Boondock saints 2 var långt ifrån den fullträff ettan var. Kanske har det att göra med att jag såg den utan text när jag var överjordiskt trött, men jag tyckte den var svår att hänga med i, och skämten var av det låga slaget, amerikansk humor som enbart är tröttsam. En tvåa får den, slutet överraskade.
Lagade trerätters idag, och eftersom jag snöat in på japan och allt som hör därtill blev menyn just japansk. Jag hade förberett mig hela helgen, skrivit av recept (skrivaren fungerar inte *grr*), planerat, handlat (själv, mamma och pappa skulle inte ha ett hum om menyn innan) och på andra sätt försökt göra kvällen speciell. Och det gick bra. Jag bjöd på hemgjord sushi till förrätt och det var första gången för mig så det var riktigt spännande. Det blev nori-rullar (alltså de med sjögräs runt) med crabfish (som jag petade bort), majonnäs, avokado och morot. Till och med lillebror tog om, vilket jag ser som ett gott betyg eftersom han aldrig provat sushi förut. Till huvudrätt lagade jag sesamlax med svampsås, ris eller stekt potatis (för att pappa ratar ris om det inte ingår i just sushi) och wokade grönsaker med ingefära. Efter det blev efterrätten crepes med hallon och blåbär och lättvispad grädde. Det är roligt att få skämma bort dem lite, och jag solar mig i glansen av de komplimanger de har att ge. Jag känner mig omtyckt när jag lagat någonting som andra njuter av ,som att jag gjort någonting bra. Det har jag ju, eller hur?
söndag 28 februari 2010
269
Vad jag hatar dåligt skrivna inlägg. Som det förra. Jag får väl acceptera att allt jag skriver inte kan vara av hög kvalitet, inte när de handlar om minnen eller känslor eller någonting annat som känns viktigare än ordval och avstavning. Jag kan bättre än så här, jag lovar. Jag orkar bara inte alltid.
lördag 27 februari 2010
268
Det slog mig just att jag tror jag skrivit om inte alla så de flesta dagar den här månaden. Det är något terapeutiskt över att pränta ner tankarna utanför huvudet, att få ut dem innan de kväver en. Att känna att kraften de har minskar för varje ord som skrivs. Det sägs att det tar runt 21 dagar/gånger innan man fått in en vana. Det här är en väldigt positiv sådan, långt från självsvält och blodiga armar. Och det känns skönt. Skönt att veta att det som annars fräter sönder mig minskar i styrka i alla fall lite grann.
Melodifestivalen ikväll efter en ganska stormig dag med föräldrarna - att jag aldrig kan hålla sams med min mamma när vi är hemma längre än ett ögonblick samtidigt! Men vi slöt fred och nu pratar vi till och med med varandra igen. Success! Nej, så farligt är det inte, mamma har bara lite klumpiga kommentarer som hon frotterar sig med då och då. Jag vet ju att hon bara vill mitt bästa. Jag är på ett förlåtande humör ikväll.
Sitter nu och tittar på Sleepers, en film jag hade försiktiga förväntningar på och som visat sig vara mer än värd dem. Jag är svag för allt som har med fängelser, vårdinrättningar etcetera att göra. Dels för att jag känner mig så långt ifrån allt det där och dels för att jag identifierar mig med de inlåsta. Jag har varit i liknande, men mindre våldsamma situationer.
Jag har många minnen från Forest View - och ändå förvånansvärt få. De där månaderna är som ett töcken för mig, en tjock dimma som vägrar lätta. Jag kommer ihåg hur vilsen jag var, och samtidigt hur förvånansvärt hemma jag kände mig med missbrukare och traumapatienter som grannar. Vi var inte många med ätstörningar, och vi fick inte umgås särskilt mycket ensamma, vi kunde få för många tips på hur man lurar systemet då. Min första rumskompis var stor och blond, hon var där för traumaprogrammet och hade problem med sin ilska. Hon var skräckinjagande, men den som visade mig hur livet fungerade innanför väggarna och alla låsta dörrar. Efter henne kom en mörkhyad kvinna som bar på för mycket sorg i sitt liv. När jag bad om att få byta rum blev hon jätteledsen, men jag gjorde det inte för hennes skull, utan för att rummet vi bodde i inte hade någon dusch.
Den första natten inlagd var svår, det var underligt att försöka sova när en vakt kom in var femtonde minut och lyste på en med ficklampa. Jag var sedd som en självmordsbenägen patient och var de var därför tvugna att rapportera vart jag var med jämna mellanrum, dag som natt. Inte för att jag hade något att ta livet av mig med, de konfiskerade allt, till och med pennor med suddgummin och snören på skorna. Minnet av det bar jag med mig till avdelning fyra här i Sverige, och gömde en spik i min tofs som jag skulle kunna skära mig med när ingen tittade. De var dock inte lika misstänksamma, så jag hade inte behövt gömma den så väl...
Ojdå, jag förlorade mig i minnen där ett tag. Men jag orkar inte tänka på det där. Inte just nu. Istället tänker jag på framtiden, på livet utanför. För jag är värd att må bättre än jag gjort, och jag tänker inte backa nu. Jag vägrar.
Melodifestivalen ikväll efter en ganska stormig dag med föräldrarna - att jag aldrig kan hålla sams med min mamma när vi är hemma längre än ett ögonblick samtidigt! Men vi slöt fred och nu pratar vi till och med med varandra igen. Success! Nej, så farligt är det inte, mamma har bara lite klumpiga kommentarer som hon frotterar sig med då och då. Jag vet ju att hon bara vill mitt bästa. Jag är på ett förlåtande humör ikväll.
Sitter nu och tittar på Sleepers, en film jag hade försiktiga förväntningar på och som visat sig vara mer än värd dem. Jag är svag för allt som har med fängelser, vårdinrättningar etcetera att göra. Dels för att jag känner mig så långt ifrån allt det där och dels för att jag identifierar mig med de inlåsta. Jag har varit i liknande, men mindre våldsamma situationer.
Jag har många minnen från Forest View - och ändå förvånansvärt få. De där månaderna är som ett töcken för mig, en tjock dimma som vägrar lätta. Jag kommer ihåg hur vilsen jag var, och samtidigt hur förvånansvärt hemma jag kände mig med missbrukare och traumapatienter som grannar. Vi var inte många med ätstörningar, och vi fick inte umgås särskilt mycket ensamma, vi kunde få för många tips på hur man lurar systemet då. Min första rumskompis var stor och blond, hon var där för traumaprogrammet och hade problem med sin ilska. Hon var skräckinjagande, men den som visade mig hur livet fungerade innanför väggarna och alla låsta dörrar. Efter henne kom en mörkhyad kvinna som bar på för mycket sorg i sitt liv. När jag bad om att få byta rum blev hon jätteledsen, men jag gjorde det inte för hennes skull, utan för att rummet vi bodde i inte hade någon dusch.
Den första natten inlagd var svår, det var underligt att försöka sova när en vakt kom in var femtonde minut och lyste på en med ficklampa. Jag var sedd som en självmordsbenägen patient och var de var därför tvugna att rapportera vart jag var med jämna mellanrum, dag som natt. Inte för att jag hade något att ta livet av mig med, de konfiskerade allt, till och med pennor med suddgummin och snören på skorna. Minnet av det bar jag med mig till avdelning fyra här i Sverige, och gömde en spik i min tofs som jag skulle kunna skära mig med när ingen tittade. De var dock inte lika misstänksamma, så jag hade inte behövt gömma den så väl...
Ojdå, jag förlorade mig i minnen där ett tag. Men jag orkar inte tänka på det där. Inte just nu. Istället tänker jag på framtiden, på livet utanför. För jag är värd att må bättre än jag gjort, och jag tänker inte backa nu. Jag vägrar.
fredag 26 februari 2010
267
Ännu en dag i mitt liv som jag fyllt med film.
Fragments har jag hittat förvånansvärt lite om på internet, det är många kända namn i den som borde lockat en större publik. Trodde jag i alla fall när jag valde ut den i videobutiken. Den visade sig var ungefär lika rolig som tandvärk, och jag stängde av den efter en halvtimma. Jag gav den en ärlig chans, men den är inte värd mer än en etta. Pappa säger att det är ett friskhetstecken att jag inte gillade den, eftersom berättelsen i sig var deprimerande och jag uppennbarligen inte bör tycka om nedstämda filmer. Det fnyser jag åt. Jag tyckte inte om den för att den inte var bra. End of story.
Bröllopsfotografen har blivit så pass hypad att jag oroat satte mig ner när filmen började rulla. Inte kan väl filmen leva upp till sådana förväntningar? Men jo se det kunde den. Visserligen var den ganska så förutsägbar, men på ett charmigt och lite nyskapande sätt. Jag blev glad av att se den, av energin och viljan att beröra. Skådespelarna var bra och rollprestationerna bättre. 4/5. Kul med bra svensk film, det är inte så vanligt.
Boondock Saints har min lillebror pratat om i veckor och äntligen bestämde jag mig för att ge den en chans, vilket jag verkligen inte ångrar. Fart och fläkt är det minsta man kan säga, det går verkligen undan! Jag älskade den. 4/5.
Fragments har jag hittat förvånansvärt lite om på internet, det är många kända namn i den som borde lockat en större publik. Trodde jag i alla fall när jag valde ut den i videobutiken. Den visade sig var ungefär lika rolig som tandvärk, och jag stängde av den efter en halvtimma. Jag gav den en ärlig chans, men den är inte värd mer än en etta. Pappa säger att det är ett friskhetstecken att jag inte gillade den, eftersom berättelsen i sig var deprimerande och jag uppennbarligen inte bör tycka om nedstämda filmer. Det fnyser jag åt. Jag tyckte inte om den för att den inte var bra. End of story.
Bröllopsfotografen har blivit så pass hypad att jag oroat satte mig ner när filmen började rulla. Inte kan väl filmen leva upp till sådana förväntningar? Men jo se det kunde den. Visserligen var den ganska så förutsägbar, men på ett charmigt och lite nyskapande sätt. Jag blev glad av att se den, av energin och viljan att beröra. Skådespelarna var bra och rollprestationerna bättre. 4/5. Kul med bra svensk film, det är inte så vanligt.
Boondock Saints har min lillebror pratat om i veckor och äntligen bestämde jag mig för att ge den en chans, vilket jag verkligen inte ångrar. Fart och fläkt är det minsta man kan säga, det går verkligen undan! Jag älskade den. 4/5.
torsdag 25 februari 2010
266
Matlagning och film är två av mina största intressen. Därför passade Julie och Julia mig som handsken. Den var rörande utan att vara sentimental och övertygande utan att slå över i övertydlighet och amerikansk smörighet. Meryl Streep imponerade, fast jag gärna varit utan accenten (jag VET att Julia Child faktiskt pratade så, men oj, vad irriterande att lyssna på långa stunder i taget!)och Amy Adams också, även då frisyren inte gjorde henne rättvisa. En film jag gärna skulle se om - 4/5.
Annars - en helt vanlig torsdag, med efterlängtat psykologbesök och VÄGNING. Jag som länge gått och övertygat mig själv om att jag väger min målvikt 48 fick mig en liten chock när det visade sig att jag gått NER 0,3 kilo. Inte mycket kanske, men med tanke på allt jag ätit och i många fall behållt, är det rent av en bedrift. Jag SKA bli bättre. Jag SKA börja sköta mig ordentligt igen. Imorgon.
Annars - en helt vanlig torsdag, med efterlängtat psykologbesök och VÄGNING. Jag som länge gått och övertygat mig själv om att jag väger min målvikt 48 fick mig en liten chock när det visade sig att jag gått NER 0,3 kilo. Inte mycket kanske, men med tanke på allt jag ätit och i många fall behållt, är det rent av en bedrift. Jag SKA bli bättre. Jag SKA börja sköta mig ordentligt igen. Imorgon.
onsdag 24 februari 2010
265
Sommaren med Göran var en ganska så oförarglig film, som hade en hel del roliga scener, men också en hel del inte lika roliga. Skådespelarna var över lag duktiga och speciellt den första kvarten eller så fick mig att småskratta flera gånger. 3/5.
För övrigt är jag nu officiellt helt Japanfrälst. Inte för att jag inte varit det innan, jag har länge älskat kulturen, myterna, hello kitty, manga och anime men nu när jag får lära mig språket från grunden och har en äkta Japan som lärare känner jag mer än någonsin för landet och allt som kommer därifrån. Det är helt sjukt härligt att äntligen har ett äkta intresse, även fast jag inte vet så mycket och har massor kvar att lära. Jag är inte helt sysslolös längre, och jag trivs med det!
Jag var där ikväll, på kursen i japanska. Lärde om lite av det jag borde komma ihåg från när jag studerade språket i USA. Ingenting fastnade de där sista månaderna jag var där, antagligen just för att matsituationen var horribelt dålig. Men nu ska jag lära för livet!
Jag samlar på mig kulturell kunskap förutom själva språket. Visste ni tillexempel att i Japan är det siffrorna 4 och 9 som är oturstalen, 4 för att ordet låter likadant som ordet för död och 9 för att ordet låter som ordet för lidande. Det är inte våning 13 som hoppas över, utan våning fyra och våning nio!
För övrigt är jag nu officiellt helt Japanfrälst. Inte för att jag inte varit det innan, jag har länge älskat kulturen, myterna, hello kitty, manga och anime men nu när jag får lära mig språket från grunden och har en äkta Japan som lärare känner jag mer än någonsin för landet och allt som kommer därifrån. Det är helt sjukt härligt att äntligen har ett äkta intresse, även fast jag inte vet så mycket och har massor kvar att lära. Jag är inte helt sysslolös längre, och jag trivs med det!
Jag var där ikväll, på kursen i japanska. Lärde om lite av det jag borde komma ihåg från när jag studerade språket i USA. Ingenting fastnade de där sista månaderna jag var där, antagligen just för att matsituationen var horribelt dålig. Men nu ska jag lära för livet!
Jag samlar på mig kulturell kunskap förutom själva språket. Visste ni tillexempel att i Japan är det siffrorna 4 och 9 som är oturstalen, 4 för att ordet låter likadant som ordet för död och 9 för att ordet låter som ordet för lidande. Det är inte våning 13 som hoppas över, utan våning fyra och våning nio!
tisdag 23 februari 2010
264
Jag skulle ha åkt ner till Kalmar idag för lite provtagning, men så blev det inte. Det kändes inte nödvändigt att ta mig dit bara för ett stick i armen, inte när snön vräker ned som den gör och hela familjen ligger däckad i någon slags influensa jag INTE vill smittas av. Jag är deras personliga lilla sjuksyster, och jag trivs med det. Jag känner mig behövd. Igår var min bror riktigt dålig och efter ett besök på toaletten frågade han mig hur jag stod ut med det. Hur jag kunde tvinga mig själv att göra det som så många människor anser vara det värsta som finns. Mitt svar? man vänjer sig. Inte är det något man borde vänja sig vid, men sanningen är att man gör det. Ganska så snabbt. Jag äcklas inte särskilt lätt längre, inte av mina egna uppkastningar i alla fall. Inte av lukt eller smak eller syn av det. Förnuftet säger att jag borde vara mer illa berörd av det hela än vad jag är men herregud, jag höll på som jag gjorde i flera år, många långa månader då jag kräkts upp varje måltid och vattnet jag drack däremellan. Till slut handlade det inte ens om att bli smalare, även om det överskuggade det mesta. Jag ville helt enkelt inte ha något i mig, ingenting alls. Känslan av att ha mat i magen gjorde mig illamående på riktigt, och det enda jag ville var att få slut på det. Genom att bli av med det.
Jag är glad att jag inte åkte till Kalmar. Inte för att det hade gjort mig något att sitta på bussen i ett par timmar; jag gör gärna det i utbyte mot lite social kontakt och lite frid från mammas jämmer, men så vet jag ju hur verkligheten ser ut just nu. Det har gått långt ifrån perfekt den sista tiden. Inte ens imorse fungerade det, FAST jag då trodde att jag skulle ta blodprov som skulle kunna skicka mig direkt tillbaka till avdelning fyra, utan att passera gå. Rösterna är så högljudda just nu, de tvingar mig att handla mot mina principer, mot ALLAS principer, och jag kan inte nog understryka hur orolig jag är över vägningen på torsdag. Jag längtar med någon slags pervers njutning, det ska bli så otroligt skönt att äntligen få reda på vad jag väger, men oavsett vad siffran är kommer jag må dåligt över det. Så känns det förstås varje gång jag ska vägas, men den här gången har jag inte den blekaste aning om vad den kommer säga. Hur illa det är. Kommer alla mina misstag visa sig på vågen? Vill jag att de ska det? Kommer jag kunna ge mina föräldrar något positivt besked? Vill jag kunna ge dem det?
Rösterna förresten. Det är fel sätt att försöka förklara allting på. Jag hör inte fler röster än någon annan och jag är fullt medveten om att det hela egentligen är upp till mig. JAG väljer att handla som jag gör, INGEN kan tvinga mig till något. Men det KÄNNS så. Det KÄNNS som att jag inte har något val, som att jag måste följa de tilltrasslade riktlinjerna inuti huvudet på mig. Jag vet hur vågen av ångest kommer rycka undan marken under mina fötter om jag handlar på något annat sätt och jag ORKAR inte med alla känslor. All ånger, all sorg och allt ÄCKEL. Så istället lyssnar jag. Och gör fel efter fel efter fel.
Eftersom bara jag är kry just nu spenderades dagen på mitt idealsätt; med film. Först såg vi Spirited away igen, som är en härligt skruvad animéfilm utan dess like. Jag har sett den förut men tröttnar aldrig på den, man upptäcker alltid något nytt. Den får en stark fyra, bara för att jag tycker att den är aningen för lång. Annars: Perfektion.
Efter den blev det en till animéfilm, för att jag är på Japanhumör och älskar allt som har med landet att göra - Ponyo, av samma person som står bakom just Spirited away. Den var tydligt inriktad på en lite yngre publik men var ändå bedårande charmig mellan varven. Dock kändes den inte lika fantasifull som hans tidigare verk och det drar ner betyget till en trea. Kommer nog inte se om den, men jag är glad att jag såg den. Dessutom får jag ju träna mitt allvarligt begränsade japanska ordförråd - det says Ohayoo flera gånger!
Som kvällsunderhållning såg vi ett par avsnitt av den sista säsongen av Oz. Snart är den över. Serien som jag har älskat att hata och hatat att älska i flera månader just nu. Att något så rått och realistiskt kan vara sådan underbar underhållning är förvisso en gåta, men det gör ingenting för OJ vad den är bra! Idag satt tårarna i halsen på mig, men det är väl då det är som bäst. När det berör.
Jag är glad att jag inte åkte till Kalmar. Inte för att det hade gjort mig något att sitta på bussen i ett par timmar; jag gör gärna det i utbyte mot lite social kontakt och lite frid från mammas jämmer, men så vet jag ju hur verkligheten ser ut just nu. Det har gått långt ifrån perfekt den sista tiden. Inte ens imorse fungerade det, FAST jag då trodde att jag skulle ta blodprov som skulle kunna skicka mig direkt tillbaka till avdelning fyra, utan att passera gå. Rösterna är så högljudda just nu, de tvingar mig att handla mot mina principer, mot ALLAS principer, och jag kan inte nog understryka hur orolig jag är över vägningen på torsdag. Jag längtar med någon slags pervers njutning, det ska bli så otroligt skönt att äntligen få reda på vad jag väger, men oavsett vad siffran är kommer jag må dåligt över det. Så känns det förstås varje gång jag ska vägas, men den här gången har jag inte den blekaste aning om vad den kommer säga. Hur illa det är. Kommer alla mina misstag visa sig på vågen? Vill jag att de ska det? Kommer jag kunna ge mina föräldrar något positivt besked? Vill jag kunna ge dem det?
Rösterna förresten. Det är fel sätt att försöka förklara allting på. Jag hör inte fler röster än någon annan och jag är fullt medveten om att det hela egentligen är upp till mig. JAG väljer att handla som jag gör, INGEN kan tvinga mig till något. Men det KÄNNS så. Det KÄNNS som att jag inte har något val, som att jag måste följa de tilltrasslade riktlinjerna inuti huvudet på mig. Jag vet hur vågen av ångest kommer rycka undan marken under mina fötter om jag handlar på något annat sätt och jag ORKAR inte med alla känslor. All ånger, all sorg och allt ÄCKEL. Så istället lyssnar jag. Och gör fel efter fel efter fel.
Eftersom bara jag är kry just nu spenderades dagen på mitt idealsätt; med film. Först såg vi Spirited away igen, som är en härligt skruvad animéfilm utan dess like. Jag har sett den förut men tröttnar aldrig på den, man upptäcker alltid något nytt. Den får en stark fyra, bara för att jag tycker att den är aningen för lång. Annars: Perfektion.
Efter den blev det en till animéfilm, för att jag är på Japanhumör och älskar allt som har med landet att göra - Ponyo, av samma person som står bakom just Spirited away. Den var tydligt inriktad på en lite yngre publik men var ändå bedårande charmig mellan varven. Dock kändes den inte lika fantasifull som hans tidigare verk och det drar ner betyget till en trea. Kommer nog inte se om den, men jag är glad att jag såg den. Dessutom får jag ju träna mitt allvarligt begränsade japanska ordförråd - det says Ohayoo flera gånger!
Som kvällsunderhållning såg vi ett par avsnitt av den sista säsongen av Oz. Snart är den över. Serien som jag har älskat att hata och hatat att älska i flera månader just nu. Att något så rått och realistiskt kan vara sådan underbar underhållning är förvisso en gåta, men det gör ingenting för OJ vad den är bra! Idag satt tårarna i halsen på mig, men det är väl då det är som bäst. När det berör.
måndag 22 februari 2010
263
Körlektionen gick jättebra idag och det har faktiskt gjort mig lite mer övertygad om att jag kanske, någon dag, kan ta ett körkort. Jag fick massor av komplimanger om att jag utvecklats och lärt rätt, vilket känns skönt, förra gången var det precis tvärtom.
Fikade med en kompis innan körlektionen(mår fortfarande dåligt över hur sen jag var!) och skrev under ett DBT-kontrakt till efter. Det är nu spikat att jag kommer fortsätta med DBTn ett halvår till. Och det känns helt okej, nästan bra. Visst, det är sjukt jobbigt, men väldigt nyttigt. Inte bara för mig men för mig i synnerhet.
Fler Ozavsnitt ikväll plus Edward scissorhands på sluttampen. Har sett den förut men repriser av Burtons filmer skadar aldrig. Den är så fängslande att det är ruggigt och får därför en fyra.
Fikade med en kompis innan körlektionen(mår fortfarande dåligt över hur sen jag var!) och skrev under ett DBT-kontrakt till efter. Det är nu spikat att jag kommer fortsätta med DBTn ett halvår till. Och det känns helt okej, nästan bra. Visst, det är sjukt jobbigt, men väldigt nyttigt. Inte bara för mig men för mig i synnerhet.
Fler Ozavsnitt ikväll plus Edward scissorhands på sluttampen. Har sett den förut men repriser av Burtons filmer skadar aldrig. Den är så fängslande att det är ruggigt och får därför en fyra.
söndag 21 februari 2010
lördag 20 februari 2010
261
Har precis haft en lång konversation med en av min lillebrors kompisar och jag känner mig INTE otroligt dum och fruktansvärt äcklig som jag brukar. Skulle ha haft på mig något snyggare, jag vill inte att han ska behöva lida när han ser på mig, annars känns det nästan bra. Ärligt, det känns okej. Helt okej. Fast jag är inte världsbäst på att komma på ämnen att kallprata om. Övning ger färdighet är det väl man säger?
Maten? Inte så bra >.< Varför känner jag mig mycket starkare när jag inte äter? Det går inte ihop sig!
Och min hy har bestämt sig för att retas med mig igen. Vad jag hatar att känna mig ofräsch.
Såg delar av förhandlaren, men inte nog för att kunna sätta ett rättvist betyg.
Lagade mat till min faster, samma meny som förra helgen. Hon verkade uppskatta det.
Vill veta vad jag väger. Nu. Jag kan inte tänka på något annat, orden i mitt huvud har redan dömt ut mig.
Fet. Misslyckad. Äcklig. Stor. Gigantisk. Massiv. FEL.
Tänk frisk, tänk frisk, tänk frisk.
Jag ska banne mig klara det här!
Maten? Inte så bra >.< Varför känner jag mig mycket starkare när jag inte äter? Det går inte ihop sig!
Och min hy har bestämt sig för att retas med mig igen. Vad jag hatar att känna mig ofräsch.
Såg delar av förhandlaren, men inte nog för att kunna sätta ett rättvist betyg.
Lagade mat till min faster, samma meny som förra helgen. Hon verkade uppskatta det.
Vill veta vad jag väger. Nu. Jag kan inte tänka på något annat, orden i mitt huvud har redan dömt ut mig.
Fet. Misslyckad. Äcklig. Stor. Gigantisk. Massiv. FEL.
Mina lår är så pass stora nu att jag inte når runt dem med båda händerna längre. Det gör mig sjukt ledsen.
SLUTA!Tänk frisk, tänk frisk, tänk frisk.
Jag ska banne mig klara det här!
fredag 19 februari 2010
260
Sitter just nu och författar en lista med punkter som handlar om hur DBTn har hjälpt mig må bättre. Mitt kontrakt går ut snart och jag måste argumentera för att få stanna kvar i terapin. Vilket jag gärna vill. Mina punkter är som följer:
1. Jag tar för mig mer
2. Jag anmäler mig till kurser
3. Jag är med på körövningar OCH uppvisning, bland folk!
4. Jag ser paralleller, har inte snöat in på en och samma väg utan har vidgat mina vyer
5. Jag har blivit kvinna (enligt mamma)
6. Jag står upp för det som jag anser vara min åsikt
7. Jag har öppnat mig inför folk
8. Jag är aningen mer social utan att sönderanalysera det innan eller efteråt (i alla fall oftast)
9. Jag är mer lyhörd
10. Jag kan ta negativa och positiva nyheter på ett bättre sätt
11. Jag tänker på att jag gör så gott jag kan – ofta
12. Jag kör bil – FAST jag hatar det. Jag försöker att se kritiken som konstruktiv och viktig
13. Jag försöker ta till mig av komplimanger och istället för att dementera dem säga tack
14. Jag ser mig själv som värdefull
15. Jag distraherar mig när jag behöver (det är fortfarande det lättaste sättet att hålla mig ifrån de destruktiva ovanorna jag lagt mig till med)
16. Jag har mer självdiciplin
17. Jag hanterar min ilska på ett helt annat sätt.
18. Jag kan diskutera och gå in i dispyter utan att hata mig själv
19. Jag vet att känslor kommer och går, det är bara att vänta en liten stund
20. Jag tvivlar inte lika mycket på mig själv
21. Jag är medveten om att ilskan ofta är oproportioneligt stor och att den inte håller i sig så länge.
Självklart är det inte bara DBTn som gjort att de här punkterna stämmer, men terapin har hjälpt till, och det mycket. Jag är så tacksam för att jag fått ta del av allt det här, det har verkligen förändrat mitt liv. Till det bättre.
Annars har jag mest tänkt (alldeles för mycket) och handlat (aningen destruktivt). Åt lunch med mamma och pappa på stan och fick då goda grönsaksbiffar och åt stekt potatis nästan helt utan dåligt samvete. Till middag lagade jag quinoa med stekt halloumi och rynkade på näsan åt föräldrarnas barbariska ovana att äta krabba direkt ur skalet (Ser de inte hur DÖD den stackars krabban är? Får de inte dåligt samvete?)
Jag har det jobbigt just nu. Jobbigt eftersom jag känner mig så gigantiskt stor men inte har fått väga mig den här veckan. Jag är ÖVERTYGAD om att jag väger 48 nu, men ingen lyssnar på mig! Jag VILL inte dricka fler näringsdrycker och riskera att jag passerar 50-gränsen. VILL. INTE.
1. Jag tar för mig mer
2. Jag anmäler mig till kurser
3. Jag är med på körövningar OCH uppvisning, bland folk!
4. Jag ser paralleller, har inte snöat in på en och samma väg utan har vidgat mina vyer
5. Jag har blivit kvinna (enligt mamma)
6. Jag står upp för det som jag anser vara min åsikt
7. Jag har öppnat mig inför folk
8. Jag är aningen mer social utan att sönderanalysera det innan eller efteråt (i alla fall oftast)
9. Jag är mer lyhörd
10. Jag kan ta negativa och positiva nyheter på ett bättre sätt
11. Jag tänker på att jag gör så gott jag kan – ofta
12. Jag kör bil – FAST jag hatar det. Jag försöker att se kritiken som konstruktiv och viktig
13. Jag försöker ta till mig av komplimanger och istället för att dementera dem säga tack
14. Jag ser mig själv som värdefull
15. Jag distraherar mig när jag behöver (det är fortfarande det lättaste sättet att hålla mig ifrån de destruktiva ovanorna jag lagt mig till med)
16. Jag har mer självdiciplin
17. Jag hanterar min ilska på ett helt annat sätt.
18. Jag kan diskutera och gå in i dispyter utan att hata mig själv
19. Jag vet att känslor kommer och går, det är bara att vänta en liten stund
20. Jag tvivlar inte lika mycket på mig själv
21. Jag är medveten om att ilskan ofta är oproportioneligt stor och att den inte håller i sig så länge.
Självklart är det inte bara DBTn som gjort att de här punkterna stämmer, men terapin har hjälpt till, och det mycket. Jag är så tacksam för att jag fått ta del av allt det här, det har verkligen förändrat mitt liv. Till det bättre.
Annars har jag mest tänkt (alldeles för mycket) och handlat (aningen destruktivt). Åt lunch med mamma och pappa på stan och fick då goda grönsaksbiffar och åt stekt potatis nästan helt utan dåligt samvete. Till middag lagade jag quinoa med stekt halloumi och rynkade på näsan åt föräldrarnas barbariska ovana att äta krabba direkt ur skalet (Ser de inte hur DÖD den stackars krabban är? Får de inte dåligt samvete?)
Jag har det jobbigt just nu. Jobbigt eftersom jag känner mig så gigantiskt stor men inte har fått väga mig den här veckan. Jag är ÖVERTYGAD om att jag väger 48 nu, men ingen lyssnar på mig! Jag VILL inte dricka fler näringsdrycker och riskera att jag passerar 50-gränsen. VILL. INTE.
259
Jag spyr på mig själv, på den äckliga sörja jag är, på den vidriga person jag blivit. Jag blir aldrig ren, hur jag än försöker, aldrig tom och aldrig "pure". Saknar benen, saknar hårdheten, saknar kontrollen jag hade över varje kilo jag gick ner. Saknar lyckokickarna det gav mig, att se mig själv försvinna mer och mer, för varje sekund, varje minut, varje dag. Ser bilder på de som lider med mig i denna förbannade sjukdom och kan inte låta bli att avundsjukt granska deras olycka. Vill alltid vara värst, alltid vara sämst för är man inte bäst är man ingenting. Och det är just vad jag är. Ingenting.
torsdag 18 februari 2010
258
Tidsresenärens hustru var en vacker liten saga. Med betoning på ordet saga. Och då pratar jag inte om den faktiska omöjligheten att resa i tiden (herregud, det är film!) utan istället om deras oh så perfekta äktenskap med sin oh så perfekta dotter och alla tre är de oh så kära och har oh så perfekta leenden. You know the drill. It's hollywood. Lite synd att de inte smutsat ner det lite, för grundstoryn är helt okej. Den får en sorgsen trea.
Var på körskolan idag för en till körlektion. Efter att ha rattat bilen i sisådär tjugo minuter och lyckats med att:
a) köra mitt i vägen utan en tanke på högertrafiken.
b) blinka vänster i högersvängar,
c) blinka höger i vänstersvängar,
d) skrika av rädsla varje gång en annan bil skymtades och
e) klara av allt detta UTAN att köra med växellåda (min instruktör tog över gasen och bromsen) fick jag äntligen stopp på eländet.
Läraren: "Du kommer få ta fler lektioner än genomsnittet". Han har nog fattat att han sitter på en riktig guldgruva just nu, jag kommer få ta lektioner tills jag dör... Behöver jag säga hur mycket jag hatar övningskörningen?
Annars känner jag mig mest fet och deppig. Idag är torsdag och vägningsdag men min psykolog var inte på plats så jag får vackert vänta en vecka. En vecka under vilken jag inte vet om jag gått upp fjorton kilo och ser ut som ett övergött träsktroll. Det är så jag känner mig just nu. Jag har nog aldrig varit så nära min målvikt och ändå trixsat med maten så mycket som de senaste dagarna. Det går inte alls bra. Inte. Alls. Bra.
Eller, min psykolog skulle inte hålla med mig om den saken, och inte mina föräldrar heller. Men så vet ju inte de vad jag vet, de ser inte mer än att jag äter regelbundet och håller mig ifrån toaletten. Och det stämmer ju, jag får faktiskt i mig det jag ska. Och mer än så. Kommer jag aldrig kunna sluta med hetsätandet?
Jag har börjat vänja mig vid tanken på att stanna i Sverige ett tag till. Länge kunde jag inte tänka på USA utan att det högg till i bröstet. Men nu har jag torkat tårarna och allting känns nästan rosaskimrande igen. Bara mitt ex finns kvar i tankarna, allt skulle vara mycket enklare om han fanns här. Inom räckhåll. Han skriver så fina mejl och säger så vackra ord, men kärleken övervinner inte hur mycket som helst. Snart ger den upp, tar ett sista rosslande andetag och falnar helt. Och det är bara mitt fel.
Var på körskolan idag för en till körlektion. Efter att ha rattat bilen i sisådär tjugo minuter och lyckats med att:
a) köra mitt i vägen utan en tanke på högertrafiken.
b) blinka vänster i högersvängar,
c) blinka höger i vänstersvängar,
d) skrika av rädsla varje gång en annan bil skymtades och
e) klara av allt detta UTAN att köra med växellåda (min instruktör tog över gasen och bromsen) fick jag äntligen stopp på eländet.
Läraren: "Du kommer få ta fler lektioner än genomsnittet". Han har nog fattat att han sitter på en riktig guldgruva just nu, jag kommer få ta lektioner tills jag dör... Behöver jag säga hur mycket jag hatar övningskörningen?
Annars känner jag mig mest fet och deppig. Idag är torsdag och vägningsdag men min psykolog var inte på plats så jag får vackert vänta en vecka. En vecka under vilken jag inte vet om jag gått upp fjorton kilo och ser ut som ett övergött träsktroll. Det är så jag känner mig just nu. Jag har nog aldrig varit så nära min målvikt och ändå trixsat med maten så mycket som de senaste dagarna. Det går inte alls bra. Inte. Alls. Bra.
Eller, min psykolog skulle inte hålla med mig om den saken, och inte mina föräldrar heller. Men så vet ju inte de vad jag vet, de ser inte mer än att jag äter regelbundet och håller mig ifrån toaletten. Och det stämmer ju, jag får faktiskt i mig det jag ska. Och mer än så. Kommer jag aldrig kunna sluta med hetsätandet?
Jag har börjat vänja mig vid tanken på att stanna i Sverige ett tag till. Länge kunde jag inte tänka på USA utan att det högg till i bröstet. Men nu har jag torkat tårarna och allting känns nästan rosaskimrande igen. Bara mitt ex finns kvar i tankarna, allt skulle vara mycket enklare om han fanns här. Inom räckhåll. Han skriver så fina mejl och säger så vackra ord, men kärleken övervinner inte hur mycket som helst. Snart ger den upp, tar ett sista rosslande andetag och falnar helt. Och det är bara mitt fel.
tisdag 16 februari 2010
257
Japanskan var jättebra. Verkligen jättebra. Det kändes långt ifrån bekvämt att gå dit och försöka hitta en plats i ett klassrum alla andra redan varit i, men det gick över förväntan. Takten är något långsammare än i USA och läraren många procent mer Japan än Sensei var där. Hon vet att vi är där frivilligt och lägger ribban många steg lägre än jag är van vid. Det är skönt att verkligen bli behandlad som nybörjare. Så nu har jag fräschat upp kunskaperna lite och kan säga hej, tack och jag heter. Alltid något! Och mer ska det bli...
Och konserten igår, vad kan jag säga om den? Vår kör vann omröstningen, det var väldigt roligt för det hade jag verkligen inte förväntat mig. En vän var där, och mamma förstås, så jag kände mig heller inte ensam. Något annorlunda kanske, jag avvek lite från mönstret nör det kom till klädseln, men jag skämdes inte över min egen närvaro. Jag kände mig... behövd men inte oumbärlig. Bra.
Men jag är fortfarande nere i en svacka, matmässigt. Jag sköter mig inte riktigt som jag ska. Mamma och jag åt pizza på hemvägen, under vilken jag kände mig nästan normal, men resten av dagens måltider... Jag vet inte, jag orkar inte. Jag orkar inte bry mig om min egen äckelfaktor längre. Och ändå är det ALLT jag tänker på.
Och konserten igår, vad kan jag säga om den? Vår kör vann omröstningen, det var väldigt roligt för det hade jag verkligen inte förväntat mig. En vän var där, och mamma förstås, så jag kände mig heller inte ensam. Något annorlunda kanske, jag avvek lite från mönstret nör det kom till klädseln, men jag skämdes inte över min egen närvaro. Jag kände mig... behövd men inte oumbärlig. Bra.
Men jag är fortfarande nere i en svacka, matmässigt. Jag sköter mig inte riktigt som jag ska. Mamma och jag åt pizza på hemvägen, under vilken jag kände mig nästan normal, men resten av dagens måltider... Jag vet inte, jag orkar inte. Jag orkar inte bry mig om min egen äckelfaktor längre. Och ändå är det ALLT jag tänker på.
256
Körlektion imorgon. Ångest. Körlektion, DBT och konsert imorgon. Extremångest.
Annars är allt bara deprimerande nattsvart. På DBTn idag avslöjade jag alldeles för mycket av mitt liv inför främlingar, som nu måste tro att jag inte ens håller ihop i kanterna. Vilket jag faktiskt inte gör. Varför är det så viktigt för mig att de vet om att jag är deprimerad? Varför vill jag inte att de ska tro att jag är glad och positiv, som alltid var min vilja förr? Nej, nu är mitt mål att vara den som mår sämst av alla, i alla sällskap. Låter ju väldigt kul. Verkligen.
Såg på magiska systrar som egentligen inte var mycket att hänga i julgranen men eftersom jag hade minnen av den från när jag var yngre (det vill säga sådär 10, 11 år) var den ändå ganska så kul att titta på. 2.5/5.
Många andra minnen har börjat flyta upp till ytan. Jag har väldigt få "hela" minnen från förr, allt är bara fragment och känslor som spökar, men skärvor kan vara nog så vassa. Kanske kan jag till och med sätta ord på dem någon dag. Dock inte idag, jag är alldeles för trött.
Vill sova bort morgondagen och vakna upp på andra sidan, pigg, oförstörd och hel och hållen. Drömma får man...
Annars är allt bara deprimerande nattsvart. På DBTn idag avslöjade jag alldeles för mycket av mitt liv inför främlingar, som nu måste tro att jag inte ens håller ihop i kanterna. Vilket jag faktiskt inte gör. Varför är det så viktigt för mig att de vet om att jag är deprimerad? Varför vill jag inte att de ska tro att jag är glad och positiv, som alltid var min vilja förr? Nej, nu är mitt mål att vara den som mår sämst av alla, i alla sällskap. Låter ju väldigt kul. Verkligen.
Såg på magiska systrar som egentligen inte var mycket att hänga i julgranen men eftersom jag hade minnen av den från när jag var yngre (det vill säga sådär 10, 11 år) var den ändå ganska så kul att titta på. 2.5/5.
Många andra minnen har börjat flyta upp till ytan. Jag har väldigt få "hela" minnen från förr, allt är bara fragment och känslor som spökar, men skärvor kan vara nog så vassa. Kanske kan jag till och med sätta ord på dem någon dag. Dock inte idag, jag är alldeles för trött.
Vill sova bort morgondagen och vakna upp på andra sidan, pigg, oförstörd och hel och hållen. Drömma får man...
söndag 14 februari 2010
255
Fick min berömmelsekvot uppfylld idag när jag överraskade hemma med en trerättersmeny för att det är alla hjärtans dag och allt. Det blev kantarellknyten på ruccolabädd till förrätt och till varmrätt lagade jag till hjärtformad potatis (idé snodd av en vän till mig som också kämpar mot anorexidemonen vareviga sekund - stå på dig!), choritzo- och tomatfylld kycklingfilé till carnivorerna och fetaostfylld zucchini till mig, dragonsås, brysselkål och sallad. Till efterrätt rörde jag ihop en chokladfondue och hittade riktigt fina jordgubbar att doppa trots att det är kalla februari och de säkert fraktats hundratals mil (eko? vad är det?). Allt som allt, en lyckad kväll. Och jag behöll ALLTIHOP och är inte så lite stolt över mig själv. Mamma och pappa var också de stolta och en så liten grej gör mig löjligt lycklig, deras beröm kan jag inte få nog av.
Annars har jag mest förberett mig mentalt för veckan som kommer. Den är fullbokad med aktiviteter, många som jag är ruskigt nervös inför, och jag måste peppa mig själv nu innan för att kunna ta mig igenom alla. Imorgon är det mjukstart med DBT och genrep inför konserten på tisdag. Då har jag också DBT, och dessutom en körlektion där jag INTE kommer undan med att bara ställa in sätet... På onsdag har jag kroppskännedom och kanske, om jag har tur, japanska (har inte fått besked än) på kvällen. Torsdag är det kör igen och så avslutas veckan med en körlektion till på fredag. En riktig arbetarvecka! Det var länge sedan jag hade så här mycket att göra. Nu måste jag bara se till att jag inte slarvar med maten under tiden...
Mest ångest har jag inför körlektionerna, men konserten på tisdag kniper en hedervärd andraplats. Vi skulle lära oss sångerna utantill, som jag inte gjort, och kunna våra stämmor, som jag inte kan, tills imorgon. Jag har inte ens övat! Det har visat sig att jag har en otroligt fånig tendens att skjuta sådant jag inte vill göra framför mig så pass länge att jag till slut inte gör dem alls. Jag önskar att jag hade bättre diciplin på mig själv.
Dessutom är jag orolig för vilken riktning DBTn kommer ta mig den här veckan. Mitt kontrakt går snart ut och jag skulle vilja förnya det eftersom jag inte känner mig redo för att möta världen DBTfri riktigt än, men med tanke på att de har börjat märka mina ursäkter med "terapistörande beteende" så känns min framtid lite oviss...
Ingen film idag, bara Oz gånger två, men det blev en film igår som jag verkligen inte ångrar att jag såg - District 9. En "dokumentärfilm" om aliens som drog många paralleller till "the segregation" och kampen mellan svarta och vita. Bra utförande, bra ämne, bra infallsvinkel. 4/5.
Hade inte tänkt vara genomärlig i det här inlägget men är det ändå - jag klarade mig inte helt klanderfritt idag. Mamma smög in på toaletten efter att jag varit där och sniffade demonstrativt i luften, något som jag verkligen hatar. Kanske för att hon i det här fallet hade all rätt att sniffa, jag hade ju faktiskt spytt bara några sekunder innan. Men det irriterar mig att hon inte litar mer på mig än att hon måste kontrollera toaletten efter mig. Fast jag vet - varför klagar jag när jag vet att hon bara vill mig väl?
Produktiv dag nu när jag ser tillbaka på den, min ögonsten till hund fick sig en ny frisyr (det var på tiden!) och så rensade jag ut HELA garderoben och behöll bara det som jag verkligen vet att jag kommer använda. Jag är så trött på två tredjedelar av allt jag har där inne, nu när jag inte längre sitter hemma och ugglar dagarna i ända har jag faktiskt ett skäl till att klä upp mig. Annars har jag mest dragit på mig det gamla vanliga - det som är varmt och mysigt. Utseendet har jag inte riktigt orkat bry mig om. Men nu visar jag ju upp mig inför folk! Då gäller det att i alla fall gömma undan mysbyorna till kvällen och se presentabel ut.
Jag är trött men har ingen lust att gå och lägga mig. Därför detta högst ointressanta inlägg.
Annars har jag mest förberett mig mentalt för veckan som kommer. Den är fullbokad med aktiviteter, många som jag är ruskigt nervös inför, och jag måste peppa mig själv nu innan för att kunna ta mig igenom alla. Imorgon är det mjukstart med DBT och genrep inför konserten på tisdag. Då har jag också DBT, och dessutom en körlektion där jag INTE kommer undan med att bara ställa in sätet... På onsdag har jag kroppskännedom och kanske, om jag har tur, japanska (har inte fått besked än) på kvällen. Torsdag är det kör igen och så avslutas veckan med en körlektion till på fredag. En riktig arbetarvecka! Det var länge sedan jag hade så här mycket att göra. Nu måste jag bara se till att jag inte slarvar med maten under tiden...
Mest ångest har jag inför körlektionerna, men konserten på tisdag kniper en hedervärd andraplats. Vi skulle lära oss sångerna utantill, som jag inte gjort, och kunna våra stämmor, som jag inte kan, tills imorgon. Jag har inte ens övat! Det har visat sig att jag har en otroligt fånig tendens att skjuta sådant jag inte vill göra framför mig så pass länge att jag till slut inte gör dem alls. Jag önskar att jag hade bättre diciplin på mig själv.
Dessutom är jag orolig för vilken riktning DBTn kommer ta mig den här veckan. Mitt kontrakt går snart ut och jag skulle vilja förnya det eftersom jag inte känner mig redo för att möta världen DBTfri riktigt än, men med tanke på att de har börjat märka mina ursäkter med "terapistörande beteende" så känns min framtid lite oviss...
Ingen film idag, bara Oz gånger två, men det blev en film igår som jag verkligen inte ångrar att jag såg - District 9. En "dokumentärfilm" om aliens som drog många paralleller till "the segregation" och kampen mellan svarta och vita. Bra utförande, bra ämne, bra infallsvinkel. 4/5.
Hade inte tänkt vara genomärlig i det här inlägget men är det ändå - jag klarade mig inte helt klanderfritt idag. Mamma smög in på toaletten efter att jag varit där och sniffade demonstrativt i luften, något som jag verkligen hatar. Kanske för att hon i det här fallet hade all rätt att sniffa, jag hade ju faktiskt spytt bara några sekunder innan. Men det irriterar mig att hon inte litar mer på mig än att hon måste kontrollera toaletten efter mig. Fast jag vet - varför klagar jag när jag vet att hon bara vill mig väl?
Produktiv dag nu när jag ser tillbaka på den, min ögonsten till hund fick sig en ny frisyr (det var på tiden!) och så rensade jag ut HELA garderoben och behöll bara det som jag verkligen vet att jag kommer använda. Jag är så trött på två tredjedelar av allt jag har där inne, nu när jag inte längre sitter hemma och ugglar dagarna i ända har jag faktiskt ett skäl till att klä upp mig. Annars har jag mest dragit på mig det gamla vanliga - det som är varmt och mysigt. Utseendet har jag inte riktigt orkat bry mig om. Men nu visar jag ju upp mig inför folk! Då gäller det att i alla fall gömma undan mysbyorna till kvällen och se presentabel ut.
Jag är trött men har ingen lust att gå och lägga mig. Därför detta högst ointressanta inlägg.
lördag 13 februari 2010
254
När jag var inlagd här i Sverige för andra gången fanns där en flicka till som led av anorexi. Jag var galet avundsjuk på att hennes vilja av stål tagit henne ända ner till 29, min målvikt och det antal kilo jag aldrig lyckats väga. Hon var nästan genomskinlig om man tittade på henne i rätt vinkel, och jag kom ofta på mig själv med att längtande tråna efter knotorna och avsaknaden av någon som helst gnutta av fett på de tunna, tunna benen. Denna lilla fröken var inte bara smal, hon hade också rejält med skinn på näsan och en dålig vana som gjorde mig så ledsen att det gjorde ont i mig många gånger - hon brukade studera min kropp och berätta för mig att så där - precis så där - såg hon ut när hon var normalviktig. Hon hade nämligen väldigt tunn benstomme som gjorde att hon inte lyckades komma upp i någon högre vikt än BMI 16. Och efter ett antal sjukhusvistelser var det där jag låg. BMI 16.
Jag ryser i hela kroppen bara av att höra siffrorna. Nu när jag är uppe i 18 är det som att det inte bekommer mig längre. Det handlar inte om mig, jag har distanserat mig så långt ifrån antalet kilon på vågen att jag inte längre reagerar. En försvarsmekanism kickar in som gör att jag orkar med att leva med fettvalkarna och tjockkänslan. Men just då hade jag inte hunnit utveckla detta försvar, och istället gick jag runt och visste att den tjej som var där jag ville vara hade bantat ner sig från BMI 16 för att hon tyckte att det var för tjockt. Och där var jag. För tjock.
Jag känner fortfarande äcklet stiga uppåt halsen när jag läser det jag skriver, när jag tänker tillbaka på månaderna av sondmatning och sängliggande. Jag vill inte tillbaks dit igen, men det är ändå dit jag längtar. Till bevisen på att jag en gång i livet mådde DÅLIGT. För i min värld är det något att vara stolt över.
Varför kom jag att tänka på det här idag? Jo för jag var och handlade med mamma i Kalmar. Inte för att det drar fram ätstörningsminnen i sig självt, men i en av affärerna vi råkade hamna i (och spendera en ansenlig summa pengar i) var butiksbiträden ungefär två kilo smalare än en fjäder. Allt man såg av henne var en mun och axelvaddar, det fanns inget mer. Och min avundsjuka kickade direkt in. Jag vill så gärna att folk ska titta på mig med samma lystna blickar som jag tittar på henne! Men jag tränger bort de tankarna, och försöker resonera med mig själv tills jag står på fast mark igen. Vi lämnade affären ett par tröjor rikare och jag har fortfarande inte kunnat få hennes kropp ur mitt huvud.
Varför är jag så fixerad vid att vara smalast/minst/benigast/SJUKAST? Hur gör man för att BRYTA tankemönstret? Och hur håller jag maten nere när jag inte känner av motivationen jag förlitar mig på?
Skingrade de svarta sjuktankarna med att prata med pojkvännen, eller vad han nu är, över MSN. Det är helt underbart att kunna se honom att nästan, NÄSTAN kunna röra vid honom, att höra det han säger och se honom mena det. Ingen kan få mig att känna mig vacker som han kan, ingen gör tankarna så suddiga eller minnena så obetydliga. Men så fort jag ser honom dyker också orosmolnen upp - kommer vi någonsin få se varandra igen? På riktigt? Just nu känns vår framtid ganska otydlig, så vore det egentligen inte bäst att låta honom glömma, att släppa honom och be honom hitta någon annan. Någon som förtjänar mer än vad jag gör och någon han faktiskt - fysiskt - kan röra vid? Allt det där vill jag säga, men allt jag kan få ur mig är hur mycket jag saknar honom. För det gör jag. Saknar.
Jag ryser i hela kroppen bara av att höra siffrorna. Nu när jag är uppe i 18 är det som att det inte bekommer mig längre. Det handlar inte om mig, jag har distanserat mig så långt ifrån antalet kilon på vågen att jag inte längre reagerar. En försvarsmekanism kickar in som gör att jag orkar med att leva med fettvalkarna och tjockkänslan. Men just då hade jag inte hunnit utveckla detta försvar, och istället gick jag runt och visste att den tjej som var där jag ville vara hade bantat ner sig från BMI 16 för att hon tyckte att det var för tjockt. Och där var jag. För tjock.
Jag känner fortfarande äcklet stiga uppåt halsen när jag läser det jag skriver, när jag tänker tillbaka på månaderna av sondmatning och sängliggande. Jag vill inte tillbaks dit igen, men det är ändå dit jag längtar. Till bevisen på att jag en gång i livet mådde DÅLIGT. För i min värld är det något att vara stolt över.
Varför kom jag att tänka på det här idag? Jo för jag var och handlade med mamma i Kalmar. Inte för att det drar fram ätstörningsminnen i sig självt, men i en av affärerna vi råkade hamna i (och spendera en ansenlig summa pengar i) var butiksbiträden ungefär två kilo smalare än en fjäder. Allt man såg av henne var en mun och axelvaddar, det fanns inget mer. Och min avundsjuka kickade direkt in. Jag vill så gärna att folk ska titta på mig med samma lystna blickar som jag tittar på henne! Men jag tränger bort de tankarna, och försöker resonera med mig själv tills jag står på fast mark igen. Vi lämnade affären ett par tröjor rikare och jag har fortfarande inte kunnat få hennes kropp ur mitt huvud.
Varför är jag så fixerad vid att vara smalast/minst/benigast/SJUKAST? Hur gör man för att BRYTA tankemönstret? Och hur håller jag maten nere när jag inte känner av motivationen jag förlitar mig på?
Skingrade de svarta sjuktankarna med att prata med pojkvännen, eller vad han nu är, över MSN. Det är helt underbart att kunna se honom att nästan, NÄSTAN kunna röra vid honom, att höra det han säger och se honom mena det. Ingen kan få mig att känna mig vacker som han kan, ingen gör tankarna så suddiga eller minnena så obetydliga. Men så fort jag ser honom dyker också orosmolnen upp - kommer vi någonsin få se varandra igen? På riktigt? Just nu känns vår framtid ganska otydlig, så vore det egentligen inte bäst att låta honom glömma, att släppa honom och be honom hitta någon annan. Någon som förtjänar mer än vad jag gör och någon han faktiskt - fysiskt - kan röra vid? Allt det där vill jag säga, men allt jag kan få ur mig är hur mycket jag saknar honom. För det gör jag. Saknar.
253
Jag är TRÖTT på det här! Trött på att vara ett jävla vrak som inte fungerar utan starka mediciner och som spenderar varje vaken minut tänkandes på att förtära eller tvinga ur sig mat. Det är SLUT nu, jag ORKAR inte mer! Från och med NU ska jag KÄMPA hårdare, bättre. Bli STARKARE! Jag är värd att leva hälsosamt, jag är värd att må bra.
Jag ska TA tag i det här nu, se till att jag får ett värdigt liv att leva - sluta se allting från dess avigsida. Att vara deprimerad, ätstörd och självmordsbenägen är inget att vara STOLT över.
Snälla, låt mig bara få leva ett lite lättare liv än vad jag har gjort hittills. Snälla.
Jag ska TA tag i det här nu, se till att jag får ett värdigt liv att leva - sluta se allting från dess avigsida. Att vara deprimerad, ätstörd och självmordsbenägen är inget att vara STOLT över.
Snälla, låt mig bara få leva ett lite lättare liv än vad jag har gjort hittills. Snälla.
fredag 12 februari 2010
252
två filmer idag - måste ju ta igen lite efter att ha levt hela veckan utan någon alls - den ena okej, den andra långt därifrån.
Surrogates var fartfylld och häftigt gjord, men slutet kändes billigt, och den lämnade inte ett särskilt stort avtryck. 3/5. Pappa satt som ett tänt ljus, bara det är värt mycket.
The ugly truth försökte vara gulligt tokrolig, men blev bara avskyvärd - på alla sätt. varannan sekund pratades det snusk, men utan finess eller glimten i ögat. Den kan inte få annat än en etta, jag stängde av när mina ögon inte klarade mer.
Överraskade lillebror med ugnspannkaka idag till lunch och han blev själaglad! Det gör mig rusigt lycklig att få ta hand om honom, att få vara en ansvarstagande storasyster. Det är skönt att vi har så pass bra kontakt som vi har, och jag ska försöka vårda den även när vi inte bor under samma tak längre.
På tal om samma tak - jag har ställt mig i bostadskö för att kanske få en lägenhet om jag nu kommer börja studera i Växjö till hösten. Känns underbart roligt på samma gång som det sticker till i bröstet på mig varje gång jag tänker på att jag kanske inte kommer iväg till mitt kära USA. Lite av tjusningen med att vara elev på GVSU är att jag där är så unik. Enda svensken, en av få européer, jag kan inte bli mer utstickande än så. Nu när jag inte har min ätstörning som gör mig speciell längre (läses med en gnutta ironi i tonfallet) så vill jag hålla i hårt i allt som gör mig annorlunda. Här i Sverige är jag bara en av tusentals blonda, osäkra flickor,och jag vet inte längre hur jag ska sticka ut. På rätt sätt.
Min psykolog tycker att jag ska leta upp intressen som jag kan GÖRA mig speciell med hjälp av, han tycker att kören är en start. Men jag vet inte hur länge jag orkar gå dit, hur länge jag klarar att vara så falsk som man uppenbarligen är när man umgås med en grupp halvokända människor. Någon kläcker ur sig något som kan liknas vid ett skämt, andra skrattar artigt och säger möjligen något lite halvtrevligt tillbaka. Är det bara jag som känner mig så obekväm att jag vill skrika högt och gömma huvudet under kudden i min säng? Varför måste man anpassa sig och formas till en likadan kopia som alla andra för att passa in? Och varför klarar inte jag att hålla mig till normen?
Surrogates var fartfylld och häftigt gjord, men slutet kändes billigt, och den lämnade inte ett särskilt stort avtryck. 3/5. Pappa satt som ett tänt ljus, bara det är värt mycket.
The ugly truth försökte vara gulligt tokrolig, men blev bara avskyvärd - på alla sätt. varannan sekund pratades det snusk, men utan finess eller glimten i ögat. Den kan inte få annat än en etta, jag stängde av när mina ögon inte klarade mer.
Överraskade lillebror med ugnspannkaka idag till lunch och han blev själaglad! Det gör mig rusigt lycklig att få ta hand om honom, att få vara en ansvarstagande storasyster. Det är skönt att vi har så pass bra kontakt som vi har, och jag ska försöka vårda den även när vi inte bor under samma tak längre.
På tal om samma tak - jag har ställt mig i bostadskö för att kanske få en lägenhet om jag nu kommer börja studera i Växjö till hösten. Känns underbart roligt på samma gång som det sticker till i bröstet på mig varje gång jag tänker på att jag kanske inte kommer iväg till mitt kära USA. Lite av tjusningen med att vara elev på GVSU är att jag där är så unik. Enda svensken, en av få européer, jag kan inte bli mer utstickande än så. Nu när jag inte har min ätstörning som gör mig speciell längre (läses med en gnutta ironi i tonfallet) så vill jag hålla i hårt i allt som gör mig annorlunda. Här i Sverige är jag bara en av tusentals blonda, osäkra flickor,och jag vet inte längre hur jag ska sticka ut. På rätt sätt.
Min psykolog tycker att jag ska leta upp intressen som jag kan GÖRA mig speciell med hjälp av, han tycker att kören är en start. Men jag vet inte hur länge jag orkar gå dit, hur länge jag klarar att vara så falsk som man uppenbarligen är när man umgås med en grupp halvokända människor. Någon kläcker ur sig något som kan liknas vid ett skämt, andra skrattar artigt och säger möjligen något lite halvtrevligt tillbaka. Är det bara jag som känner mig så obekväm att jag vill skrika högt och gömma huvudet under kudden i min säng? Varför måste man anpassa sig och formas till en likadan kopia som alla andra för att passa in? Och varför klarar inte jag att hålla mig till normen?
torsdag 11 februari 2010
251
Anmälde mig alldeles nyss till högskoleprovet. ska jag nu bli svensk student kan jag väl bli det ordentligt? Det känns... bra, tror jag. Jag är inte van vid att studera och jag kommer säkert inte få ett så bra resultat som jag kunnat få tidigare, men det är i alla fall ett viktigt steg i rätt riktning. Nu när jag faktiskt tagit tag i möjligheten att jag måste stanna i Sverige ett tag till, känns allting lite lättare att hantera. Jag kan andas ut.
Annars har dagen varit mer eller mindre kass. Jag kan fortfarande inte äta normalt efter att de sista dagarna varit så fruktansvärt jobbiga. Min motivation är låg och jag känner mig helt hopplös. Det är galet svårt att sluta följa gamla hjulspår, jag kämpar men kommer ingen vart.
Annars har dagen varit mer eller mindre kass. Jag kan fortfarande inte äta normalt efter att de sista dagarna varit så fruktansvärt jobbiga. Min motivation är låg och jag känner mig helt hopplös. Det är galet svårt att sluta följa gamla hjulspår, jag kämpar men kommer ingen vart.
250
De sista dagarna har verkligen inte fungerat alls. Jag har gått tillbaka till gamla beprövade vanor som ganska snabbt får ångestspiralen att gå igång och hålla i sig. Så fort jag gör ett misstag och åker dit kommer allt det gamla upp till ytan, vilket gör mig onaturligt kalorirädd och äcklad av mig själv. Om jag inte tar tag i mig själv snart ligger jag illa till. Igen.
Hur många gånger kan en människa spy på en dag?
Svar: Många. Alldeles för många...
Hur många gånger kan en människa spy på en dag?
Svar: Många. Alldeles för många...
onsdag 10 februari 2010
249
Jag har börjat titta på möjligheten att studera här hemma i Sverige. Det gör mig ont att behöva räkna bort USA men jag är ärligt talat inte säker på att jag skulle överleva en flytt över Atlanten. Jag är fortfarande sjuk, och jag är rädd att jag skulle trilla in i mina gamla vanor igen om jag åker tillbaka. Innerst inne vill jag fortfarande dit, jag trivs där och ser det som mitt hem, men jag kanske får ge upp drömmen och stanna i Sverige...
Jag vet ju faktiskt inte riktigt än om jag kommer bli accepterad på GVSU igen, de skulle starta en utredning så fort de fick mitt friskhetsintyg. Jag, som inte fått något sådant än, måste därför skynda på att bli just "frisk" så de kan börja diskutera om jag har ene plats hos dem fortfarande.
Om det nu blir så att jag stannar här vet jag med säkerhet vad jag vill studera, vilket är skönt. Jag vet ju inte om jag kommer in, men mina kunskaper räcker i alla fall till att söka. Linjen heter Internationella Samhällsvetarprogrammet, inriktning globala studier och är på 180 poäng. Komplett med lektioner på engelska och chans till utlandsstudier. Den är som skapt för mig, men pappa oroar sig. "Finns inga jobb att få" grumsar han, men jag har kommit för långt i min rehabilitering för att backa nu. Jag läser ju internationella relationer i USA, så det här är närliggande. Dessutom kan man inrikta sig på sociologi, vilket passar mig som handsken.
Det låter intressant men jag vet inte... Jag vet verkligen inte hur det blir, och det skrämmer mig. Jag tycker om att ha en utstakad plan, inte famla i mörker som jag gör just nu.
Usch.
Jag vet ju faktiskt inte riktigt än om jag kommer bli accepterad på GVSU igen, de skulle starta en utredning så fort de fick mitt friskhetsintyg. Jag, som inte fått något sådant än, måste därför skynda på att bli just "frisk" så de kan börja diskutera om jag har ene plats hos dem fortfarande.
Om det nu blir så att jag stannar här vet jag med säkerhet vad jag vill studera, vilket är skönt. Jag vet ju inte om jag kommer in, men mina kunskaper räcker i alla fall till att söka. Linjen heter Internationella Samhällsvetarprogrammet, inriktning globala studier och är på 180 poäng. Komplett med lektioner på engelska och chans till utlandsstudier. Den är som skapt för mig, men pappa oroar sig. "Finns inga jobb att få" grumsar han, men jag har kommit för långt i min rehabilitering för att backa nu. Jag läser ju internationella relationer i USA, så det här är närliggande. Dessutom kan man inrikta sig på sociologi, vilket passar mig som handsken.
Det låter intressant men jag vet inte... Jag vet verkligen inte hur det blir, och det skrämmer mig. Jag tycker om att ha en utstakad plan, inte famla i mörker som jag gör just nu.
Usch.
måndag 8 februari 2010
248
Glömde ju att dokumentera för eftervärlden vad jag lagat för mat idag *för alla bryr sig*
Till lunch blev det en quorngryta med fullkornsbulgur som till och med lillebror verkade tycka om. Det gör mig så glad när han äter det jag lagar, fast det är både vegetariskt och (gud förbjude) nyttigt.
Middagen bestod av kålpudding efter mammas recept (dock quornfärs istället för köttfärs) komplett med soja och sirap. Jag blev riktigt nöjd med resultatet.
Förhörde lillebror på hans psyklogiläxa tidigare idag och fann det oerhört intressant. Länge var jag ju inne på att läsa vidare inom just psykologin och det gav mig milda rysningar att igen stifta bekantskap med Freud och hans id, ego och superego. Saknar att studera. Kanske kan jag snart börja med det igen. Och göra det ordentligt.
Till lunch blev det en quorngryta med fullkornsbulgur som till och med lillebror verkade tycka om. Det gör mig så glad när han äter det jag lagar, fast det är både vegetariskt och (gud förbjude) nyttigt.
Middagen bestod av kålpudding efter mammas recept (dock quornfärs istället för köttfärs) komplett med soja och sirap. Jag blev riktigt nöjd med resultatet.
Förhörde lillebror på hans psyklogiläxa tidigare idag och fann det oerhört intressant. Länge var jag ju inne på att läsa vidare inom just psykologin och det gav mig milda rysningar att igen stifta bekantskap med Freud och hans id, ego och superego. Saknar att studera. Kanske kan jag snart börja med det igen. Och göra det ordentligt.
söndag 7 februari 2010
247
En liten fågel hade letat sig in i min garderob idag och skrämde upp både sig själv och mig ordentligt vill jag lova! Den stackarn flög mot rutor och speglar igen och igen, jag var helt säker på att den skulle bryta nacken av sig. Jag vet inte hur länge den suttit bland mina gamla kartonger, men det var en blåmes så den borde ju inte vara i närheten av våra breddgrader så här års... Vi lyckades till slut få den att flyga ut genom fönstret men ärligt talat tror jag att chansen är liten att den överlever.
Såg Dante's Peak igår. Medioker film med svala framträdanden av annars duktiga skådespelare (vem gillar inte Pierce Brosnan?) 2/5. Idag blev det Spiderman tre som var skaplig. Den gjorde mig inte lyrisk men var helt klart sevärd. 3/5.
Har, som jag ofta gör, spenderat ansenlig tid på att se på Oz. jag kommer på mig själv med att sakna att vara inlagd ibland. Sakna den inrutade tillvaron, avsaknaden av makt. Dagarna gick, såg likadana ut, allt man fokuserade på var vad som skulle tvingas ner i halsen på mig den dagen, var jag skulle kunna spy nästa. Allt var så enkelt. Fängelset i Oz påminner mig om tiden på Forrest View och avdelning 4. Inte för att de som jobbade där var i närheten av så strikta eller mina medpatienter lika våldsamma som brottslingarna i Emerald city, men för att de lever efter samma rutiner som jag gjorde. Vakna, äta, vara social eller osocial (på psyk kommer man undan med allt), äta, sova. De som bestämmer bestämmer, och man får vackert foga sig. Men gör man det får man sin beskärda del av beröm. Och saknar man uppmärksamhet är det bara att bli lite obstinat och vips bryr sig alla igen.
Jag saknar enkelheten, det är jobbigt att allt är så väldigt komplext i det riktiga livet, alla bollar man har i luften samtidigt. Och jag har ingen att vara arg på längre, ingen mer än mig själv. När man är inlagd är allt "doktorns" eller "vårdarens" fel. Allt beror på någon annan.
Ibland ångrar jag att jag var så medgörlig som jag var när jag var inlagd. Kunde jag inte vägrat lite mer, bråkat, och skrikigt och stått upp för mina åsikter? Men jag visste väl, innerst inne, att jag var där för min egen skull, för att min egen tillvaro var för destruktiv för att jag skulle kunna tillåtas leva i den. Jag var för rädd för konsekvenserna för att verkligen sätta mig upp mot systemet. Rädd för att aldrig bli av med sonden, att få näringen genom en slang ända upp till min målvikt.
Fast i det tysta bröt jag mot reglerna. De har fortarande inte en aning om precis hur mycket jag gjorde bakom deras ryggar. Jag tvingades att bli riktigt bra på att ljuga, och jag önskar ofta att jag hade tagit till mig av deras hjälp bättre än vad jag gjorde. Som sagt, de var där för att hjälpa mig, och jag var aningen för envis för mitt eget bästa. Kräktes i papperskorgar, i plastmuggar, gömde mat i krukor och slängde näringsdrycker halvfulla. Så även om jag önskar att jag varit bättre på att vara olydig, måste jag komma ihåg att det var EXAKT vad jag var. Olydig.
Det är tur att jag utvecklats en hel del sedan dess...
Såg Dante's Peak igår. Medioker film med svala framträdanden av annars duktiga skådespelare (vem gillar inte Pierce Brosnan?) 2/5. Idag blev det Spiderman tre som var skaplig. Den gjorde mig inte lyrisk men var helt klart sevärd. 3/5.
Har, som jag ofta gör, spenderat ansenlig tid på att se på Oz. jag kommer på mig själv med att sakna att vara inlagd ibland. Sakna den inrutade tillvaron, avsaknaden av makt. Dagarna gick, såg likadana ut, allt man fokuserade på var vad som skulle tvingas ner i halsen på mig den dagen, var jag skulle kunna spy nästa. Allt var så enkelt. Fängelset i Oz påminner mig om tiden på Forrest View och avdelning 4. Inte för att de som jobbade där var i närheten av så strikta eller mina medpatienter lika våldsamma som brottslingarna i Emerald city, men för att de lever efter samma rutiner som jag gjorde. Vakna, äta, vara social eller osocial (på psyk kommer man undan med allt), äta, sova. De som bestämmer bestämmer, och man får vackert foga sig. Men gör man det får man sin beskärda del av beröm. Och saknar man uppmärksamhet är det bara att bli lite obstinat och vips bryr sig alla igen.
Jag saknar enkelheten, det är jobbigt att allt är så väldigt komplext i det riktiga livet, alla bollar man har i luften samtidigt. Och jag har ingen att vara arg på längre, ingen mer än mig själv. När man är inlagd är allt "doktorns" eller "vårdarens" fel. Allt beror på någon annan.
Ibland ångrar jag att jag var så medgörlig som jag var när jag var inlagd. Kunde jag inte vägrat lite mer, bråkat, och skrikigt och stått upp för mina åsikter? Men jag visste väl, innerst inne, att jag var där för min egen skull, för att min egen tillvaro var för destruktiv för att jag skulle kunna tillåtas leva i den. Jag var för rädd för konsekvenserna för att verkligen sätta mig upp mot systemet. Rädd för att aldrig bli av med sonden, att få näringen genom en slang ända upp till min målvikt.
Fast i det tysta bröt jag mot reglerna. De har fortarande inte en aning om precis hur mycket jag gjorde bakom deras ryggar. Jag tvingades att bli riktigt bra på att ljuga, och jag önskar ofta att jag hade tagit till mig av deras hjälp bättre än vad jag gjorde. Som sagt, de var där för att hjälpa mig, och jag var aningen för envis för mitt eget bästa. Kräktes i papperskorgar, i plastmuggar, gömde mat i krukor och slängde näringsdrycker halvfulla. Så även om jag önskar att jag varit bättre på att vara olydig, måste jag komma ihåg att det var EXAKT vad jag var. Olydig.
Det är tur att jag utvecklats en hel del sedan dess...
lördag 6 februari 2010
246
Känner mig enormt, gigantisk, fasansfullt, chockerande FET idag. Fet och oattraktiv till tusen. Och jag saknar verkligen bröst, jag har inte en tillstymmelse, FAST det bara är ett och ett halvt kilo kvar till min målvikt! Tänk om jag ALDRIG får några! För mage har jag nu, rumpa börjar jag få, men brösten då?
Mamma och jag har tassat runt vår egen ilska hela dagen, vi retar oss på varandras egenheter någonting makalöst. Jag får gå som en katt på hett plåttak här hemma för att inte göra något fel som utlöser det där bråket jag verkligen inte vill ska få ta plats. Försöker att tänka efter före, att inte blåsa bubblor med tuggummit (det hatar hon), att inte dricka för mycket cola light (hon säger att det inte är bra för mig), att inte se på TV mitt på dagen (då börjar hon städa VÄLDIGT ljudligt i demonstrationssyfte). Små förändringar som inte låter svåra, men som tillsammans gör att jag slår knut på mig själv för att vara till lags. Och ändå blir hon sur. Det är väl så när man är över tjugo och fortfarande bor hemma, man börjar störa sig på varandra. Det är inte mer än rätt, vi är ju båda vuxna men på olika sätt (det rimmade!).
Storhandlade idag. ÄLSKAR att storhandla, speciellt om jag lyckas hålla hela vagnen nyttig och grön. Inga kakor smyger sig ner i min vagn, nej, nej, jag har kontroll! Sedan har jag och lillebror sett på Oz och städat eftersom att hans kompisar kom över ikväll. De frågade om jag ville med ut och mamma blev arg på mig när jag sa nej. Men jag VILLE ju inte! Det är väl det som är mitt problem; jag vill aldrig. Jag KAN inte tycka att det är roligt att gå ut, att sitta i ett hörn och inte delta i konversationen kan jag göra hemma, jag behöver inte påminnas om hur jobbigt osocial jag är.
Åt en semla till förmiddagsfikat och oroar mig nu över det lite mer än jag borde. Det är närmare 500 kalorier i en sådan skapelse, full av mandelmassa och tjock vispgrädde. Borde jag bara ha ätit halva? Är det en rimligare portion? Jag har sett till att kompensera upp målet med lätt lunch och så planerar jag att äta ett LITET kvällsmål, så jag inte hamnar över den magiska 1900-2200 gränsen.
Men jag SKA ju upp i vikt! Jag behöver INTE oroa mig! Att jag aldrig kan få in det i huvudet...
Mamma och jag har tassat runt vår egen ilska hela dagen, vi retar oss på varandras egenheter någonting makalöst. Jag får gå som en katt på hett plåttak här hemma för att inte göra något fel som utlöser det där bråket jag verkligen inte vill ska få ta plats. Försöker att tänka efter före, att inte blåsa bubblor med tuggummit (det hatar hon), att inte dricka för mycket cola light (hon säger att det inte är bra för mig), att inte se på TV mitt på dagen (då börjar hon städa VÄLDIGT ljudligt i demonstrationssyfte). Små förändringar som inte låter svåra, men som tillsammans gör att jag slår knut på mig själv för att vara till lags. Och ändå blir hon sur. Det är väl så när man är över tjugo och fortfarande bor hemma, man börjar störa sig på varandra. Det är inte mer än rätt, vi är ju båda vuxna men på olika sätt (det rimmade!).
Storhandlade idag. ÄLSKAR att storhandla, speciellt om jag lyckas hålla hela vagnen nyttig och grön. Inga kakor smyger sig ner i min vagn, nej, nej, jag har kontroll! Sedan har jag och lillebror sett på Oz och städat eftersom att hans kompisar kom över ikväll. De frågade om jag ville med ut och mamma blev arg på mig när jag sa nej. Men jag VILLE ju inte! Det är väl det som är mitt problem; jag vill aldrig. Jag KAN inte tycka att det är roligt att gå ut, att sitta i ett hörn och inte delta i konversationen kan jag göra hemma, jag behöver inte påminnas om hur jobbigt osocial jag är.
Åt en semla till förmiddagsfikat och oroar mig nu över det lite mer än jag borde. Det är närmare 500 kalorier i en sådan skapelse, full av mandelmassa och tjock vispgrädde. Borde jag bara ha ätit halva? Är det en rimligare portion? Jag har sett till att kompensera upp målet med lätt lunch och så planerar jag att äta ett LITET kvällsmål, så jag inte hamnar över den magiska 1900-2200 gränsen.
Men jag SKA ju upp i vikt! Jag behöver INTE oroa mig! Att jag aldrig kan få in det i huvudet...
fredag 5 februari 2010
245
Känner mig bara ledsen idag. Ledsen över att jag ser ut som jag gör, att jag är den jag är. Det slår till mig lika hårt varje gång - jag kommer aldrig, fullt ut, acceptera mig själv. Att tycka om den man är är för mig ett främmande koncept, och ikväll märks det extra tydligt. Jag vill bara straffa mig själv för att jag är så fruktanvärt äcklig, vill riva och bita och skada och blöda. Inte för att det skulle göra mig bättre eller vackrare, utan för att den inre paniken skulle släppa för några dyrbara sekunder. Men istället för att ta fram rakbladet sitter jag och försöker hålla ihop mina atomer. Ler varmt mot mamma och berättar hur "motiverad" jag är för pappa. Äter duktigt mina måltider. Och försöker att tänka på DBTns alla råd - känslor kommer och går. De går över. Stå ut.
Förmiddagen var ändå ganska lugn. Tog bussen ner till Kalmar för att bli vägd, och vågen visade tydligt hur "duktig" jag har varit. ett halvt kilo plus, precis efter konstens alla regler. Sedan blev det lite kroppskännedom, ett evinerligt sträckande och spännande följt av otaliga frågor om ifall jag kände mig "mjuk" eller "hård" (ALLTID MJUK! ÄCKLIGT SLADDRIG!), "tydlig" eller "otydlig". Kan inte säga att jag känner mig mer tillfreds med mig själv efter sessionen, men jag får väl ha lite tålamod.
Besökte 4-kök till lunch och beställde in en vegetarisk pasta som jag ångrade redan när jag bad om den. Ett stort berg av VIT pasta! Vad tänkte jag med? Men det var bara att hugga in när nummer 35 ropades upp, och inte besökte jag toaletten efteråt heller.
Gick på stan ett tag och spenderade lite av mina undansparade slantar på sådant som jag länge velat ha men varit för snål för att köpa. Lite öronhängen och lite smink. En klänning som jag ska ha när vi har första konserten med kören. Jag handlar väldigt sällan någonting alls, så det var skönt att få släppa lite på hämningarna och göra något bara för att JAG ville det.
Bussen hem, sedan lagades det currypaj med broccoli och tittades det på Morden i Midsomer. Mamma kröp under skinnet på mig och gjorde inte direkt kvällen lättare att uthärda.
Men jag stretar på. Vad ska jag annars ta mig till?
Förmiddagen var ändå ganska lugn. Tog bussen ner till Kalmar för att bli vägd, och vågen visade tydligt hur "duktig" jag har varit. ett halvt kilo plus, precis efter konstens alla regler. Sedan blev det lite kroppskännedom, ett evinerligt sträckande och spännande följt av otaliga frågor om ifall jag kände mig "mjuk" eller "hård" (ALLTID MJUK! ÄCKLIGT SLADDRIG!), "tydlig" eller "otydlig". Kan inte säga att jag känner mig mer tillfreds med mig själv efter sessionen, men jag får väl ha lite tålamod.
Besökte 4-kök till lunch och beställde in en vegetarisk pasta som jag ångrade redan när jag bad om den. Ett stort berg av VIT pasta! Vad tänkte jag med? Men det var bara att hugga in när nummer 35 ropades upp, och inte besökte jag toaletten efteråt heller.
Gick på stan ett tag och spenderade lite av mina undansparade slantar på sådant som jag länge velat ha men varit för snål för att köpa. Lite öronhängen och lite smink. En klänning som jag ska ha när vi har första konserten med kören. Jag handlar väldigt sällan någonting alls, så det var skönt att få släppa lite på hämningarna och göra något bara för att JAG ville det.
Bussen hem, sedan lagades det currypaj med broccoli och tittades det på Morden i Midsomer. Mamma kröp under skinnet på mig och gjorde inte direkt kvällen lättare att uthärda.
Men jag stretar på. Vad ska jag annars ta mig till?
torsdag 4 februari 2010
244
Sitter nu och KÄMPAR mot impulserna, vill så gärna, så gärna, så gärna, men ska inte, ska inte, ska inte... Hur kan man hålla fast vid förnuftet när känslan är så mycket starkare?
Ena sekunden har jag bestämt mig för att vara duktig, jag är 100% säker på att det är det rätta alternativet. Nästa sekund har jag ändrat mig, då vill jag vara olydig och vara det ordentligt. Jag vet hur det kommer få mig att må efteråt och ÄNDÅ övertalar jag mig själv att det inte är så farligt och att det "bara är för den här gången" Yeah right. We've heard it before.
Åt lunch med pappa och mamma på folkhögskolan, det blev auberginebakelse, och jag höll på att gå sönder inombords när jag inte visste hur många jag skulle ta och inte hade någon att fråga. I sådana här situationer borde jag lita till mig själv, men eftersom jag inte kan göra det och inte heller litar på någon annan blir det hela lite klurigt. Det blev två i alla fall, men jag drog ner på potatisen för att jämna ut det. Det var faktiskt ris i "bakelserna" så jag hade ju redan fått kolhydrater därifrån.
Gick till kören för tredje gången och kände mig mycket mer hemma där än vad jag gjorde förra gången. Visst gick mycket av dagen åt till att med ångesten i halsen oroa mig över hur många av de andra körmedlemarna som hatar mig, men jag tog mig dit och jag tog mig därifrån. Leende.
Lagade enkla kikärtsbiffar till middag för att inspirationen inte riktigt var närvarande, men tillsammans med rotfrukter blev det en ganska bra måltid ("glömde" potatisen). Sedan blev det Oz i ett par timmar bara för att jag kunde. Och ville.
Jag har räknat ut varför jag gillar Oz så mycket. Varför jag gillar att titta på film in general. Det är ingen hemlighet och jag skäms över att det tog sådan tid för mig att förstå det. Det är helt enkelt så att jag måste koncentrera mig för att hänga med i handlingen så pass mycket att jag inte också hinner tänka på allt det där andra som vanligtvis virvlar omkring och sätter griller i huvudet på mig. Viljan att förstå storyn tränger undan mitt självförakt för en liten stund Jag antar att man faktiskt inte KAN göra två saker samtidigt, man kan inte både hata sig själv OCH titta på film. Om mna låter tankarna ta över blir det som visas framför en obegripligt. Precis som verkligheten brukar vara för mig, ett enda virrvarr som inte ser ut att ha varken början eller slut. Med Oz är det inte så. Jag kan i ett par ljuvliga, sammanhängande minuter trolla bort allt det onda och allt det skrämmande, alla bilringar runt magen och alla ben som sticker ut. De minutrarna lever jag för.
Ena sekunden har jag bestämt mig för att vara duktig, jag är 100% säker på att det är det rätta alternativet. Nästa sekund har jag ändrat mig, då vill jag vara olydig och vara det ordentligt. Jag vet hur det kommer få mig att må efteråt och ÄNDÅ övertalar jag mig själv att det inte är så farligt och att det "bara är för den här gången" Yeah right. We've heard it before.
Ingen psykolog idag, jag har tvingat min kroppskännedomsterapeut att väga mig imorgon istället, så jag tog sovmorgon och hjälpte pappa med lite ditt och lite datt som han skulle få gjort. Var vuxen och ansvarstagande och skickade iväg ett par viktiga mejl till min läkare och till CSN. Önskar att jag vore mer organiserad och att jag var bättre på att ta tag i saker. Jag jobbar på den biten. Eller, ja... Jag har skaffat en Viktiga-Papper-Pärm. Alltid något.
Åt lunch med pappa och mamma på folkhögskolan, det blev auberginebakelse, och jag höll på att gå sönder inombords när jag inte visste hur många jag skulle ta och inte hade någon att fråga. I sådana här situationer borde jag lita till mig själv, men eftersom jag inte kan göra det och inte heller litar på någon annan blir det hela lite klurigt. Det blev två i alla fall, men jag drog ner på potatisen för att jämna ut det. Det var faktiskt ris i "bakelserna" så jag hade ju redan fått kolhydrater därifrån.
Gick till kören för tredje gången och kände mig mycket mer hemma där än vad jag gjorde förra gången. Visst gick mycket av dagen åt till att med ångesten i halsen oroa mig över hur många av de andra körmedlemarna som hatar mig, men jag tog mig dit och jag tog mig därifrån. Leende.
Lagade enkla kikärtsbiffar till middag för att inspirationen inte riktigt var närvarande, men tillsammans med rotfrukter blev det en ganska bra måltid ("glömde" potatisen). Sedan blev det Oz i ett par timmar bara för att jag kunde. Och ville.
Jag har räknat ut varför jag gillar Oz så mycket. Varför jag gillar att titta på film in general. Det är ingen hemlighet och jag skäms över att det tog sådan tid för mig att förstå det. Det är helt enkelt så att jag måste koncentrera mig för att hänga med i handlingen så pass mycket att jag inte också hinner tänka på allt det där andra som vanligtvis virvlar omkring och sätter griller i huvudet på mig. Viljan att förstå storyn tränger undan mitt självförakt för en liten stund Jag antar att man faktiskt inte KAN göra två saker samtidigt, man kan inte både hata sig själv OCH titta på film. Om mna låter tankarna ta över blir det som visas framför en obegripligt. Precis som verkligheten brukar vara för mig, ett enda virrvarr som inte ser ut att ha varken början eller slut. Med Oz är det inte så. Jag kan i ett par ljuvliga, sammanhängande minuter trolla bort allt det onda och allt det skrämmande, alla bilringar runt magen och alla ben som sticker ut. De minutrarna lever jag för.
onsdag 3 februari 2010
243
Min faster ringde idag och bad att få prata med min pappa. Inget konstigt med det kanske, om det inte varit för hur ledsen hon lät. Nu vet jag varför. Min (ingifta) farmor har gått bort. Hennes död var väntad men det chockade oss ändå lite, att hon inte finns i närheten längre. Jag har annars inte upplevt så många dödsfall i familjen, jag har min mormor kvar i livet, min farfar dog när jag var liten så honom kommer jag inte ihåg och min riktiga morfar dog innan jag föddes. Det är inte många av mina släktingar och vänner som lämnat den här världen, de flesta kämpar på och har hälsan. Den som varit närmast att dö av oss har varit jag, och nu kämpar jag envist för att inte hamna där igen.
Jag pratade sällan med min farmor som det var, hon bodde i Tyskland och var för sjuk för att resa, men nu när jag inte kan tala med henne längre kommer jag på mig själv med att nyfiket vilja höra efter hur hon har det och hur hon haft det.
De säger att hon vill bli begravd här i Sverige. Kanske blir det att gå på begravning för första gången i mitt 22åriga liv.
Jag saknar henne redan...
Jag pratade sällan med min farmor som det var, hon bodde i Tyskland och var för sjuk för att resa, men nu när jag inte kan tala med henne längre kommer jag på mig själv med att nyfiket vilja höra efter hur hon har det och hur hon haft det.
De säger att hon vill bli begravd här i Sverige. Kanske blir det att gå på begravning för första gången i mitt 22åriga liv.
Jag saknar henne redan...
tisdag 2 februari 2010
242
Idag BLEV bättre. Känner mig någorlunda motiverad igen och har tagit tag i mig själv. Min DBTterapeut sa att hon tyckte jag såg "frisk och fräsch" ut och hon tyckte sig höra en "målinriktad ton" i min röst. Det gör mig så löjligt lycklig, att höra något sådant, att få det konstaterat för mig att jag verkligen gör rätt som jobbar mot ätstörningen. Mot självhatet och depressionen. För visst har jag varit sjuk, men det betyder inte att jag måste fortsätta att vara det för evigt. Det är konstigt hur jag vissa dagar kan känna mig så otroligt misslyckad och andra skakar av mig sjukdomen som om jag aldrig mer behöver se den.
Har däremot gjort något förbjudet idag. Något jag gör mer eller mindre VARJE dag, och något som jag funnit väldigt svårt att sluta upp med. Jag har granskat mig själv i spegeln. Min kroppskännedomsterapeut (oj vad det blev många terapeuter i det här inlägget) tycker inte om att jag gör det, hon säger att "ju mer man fokuserar på sin kropps utseende destå större känner man sig" och jag tror henne, men det är svårt att låta bli när man ska ta och hoppa in i duschen eller dra på sig pyamasen. Min kropp är ungefär det fulaste som finns. Jag är inte ens skojfriskt oseriös när jag säger det, det är gravallvarligt fakta och jag skäms för att det är så. Inte nog med att jag nu är så pass nära min målvikt att varenda litet ben ligger inbäddat i fett, de få ställen man faktiskt SKA ha lite extra vikt på (tänk bröst) är sorgligt platta. Rumpa tror jag att jag kommer få, men inte heller den tanken gör mig glad, det kommer bara få mig att se ännu mer oproportionerlig än jag redan är. Magen är i vägen, den är inte platt och vacker utan ser mest ledsen ut där den hänger. Låren är dallriga och rör vid varandra om jag spänner dem, en känsla jag kommer ha väldigt svårt att vänja mig vid. Alltihop är bara en enda stor besvikelse, och just nu känns det som att jag ALDRIG kommer kunna bli tillfreds med mitt eget utseende. Jag har inte en drömkropp, och kommer nog aldrig att få det heller, oavsett hur mycket jag orkar träna (kommer nog inte bli särskilt mycket är jag rädd, är alldeles för lat) eller hur balanserat jag än äter.
Inte nog med att jag busigt grälade med min egen spegelbild, jag läste också en förbjuden tidning, så kallade i form. Jag får inte läsa någonting som nämner ord som "kilo", "fett", "banta" eller liknande då jag uppenbarligen inte "kan hantera" det. Men jag var på biblioteket själv idag, och då var tidningen svår att stå emot. I den radade de upp en idealisk "matdag", hur man skulle äta under en dag om man var en normalviktig kvinna, och min frukost är alldeles för stor! JAg hade redan förstått det eftersom jag räknat mina kalorier ganska så nitiskt på senare tid, men innan idag så har jag istället hoppat över ett mellanmål för att hålla mig under 2200 gränsen. Enligt tidningen skulle jag istället utesluta min smörgås på morgonen och ta den till förmiddagsfikat, och det låter ganska så förnuftigt. Jag ska nog ta och prova det. Men i smyg, mamma skulle kasta arga blickar på mig om hon fick reda på att jag möblerar om min matlista...
Annars så var min frukost bra - havregrynsgröt med mjölk (fast jag får inte dricka lättmjölk >.<) och en apelsin (jag ska egentligen dricka apelsinjuice enligt min dietist men jag vägrar). Enligt matlistan ska jag som sagt äta en smörgås också, men från och med nästa gång jag är ensam till frukosten blir den eliminerad.
Undrar om det är på grund av sådana här påhitt som jag inte får läsa dessa tidningar?
Har däremot gjort något förbjudet idag. Något jag gör mer eller mindre VARJE dag, och något som jag funnit väldigt svårt att sluta upp med. Jag har granskat mig själv i spegeln. Min kroppskännedomsterapeut (oj vad det blev många terapeuter i det här inlägget) tycker inte om att jag gör det, hon säger att "ju mer man fokuserar på sin kropps utseende destå större känner man sig" och jag tror henne, men det är svårt att låta bli när man ska ta och hoppa in i duschen eller dra på sig pyamasen. Min kropp är ungefär det fulaste som finns. Jag är inte ens skojfriskt oseriös när jag säger det, det är gravallvarligt fakta och jag skäms för att det är så. Inte nog med att jag nu är så pass nära min målvikt att varenda litet ben ligger inbäddat i fett, de få ställen man faktiskt SKA ha lite extra vikt på (tänk bröst) är sorgligt platta. Rumpa tror jag att jag kommer få, men inte heller den tanken gör mig glad, det kommer bara få mig att se ännu mer oproportionerlig än jag redan är. Magen är i vägen, den är inte platt och vacker utan ser mest ledsen ut där den hänger. Låren är dallriga och rör vid varandra om jag spänner dem, en känsla jag kommer ha väldigt svårt att vänja mig vid. Alltihop är bara en enda stor besvikelse, och just nu känns det som att jag ALDRIG kommer kunna bli tillfreds med mitt eget utseende. Jag har inte en drömkropp, och kommer nog aldrig att få det heller, oavsett hur mycket jag orkar träna (kommer nog inte bli särskilt mycket är jag rädd, är alldeles för lat) eller hur balanserat jag än äter.
Inte nog med att jag busigt grälade med min egen spegelbild, jag läste också en förbjuden tidning, så kallade i form. Jag får inte läsa någonting som nämner ord som "kilo", "fett", "banta" eller liknande då jag uppenbarligen inte "kan hantera" det. Men jag var på biblioteket själv idag, och då var tidningen svår att stå emot. I den radade de upp en idealisk "matdag", hur man skulle äta under en dag om man var en normalviktig kvinna, och min frukost är alldeles för stor! JAg hade redan förstått det eftersom jag räknat mina kalorier ganska så nitiskt på senare tid, men innan idag så har jag istället hoppat över ett mellanmål för att hålla mig under 2200 gränsen. Enligt tidningen skulle jag istället utesluta min smörgås på morgonen och ta den till förmiddagsfikat, och det låter ganska så förnuftigt. Jag ska nog ta och prova det. Men i smyg, mamma skulle kasta arga blickar på mig om hon fick reda på att jag möblerar om min matlista...
Annars så var min frukost bra - havregrynsgröt med mjölk (fast jag får inte dricka lättmjölk >.<) och en apelsin (jag ska egentligen dricka apelsinjuice enligt min dietist men jag vägrar). Enligt matlistan ska jag som sagt äta en smörgås också, men från och med nästa gång jag är ensam till frukosten blir den eliminerad.
Undrar om det är på grund av sådana här påhitt som jag inte får läsa dessa tidningar?
241
Känner mig helt otroligt, katastrofalt FRUKTANSVÄRT misslyckad. Vissa dagar fungerar ingenting. Idag fungerade bara till hälften. Imorgon får bli bättre. Det måste den bli.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)