Är för en gångs skull riktigt nöjd med min dag, den har fungerat utan många av de små vägskälsvalen jag är så van att fastna vid. Tog bussen ner till Kalmar och träffade min psykolog efter ungefär en månads lov. Det var skönt att få prata av sig lite och ännu skönare att ÄNTLIGEN få väga mig och se svart på vitt att allt ätande i Grekland inte gjorde mig ett dugg mer överviktig än innan. Tvärtom. Just nu, i detta ögonblick känner jag mig till och med motiverad att minska min undervikt något, att våga ta steget och få en kropp som mår bra. Som är i balans. Jag ska försöka hålla kvar vid den känslan när det blir svårt, men den är så flyktig...
Åt på 4-kök idag, det blev falafel med pommes. Nojade inte så lite över att det BÅDE låg pommes OCH pitabröd på min tallrik men sedan kompromissade jag och åt lite av varje. Ångesten satte in på bussen, men då var det ju redan försent att göra något åt det, så den poängen gick till min friska sida. Kanske är därför jag orkar vara motiverad, för att jag fått i mig tillräkligt med energi idag. Det är faktiskt en ganska logisk tanke, att inte äta gör en inte bara sur och tvär, man blir också velig och kan inte ta några beslut. Nu när jag HAR ätit kan jag bestämma mig för att hålla fast vid det. Bestämma mig för att ta varje litet steg mot friskhet som jag kan.
Såg på Bolt när han sprang in världsrekordet på 200 meter. Han formligen susade fram, krossade allt motstånd så det nästan såg FÖR lätt ut. Jag var helt förstummad. Denna 22-åring leker med världens snabbaste män, och ser inte ens ut att anstränga sig. Jag vill också hitta någonting som jag är bra på, något som jag kan ta fram när jag är gammal och grå och minnas med glädje och värme. För förr var det ätstörningen som jag försökte bli den bästa i, men jag KAN inte fortsätta lyckas i det, jag kommer dö innan jag är smalast. Och vem vill vara BÄST på att svälta sig själv? Bäst på att missunna kroppen det den behöver? Det ska inte bli jag! Jag ska vinna den här kampen och om jag nu måste bli bäst på något ska det vara att ta hand om mig själv!
Oj, vad jag känner mig bestämd idag ^^
Funderar på att anmäla mig till en kurs i japanska nu till hösten. Den är visserligen i Kalmar vilket betyder lite mer resande, men jag tog ju lektioner i japanska ett tag innan jag var tvungen att bryta pga denna så omtalade ätstörning, och jag skulle vilja polera av de kunskaperna. Få lite användning för det där snygga uttalet av konnichiwa jag lagt mig till med. Det skulle också få ut mig lite bland folk, ge mig lite nya intryck. Jag tror att min skäl törstar efter något nytt, så länge som jag varit isolerad. Det är dock ganska skrämmande, jag vet inte om jag VÅGAR sticka ut näsan utanför dörren jag gläntat på. Vad kommer folk säga? Vad kommer de tänka när de ser mig? Tänk om alla mina förväntningar infrias och alla förstår hur tråkig och äcklig jag är! Det får inte ske...
Men så kommer det inte bli. Slut på ätstörningstankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar