66

Känner mig nedslagen. Jag hatar att inte ha någon våg, jag kan bara gissa hur mycket jag gått upp efter gårdagens misstag och dagens nya tag. Jag känner hur mina lår har ökat till det dubbla, hur min mage väller ut över byxkanten. Jag äcklas av mig själv, vill bara ut, vara någon annan för ett tag. Och inte kan jag sluta försöka och ta en paus, jag måste fortsätta, hela tiden mer mat, fler näringsdrycker... Jag orkar inte mer. Men jag måste, så jag fortsätter.

Det känns, helt ärligt, som att jag inte kommer att kunna leva med mig själv om jag väger mer än... jag vet inte, jag har ingen bra vikt som jag trivs med, men i alla fall INTE mer än vad jag vägde... igår. I förrgår. I förra veckan. När som helst utom NU, utom imorgon. och jag vet, jag har sagt det förut, att jag inte kan leva med mig själv, och tada! Jag är fortfarande här. Etiketten "självmordsbenägen" har funnits där i omgångar, men det har aldrig gått längre än så. Jag har haft pillren i handen, lekt med dem, känt tyngden av mitt eget liv som så snart skulle kunna släckas i handflatan. Men jag har aldrig svalt dem. Aldrig skurit djupare än att jag kunde hantera det. Aldrig hoppat ut genom fönstret eller kastat mig framför tåget.

För egentligen vill jag inte dö. Det vill jag verkligen inte. Jag vill bara inte leva som den jag är. Om valet står mellan att leva ett hatiskt liv eller dö i förtid så är gränserna lite suddiga. Jag vet ju att livet kan vara ganska skönt, jag har bara haft oturen att se dess mörka sidor lite oftare än de ljusa.

Jag är inte självmordsbenägen längre, det var ett tag sedan jag funderade i de banorna. Men jag försöker att inte tänka för långt fram, vägrar att tänka på mig själv vid 48, vid "frisk". För just nu känns det som att jag inte skulle klara det.

Inte vill jag utsätta mina föräldrar för något sånt heller. Herregud, hur skulle de hantera förlusten av en dotter? Hur misslyckad hon än är, hur många problem hon än skapar åt sig själv, så är hon älskad, jag är älskad.

Och jag VILL leva. Men det är så förbannat svårt.

Det känns så fel att tänka som jag gör. Jag kan höra vad folk måste tänka; "nu klagar hon igen, hon som inte ens har något att må dåligt över! Gott ställt, föräldrar som bryr sig, bra betyg. Sluta vara så jävla jobbig och VÄX UPP. Du vet inte vad må dåligt betyder."

Nej, det kanske jag inte gör. Jag har inte upplevt djup fattigdom, folk i min närhet har inte åsamkat mig mer fysisk smärta än jag kan hantera. Jag är älskad, i alla fall av min familj och jag har aldrig behövt tvivla på det.

Min pappa var arg på mig härom veckan för att jag hamnat i situationen jag är i.

"JAG var mobbad i skolan och JAG fick då ingen ätstörning."

Det är inte som att jag har valt att gå omkring och hata mig själv, hur jag ser ut och vad jag gör. Jag VILL inte må dåligt. Men nu är det så det är, deal with it och gå vidare.

Herregud, jag mår dåligt över att jag mår dåligt.

Så tragiskt.