447

Har kommit hem från första nollningsdagen nu, klockan är elva och jag ska upp med tuppen igen imorgon för att hinna med 6.12 bussen. Livet är hårt =D

Jag kom fram till universitetet med gott om tid på mig att ta mig en sväng, byta en hel del ord med en gammal vän som också går där, få i mig lunch (YES) bestående av enquorngryta och råstekt potatis (eller ja... för mig blev det quorngryta och sallad, potatisen var inte att leka med), och sedan leta upp ängen där nollningen skulle hålla till. Vi fick skriva in oss, välja mellan öl och cider (NEJ TACK) och sedan skrev vi namnlappar där vi förtydligade vad exakt vi läste (eftersom det finns en hel del inriktningar att välja på).

Med dessa namnlappar säkert fastnålade på tröjorna delades vi in i lag och fick lagledare som skulle kunna hjälpa till vid frågor och liknande. Eftersom de varit där ett tag hade det nog blivit både en och två cider, men de gjorde sitt bästa =) Vi blev lag rosa, och tillsammans skulle vi utföra en klassisk skattjakt (komplett med utmaningar såsom "bygg en mänsklig pyramid" och "bär underkläderna utanpå kläderna) runt campus.

Det var faktiskt helt okej. De flesta verkar väldigt trevliga och jag kände mig inte alltför bortkommen. Ingen tvingade mig att dricka och alla var genuint intresserade av varandra. Jag behövde heller inte nämna ätstörningen en enda gång och det var skönt, jag diskuterar helst inte mitt privatliv SÅ ingående med människor jag aldrig träffat. Förhoppningsvis kommer jag lära känna några av dem lite närmare (Kanske?Om de vill?) och då kanske det kommer på tal men... inte nu...

Jag känner mig fortfarande inte bekväm i stora sällskap. När folk lämnar mig för någon annan blir jag ledsen och jag tar på mig alla tystnader (det är ju JAG som borde se till attINGEN har tråkigt och är tyst). Men jag HOPPAS att det bara är i mitt huvud. Så jag försöker göra det bästa av situationen.

Och när vi grillat en stund under kvällen (det fanns sojakorv till mig!) avvek jag innan folk började dricka på allvar, jag gick ihop med en annan tjej som jag tyckte mycket om (HOPPAS hon gillade mig!). Efter att vi pratat en stund tog jag bussen hemåt.

Låter kanske inte så betungande men jag är SÅ sjukt trött nu, alla dessa nya bekantskaper tar på krafterna - för att inte tala om denna tidiga uppstigning!

Imorgon ska jag vara med på ett obligatoriskt möte hela förmiddagen som jag VERKLIGENser fram emot, men sedan kommer jag skippa vinbrännbollen och utekvällen. Det känns bara överflödigt när jag inte är intresserad av något av det och dessutom pendlar.

Jag är GLAD och STOLT över att jag åkte, att jag inte gav med mig och stannade innanför mitt hus fyra trygga väggar, men jag kan inte låta bli att slå lite på mig själv för att jag inte kan vara bekvämare. För att jag FORTFARANDE, efter all denna terapi, tvivlar på mig själv och tror att ingen gillar mig. Men jag VET att mycket av det är i mitt huvud och jag hoppas att jag kan arbeta bort det under året.

446

Beställde nyss en bok ifrån franska amazon som jag måste ha inför skolstarten nästa vecka. Bara att ta sig igenom alla steg där på franska var lärorikt. Ja, jag är pepp =)

Har gjort mycket som måste göras innan jag flyttar idag, dels för att jag inte tagit tag i det innan och dels för att det är först nu det börjar kännas... Mindre avlägset. Har dock fortfarande inte betalat nollningen. Jag VILL inte gå, men barnsligt nog är jag rädd för vad mina föräldrar ska säga. Jag vet, jag vet, jag är gammal nog att bestämma själv men... Det känns inte alltid så.

Jag. Vill. Ha. En. Våg. Jag undrar om jag ska skaffa mig en när jag bor ensam? Skulle det hjälpa mig eller skälpa mig? Just nu känns det som att det skulle vara väldigt positivt, men jag vet inte... Jag har ju en tendens att väga mig ALLDELES för ofta och verkligen haka upp mig på siffrorna. Men nu när jag inte har någon så hittar jag ju på vad jagväger istället, och det överensstämmer VÄLDIGT sällan med sanningen. Dessutom kommer jag väga mig mer sällan nu och det kommer göra mig väldigt osäker. När jag är osäker slarvar jag.

Märks det att jag redan övertygat mig själv om att en våg är okej?

Imorgon ska jag förhoppningsvis köpa mig en TV till mitt rum. Det gör mig SÅ SJUKT glad med tanke på att film är det absolut bästa jag vet. Visst, jag skulle klara mig med vår gamla 28 tums tjockTV men det skulle vara långt ifrån idealet. Så när pappa såg en annons om en plattTV för 2000 sa han till mig att slå till direkt. Den finns i Kalmar, så jag tar bussen ner dit imorgon för att se om den finns kvar. Jag hoppas och önskar att den inte är slutsåld, för jag har inte råd med en dyrare... Kanske köper vi varsin micro till lillebror och mig också när vi ändå är där. Och sedan är vi ganska försedda. Det kommer ju alltid finnas vissa grejer som måste införskaffas senare, men det märker vi ju först då. När vi flyttat in och installerat oss.

haha, nej, jag ska inte ta med mig TVn hem på bussen. Mamma tar bilen ner på morgonen. Jag förstod hur det lät ögonblicket efter att jag läst det övre stycket.

Jag är GRYMT sugen på en helfigursspegel. Men när jag nämnde det stelnade både mamma och pappa till märkbart. Att ALLT ska låta ätstörningsrelaterat! Det är ju inte meningen - i alla fall tror jag inte det - jag vill bara ta mina bilder till bilddagboken framför den! Hmm... Vi får se, vet ju inte ens om det finns plats för en.

Jag VILL flytta NU. Det är dags. Jag vill ta hand om mig själv. VERKLIGEN ta hand om. Bevisa att jag KAN, utan hökögon som vakar hela tiden. Bevisa det för mig själv om inte annat. Nästa vecka... Fjärilarna brottas i magen.

Idag åt jag lunch ute med några vänner och det känns nästan bra nu, efter all träning. Jag KAN umgås utan att känna att jag behöver imponera och vara "rolig" och "på mig". Att vara (i närheten av) mig själv räcker. Jag vet inte om de tycker om mig, men jag tror det. Jag tror faktiskt det. Mer än så vågar jag inte spekulera, för då förstör jag allting med min analysering. Så jag stannar vid att det kändes bra.

Mitt rum är en enda stor röra och jag orkar inte ta tag i det eftersom jag snart ändå ska flytta och riva ut allt igen. Men jag vantrivs i röran. Vilket i-landsproblem. Men för mig är det ett fasansfullt jobbigt moment 22.

Såg förresten ett antal filmer den här helgen.

Agora - Historiskt drama väl värt en titt .Skådespeleriet och atmosfären var bra, storyn trovärdig men något krystad och lite tillrättalagd. Bättre än jag trodde. 3/5

Old dogs - Jag VET att en film med Robin Williams sällan är bra. Jag VET att John Travolta har svårt att välja bra manus. Men jag kan inte hjälpa att jag dras till dem ibland, speciellt när mamma är intresserad av deras filmer. De är ju mysiga! Tillsammans som skådespelarduo fungerar de, men manuset är en katastrof. Maken till tråkig (amerikansk) humor får man leta efter! Bajsskämten radas upp efter varandra och man vet PRECIS när den söta musiken kommer för att lägga till en ton av barnslighet. 1/5.

Brothers - Jake Gyllenhaal är väldigt begåvad. Natalie Portman är en gudinna. Tobey Maguire... Kan jag bara se som en tanig spindelmannen. Men de lyser alla tre i den här filmen. Lurade pappa att det var en krigsfilm för att få se den, men fokuset ligger på krigarens hemmiljö, hans familjeliv, deras kärlek. Starkt och rörande. 4/5.

Dessutom hittade jag två filmer på TV jag inte kunde låta bli att se:

Titta han snackar - gammal Travoltakomedi som påminner mig om varför jag gillar honom så mycket fast han gör sanslöst många bottennapp som filmen ovan. Hejdlöst rolig komedi som lyser eftersom den är så anspråkslös. Den försöker inte så mycket, den bara ÄR. Och jag tycker OM. 4/5.

I could never be your woman - lät riktigt usel och jag missade början men sedan artade den sig och bjöd på en hel del skratt. Lyckad (men horribelt namn). 3/5.

Läste förresten att Noomi Rapace är påtänkt för en Oscarsnominering! Fantastiskt roligt, dels för att hon är svenska och dels för att hon är en så fantastisk skådespelerska. Sådant gör mig varm, som den filmnörd jag är, alldeles lycklig.

Har några filmer som jag bara väntar på att lägga tassarna runt:

Mr. Nobody

Greenberg

Mary and Max

The Ghost Writer

Robin Hood

When you're strange

White material

Letters to Juliet

A single man

Den fantastiska räven

Green Zone

Pippa Lees hemliga liv

Toy story 3

Shrek - nu och för alltid

Till vildingarnas land

med flera, med flera.

Vilken filmhöst! Hur ska jag hinna gå i skolan? =)

445

Såg att jag dubbelpostat en gång - ajaj! Nu är det åtgärdat.

Nu kommer jag vara lite... Detaljerad. Hoppa över att läsa det här om har svårt för det där med att kräkas. Jag måste bara få skriva av mig.

Så... Jag VILLE kräkas idag. Det går dagar då jag hanterar impulserna någorlunda, dagar som idag då det skriks inne i huvudet på mig hela tiden och all energi läggs på att stoppa mig själv från tankarnas makt, och så finns det dagar jag faller dit. Jag VILL inte att de ska finnas, men gudskelov är de nu ganska så lätträknade. Ett tag... Ett ganska LÅNGT tag... Från att jag var runt 17 tills jag var... ja, tills nyligen, egentligen, och nu är jag 22, kräktes jag upp ALLT. För mig handlade dagarna om att inte äta alls. Att inte få i mig en enda kalori. Vatten drack jag bättre dagar, sämre dagar fick jag inte ens ner det. Jag ville INTE svälja NÅGONTING som kunde få mig att gå upp i vikt. Inte ett enda litet mesigt hallon, inte en morotsbit eller ett salladsblad.ALLT innehöll kalorier, och kalorier skydde jag som pesten.

Om jag fick i mig en eller ett par, var dagen förstörd. Jag hade en otrolig koll på mig själv under dagarna, det var inte många av dem jag föll dit. Men ibland på kvällen... När jag satt ensam på mitt rum med välfyllt kylskåp - då ramlade jag dit. Och åt jag något, en liten tugga av vad som helst, var det klippt. Då rämnade hela min värld och det svarta gapet slukade mig. Jag åt då allt - ALLT - jag såg. Åt mig igenom natten, åt hela tiden, flera timmar i sträck. Jag fick inte nog.

Och för att må aningen bättre över det hela (ANINGEN. Jag skulle ändå hata mig själv för det i ett antal veckor framåt) kräktes jag. Ungefär var femtonde minut besökte jag toaletten för att få ur mig så mycket som möjligt innan det "gjorde verkan". Jag kräktes tiotals, ibland säkert hundratals gånger i streck, tömde mig igen och igen och igen.

Detta beteende fortsatte. När jag åkte in på behandlingshem var jag tvungen att äta fem - sex gånger per dag. Jag kräktes efter alla. När de förstod det begränsade de tiderna jag fick vara i badrummet. Då kräktes jag när jag kunde. Då fick jag inte gå på toaletten själv. Det gjorde att jag smög in på andras toaletter. När de förstod det fick jag bara vara på mitt rum. Då började jag kräkas i plastmuggar jag slängde i soporna... Att kräkas blev min livlina, det ENDA sättet jag klarade av att leva med mig själv på.

Effekterna av det lät inte vänta på sig. Redan innan behandlingshemmen hamnade jag på sjukhus på grund av mina dåliga värden. När man kräks rubbas kroppens olika funktioner, och speciellt kaliumvärdet försämras. Det gör att hjärtrytmen rubbas och hjärtat riskerar att stanna helt. Det var orsaken till min första (och sedan flera) sjukhusvistelse(r).

Men det jag märker av mest nu, när jag aktivt FÖRSÖKER att behålla allt jag äter, är i vilket skick det har lämnat mina tänder. Det ilar och isar i dem konstant, man kan se tandrötterna på flera av dem och framtänderna är genomskinliga i "ytterändarna" om man tittar noga. Hål har fräts upp här och där som tandläkarna fått fylla i, emaljen är nämligen så tunn att den nästan inte existerar. Och emalj växer inte ut igen. Om man förlorat den är den för evigt borta. Jag borde idag egentligen varken dricka juice eller läsk för att spara mina tänder, men jag orkar inte tänka på konsekvenserna utan håller mig till att inte kräkas. Resten av frätriskerna känns så... mediokra i jämförelse.

Om nu mina tänder är i sådant skick, hur mår då resten av mig? De organ som inte syns? Mina blodprov har stabiliserat sig tack och lov, på grund av både mitt slit och en hel del tabletter, men resten? matsmältning, magsäck, tarmar, lever, njurar? Allt det som jag inte SER men som finns där konstant. Hjärtat som de förvånade sig över fortfarande slog, hur mår det?

Egentligen orkar jag inte tänka på det. Men det hjälper inte att låtsas att allt är okej när man innerst inne vet att man ljuger för sig själv. Allt ÄR inte okej.

Och det är mitt fel.

Mitt och denna hemska ångest.

Låt det inte gå för långt.

444

Dagen har varit en berg- och dalbana, verkligen. Jag vaknade på ett förtvivlat, nedstämt humör. Min lillebrors kompisar hade sovit över och jag stannade på mitt rum så länge jag kunde för att de inte skulle lyckas få en glimt av mig chockledsen. Till slut var jag tvungen att sluta sitta i mitt ide så jag kravlade mig ut och gjorde mig så liten som möjligt.

Efter en stadig frukost som jag "borde" ha mer eller mindre gått upp i atomer efter var jag helt plötsligt ganska okej ändå. Och positivt tog jag ett par steg utanför huset och kom tillbaka från Lidl full av energi.

Då satte vi oss för att diskutera nollningen jag ska ta del av nästa vecka.

Låt mig förklara det här med nollning. Ett gäng ungdomar - okända för varandra - blir itvingade flaska efter flaska av allt som är någorlunda alkoholhaltigt, för att sedan skämma ut sig totalt, allt för att de som är något äldre på samma program en gång fick göra det och vill ge igen.

Jag dricker inte. Aldrig. Och då är jag helt klart ungefär världens tråkigaste person (logik, jag vet). Jag VET inte hur jag ska ta mig igenom *tittar igenom listan* vinbrännboll, förfest och pubaftnar i tre dagar. Utan att ha någonstans att sova eftersom jag inte känner någon och inte har fått min lägenhet än. Jag kommer antingen bli klassad som tönten i gruppen eller få vika mig och dricka mig full för - mer eller mindre - första gången i mitt liv. jag vill ingetdera. Jag vill inte gå.

Ångesten har rivit sönder mig.

Jag grät i säkert en halvtimma. Bara grät. Först i hemlighet nere i pannrummet, och sedan igen när mamma tyckte att jag kunde "skärpa mig" och "se på det lite positivare". Lägg till min lillebrors kommentarer "du är så jävla rädd" och "varför börjar du ens plugga om du inte vågar vara social?" och jag trodde att tårarna aldrig skulle sluta rinna.

Han har rätt. Jag är rädd. Jag är rädd bara jag tar en promenad med en kompis. Och nu ska jag helt plötsligt nollas. Utan att egentligen ha en aning om vad jag ger mig in i. Klumpen i magen växer för varje sekund.

Sedan åkte min lillebror (som jag egentligen har jättebra kontakt med) hemifrån och jag började leta efter pizzalistorna eftersom det var det vi skulle äta ikväll (jag orkade inte ens ha ångest över det OCKSÅ). Däribland hittade jag en hög med kuvert adresserade till mig och jag öppnade ett av dem lite (mycket) nyfiket. Det var mina universitetsbetyg från USA! Som jag LETAT efter hela sommaren! Som CSN behöver snarast! Själaglad ögnade jag igenom dem och blev chockad över betygen. Allt jag kommer ihåg av dem var att jag var så missnöjd med dem att jag inte ens klarade av att tänka på dem. Och nu, när jag läste dem tänkte jag... De är faktiskt ganska okej. De är inte lysande, och långtifrån min standard, men med tanke på vad jag gick igenom och hur jag behandlade mig själv var de ändå... okej. Ett F visserligen, vilket är IG och något jag ALDRIG NÅGONSIN fått förut, men annars bara An och Bn. MVGn och VGn. Så hemskt är det faktiskt inte att inte varje betyg var ett A. Några var det, några inte. Big deal.

En enorm vikt lyftes från mina axlar och jag firade med att hyra tre filmer,varav jag nu sett en. Agora hette den och var spännande (bra för mig), historisk (bra för pappa) och inte alltför blodig (bra för mamma). Jag vet inte hur sann berättelsen är och inte om den har blivit väldigt uppmärksammad eller gått i skuggan under utgivningstiden men jag gillade den verkligen. En STARK 3/5.

Just nu är jag... jag vet inte... Nervös inför torsdag, men jag försöker att skjuta det framför mig. Jag har MASSOR att göra innan dess men tar det lugnt. Lugnare än jag kanske borde. Jag ORKAR inte gråta mer just nu, så jag har hamnat någonstans på något positivt hörn av mig själv. Det känns bra. Det gör det faktiskt. Vi får se hur morgondagen fungerar.

443 - bilder

Idag är peppet nere på absoluta botten. I min hjärna ser det just nu ut så här:

Vikten idag låg på 42.5kg:

Ungefär 6 kilo åt [rätt] håll finns det här:

Cirka 4 kg åt [fel] håll det här:

Och nästan 10 kilo åt [fel] håll det här:

Hur gör jag nu för att inte lockas åt hållet jag borde hålla mig borta från?

442

Lång dag...

CSN krånglar nu när jag ska börja studera till hösten. Jag ringde upp dem idag och frågade vad som var fel, uppenbarligen har de inte fått in mina betyg från det förra universitetet jag gick på. Visst, jag kan förstå att de behöver dem, men det tog dem en månad att be mig om dem och nu kommer det ta lika lång tid för dem att ta ett beslut efter att de fått alla papper. Vad trött jag blir... Universitetet jag ska gå på nu sätter igång med nollning nästa torsdag (PANIK) och så börjar terminen officiellt på måndagen efteråt. Och jag har inga pengar. Och vet inte om jag kommer få några... Känns inte sådär jättekul. Pappa skrek på mig idag för att jag inte skickat in betygen tidigare, men jag svär, jag VISSTE inte att de behövde dem! Jag har gjort ALLT jag kunnat för att det här ska gå snabbt och smidigt som möjligt...

Sedan åkte jag ner till Kalmar för att prata med min psykolog. Och det viktigaste av allt - för att väga mig förstås. Jag VISSTE att jag gått upp den här gången, jag såg det och jag kände det. Till och med mina föräldrar har sagt att jag ser ut att ha gått på mig något kilo eller två, så jag var SKRÄCKSLAGEN men helt säker.

Vågen visade 42.5. Nästan ett halvt kilo ner. Och jag visste inte om jag skulle vara lättad eller om jag borde sparka på mig själv av ilska. Jag kände mig tvungen att ljuga om vikten för min psykolog men han listade ut det ganska snabbt och jag fick ett långt förmaningstal om att jag måste vara ärlig mot honom så han kan lita på mig. Annars vill han inte ha med mig att göra. Jag ÄR ärlig. Om allt UTOM min vikt. Jag VILL inte bli inlagd igen. Det är bättre att tona ner viktnedgången lite, inte berätta hela sanningen.

Så bad han mig berätta om viktnedgången för mina föräldrar. INTE EN CHANS. De går redan sönder av orolighet, de behöver inte höra att deras dotters BMI nu är alldeles för lågt igen. De tror att jag ligger två kilo under min målvikt. Sanningen är att jag nu ligger fem och ett halvt kilo ifrån.

Men jag SKA ta tag i mig själv! Jag jobbar ju så hårt, jag kan inte backa ännu mer! JagVILL inte!

Allt känns bara väldigt, väldigt hopplöst. Det är faktiskt så att viknedgång är det enda jag är riktigt bra på. Och det är så fantastiskt svårt att sluta med det också och sedan bara vara medioker i allt. Att först sträva mot ett mål med varenda fiber i kroppen och sedan helt plötsligt göra någon slags kovändning och försöka komma UPPÅT.

USCH.

441

Usch... Det är vägning imorgon och jag är så SJUKT nervös! Jag VET att vikten gått uppåt, min pappa tvekar inte att säga det ungefär tjugo gånger varje dag, men jag VILL inte se det! Samtidigt vill jag inte INTE se det, jag vill se siffrorna, se skadan, och reparera den. Samtidigt VET jag att jag måste uppåt, och jag VET att jag borde vara glad att det går åt rätt håll.

Allt är så motsägelsefullt just nu.

Skrev jag förresten att jag införskaffat ett måttband? Mitt förra "försvann" spårlöst... Jag saknar det eftersom det mätte inches också, men nu har jag i alla fall ett som jag kan se mina cm på,så jag har en aning om hur jag ligger till. Igår uppmättes mitt midjemått till 54 cm. Tyvärr kan jag inte påminna mig om vad det brukade vara men jag VET att 54 inte är sådär överdrivet mycket. Det känns tryggt. Lite sugen är jag ändå på att börja minska det också... Men lugn. Jag ska inte.

Jag har varit SÅ duktig idag. Verkligen! Frukost, näringsdryck, lunch och trerätters! Det blir sex olika mattillfällen ihop (om man räknar som jag gör)! Och jag har förstås behållt dem alla.

Nu längtar jag ÄNNU mindre till vågen imorgon...

Det är så FRUKTANSVÄRT irriterande att ena sekunden inte vilja något annat än att vara superfrisk och klara ALLT med bravur och nästa sekund slå backut totalt och inte kunna tänka på annat än att nå en minivikt igen. Jag blir SÅ trött.

Trerätters? Säger du. Vad blev det?

Till förrätt lagade jag en (horribelt onyttig) kantarellsoppa och så gratinerade jag små baguettebitar i ugnen. Jag tog ett ganska många skedar av den, men kunde inte få bort bilden av all grädde från näthinnan. Mina föräldrar gillade den i alla fall =)

Huvudrätten blev i mitt fall fylld aubergine, olivoljekokt potatis (kalorier??), blomkål och sallad. Kändes helt okej, speciellt eftersom jag specialköpt 11% ost att ha på auberginen.

Efterrätten var väl aningen trixig att behålla (som om inte ALLT är det) med all grädde och maränger! Men den bestod av grädde utblandad med kesella jordgubb/lime (som är gudomlig by the way), kiwi, banan,maränger och grädde med blåbär på toppen. Kändes VÄLDIGT syndigt med tanke på att jag förvägrat mig SÅ mycket den här sommaren. Men jag lyckades ju i och med den hoppa över kvällsmålet helt, så jag är ändå... nöjd.

Nöjd. Jag tror det. Att jag är nöjd med dagen. En väldigt främmande känsla.

440

Mina hungerskänslor är icke-existerande. De har inte funnits där på många, många år. Skönt, tänker ni kanske, att slippa VILJA äta när magen kurrar. Nej, inte ett dugg skönt. Visst har det hjälpt mig genom svältperioder, de otaliga dagar jag inte ätit (och ibland inte heller druckit) alls. Men det hindrar mig nu, när jag jobbar för att bli frisk.

Likadant är det med mättnadskänslorna, de är också helt bortkopplade från mig. Jag kan äta PRECIS hur lite eller hur mycket jag vill. Min kropp säger inte ifrån när jag fått nog eller för mycket. Det gör det SUPERKLURIGT att veta hur mycket jag ska äta, vad som är rimligt. Jag måste läsa på om allt innan jag äter det så jag vet EXAKT hur mycket en portion är. Om jag äter för mycket leder det till ångest, om jag äter för lite går jag ner i vikt och sätter igång spiralen igen. I min värld är det ALLTID bättre att äta för lite än för mycket. Därför blir det lätt att jag stoppar mig själv för tidigt. Jag har ingen aning om vad en sund portion är.

Jag saknar att vara hungrig, och ännu mer att vara mätt. Att kunna sätta mig ner framför en tallrik och känna; Det här äter jag för att min kropp vill ha det, jag slutar när den inte behöver mer. Nu känns det bara onödigt att äta. Min kropp har ju "uppenbarligen" inget behov av det.

Och det är inte så att jag genom denna konstanta ingentingkänsla aldrig VILL ha mat. Det vill jag. Jag får sug efter än det ena , än det andra, jag ser mat och tänker DET vill jag äta. Jag ÄLSKAR mat, (något som är väldigt tungt att erkänna) och skulle glatt äta hur mycket som helst om det gick. Men suget ska inte förväxlas med hunger. För det försvinner inte. Aldrig. Hur mycket jag än sätter i mig. Förut löste jag det genom att, efter flera dagars svält ha en "ätarkväll" då jag åt ALLT jag saknat och sedan kräktes upp så mycket jag kunde. Och inte lättade suget. Inte för en enda sekund.

I perioder kan jag hantera det. Som den här sommaren. Jag känner mig så KONTROLLERAD när jag bestämmer hur mycket jag ska äta och äter JUST det, när jag lämnar på tallriken och inte fyller upp hela mitt kaloribehov. Suget finns kvar, men i bakgrunden. Jag är bara rädd för att falla dit, att en gång till börja lyssna på suget och häva i mig allt jag ser. Jag tror inte min kropp klarar det hur länge som helst...

Jag önskar att jag visste om det fanns ett sätt att få tillbaka hunger- och mättnadskänslorna, eller om jag förstört det för alltid. Om jag ska sluta FÖRSÖKA känna mig mätt eller om jag aktivt ska försöka leta upp känslan...

439

DBT idag. Hon är så söt min terapeut, hon vill nämligen inte avsluta terapin vid kontraktets slut. Nej, istället vill hon hålla kontakten genom tre (3!) telefonsamtal varje vecka, bara för att se om det går bra för mig och om jag håller mig till friskhetstankarna. Det kanske är en standardåtgärd hon sätter in när ALLA slutar sina veckosamtal men jag känner mig ändå omtyckt.

Jag har kommit underfund med att just OMTYCKT är något väldigt centralt i mitt liv. Jag vill att ALLA ska tycka om mig, vad det än kostar mig. Hur mycket jag än måste ändra på mig för att ingen ska tycka någonting annat. Och ALDRIG gör jag nog. ALLTID känns det som att jag borde varit annorlunda, bättre. Snyggare, smartare, kvickare. Kraven hopar sig lätt och jag når ALDRIG upp till dem.

Jag har blivit mycket, mycket bättre, men jag är fortfarande inte av med alla tankarna som dömer ut mig som den äckligaste av de äckliga och den som INGEN frivilligt skulle vilja spendera tid med. De är inte lika pockande när jag spenderar tid med någon som de var förut men OJ vad högljudda de är när jag måste avsluta. När jag går. När jag blir ensam. Då analyseras det, då vrids det på allt, då kan jag inte se NÅGOT positivt med NÅGOT jag sagt eller gjort.

Det märks även på Internet. Jag VILL ha massor av kommentarer på allt, jag TÖRSTAR efter positiva små meningar som pushar mitt självförtroende en liten aning uppåt. Jag är inte en superoffentlig person vilket gör att jag inte delar med mig av mig själv så ofta, men jag blir ändå besviken när jag inte fått någon kommentar eller om ingen kontaktat mig på något sätt. När jag loggar in på mina bloggar, på facebook eller på bilddagboken och märker att INGEN brytt sig. Ingen har skrivit, berömt mig eller på annat sätt låtit mig förstå att jag existerar. Då vill jag bara skrika åt världen att LÄS och SKRIV att ni gjort det! Var inte anonym, eller om du är det, läs inte i det tysta. Bara REAGERA! På något sätt!

Jag är så krävande.

438

Inatt hade jag en dröm. Man drömmer uppenbarligen varje natt, men jag kommer sällan ihåg vad jag fantiserat ihop så jag brukar känna mig ganska drömfri. Inte inatt däremot. Jag drömde väldigt detaljerat om hur det var att vara inlagd, om ännu en gång bakom låsta dörrar och med fler regler än jag egentligen klarar av. En del av mig har glorifierat den tiden, men nu blev jag än en gång påmind om hur fruktansvärt liten och hjälplös man kände sig i den situationen. Alla dessa bestämmelser man bröt mot bara för att, som en bångstyrig unge som tänjer gränserna så mycket han bara kan. Jag var inte så olydig för att det tilltalade mig, jag var bara inte helt redo att släppa ätstörningen just då. Jag var ju inte ens övertygad om att jag led av en. För mig var det TOTALT omöjligt att äta en normal måltid och behålla den. Det FANNS inte på kartan. Jag FÖRSTOD inte varför man envisades med att försöka trycka i mig måltid efter måltid och göda upp mig till oigenkännlighet. För mig var det dumhet och jag kämpade emot så mycket jag kunde.

Jag var inlagd "frivilligt". Det innebär att de inte hade ett så kallat LPT på mig någon av gångerna. Om man lägger in sig "frivilligt" får man det förklarat för sig att man fortfarande har lite ansvar själv, om doktorn skriver ett LPT och tvingar in en kan de göra lite som de vill. Men egentligen - jag var inte frivillig. De sa helt enkelt till mig att "antingen skriver du in dig själv eller så gör vi det - och det blir bara otrevligare för dig". Inte fick jag bestämma något heller, varje gång jag satte mig emot sa de bara att jag antingen kunde foga mig eller så skickade de efter det där LPT:t. Så jag kände mig grundlurad och väldigt frustrerad.

Idag kan jag förstå vad de försökte göra, men jag tycker inte att de klarade uppgiften så där särskilt galant. Ja, jag gick upp ett par kilo, men tankar och känslor var desamma och efteråt gick jag bara tillbaka till det sjuka igen. Varje gång jag hade chansen fuskade jag på något sätt - jag, liksom de flesta andra med ätstörningar, är en mästare på att ljuga. Det blev nästan en sport - vem kan bryta mot flest regler? Vem kan hålla fast vid ätstörningen bäst?

För det är så viktigt att SJÄLV vilja bli frisk, att FÖRSTÅ att man lever ett destruktivt liv och aktivt FÖRSÖKA komma ur det. Utsidan kan de åtgärda någotsånär, men inte insidan, inte det man känner och tänker. Och om man fortfarande resonerar likadant finns det INGET som kommer hålla en ifrån att gå ner igen. Gå tillbaka till gamla vanor. Förlora.

Idag är jag motiverad. Jag VILL INTE hamna där igen. Jag vill inte, inte, inte bli behandlad som ett oansvarigt, opålitligt barn och jag vill heller inte bete mig som ett sådant. Jag är 23, jag är på väg in i studentlivet igen, jag har kommit SÅ långt.

Så vad håller jag på med?

Jag den 24 juli (vikten låg runt 47 kilo, BMI 18.4)

jag den 12 augusti (vikten låg runt 43, BMI 16.8)

Borde inte bilderna vara åt ANDRA hållet?

437

Fredagen den 13 och jag känner mig sjukt vilsen och genomlättad på samma gång. Mina föräldrar kom hem idag från sin tripp till Dalarna och de hann inte mer än att öppna dörren förrän mamma och jag stred om någon liten patetisk småsak. Till slut brast det för mig. Jag började gråta (vilket var hysteriskt länge sedan) och kunde inte sluta. Det var som att all oro, all ledsenhet, allt bara hade samlats på hög inom mig och nu när jag lät det välla över gick det inte att stoppa. Jag berättade för mina föräldrar vad som tyngt mig. Inte min viktnedgång, nej, det tar vi någon annan dag (eller inte alls) men allt om skolan. Min tveksamhet till om jag valt rätt linje, min rädsla för att börja och visa mig vara sämst i allt, oron för att komma dit och misslyckas - igen - med att ta hand om mig själv och ta eget ansvar. Jag vill inte komma hemkrypande om två månader när jag kraschat efter för lite mat och för mycket ångest, det är dags att livet FUNGERAR nu! Och jag vet inte om den planen kommer gå i lås, men efter all gråt och alla känslor så börjar jag äntligen tro att det kanske löser sig. Jag hoppas verkligen det.

ena dagen kan jag se mig själv på Linnéuniversitetet i minst tre år till, jag ser lycka och glädje, vänskap och strålande framtid (nåja, i alla fall tills jag tar studenten, längre fram än så vågar jag inte fundera), andra dagar (flertalet dagar) är allt kompakt svarthet, jag ser hur jag gång på gång gör fel efter fel. Vem säger att jag kommer ihåg hur man skriver en uppsats? Det var så länge sedan jag gick i skolan nu!

Men jag försöker vara positiv. För jag VILL att det här ska fungera.

Jag vill.

436

Bloggen hamnar inte i första rummet just nu när min underbara dator vägrar visa Internet... Jag kom inte på förrän ikväll att jag lika gärna kan skriva det här på pappas dator som på min egen *rodnar* Och nu är jag trött och jag är rådvill, vet varken ut eller in.

Var i Kalmar idag för vägning. Så långt allt väl. Men vikten var väl inte lika bra. Jag sjunker just nu, kryper hela tiden, dag för dag. Och ändå HATAR jag det jag ser just nu, jag vaknar på morgonen och HATAR, jag lägger mig på kvällen och HATAR ännu mer.

Det här måste få ett slut! Jag tycker verkligen att jag kämpar på bra, jag äter varje dag och behåller det, men visst... Jag äter inte så MYCKET som jag borde... Det brukar bli tre istället för sex måltider per dag. Och bara frukosten har innehållit de kolhydrater jag desperat behöver. Det är så mycket ENKLARE att äta sallad och smyga bort resten.

Men idag har jag tagit tag i det (lite i alla fall). Samtalet med min psykolog var bra (fast han var lite arg och ruskigt bekymrad) och jag åt falafel med ganska god aptit efteråt. Och nu ikväll tog jag faktiskt steget till att göra en paj! Med ost! Så där fick jag ju kolhydrater från botten i alla fall...

Jag VET att jag är rädd för att åka till Växjö. Rädd för att misslyckas (igen), rädd för att jag inte ska kunna skylla på ätstörningen den här gången. Och nu verkar det som att jag gör allt FÖR att misslyckas, jag besannar min egen profetia.

Jag SKA se till att det blir annorlunda.

Men jag är inte nöjd med min vikt. Inte i närheten. När jag vägde 50 var jag mer tillfreds med mig själv och jag vet ju det egentligen men nu... Vikten idag var 42.9 med jeans och tröja. Jeans som brukade sitta tajt. Varför känner jag då att mina ben(knotor) blivit helt inbäddade i överflödsfettet jag har på magen? Hur kan allt välla ut överallt när det inte finns där? Jag försöker väga in förnuftet i allt jag tänker men känslan finns där hela tiden och den skriker åt mig att FÖRSVINNA, att bli LÄTT som LUFT.

Dessutom räknade jag ut mitt BMI idag. 16.7. Inte ens nära det jag låg på förut (varken när jag vägde 50 eller 33), men inte så långt ifrån 18.5 att jag känner mig säker. 16.7 är nästan friskt. Jag är inte frisk. Jag är förstörd.

435

Resan gick till Växjö idag för att vi (lillebror och jag) ville få oss en bild av hur våra lägenheter ser ut nu när vi snart ska flytta in i dem. Och se, de var SÅ mycket bättre än vi trodde. Så nu går jag omkring och är nöjd i största allmänhet!

Det är lustigt att de ser ut nästan PRECIS som min lägenhet i USA, förutom detaljer som golv och toalettmöblering. Utförandet är annars detsamma; litet kök på vänster sida, badrum på höger, sedan ett fyrkantigt utrymme för säng, skrivbord etc. I och för sig var den amerikanska motsvarigheten möblerad och den här tom sånär som på garderober, men jag tror ändå att denna kanske var något större. Annars - identisk! Det måste vara någon slags standard på studentlägenheter...

Åt lunch på en restaurang vi aldrig provat och jag var både glad (jag är en av de få anorektiker som faktiskt ÄLSKAR att gå på restaurang! Visst, det är svårt när man inte vet hur maten tillagats, men jag känner mig så normal när jag äter ute, som att jag klarar ALLT.) och skräckslagen på samma gång. Jag har inte ätit som jag borde de senaste veckorna, och jag har kommit undan med det eftersom mina föräldrar INTE brukar äta med mig. Nu gjorde de det, och hade därför mer koll än vanligt. Det gick ändå bra, men nu i efterhand vet jag inte HUR jag lyckades. Den vegetariska måltiden jag fick var MYCKET god och vällagad, det är inte problemet, men det var en ENORM portion VIT pasta DRÄNKT i GRÄDDIG sås. Många, många kalorier låg och trängdes på tallriken och jag bara väntade på tjockhetsattacken som borde kommit i antågande med den. Men jag åt en rimlig portion (tror jag) och plockade särskilt ut all broccoli och blomkål så jag fick i mig något nyttigt i alla fall. Hoppas måltiden i sig inte rubbar min vikt alldeles för mycket uppåt. Jag är inte redo att klättra åt det hållet FÖR snabbt...

Vi åt en macka i bilen också men annars blev det inte så mycket mat på resande fot, vilket kändes mer än skönt. Väl hemma åt vi middag som inte var sådär överexalterande med tanke på att det mest var rester. Kvällsmat som såg ut som den brukar.

Helt okej. Intalar jag mig.

Ingen näringsdryck - den "glömde" jag hemma och ingen påminde mig på kvällen så jag tittade inte ens åt den i kylskåpet. Den ångesten är jag glad att slippa.

Känner mig lagom motiverad. Inte "dricker-varenda-näringsdryck-jag-kan-komma-över-för-att-nå-min-målvikt-extra-snabbt-motiverad men så pass målinriktad att jag kan låta mig själv äta nästan normalt och inte hata ihjäl mig för det. Jag tror det har att göra med besöket på universitetet, i alla fall delvis. Nu vet jag LITE mer om vad som väntar. Kanske, kanske kan jag till och med börja längta till franskan (som jag inte längre är säker på passar mig). Inte till nollningen dock. Usch. Jag VILL inte.

Jag måste sluta skriva så här sent på kvällarna. Det blir bara mycket text och lite innehåll. Inget viktigt, bara en beskrivning av dagen. Var är intresset? Glöden? Inspirationen?

Jag får sova på det.

434

Dagen har varit lugn, tyst och nästintill härlig.

Maten känns inte riktigt lika ångestfylld som igår, det är alltid ett plus. Visst har jag ätit både det ena och det andra, och visst har det lett till ångest som jag förväntat mig, men den var hanterbar och jag frös inte fast på samma ställe alldeles för länge.

Fast jag varit ensam med mina föräldrar större delen av dagen har jag ändå kunnat komma på saker att göra - OCH (ännu viktigare) jag har utfört dem! Ingen bristande energi (hmm... har det att göra med att gårdagens mat fick bli kaloririk OCH stannade kvar?), ingen dålig fantasi, bara pepp i allmänhet.

Städning blev det en del, mina dockor står nu i fyrdubbla rader nere i gästrummet för att spara plats =). Så har jag tagit en HEL del egofoton, något som jag börjat med på senare tid men som är RIKTIGT roligt! Förr AVSKYDDE jag allt vad kameror hette, nu FINNS det inget bättre tidsfördriv ÄVEN om motivet är jag och inget annat. Det känns fantastiskt, som att jag faktiskt lyckats acceptera något med mig själv jag inte klarat av förut. Jag vet inte vad och skillnaden är kanske obetydlig för utomstående men JAG känner det!

Hunden har blivit friserad och har fått sig en långpromenad för att jag helt ratade motion igår. Får inte springa nu när jag gått ner i vikt, men promenader får jag ta och det gör jag gärna. Jag älskar att vara ute och gå, speciellt när vädret är som idag. Lite gråmulet men ändå varmt och uppehållsväder. Om det är för mycket gassande sol kan jag inte ta med mig hunden eftersom han inte klarar av att gå längre sträckor i värmen och är det för kallt traskar hunden på men jag sackar efter.

Ikväll såg jag en Robin Williamsfilm med föräldrarna - Bröllopsprovet som jag ALDRIG hade hyrt men den gick på femman så vi gav den en chans. Underhållande lite då och då, förskräckligt dålig på sina ställen. Den är värd 2/5, skådespelarna var helt okej och den var inte FÖR pinsam. Vi stängde inte av i alla fall...

Borde ligga i sängen nu. Imorgon ska jag upp tidigt för att åka till Växjö och titta på en snarlik lägenhet till den jag ska bo i under hösten. Spännande, men jag vet ungefär vad jag har att förvänta mig. Orange badrum har man ju fått höra. Och 22 kvadrat. Men helt ärligt - VAD SOM HELST går bra! Det ska bli UNDERBART att ha något alldeles eget igen...

Jag ber om ursäkt för det oinspirerade inlägget. Ville skriva något om dagen men är för trött för att lägga ner någon energi på det.

Kortfattat - het okej dag. Hanterbar ångestnivå. En tanke i huvudet - jag klarar det här.

433

Gårdagen var inte så kaosartad som man kan tro när man läser mitt förra inlägg. Jag var inne i någon slags svacka på kvällen när jag TÄNKTE över det jag ätit under dagen. Herregud! Massor, massor av kalorier... Men jag vet ju att de egentligen inte är farliga, att jag behöver dem, att de inte kommer att staplas upp inuti mig och få mig att svullna upp till en Michelingubbe. Jag VET allt det där, men KÄNSLAN är en annan. Och av någon anledning är jag väldigt känslostyrd.

Mitt humör går upp och ner. Ibland är jag ganska så lycklig, ganska så stabil. Inte ÖVERGLAD, inte TOKMOTIVERAD, men inte nere på becksvarta brunnsbotten heller. Däremot spenderar jag mycket, mycket tid just där. På absoluta bottnen. Där INGENTING har någon mening. Där JAG inte har någon mening. Jag har lärt mig att hantera den ångesten någorlunda, jag får sällan panikångestattacker längre och jag vet hur man gör för att klamra sig fast vid de glädjeämnen jag har (ALLA har). Men allt kan fortfarande KÄNNAS som om det ALDRIG tar slut, som att jag är den största, fetaste, sämsta, absolut fulaste idioten som någonsin gått på denna jord. Det går nog inte att förstå den tunga, djupa, genommörka livssynen man lägger sig till med efter en tid där nere, och den är svår att lägga ifrån sig även när livet är på väg åt rätt håll.

Men igår var i huvudsak en riktigt positiv dag. Jag erkänner mig skyldig till att inte ens ha rört på mig för att gå ut med hunden. Ingen promenad (jag är annars noga med att vara ute och gå MYCKET. Det är skönt och nyttigt för en), massor av mat (och inte de nyttigaste alternativen man kan tänka sig heller), film och lagom med sociala kontakter. Jag levde, och levde inte. I MITT liv var dagen en absolut vinst, en glädje. I många andras verkade den nog ganska fattig. Jag bryr mig inte längre om det, jag försöker leva som JAG VILL, inte som jag KÄNNER och inte som ANDRA vill. Och i mina ögon summerades dagen ihop ganska bra.

Förmiddagen vigdes till lite läsning, lite ordinära plikter i stil med hänga in kläder och bädda sängen. Städade toaletten också, bara för att. För att känna mig nyttig. För att lite efter två visste jag att jag skulle parkera mig vid TV:n och inte röra mig en meter på tre timmar. Då började en film som jag varit riktigt intresserad av väldigt länge, men det har aldrig blivit av att jag letat upp den - purpurfärgen.

...

Jag kan inte uttrycka hur bra den var. Det finns inte ord nog att beskriva stämningen, de fantastiska skådespelarinsatserna, miljöerna, historien... Jag satt som fängslad. Absolut, utan MINSTA tvekan en femma. Och dem är jag snål med.

Så där försvann min eftermiddag. OCH en tallrik ostkaka med grädde! Bara sådär. För att det var gott och jag var näst intill ångestfri. Just då.

På kvällen träffade jag en kompis för att gå och se på bio =) yay! Det är ungefär min favoritsyssla någonsin, jag ÄLSKAR att uppleva filmer med alla sinnen, i en fullsatt, halvtom eller enbart biosalong. Och ikväll var det HANS val eftersom han betalade, och det blev en film jag ALDRIG hade tänkt tanken på att se: Predators. En nyversion av den gamla klassikern, med kompetenta skådespelare som Adrien Brody. Jag tvivlade. Nu viker jag mig. Den VAR faktiskt bättre än jag trodde den skulle vara. Storyn var till en början riktigt patetisk, men efter att ha förstått att det här inte var en film att sönderanalysera lutade jag mig tillbaka och lät den skölja över mig. Det var angenämnt. Den roade. Jag ger den en trea och lyfter på hatten. Kanske ger jag den äldre versionen en chans också...

Så, som synes, inte en så fruktansvärd dag som jag målade upp den som igår. Det var bara kvällen som bjöd på ångestfest.

432

Trött.

Trött och irriterad på mig själv.

Jag har ätit PÅ TOK för mycket idag!

Usch...

Jag vill upp. Jag vill ner. Jag vill upp. Jag vill NER.

Jag vet varken ut eller in.

Det finns inga ord...

431

The fountain lurade jag mina föräldrar att se med mig igår eftersom den verkade lagom spännande för pappa, lagom söt för mamma och lagom djup för mig. Den visade sig vara allt utom just det. Av någon outgrundlig anledning har filmen fått höga betyg av kritiker, jag antar att de ser en film, tror att den är filosofisk och sätter ett betyg som är högt så att ingen ska tro att de inte förstår. För förstår, det gör man inte. Det GÅR inte, det finns ingen logik någonstans! Hugh Jackman är bra som alltid, men det hjälper inte när manuset är ett enda stort virrvarr av, bitvis vackra, bilder och mönster som inte passar ihop. Det finns INGET av värde att hämta här. Och då har ändå regissören gjort det bästa av det bästa - creme de la creme och allt det där - han står bakom Requiem för a dream. Den här filmen däremot... Får en generös tvåa.

Den här månaden har jag haft ett liv. Den här VECKAN har jag haft ett liv. Den här helgen HAR jag ett liv. Känslan är så fantastisk så det finns inte! Jag - JAG - är efterfrågad! Folk vill ha med mig att göra! Jag skrämmer inte bort alla, de äcklas inte av mig, de tycker inte att jag säger alldeles för många saker jag inte borde... Jag känner mig aningen oumbärlig och jag tycker mycket om det. Det är SÅ ovant. Jag kan inte påminna mig om när jag var så här aktiv sist. Och det gör mig glad, riktigt genuint glad.

För ett par timmar sedan åt jag lunch med en kompis till mig som jag inte sett på massa år (vilket inte är förvånande, det är så med MÅNGA av mina gamla vänner). Det var härligt att se honom igen och jag blev rysligt glad när han frågade om jag ville hitta på något med honom imorgon. Det betydde ju att han haft trevligt idag, annars skulle han bara vänt ryggen åt och glömt mig igen. Så imorgon blir det bio. Ännu fler planer.

Ikväll ska jag se på musikal med två andra vänner. Har inga riktiga förväntningar, det ska bara bli fantastiskt att 1) vara ute ur huset på en fredag och 2) slippa spela rummikub med faster som ska vara här och grilla. Dessutom har jag ALLTID gillat teater och musikaler, så det kommer säkert bli intressant.

Men ett minus bland alla plus. Jag börjat tappa kraft. Ork. Det blir tuffare och tuffare att ta sig ur sängen och jag fungerar nästan inte de första timmarna efter att jag vaknat. Varningssignal kanske? Skruva upp volymen av mat du äter, eller gå tillbaka till att sitta hemma passivt dagarna i ända. Det är ju förståeligt. Jag BEHÖVER gå upp i vikt.

Men jag vill inte. Jag vill inte ner mer (?), men inte upp heller. Det är alltid SÅ svårt att hitta motivationen att ÖKA i vikt efter att man rasat. Och jag VILL inte, VILL inte, VILL inte bli större. Igen. En gång till.

Hellre smal och klen än normalviktig och full av energi. Tyvärr.

430 - bilder *triggervarning*

Triggas du? Titta inte.

Jag idag - 43.65 kg.

Ser ju friskt ut...

Hur i HELA världen lyckades jag gå ner 11 kilo från det HÄR?

429

Idag var det då ÄNTLIGEN dags! Dagen med stort D och ögonblicket jag väntat på i FEM hela veckor! Vägning.

Det var med ett ängsligt sug i magen som jag klev upp på vågen efter så lång tid i okunskap. Sommaren har varit fantastiskt och fungerat näst intill klockrent, men maten har blivit lite lidande av bristen på vägningstillfällen. Jag HAR dragit in på måltider, en hel del av dem, med tanken i huvudet att "det är bättre att det blir lite för lite än lite för mycket."

NEJ! Det är bättre att det blir LAGOM, så kroppen får ALLT den behöver, inte hälften!

Och mina farhågor (?) blev bekräftade. Jag har gått ner.

för mycket.

Sammanlagt lite mer än sex kilo.

Visserligen hade jag ätit innan när jag vägde mig förra gången och inget annat än frukost innan den här gången, men det förklarar inte hela raset.

Förra gången vägde jag 50 kilo.

Den här gången under 44.

Min minsta målvikt är, enligt läkarna, 48 kilo. Så nu har jag 4 kilo att äta upp mig innan jag flyttar hemifrån för att jag ska anses vara frisk. Suck. Att det ska vara så svårt...

Och ärligt talat, jag var inte odelat glad. Visst, jag skulle ljuga om jag sa att jag grät av ilska. Jag BLIR inte olycklig av att se mig själv blir mindre. Men mitt förnuft VET att jag inte bör gå ner mer i vikt, att jag inte mår bra av det. Det tog mig SÅ lång tid att komma dit jag gjorde när jag lyckades nå 48 förra gången, jag ORKAR inte gå igenom allt det igen! Inläggningar, sjuk ångest, tjogvis gånger tjogvis med näringsdrycker, alla lögner, all oro, allt mitt självhat, min kropps alla protester... Jag VILL inte må så dåligt igen! Det plågar mig att jag har backat, men jag tänker ta tag i det nu.

Dessutom SER jag nu att jag inte är så stor som jag känner mig. Inte hela tiden och inte varje gång jag tittar mig i spegeln men tillräckligt ofta för att förstå att jag inte behöver gå ner i vikt. Det är svårt att förstå att jag faktiskt varit smalare än så här. Sjukt mycket smalare. HUR KUNDE JAG FORTFARANDE INTE SE DET?

Så ja - jag har gått ner i vikt. Men nu vägs jag varje vecka igen, och nu har jag hittat den förlorade motivationen.

Jag SKA inte tappa greppet om friskheten!

428

Ikväll var det mamma som drog med mig ut. Jag protesterade inte, men jag var inte heller så särskilt intresserad av det som skulle ske. Men jag hade godtagit anbudet ett par dagar tidigare och kunde inte backa nu, inte när mamma var 480 kronor fattigare på grund av mig.

Bandet Status Quo spelade. I stan. På Gunnarsö. Klart vi var tvungna att se det! Visst, jag har svårt för så kallad "gubbrock". Det är helt enkelt inte min musikstil och kommer aldrig bli det. Jag önskar ibland att jag kunde tilltalas av musik som är oförarglig, kanske just sådan här rock eller ännu hellre det som spelas på radion - Erik Saade och Darin och alla de där som man BORDE tycka om. Vad mucket lättare det skulle vara då, vad skönt att slippa förklara sig. Jag ser ju UT som någon som gillar pop. Inte som jag gör - mörkare, alternativt... Poprock om man så vill. Djupa texter, tunga tankar, lite skrik, lite sång, lite snygga artister. Herregud, jag klär mig ju till och med i rosa nu! Inte ska jag lyssna på Linkin Park! (Eller Her Bright Skies *suckar drömskt*)

Sidospår.

Så vid sjutiden började vi göra oss iordning och sedan cyklade vi mot Gunnarsö med våra biljetter för att se mammas stora idoler. Jag var pepp för hennes skull, hon berättade att hon faktiskt lyssnat på dem en gång tidigare - 1974. När hon var 19! Efter lite efterforskningar läste jag att gruppen faktiskt, i en form eller en annan, funnits sedan 1962. Då hette de i och för sig The Scorpions, och bara en av de dåvarande medlemmarna är nu kvar i bandet. 1967 bytte de namn till Status Quo. Så nu vet ni det!

Konserten började vid åtta. Vi kände oss ganska ensamma inne i jättetältet som spänts upp, de flesta satt i rader UTANFÖR planen, eftersom vi i Oskarshamn är FRUKTANSVÄRT snåla och måste GRATISLYSSNA på allt. "Jag vill inte betala" säger vi med ett flin", "men jag tycker det är dåligt när ingenting arrangeras!". Vet ni varför? För att ni inte deltar! För att ni sitter UTANFÖR och SNOR åt er glimtar!

*grr*

Vid halv nio kom Status Quo ut på scenen. Jag erkänner villigt att jag inte ens visste hur de skulle se ut, så jag var nära att applådera flera gånger när teknikerna och scenarbetarna gick ut för att fixa mickar eller belysning. Men den här gången var det de och även fast publiken var i minsta laget bjöd de på en underbart varm och trevlig show. De skrattade mycket, pratade med oss som om vi var gamla vänner, höll ögonkontakt och var allmänt lätta att ha att göra med. Visst var det säkert en image, jag har ingen aning om hur de är i verkligheten, men ikväll verkade de väldigt sympatiska.

De spelade i nästan två timmar, och den ena låten lät som den andra. Massor av gitarr, gärna solon, en hel del trummor och sång med lät text att sjunga med i (för dem som hade hört dem förut vill säga). De enda låtarna jag hört förut kom alldeles på slutet, två stycken, och det gjorde mig glad att jag inte behövde se ut som ett oskolat får HELA tiden.

Åldersskillnaden mellan mig och normalgästen var avsevärd, men de som var där verkade tycka det var världens drag, det dansades och hurrades om vartannat. Alkohol var förbjuden i tältet *yay* men det märktes att vissa druckit innan. Inget fel i det, jag har inget emot att man dricker lite för att ha roligt, men jag förstår INTE dem som dricker så mycket att de inte kommer komma ihåg konserten nästa dag. Varför lägga ut nästan 500 på något man inte kommer ha ett enda minne ifrån? Men de var inte många, så jag släpper det.

Vi kom hem vid elvatiden, fulla av nyväckt energi. Jag är SÅ STOLT över mig själv för att jag följde med, FAST det inte var på mina villkor. Visserligen var det med mamma, men det var i alla all ett steg åt rätt håll! Jag satt inte hemma! Go me!

427

Heldag hos mormor två timmars bilresa hemifrån och jag kunde inte vara mer STOLT över mig själv! Bilresor som denna är alltid = ångest för det ger mig VÄLDIGT lite utrymme till att luras och trixa med maten. Det märks så väl om man inte äter rätt mängd när alla sitter samlade, och att gå på toaletten efteråt är SJUKT avslöjande.

Och jag överlevde. Det gjorde jag faktiskt, även om jag kanske inte fick PRECIS det jag ville ha i mig eller åt på EXAKT rätt tider. Känner mig just nu ungefär tolv kilo tyngre än jag gjorde imorse, men det är inget jag kan bevisa så jag tänker hålla det för mig själv. Vi får se vad vågen säger på torsdag (märks det att jag är EXTREMT förväntansfull?).

Dagen började i alla fall lysande, i alla fall för min ätstörning. Kom upp lite för sent och hann inte med frukost, hasade mig bara ut till bilen och föll ihop i en trött hög. Somnade snart och vaknade inte förrän vi var någon mil ifrån målet.

Väl framme var det dags att fika och jag var så pass duktig (enbart för show, jag hade ALDRIG gjort såhär om jag varit själv) att jag tog TVÅ smörgåsar med SMÖR och OST på SÄKERT 30% + (helt ogrundad gissning) till mitt te. Tackade GUD för att varmt vatten med smak både är SJUKT gott och VÄLDIGT kalorifattigt. Det är alltid lättare att äta kalorier än att dricka dem.

Efter att ha socialiserat lite och tittat på alla nya fynd mormor och "morfar" gjort (de är riktiga loppis/auktionsspringare) tag vi en promenad in mot stan där vi träffade min morbror och hans son/min kusin. Överraskande nog hade mormor bokat bord på en restaurang och lunchen blev därför buffémåltid på thailändskt vis! Tvärtemot vad alla säger om "anorektiker" (om man nu kan klassa mig som en sådan och sedan bunta ihop oss sjuka i en hög) så tycker jag MYCKET om buffér. Visst kan det vara svårt med portionsstorlekar, det medger jag, men det är också ganska enkelt att hålla nere kaloriinnehållet och ÄNDÅ se ut som att man ÄTER mycket genom att gå flera gånger och fylla tallriken med sallad och gurka. Lite av varmrätterna också, som gärna kan få ligga kvar på tallriken medan man plockar nytt, avrundar en kalorifattig men blickfri lunch.

Jag var dock duktig idag, det tycker jag faktiskt. Visserligen tog jag ingen efterrätt (i form av inlagd frukt) även fast min mormor sa till mig säkert tio gånger. Men bortsett från det åt jag pizzasallad i mängder, vanlig sallad, majs, tomat, gurka, wokade grönsaker, en liten vårrulle och så smakade jag en pastasallad i currydressing, allting uppdelat på två tallrikar. Visst, det blev inte världens mest kolhydratrika måltid, jag erkänner villigt att jag inte fick ihop pasta eller ris så det räckte (eller alls), men jag menar - pizzasallad ÄR kaloririkt! Och pastasalladen var dränkt i majonnäs! Så det skulle förvåna mig om jag inte fick ihop rätt antal kalorier i alla fall...

Sedan blev det att springa en sväng på stan. Jag har ABSOLUT inga pengar nu när jag snart ska bli fattig student på heltid så jag sörjde över alla kläder jag INTE kunde köpa och alla husgeråd jag SKULLE vilja ha men jag höll mig undan och införskaffade ENDAST tuggummin. Lillebror handlade dock kläder, och det händer inte så ofta, så det unnar jag honom verkligen!

Vips hade två timmar gått och det var REDAN dags för fika. Och FIKA är jobbigt. Jobbigt för att i alla fall mina morföräldrar är HELT insnöade på att fika innebär kakor eller muffins eller valfritt annat kaloririkt, vetemjölspackat tilltugg. Dessutom fanns det inget annat än apelsinläsk för mig att dricka och som jag brukar skriva - DRICKA kalorier är inte det bästa jag vet... En kaka tog jag i alla fall, för att jag tycker om dem EGENTLIGEN, jag är bara rädd för dem. Ett vaniljhjärta, som jag sedan blev översköljd av en stor ångestvåg över. Det är konstigt - ibland äter jag onyttigheter utan att känna mig det minsta skuldmedveten men så fort som jag är hos mormor och inte har något annat VAL så blir det genast mycket kämpigare! Halva läsken fick jag också i mig, vilket var 65 kalorier jag gärna sparat in på. Men det smakade gott i alla fall, alltid något!

Hemåt åkte vi vid sjutiden efter att ha handlat en hel del på affären vi inte har här hemma - Willys. Jag försökte se film med lillebror men av någon anledning stängs mina ögon så fort som jag hör ordet bil, så det tog inte lång tid förrän jag somnade och resan gick därför med ljusets hastighet (ungefär). Hemma var vi lite över nio, och eftersom det var så sent slog vi ihop middag och kvällsmat genom att avsluta med ostkaka. Med grädde! Grädde är tyvärr bland det godaste jag vet, och det är också FRUKTANSVÄRT kaloririkt... Själva middagen bestod av färsk fullkornstortellini (fylld med spenat och ricotta), tomatpesto och parmesan. Gick på ett kick (tog väl runt fem minuter att slänga ihop eftersom jag inte gjorde peston själv) och kändes inte ALLTFÖR tungt efter dagens bravader.

Jag är nöjd. Nöjd, nöjd, nöjd. Visst, jag är också RÄDD för att jag nu väger ALLDELES för mycket, och jag vet att rädslan hänger ihop med att jag gått ner i vikt och någonstans djupt inom mig vill fortsätta att göra det. Jag tippar på att jag väger runt 46 nu. Och ibland, i vissa vinklar och vid vissa VÄLDIGT sällsynta tillfällen, tittar jag mig själv i spegeln och ser... smalhet. Kurvlöshet. Och så blir jag ställd - är jag verkligen så här liten? Varför kan jag då inte se någon skillnad mellan mig själv nu och mig själv 13 kilo mindre? Jag måste ju ha varit MINILITEN! Varför syns det inte på bilderna? Varför HAR jag överhuvudtaget inte många bilder? Och varför FÖRSTOD jag det inte? Hur kan man koppla bort sanningen något så otroligt?

Det är illa när JAG inte ens förstår min sjukdom och mina tankar. Inte kan jag då begära att familjen ska göra det...

426

Crazy Heart var inte så verklighetsbaserad som jag fick uppfattningen om men historien låg nära det som för många är sanningen. Jeff Bridges och Maggie Gyllenhall (som jag lärt mig tycka om) glänser verkligen, bara deras rolltolkningar gör filmen värd att se. Lägg till lite tragik, lite komedi och countrysånger som faktiskt går att lyssna på. Och - INTE att förglömma - Colin Farrell har en aldrig så liten roll som är LÅNGT ifrån det han brukar spela. 4/5.

Idag har varit en mellandag. en sådan där dag som brukade bygga upp livet för mig. Och jag hade faktiskt inget emot det. Fixade upp de sista bilderna på bilddagboken, hade möte med familjen (där vi kom fram till vad jag ska ta med mig till Växjö. Jag svär - mitt rum kommer bli det FULASTE på hela campus! Men jag slipper i alla fall köpa in möbler, jag tar allt som ingen vill ha här hemma), skrev lite mejl och planerade veckan.

Jag har nog ALDRIG sett fram emot en vägning så mycket som jag gör just nu! (STOR lögn med tanke på att jag har en speciell hatkärlek till att få reda på min vikt) Det är en underdrift att säga att det är allt jag tänker på, det spökar ständigt i bakhuvudet, varje gång jag lägger upp något på tallriken eller öppnar kylskåpet. Vill jag eller vill jag inte jobba mot en högre vikt? Lite lockande är det att kämpa nedåt nu och vända efter att vikten tagits men så vet jag ju - jag kommer inte kunna stoppa mig själv i tid. Jag HAR gått ner i vikt, det märks på det ökande antalet hatiska tankar och mitt maniska sätt att mäta portioner och stirra i spegeln. Det märks dock INTE på min kropp. Enligt mig. Fråga mina föräldrar och jag ser ut som "ett skelett"/någonting "ihåligt och fult". Jösses vad deras ordval står mig upp i halsen. De säger jämt att det inte syns på mig att jag går upp i vikt men bara jag går ner ett gram så skäller de som präriehundar. Om det inte syns när jag går upp syns det väl inte heller när jag går ner? Logik tack!

Tillbaka till dagen. Jag skäms inte längre för att jag sitter hemma själv. Inte ens när lillebrors kompisar kommer över och jag inte tar del av deras skratt och umgänge. Jag HAR ju gjort saker! Hela helgen, hela förra veckan! Då är det okej att ta en dag åt att ta hand om sig själv.

Vi skrämmer väl bort brors förut nämnda vänner förresten. Idag försökte jag få dem att smaka rödbetsjärpar (en reaktion = skeptiskt "vad är det i dem?". Jag glatt "rödbetor, bönor och chevreost". Svar "ja,bönor och rödbetor är inte så gott... Men jag gillar cheddarost!" Umm... inte hans melodi.) och kronärtskocka. Det gick sämre än inte alls.

Förresten har jag härmed tagit reda pått kronärtskocka är sammansatt av KRONÄRT och SKOCKA. Inte kocka alltså. Skocka. Google is the shit.