är BRA för mig. Att avstå från mat är dödligt. Jag vet, jag vet.
Såg på 3D-film nu ikväll samtidigt som jag försökte att dra ner luft i lungorna fast jag var så full av mat att det kändes som att mina organ inte har någon plats att vara på. Resan till jordens medelpunkt. Den var väl okej om man vet vad man ger sig in på, äventyrsfilmer är ofta stöpta i samma form. har man sett national treasure eller till och med Indiana Jones har man sett dem alla. Den får ändå en trea, för att den inte är för lång och skådespelarna gör bra ifrån sig. Man tröttnar rätt så tidigt på att effekterna staplas på varandra, men det är det som är ryggraden i en äventyrsfilm, så det gäller bara att bita ihop och gilla läget.
Nu ser jag Beck. Jag är inte jätteförtjust i honom men just nu behöver jag bara någonting, vad som helst, som kan få tankarna att hålla sig borta. Att jag ätit fem gånger och druckigt tre näringsdrycker FÖR att gå upp i vikt vill jag inte ens tänka på.
Hoppas jag kan skaka av mig den här känslan till imorgon...
söndag 2 augusti 2009
62
Såg nyss ett två timmar långt Poirotavsnitt jag redan sett... Om folk klagar över att de inte har något liv så kan de ju alltid läsa min blogg så kommer de nog på andra tankar.
Jagade runt över halva stan i eftermiddags för att hitta precis rätt godisbitar. Torkad cantalopemelon ska det vara, finns bland naturgodiset på kvantum kan jag tipsa om.
Annars har dagen varit ganska så innehållslös. Lyssnade lite för mycket på min ätstörning och är livrädd för att hamna nere på bottnen igen, jag har kämpat så otroligt hårt med att ta mig till den punkt jag är idag. Men det stör mig att det är så mycket kvar, att det inte går snabbare! Jag får väl tänka på att jag var fast i ätstörningen i många år och vanor är svåra att bryta, det går inte på en dag. Det kan jag skriva under på.
Jagade runt över halva stan i eftermiddags för att hitta precis rätt godisbitar. Torkad cantalopemelon ska det vara, finns bland naturgodiset på kvantum kan jag tipsa om.
Annars har dagen varit ganska så innehållslös. Lyssnade lite för mycket på min ätstörning och är livrädd för att hamna nere på bottnen igen, jag har kämpat så otroligt hårt med att ta mig till den punkt jag är idag. Men det stör mig att det är så mycket kvar, att det inte går snabbare! Jag får väl tänka på att jag var fast i ätstörningen i många år och vanor är svåra att bryta, det går inte på en dag. Det kan jag skriva under på.
lördag 1 augusti 2009
61
Nästan hela dagen har gått åt till att läsa igenom gamla dagboksanteckningar från när jag spenderade tre veckor i England 2004. Jag åkte till Bournemouth med två kompisar på språkresa. Det konstiga är att nu när jag läser om det så börjar jag mer och mer förstå att jag faktiskt hade ganska roligt. Om och om igen läser jag "det var kul" eller "jag tyckte om det". Varför kan jag bara så här i efterhand komma ihåg lekarna jag hatade att leka, människorna som jag vet tyckte att jag var jobbig, känslan av att vara för tjock, för irriterande, för mycket? Det är väl det som kallas selektivt minne, jag har nog valt att komma ihåg de delar av resan som var dåliga, eftersom de händelserna stöder min teori att jag är den där tråkiga människan som äcklar alla i hennes närhet.
För det är det jag kommer ihåg. Hur liten jag kände mig när jag inte kunde hitta någon som ville signera MIN ryggsäck, hur jag inte klarade av att äta chipsen i matsäcken. Hur jag var tvungen att vara bäst på twister och hur arg jag var på mig själv för att jag bara fick A i social skills när man kunde få A+ (att jag var bäst i klassen hade ingen betydelse!). Vart jag än tittade så såg jag människor med egenskaper som jag saknade. Folk runt om mig var roliga, eller smarta, eller glada, eller snygga, där var en tjej som var cool utan att försöka, där var en kille som verkade gilla mina två kompisar men inte mig...
Varför kan jag inte komma ihåg resten? Det är som utsuddat ur mitt minne.
Jag hittade också kort från resan. Sommaren 2004 var jag...16 år. Om jag objektivt tittar på bilderna så ser jag en helt normal tjej. Okej, jag har svårt att se något positivt med henne, men jag ser heller inte allt det där negativa som jag kommer ihåg att jag bar med mig, och det som fortfarande finns där. På en bild visar jag magen, men inte väller den ut lika mycket över byxkanten som jag kommer ihåg att jag tyckte den gjorde? Inte var min hy lika katastrofal som jag tyckte? Jag zoomade in på så många fel att jag inte såg skogen för alla träd.
Jag kommer så väl ihåg en av kvällarna vi var ensamma i vår värdmammas hus. Dagen hade varit jobbig psykiskt sätt, vi hade fått med oss vår vanliga lunch bestående av mackor och chips, av vilket jag ätit exakt inget, men ändå kände jag mig stor som ett hus och inte värd att få sätta mig ner och ta det lugnt. Till saken hör att jag väldigt sällan nämner saker som hur tjock jag känner mig för jag visste redan då att folk skulle förneka det och det blir bara onödiga diskussioner. Den här kvällen gjorde jag dock ett undantag och med handen på magen sa jag att jag önskade att jag var lika smal som de. Då ställde sig en av dem framför en helfigursspegel inne i badrummet med mig bredvid och pekade på sin mage.
"Ser du nu? Du är mycket smalare än mig. Din mage går ju inåt, det har aldrig min gjort, och jag känner mig ändå smal!"
Det gick inte att förneka att jag var smalare än henne i spegeln, men det var inte vad jag såg när hon stod framför mig eller det jag kände när vi var på stan tillsammans. Det är konstigt hur man psykiskt kan vara så inställd på någonting att det sedan influerar allt man ser och allt man gör...
Jag kommer nog fortsätt att läsa igenom de här gamla anteckningarna. Både för att det är nyttigt för mig att se att inte hela min bakgrund varit så svart som jag kommer ihåg den, och för att jag behöver något att syssla med mellan måltiderna.
Såg på Gran Torino ikväll, hyfsad film med ganska svaga skådespelarprestationer across the board. Den var värd att ses men inte mer än så, handlingen var långrandig men i grund och botten intressant. 2.5/5.
För det är det jag kommer ihåg. Hur liten jag kände mig när jag inte kunde hitta någon som ville signera MIN ryggsäck, hur jag inte klarade av att äta chipsen i matsäcken. Hur jag var tvungen att vara bäst på twister och hur arg jag var på mig själv för att jag bara fick A i social skills när man kunde få A+ (att jag var bäst i klassen hade ingen betydelse!). Vart jag än tittade så såg jag människor med egenskaper som jag saknade. Folk runt om mig var roliga, eller smarta, eller glada, eller snygga, där var en tjej som var cool utan att försöka, där var en kille som verkade gilla mina två kompisar men inte mig...
Varför kan jag inte komma ihåg resten? Det är som utsuddat ur mitt minne.
Jag hittade också kort från resan. Sommaren 2004 var jag...16 år. Om jag objektivt tittar på bilderna så ser jag en helt normal tjej. Okej, jag har svårt att se något positivt med henne, men jag ser heller inte allt det där negativa som jag kommer ihåg att jag bar med mig, och det som fortfarande finns där. På en bild visar jag magen, men inte väller den ut lika mycket över byxkanten som jag kommer ihåg att jag tyckte den gjorde? Inte var min hy lika katastrofal som jag tyckte? Jag zoomade in på så många fel att jag inte såg skogen för alla träd.
Jag kommer så väl ihåg en av kvällarna vi var ensamma i vår värdmammas hus. Dagen hade varit jobbig psykiskt sätt, vi hade fått med oss vår vanliga lunch bestående av mackor och chips, av vilket jag ätit exakt inget, men ändå kände jag mig stor som ett hus och inte värd att få sätta mig ner och ta det lugnt. Till saken hör att jag väldigt sällan nämner saker som hur tjock jag känner mig för jag visste redan då att folk skulle förneka det och det blir bara onödiga diskussioner. Den här kvällen gjorde jag dock ett undantag och med handen på magen sa jag att jag önskade att jag var lika smal som de. Då ställde sig en av dem framför en helfigursspegel inne i badrummet med mig bredvid och pekade på sin mage.
"Ser du nu? Du är mycket smalare än mig. Din mage går ju inåt, det har aldrig min gjort, och jag känner mig ändå smal!"
Det gick inte att förneka att jag var smalare än henne i spegeln, men det var inte vad jag såg när hon stod framför mig eller det jag kände när vi var på stan tillsammans. Det är konstigt hur man psykiskt kan vara så inställd på någonting att det sedan influerar allt man ser och allt man gör...
Jag kommer nog fortsätt att läsa igenom de här gamla anteckningarna. Både för att det är nyttigt för mig att se att inte hela min bakgrund varit så svart som jag kommer ihåg den, och för att jag behöver något att syssla med mellan måltiderna.
Såg på Gran Torino ikväll, hyfsad film med ganska svaga skådespelarprestationer across the board. Den var värd att ses men inte mer än så, handlingen var långrandig men i grund och botten intressant. 2.5/5.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)