Och jag överlevde. Det gjorde jag faktiskt, även om jag kanske inte fick PRECIS det jag ville ha i mig eller åt på EXAKT rätt tider. Känner mig just nu ungefär tolv kilo tyngre än jag gjorde imorse, men det är inget jag kan bevisa så jag tänker hålla det för mig själv. Vi får se vad vågen säger på torsdag (märks det att jag är EXTREMT förväntansfull?).
Dagen började i alla fall lysande, i alla fall för min ätstörning. Kom upp lite för sent och hann inte med frukost, hasade mig bara ut till bilen och föll ihop i en trött hög. Somnade snart och vaknade inte förrän vi var någon mil ifrån målet.
Väl framme var det dags att fika och jag var så pass duktig (enbart för show, jag hade ALDRIG gjort såhär om jag varit själv) att jag tog TVÅ smörgåsar med SMÖR och OST på SÄKERT 30% + (helt ogrundad gissning) till mitt te. Tackade GUD för att varmt vatten med smak både är SJUKT gott och VÄLDIGT kalorifattigt. Det är alltid lättare att äta kalorier än att dricka dem.
Efter att ha socialiserat lite och tittat på alla nya fynd mormor och "morfar" gjort (de är riktiga loppis/auktionsspringare) tag vi en promenad in mot stan där vi träffade min morbror och hans son/min kusin. Överraskande nog hade mormor bokat bord på en restaurang och lunchen blev därför buffémåltid på thailändskt vis! Tvärtemot vad alla säger om "anorektiker" (om man nu kan klassa mig som en sådan och sedan bunta ihop oss sjuka i en hög) så tycker jag MYCKET om buffér. Visst kan det vara svårt med portionsstorlekar, det medger jag, men det är också ganska enkelt att hålla nere kaloriinnehållet och ÄNDÅ se ut som att man ÄTER mycket genom att gå flera gånger och fylla tallriken med sallad och gurka. Lite av varmrätterna också, som gärna kan få ligga kvar på tallriken medan man plockar nytt, avrundar en kalorifattig men blickfri lunch.
Jag var dock duktig idag, det tycker jag faktiskt. Visserligen tog jag ingen efterrätt (i form av inlagd frukt) även fast min mormor sa till mig säkert tio gånger. Men bortsett från det åt jag pizzasallad i mängder, vanlig sallad, majs, tomat, gurka, wokade grönsaker, en liten vårrulle och så smakade jag en pastasallad i currydressing, allting uppdelat på två tallrikar. Visst, det blev inte världens mest kolhydratrika måltid, jag erkänner villigt att jag inte fick ihop pasta eller ris så det räckte (eller alls), men jag menar - pizzasallad ÄR kaloririkt! Och pastasalladen var dränkt i majonnäs! Så det skulle förvåna mig om jag inte fick ihop rätt antal kalorier i alla fall...
Sedan blev det att springa en sväng på stan. Jag har ABSOLUT inga pengar nu när jag snart ska bli fattig student på heltid så jag sörjde över alla kläder jag INTE kunde köpa och alla husgeråd jag SKULLE vilja ha men jag höll mig undan och införskaffade ENDAST tuggummin. Lillebror handlade dock kläder, och det händer inte så ofta, så det unnar jag honom verkligen!
Vips hade två timmar gått och det var REDAN dags för fika. Och FIKA är jobbigt. Jobbigt för att i alla fall mina morföräldrar är HELT insnöade på att fika innebär kakor eller muffins eller valfritt annat kaloririkt, vetemjölspackat tilltugg. Dessutom fanns det inget annat än apelsinläsk för mig att dricka och som jag brukar skriva - DRICKA kalorier är inte det bästa jag vet... En kaka tog jag i alla fall, för att jag tycker om dem EGENTLIGEN, jag är bara rädd för dem. Ett vaniljhjärta, som jag sedan blev översköljd av en stor ångestvåg över. Det är konstigt - ibland äter jag onyttigheter utan att känna mig det minsta skuldmedveten men så fort som jag är hos mormor och inte har något annat VAL så blir det genast mycket kämpigare! Halva läsken fick jag också i mig, vilket var 65 kalorier jag gärna sparat in på. Men det smakade gott i alla fall, alltid något!
Hemåt åkte vi vid sjutiden efter att ha handlat en hel del på affären vi inte har här hemma - Willys. Jag försökte se film med lillebror men av någon anledning stängs mina ögon så fort som jag hör ordet bil, så det tog inte lång tid förrän jag somnade och resan gick därför med ljusets hastighet (ungefär). Hemma var vi lite över nio, och eftersom det var så sent slog vi ihop middag och kvällsmat genom att avsluta med ostkaka. Med grädde! Grädde är tyvärr bland det godaste jag vet, och det är också FRUKTANSVÄRT kaloririkt... Själva middagen bestod av färsk fullkornstortellini (fylld med spenat och ricotta), tomatpesto och parmesan. Gick på ett kick (tog väl runt fem minuter att slänga ihop eftersom jag inte gjorde peston själv) och kändes inte ALLTFÖR tungt efter dagens bravader.
Jag är nöjd. Nöjd, nöjd, nöjd. Visst, jag är också RÄDD för att jag nu väger ALLDELES för mycket, och jag vet att rädslan hänger ihop med att jag gått ner i vikt och någonstans djupt inom mig vill fortsätta att göra det. Jag tippar på att jag väger runt 46 nu. Och ibland, i vissa vinklar och vid vissa VÄLDIGT sällsynta tillfällen, tittar jag mig själv i spegeln och ser... smalhet. Kurvlöshet. Och så blir jag ställd - är jag verkligen så här liten? Varför kan jag då inte se någon skillnad mellan mig själv nu och mig själv 13 kilo mindre? Jag måste ju ha varit MINILITEN! Varför syns det inte på bilderna? Varför HAR jag överhuvudtaget inte många bilder? Och varför FÖRSTOD jag det inte? Hur kan man koppla bort sanningen något så otroligt?
Det är illa när JAG inte ens förstår min sjukdom och mina tankar. Inte kan jag då begära att familjen ska göra det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar