Fredagen den 13 och jag känner mig sjukt vilsen och genomlättad på samma gång. Mina föräldrar kom hem idag från sin tripp till Dalarna och de hann inte mer än att öppna dörren förrän mamma och jag stred om någon liten patetisk småsak. Till slut brast det för mig. Jag började gråta (vilket var hysteriskt länge sedan) och kunde inte sluta. Det var som att all oro, all ledsenhet, allt bara hade samlats på hög inom mig och nu när jag lät det välla över gick det inte att stoppa. Jag berättade för mina föräldrar vad som tyngt mig. Inte min viktnedgång, nej, det tar vi någon annan dag (eller inte alls) men allt om skolan. Min tveksamhet till om jag valt rätt linje, min rädsla för att börja och visa mig vara sämst i allt, oron för att komma dit och misslyckas - igen - med att ta hand om mig själv och ta eget ansvar. Jag vill inte komma hemkrypande om två månader när jag kraschat efter för lite mat och för mycket ångest, det är dags att livet FUNGERAR nu! Och jag vet inte om den planen kommer gå i lås, men efter all gråt och alla känslor så börjar jag äntligen tro att det kanske löser sig. Jag hoppas verkligen det.
ena dagen kan jag se mig själv på Linnéuniversitetet i minst tre år till, jag ser lycka och glädje, vänskap och strålande framtid (nåja, i alla fall tills jag tar studenten, längre fram än så vågar jag inte fundera), andra dagar (flertalet dagar) är allt kompakt svarthet, jag ser hur jag gång på gång gör fel efter fel. Vem säger att jag kommer ihåg hur man skriver en uppsats? Det var så länge sedan jag gick i skolan nu!
Men jag försöker vara positiv. För jag VILL att det här ska fungera.
Jag vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar