120

Jag erkänner. Idag fegade jag ur. Drog mig bakåt, in i mitt skal. Kämpade med och inte mot alla de tankar som virvlar runt i mitt huvud. En del av mig VILL bli inlagd, vill tillbaka till ruta ett igen. Vill bevisa att jag är jävligt SJUK och mår jävligt DÅLIGT. Jag drömde om det inatt. Om sondnäring och förbud. Om att lyda eller inte lyda. Jag lyder dem alltid, men önskar att jag inte gjorde det. Jag är för liten för att vara obstinat.

Min familjeterapeut delade mig sig av en intressant åsikt sist jag var där. Enligt honom är ätstörningen ett sätt för mig att få uppmärksamhet, jag vet att jag drar till mig blickar när jag är utmärglad och jag är medveten om att folk bryr sig om mig när mina värden är dåliga. Jag önskar att jag inte vore i så stort behov av bekräftelse, men det är så centralt i mitt liv att jag inte kan blunda för det. Jag vill bli sedd. Jag vill sticka ut, till nästan vilket pris som helst. Det är därför jag bara lyckas bli bättre till en viss gräns före jag blir sämre igen. För när mina värden förbättras och jag går upp i vikt svalnar folks intresse, de OROAR sig inte längre. Då måste jag se till att de börjar bry sig igen, även om det kostar mig min hälsa.

Tänk att sådana här tankar kan pågå under huden på en utan att man är medveten om det...

Hade planerat filmkväll med en kompis ikväll men jag stod inte ut med tanken på att någon skulle se det äckliga skal av fett och ångest som jag är. Jag kunde inte låta henne få se mig såhär, jag måste bli bättre först, bli... Något i mig vill säga smalare, men jag vet att det är helt fel ord i sammanhanget... Jag vet inte vad jag vill, men jag måste i alla fall förändras innan jag kan låta någon få vara med mig, runt mig. Jag är inte värd andras tid just nu.

Såg fireflies in the garden med mamma på eftermiddagen, en fin film om en vanlig, men på samma gång helt unik familj. Den berörde verkligen och lämnade mig med en klump i magen - 4/5. Ikväll blev det rotmos och rödbetsjärpar (vem klarar av att BRÄNNA rödbetor? Utom jag då...) och sedan mäktiga, mästerliga, magiska American History X. Den fick mig till och med att glömma bort ångesten ett par minuter efter att mackan och gröten blivit uppäten. Nu är den dock tillbaka, med full kraft. Varför, VARFÖR, varför kan jag inte bara få tyna bort utan att alla ska lägga sig i och FÖRÄNDRA? Motivationen från igår är helt borta och kvar är bara ett stort svart hål. Jag vill bara få känna mig kompetent igen. Få känna mig kontrollerad och smal. Det är jag inte längre och det gör så ont, så ont...

119

Är ganska lugn och sansad idag, fast jag fått i mig både det ena och det andra. Det är konstigt hur OKEJ jag är över att jag kanske gått upp i vikt de sista två dagarna, det är som att jag faktiskt accepterat att det är så. Jag känner mig distanserad. Som att jag iakttar någon annan, någon som kan äta utan att känna sig äcklig och utan att lägga på sig hur mycket som helst.

Jag bara väntar på att det ska slå tillbaka på mig, att jag ska vakna upp som ur en dröm när som helst och hata ihjäl mig över de nya bilringarna på min kropp och de nya kilona på vågen. Men tills dess tänker jag banne mig njuta av fristen, det är så sjukt ONATURLIGT att vara så här avtrubbad, men det är skönt som omväxling.

Har stannat inne idag. Förutom två promenader med min hund och en shoppingrunda (till maxi och tillbaka) har jag inte gjort något vettigt över huvud taget. Hade tänkt vägra bingolotto ikväll, men hamnade ändå framför TVn vid niosnåret, fast med en tidning i handen och med löfte om en inspelad kanal+ i minnet (American history X, jag kommer nöta SÖNDER den!).

Min ständiga trötthet förföljer mig. Kanske är det dags att samla drömtimmar. Hoppas bara att den här bubblan jag hamnat i inte spricker under natten. Jag vill vakna imorgon och inte må så jävligt som jag brukar...

118

Dagen har känts oroveckande bra med tanke hur den har sett ut. Sov mig igenom morgonen, grät en skvätt under dagen (pappas fel), tittade på morden i midsomer nu ikväll. Mina lår har börjat närma sig varandra med en oroväckande hastighet och jag kan FORTFARANDE inte nå runt min överarm med en hand, men på något sätt känner jag mig relativt säker idag. Oantastlig nästan. Jag skulle ljuga om jag sa att jag mått bra och bara gjort hälsosamma val, men jag har i alla fall försökt - guldstjärna till mig.

Jag har blivit så trött på sistone, jag vill bara sova. Bara bort från den här världen och in i en annan. Allra helst ligger jag i sängen konstant, och jag KAN sova nu, det var ett problem en gång i tiden, men det är det tack och lov inte längre. Tvärtom känns det som att jag tar igen all sömn som jag förlorat genom åren och jag vill sova 12, 14, 16 timmar om dagen. Bara drömma om annat, om vad som helst utom min kropp och mina känslor. Det är skönt som omväxling, men det gör inte att jag känner mig mindre lat. Nu sover jag OCH går hemma och drar. Jag är en sådan värdelös person. En parasit.

En fet parasit.

Så får jag inte säga eftersom det är ätstörningen som talar.

Men det KÄNNS som att det är jag...

117

Jag hatar kyla. Jag hatar att gå ut i kyla. Jag hatar att gå ut till cykeln,cykla in till stan och leta upp rätt buss i kyla. Det märks i luften att det börjar lida mot vinter och jul, och trots att jag tycker mycket om den här årstiden har jag svårt för kalla dagar och frostiga nätter.

"Ät!"

säger du.

"Gå upp i vikt så fryser du inte sen."

Jag jobbar på det.

Åkte till Kalmar igen idag eftersom det var dags för ännu ett psykologmöte och det var väl helt okej. Han uttryckte att jag är "för kontrollerad" och måste "våga visa känslor" i hans närvaro. Nu har jag prestationsångest - tänk om jag inte KAN visa mer känslor än så här? Jag kanske aldrig lär mig det? Kommer han sluta träffa mig då?

Till lunch blev det falafel på 4-kök, och jag hade inte så lite ångest efteråt eftersom jag valde att äta BÅDE brödet OCH pommesen! Men jag hade ju inte ätit mellanmål, så jag hoppas och BER att det jämnar ut sig. Varför VARFÖR valde jag inte en sallad? Jag är SÅ dålig på att vara ätstörd! Just nu känner jag bara avsky och äckel inför mig själv...

Efter lunchen och ett par lästa tidningar på biblioteket (förbjudna tidningar som i form och måbra. Busigt.)åkte jag hem med mamma och det blev indiska samosas till middag. Hur många samosas är en portion? Panik! tre? fyra?

Såg på idol och kände mig nere, men nu när det gått ett par timmar har jag repat mig. Gud vad fånig jag är egentligen, att ett så litet problem förstör så mycket! I min verklighet beror ALLT på hur maten gått och eftersom jag alltid kunde ha ätit mindre är jag alltid mer eller mindre ledsen. Patetiskt.

116

Hade ett jättebra samtal med min familjeterapeut idag, så pass bra att jag känner mig härligt motiverad nu efteråt.Klart jag ska bli frisk! Klart jag ska skaka av mig alla de här tankarna, ta tag i någonting och KOMMA någonstans!Det här är MITT liv, jag borde leva det som JAG vill, inte som anorexidemonerna dikterar!

Jag vill bli FRISK och FRI!

NU!

115

Pappa har hackat på mig idag, tårarna gick inte att stoppa efter att han skrikit på mig att sluta spy upp mina näringsdrycker. Jag VET att de kostar pengar, jag ÖNSKAR att jag var starkare och kunde behålla varenda än jag dricker, men jag KAN inte! Frustrationen gör ont i bröstet, gnager hål och gör det svårt att andas. Varför är jag alltid så svag?

Efter vår dispyt tog pappa med mig till biblioteket, en av mina favoritplatser här i världen fast de har sämst öppettider i mannaminne, och sedan gick vi till fingerkroken för att äta lunch. Deras vegetariska utbud är begränsat till exakt en rätt, men det gör inte så mycket när salladsbaren är värd varenda krona och lite till. Efter ett rejält lass pizzasallad och snitzel med stekt potatis var vi mer än nöjda och drog oss hemåt.

En välbehövd promenad senare satte jag igång med storbak. Jag älskar att baka, troligen mest för att det genererar komplimanger i överflöd, och idag blev det lingonkakor, nötkolakakor, sirapskakor (som min lillebror har inhalerat), grahamsbullar och en chokladtårta som jag kladdat på med amerikansk glasyr. Tyvärr var jag också tvungen att smaka det jag framställt, vilket har lämnat mig i ett sockrigt moln av ångest och svordomar. Men jag åt bara ett mellanmål och fick inte i mig alla mina näringsdrycker idag så jag får väl hoppas att det jämnar ut sig.

Och jag BEHÖVER inte ha ångest! Jag MÅSTE gå upp i vikt! Att det aldrig kan gå in i mitt huvud...

Idol ikväll, följt av the mentalist och hell's kitchen. Tre timmar av stillasittande med krypande ben och äckliga känslor. Till middag blev det bakad potatis och kikärtsgryta/ratatouille. Imorgon är det DBT, och sedan familjeterapi. Det är inte en dag för tidigt...

114

Lovade en kompis vid ett svagt tillfälle att jag skulle följa med henne på afrodans och idag var det dags. I 55 svettiga minuter har jag viftat på armar och studsat med höfter i ett försök att se "smidig" och "följsam" ut. Min prestationsångest gjorde sig påmind efter bara några minuter, den sa till mig att ALLA tittade på den klumpiga, äckliga flickan som inte kunde hoppa i takt med musiken. Men jag försökte intala mig själv att man inte behöver vara bäst på allt, att ingen kan alla rörelser första gången de provar på dem. Jag vet ju att det är så, men något inom mig förmörkar ändå tankarna och fördunklar upplevelsen. Jag var ju inte BRA på det, då KAN det inte vara roligt! Jag tänker ändå ge det ett par chanser till, jag behöver röra på mig, och jag behöver nya impulser utifrån.


Övningskörde efter träningen, på impuls måste väl tilläggas eftersom det inte alls var inplanerat. Lånade kompisens bil och med henne som allvetande lärare fick jag för första gången prova på att koppla och växla. Även här satte prestationsångesten in - "jag FÅR inte få motorstopp, hon kommer skratta åt hur DÅLIG jag är", men jag bet ihop och kämpde mig igenom det, jag vill ju faktiskt lära mig att köra bil, och övning ger färdighet!

113

Hanna Montana: the movie höll inte riktigt måttet. Jag är en av de få tjejer över tolv som sett stora delar av serien på Disney channel (den AMERIKANSKA versionen tack!) och jag hade kanske lite för höga förväntningar men filmen var så tillrättagd och kämpigt klämkäck att det gjorde ont i ögonen efter ett dansnummer för mycket. Och när det vankades countryfierad hip hop slöt jag öronen hårt, hårt... Men lite mysig var den allt och det var ju faktiskt Hanna Montana så 2/5 får den.

Lagade sen middag som åts framför Poirot. Och så passerade en dag till i mitt liv. Har jag uträttat något? Nej. Men jag har i alla fall lyckats hålla tankarna under ytan, de kvävde mig inte riktigt lika hårt som de brukar göra när jag har någon på besök. Det var fortfarande extremt svårt att inte sparka på mig själv men jag jobbade hårt på att bara vara mig själv och lätta på alla KRAV. Jag måste inte vara världens roligaste eller gladaste person, jag kan vara omtyckt i alla fall.

Jag hoppas det stämmer...

112

Dagen har varit katastrofal. I alla fall något åt det hållet. Jag orkar inte med mig själv, hatar att vara så jävla äcklig och inte kunna göra ett dyft åt det. Sitter fast ordentligt just nu, tankar anfaller hela tiden, och jag kan inte skydda mig från dem alla. Egentligen, helt ärligt, så är jag inte värd att leva. Inte när jag inte kan uppskatta vad jag har. Jag sa det till mamma idag. Hon blev såklart jätteledsen. Jag vill verkligen inte vara så hemsk, jag jobbar inte för att vara en så fruktansvärd dotter som möjligt, men på något sätt blir det så ändå.

Min sjukdom är som ett virus som smittar vid kontakt. Jag fattar inte varför jag inte bara kan skaka av mig den, bara bita ihop, äta enligt matlistan och leva livet som andra vill att jag ska leva. Det är väl inte så svårt att gå upp ett par kilo? Jag vet ju hur viktigt det är för min hälsa, jag vet att jag kommer må bättre av det och ÄNDÅ envisas jag med att gå NER. Varför är jag så körd i botten?

jag sårar verkligen alla just nu, det är så fruktansvärt svårt att möta deras blickar och känna besvikelsen välla in, som en våg som hotar att dränka mig. Allt de vill är att jag ska må bra, och allt jag gör är att motarbeta dem på ett eller annat sätt.

Pappa vill att jag ska börja jobba. Städa eller sitta i kassan eller vad som helst som får ut mig i arbetslivet och får mig att tänka på någonting annat. Hela jag motsätter mig den tanken, jag orkar ju knabbt med vardagen som den ser ut nu, hur skulle jag NÅGONSIN klara av att städa hotellrum eller steka hamburgare? Eller är det DET jag behöver? Ett jobb som håller mig sysselsatt, som tvingar mig att SLUTA hata? Vad gör jag den dagen min arbetsgivare fattar vilken lat, oduglig katastrof till människa han/hon anställt och kastar ut mig med huvudet före? Vem är jag då, när ingen alls vill ha med mig att göra?

Jag orkar snart inte mer. På riktigt.

Gjorde någonting fruktansvärt idag. Något så pinsamt, äckligt och skamligt att jag inte kan tillåta mig själv att yppa det, inte ens här, på min blogg. Jag vill inte att NÅGON ska få reda på hur hur dålig jag är på att vara ÄTSTÖRD. Hur långt ifrån perfekt jag är. Jag är ju för fan perfektionens baksida, så långt ifrån mitt ideal som man kan komma. Jag kommer kanske kunna förtränga dagens händelse, men jag kommer ALDRIG någonsin förlåta mig själv.

Och det var säkert inte sista gången heller.

För att avsluta det hela på ett positivt sätt kan jag ju dela med mig att jag kröp upp i sängen och tittade på Tjenare kungen ikväll. Den var precis vad jag behövde - en film att bli glad av. Lite i stil med almost famous som jag såg för inte så länge sedan, fast utan mycket till budskap, bara härlig musik och skön 80-talsstämning. Mamma ratade den, tog sig inte ens igenom halva filmen. Jag skulle gladeligen se den igen. 4/5.

111

Jag hatar bråk. Att vara roten till att folk är arga är det värsta jag vet. Och i den situationen är jag just nu. Mina föräldrar fick reda på - genom mig - att jag gått neråt i vikt de senaste veckorna och de blev mer än upprörda. Enligt dem borde jag inte gå bakåt, inte när alla kämpar så för att jag ska bli frisk. Friskare. Och visst har de rätt, men jag vet inte hur man stänger av alla de där tankarna i huvudet, alla som säger "förstör för dig själv nu, du är inte värd att bli bättre". Jag oroar mig så mycket för att andra anorektiker kommer tycka att jag är misslyckad när jag gått upp i vikt att jag inte kan svälja maten och behålla den. Bara ett kilo mindre, bara ett par dagar till.

Jag är en sådan besvikelse.

De vidhåller att jag inte är det, men jag kan inte tro dem. Inte efter det här. Jag känner mig uppriktigt hemsk, som inte blir snäppet bättre för varje dag som går, istället håller jag fast vid sjukdomen och hoppas på att ingen ska märka något. Att ingen ska hindra mig.

De sa att de kanske närmar sig min tillfrisknad från fel håll, att de kanske inte borde låta mig få ta tiden på mig och långsamt gå framåt. Istället kanske de borde köra ut mig på gatan och låta mig ta hand om mig själv bäst jag kan.

Jag skulle inte överleva länge, det är ett som är säkert.

På DBT:n idag fick jag gång på gång upprepa "jag gör mitt bästa. Jag är inte dålig/äcklig/misslyckad. Jag gör mitt bästa." Det är svårt att tro på det när jag inte kan låta bli att gå bakom folks ryggar och smussla med kaloriintaget. Varför är jag inte bättre på att bli frisk? Varför vill jag inte till 100%?

Egentligen hade jag ingen större lust att skriva dagbok idag. Känner mig ganska tom på känslor efter att ha gråtit så länge. Men jag vet också att ju längre jag hoppar över att skriva desto större är chansen att jag helt slutar posta några inlägg. Och en del av mig känner att jag behöver det här, behöver skriva av mig och få ur mig de känslor jag bär omkring på. Ett psykologmöte i veckan räcker inte till. Inte på långa vägar.

Morden i midsomer ikväll, pizza och cola light så det bubblar ur öronen på mig. Det är min definition på en mysig fredag, jag behöver inte mer än så. Om jag nu bara kunde vara lite lycklig också...

110

Jag stod för lunchen här hemma idag, risotto verde. Det var första gången jag lagade risotto, men troligtvis inte den sista. Jag tycker det är rätt roligt att laga mat faktiskt, men jag vet att det där lätt blir en ätstörningsgrej. Många anorektiker är helt besatta av att laga mat, läsa recept och att se till att andra äter och jag jobbar hårt på att INTE falla i den fällan. Visst kan jag laga mat, men jag tänker inte låta det gå till överdrift. Jag vill inte ha ännu fler anorektiska tendenser att jobba bort. Det är dags att göra normala, FRISKA saker, saker som inte sås i en ätstörning, som inte blommar upp i tvångsmässiga beteenden. Jag är så trött på att må dåligt, och jag tänker inte tillåta mig själv att ödsla tid på att må ännu sämre.

Läste en bok - ängeln av bali rai. Den var inte lika bra som hans tidigare, (o)planerat bröllop och Rani och Sukh (jag har aldrig gråtit så mycket av att ha läst en bok som jag gjorde efter den)
men den var helt klart läsvärd.

Annars har dagen varit oerhört slitsam. Jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte. Allt blir bara fel, och jag vet inte hur jag ska vända trenden. Jag äter, jag hatar mig själv. Jag äter inte. Jag hatar mig själv i alla fall. Jag växer och jag krymper, men inte blir jag ett dugg lättare, varken på ut- eller insidan.

Frustration.

109

Jag önskar jag var modig nog att söka till idol. Tyvärr kan jag inte sjunga, och kändispotential har jag inte heller så det vore dömt att misslyckas men bara känslan av att ha varit där. Att ha VÅGAT. Jag skulle bli helt förkrossat när de sa nej så det är nog bäst att jag håller mig undan men tänk vilken upplevelse!

Ja, jag såg idol ikväll. Håna mig inte.

Kände mig full av energi idag och åkte in till stan för att uträtta en del ärenden. Imorgon blev ett optikerbesök inbokat, och så försökte jag gå till biblioteket men se, det gick inte. Oskarshamns bibliotek är aldrig öppet när man vill dit *grr*

Jag oroar mig över torsdag, över testerna som ska tas. Och ännu mer över vikten, nu när jag inte blivit vägd på två veckor. Kommer den ha skenat iväg totalt? Konstigt nog känns det inte som det, fast jag ätit som en häst, och DET oroar mig. Om jag nu har gått upp kommer jag undra varför jag inte längre upptäcker att jag gör det, och så kommer panikkänslorna sätta in. Inte för att jag kommer undan dem nu, men jag har smygvägt mig några gånger, så jag tror att det inte är alltför illa. Min mormor har en våg, en gammal skraltig sak som inte riktigt går att lita på men allt duger i nödsituationer. Pappa slängde ju ut vågen hemma så fort han hörde att ätstörningen dikterade mitt liv, och mina egna såg jag heller inte röken av efter att han varit framme. Eftersom jag var totalt fixerad vid siffrorna på vågarna förstår jag varför jag inte kan ha dem runt mig längre, men jag saknar kontrollen jag hade förut, när jag vägde mig morgon, middag, kväll. Då SÅG jag hur jag blev mindre och mindre, följde mina framsteg på ett helt annat sätt. Det kan jag inte nu, FÅR jag inte nu. Friska människor gör inte så.

Det irriterar mig att jag fortfarande inte VILL gå upp i vikt, jag vill inte tappa den lilla kontroll jag har med risk att aldrig någonsin kunna ta tillbaka den igen. Hur sjukt det än låter så är jag ändå ganska stolt över att jag är underviktig, att jag har en kropp som jag plågat mig till, en kropp som blivit missunnad det den behöver. Jag har varit STARK nog att bli smal, och om jag nu går upp i vikt kommer jag inte längre vara bra på att vara liten. Då kommer jag inte vara bra på någonting. Jag oroar mig för vad alla andra ätstörda människor kommer säga när de får se mig som normalviktig. Kommer de titta medkännande på mig, tycka att jag är svag och sämre än de? Kommer de sluta avundas mig och min kropp? Kommer de ens se att jag är ätstörd? Och varför är det så viktigt för mig att visa andra att jag är sjuk?

108

Vaknade imorse av att min mamma svarade i telefon. Min mamma hemma en måndag. Något var fel. Och jag som sett fram emot att få ha en dag för mig själv! Efter att ha dragit upp mig själv ur sängen förhörde jag mig om varför hon avstått från att gå till jobbet. Officiellt kände hon sig inte "bra". Det hade väl inte varit så farligt om hon inte varit i städtagen. Men det var hon och jag fick mig en känga för att jag inte är så ordningsam som jag borde. Det är sant men jag tycker inte om att få det påpekat för mig, jag mår redan dåligt över det som det är.

Jag började tänka tillbaka på min tid i USA. Första året på universitetet bodde jag ihop med tre andra tjejer, och de fick gå igenom ett helvete på grund av mig. Jag är så äcklad av mitt eget beteende och jag kan inte ens föreställa mig vad de måste tänka om mig, om vanorna jag lade mig till med och hur jag behandlade dem och mig själv. I början var det inte så uppenbart, jag lyckades ändå hantera mig själv ganska bra på ytan. Jag skar, men i hemlighet, jag åt, men bara när ingen var hemma. Bara det jag köpte hem, det jag hade gömt i nedersta lådan. Jag kräktes, men på toaletten när ingen kunde höra.

Men tyvärr så är inte en ätstörning konstant, den stannar aldrig på en hanterbar nivå och det dröjde inte länge förrän jag började stanna uppe på nätterna för att hetsäta. Jag sov aldrig, mitt sömnbehov var lågt eftersom jag gick på ren viljekraft och många gånger dygnade jag med kylskåpet som enda sällskap. Sedan blev hetsätningarna mer omfattande, jag åt allt jag hade och kunde inte längre hålla mig till det jag köpt hem. I hemlighet började jag ta ur mina rumskompisars skåp och lådor, åt en kaka här, en chipspåse där, de hade ganska stora förråd av snacks hemma och märkte inte att det började försvinna ur dem med en gång. I början var jag noga med att köpa hem liknande varor och lägga tillbaka så de inte skulle förstå att deras mat alls varit försvunnen. Men mina tankar blev starkare och starkare, jag kunde inte längre hålla mig till EN kaka och jag kom sällan ihåg efteråt vad jag ätit och vad jag tagit. Mina rumskompisar började märka att det de köpte hem inte fanns kvar när de ville ha det, och eftersom jag skämdes så över vad jag gjorde blånekade jag till stölden. Istället började de skylla på varandra och deras relation försämrades i takt med att mina hälsa gjorde det.

Och visst kunde det bli ännu värre. De jag delade lägenhet med började undra varför jag sprang ut och in i badrummet så ofta och jag förstod att jag snart skulle vara avslöjad om jag fortsatte, speciellt eftersom det lätt blev stopp i vår toalett. Men sluta spy kunde jag inte, inte nu när mitt hetsätningsbeteende var så omfattande så jag började spy på andra ställen. Gömd inne i min garderob kastade jag upp i plastpåsar, jag kräktes i soptunnan och i klädkammaren. Lukten började göra sig påmind, jag skyllde på ventilationen. Ingen undrade varför jag hade så mycket skräp att slänga i containern hela tiden.

Men jag slutade inte heller att kräkas i badrummet, det var ju trots allt den enklaste lösningen. Min hygien försämrades eftersom jag inte brydde mig om mig själv tillräckligt för att hålla mig och mitt rum iordning. Toaletten såg snart ut som en krigzon, jag spydde inte bara I toaletten utan det hamnade på golv och väggar också. Jag hatade mig själv men orkade inte bry mig, istället straffade jag mig själv genom att skära och skyllde på andra. Det är otroligt hur länge jag klarade mig undan.

Jag skäms verkligen över hur jag behandlade dem när jag tänker tillbaka, jag var så fast i mitt destruktiva beteende att jag inte hade någon energi att lägga på att sopa igen spåren efter mig. Måttet var rågat när min ena rumskompis såg att mina armar var stora sår efter alla gånger jag skurit, hon anmälde mig till skolans styrelse och började leta efter en lägenhet dit jag inte hade tillträde. Det blev många och långa samtal om hur jag skulle behandla andra, jag grät och lovade bättring. Men egentligen blev jag bara sjukare. Jag blev bättre på att stjäla eftersom situationen krävde det, i mitt huvud hade jag inget val, jag kunde inte sluta ta av deras mat. Två av rumskompisarna valde att flytta ut, den tredje och sista stannade men pratade inte längre med mig. Hon gömde all sin mat på sitt rum och talade med mig genom lappar på badrumsspegeln.

När året var slut och det var dags att flytta ut åkte hon utan att ens säga hejdå. Vi har inte pratat sedan dess.

Jag önskar att jag kunde bli frisk bara för att bevisa för mig själv att jag inte är den där äckliga flickan som alla undviker. Jag är inte så hemsk egentligen, men min sjukdom har gjort mig sådan. Förhoppningsvis kan jag en dag leva ett liv utan att stjäla, kräkas, smutsa ner och förstöra mig själv.

Jag är så sjukt äcklig.

107

Spenderade många långa timmar i en bil idag. Lillebror skulle tävla i bordtennis i Tranås och jag följde med eftersom mormor bor där och hon gärna ville ha besök. Det betyder också att jag åt frukost, mellanmål OCH lunch där och höll mig i skinnet ordentligt för att inte göra det ogjort. Mamma och jag storhandlade på Willys eftersom det är typ världens roligaste affär och så hejade vi på bordtennisspelarna tills vi inte orkade mer. Lillebror hade med sig två kompisar och jag FÖRSÖKTE verkligen att inte jämföra mig/göra mig till/vara någon annan för att få dem att gilla mig. Det gick väl ganska bra, men ångesten har stigit nu ikväll. Jag undrar vad de tyckte, vad de tänkte om mig. Om de tyckte jag var snygg? Rolig? Irriterande? Inget alls eller alltihop. Och egentligen spelar det ingen roll, de är min lillebrors kompisar inte domare i någon tävling.

Nu har jag bestämt mig.

Jag tänker avslöja någonting som har legat och gnagt inuti mig, som jag dragit på, som jag inte velat erkänna ens för mig själv. En hemlighet så skamlig och äcklig att jag känner mig smutsig bara att tänka den. Det här är så otroligt jobbigt att erkänna att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till det. Jag måste få ur mig det, men det är sjukt pinsamt.

Mitt största problem är INTE att få i mig maten jag ska, det är inte att jag tycker det är jobbigt att äta eller få ner de måltider jag bör. Nej, problemet är istället det motsatta, jag VILL äta, äta hela tiden, äta allt jag ser. Jag hatar mig själv för att jag är så äcklig, för att jag inte kan stå emot impulserna och äta LAGOM. Istället kastar jag i mig macka efter macka, utan att smaka på dem och utan en tanke på att behålla dem. För där är mitt andra problem, jag har vant mig vid känslan att vara tom.

Jag förtjänar inte att vara smal för med de mängderna jag äter borde jag vara massiv. Jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att jag inte skulle vilja äta, att jag kunde vara sådär stark och orubblig som man som anorektiker brukar vara. SKA vara. Jag vill aldrig ha smakat choklad och jag vill föredra quinoa framför ris och kokt potatis framför pommes. Jag vill att mitt liv ska fokusera på att INTE äta istället för ATT äta.

Jag måste börja acceptera att jag inte kan vara tom jämnt, att allt jag äter bringar konsekvenser och kommer inverka på mitt liv förr eller senare.

Jag saknar den där naturliga spärren som signalerar att man är mätt. Jag kan heller inte känna hunger, det finns bara ett konstant sug. Ett sug efter något, vad som helst, och det går inte att stilla hur mycket jag än vräker i mig. Jag kan äta en pizza eller tio, och jag är fortarande på samma ruta, inte ett dugg närmre "mätt".

Dessutom så tror jag inte att jag någonsin ätit normala mängder mat. När jag var mindre tröståt jag, åt för att jag tyckte om det och för att det var något att göra. Nu på senare år har jag antingen inte ätit alls eller ätit allt jag ser, och då har inte mängden någon betydelse. På ABC klagade alla tjejer på att vi åt för mycket, medan jag tyckte det var skrattretande små mängder. En halv brödbulle till mellanmål? Jag åt mackor som karameller! Hur ska jag kunna lära om det? Och VARFÖR kan inte jag vara en NORMALT ätstörd person istället för att SUGA på att svälta mig själv?

Så. Nu var det gjort, nu har jag erkänt. Jag vet att det främst är min ätstörning som talar men jag behövde få ur mig det. Imorgon är det ny vecka, måndag och nystart. Jag ska ta nya prover på torsdag och därför måste jag skärpa till mig och VERKLIGEN kämpa. Visst kommer det bli jobbigt, men jag är bättre än så här! Jag vill inte ha en ätstörning hela livet, och jag måste VÅGA för att vinna.

106

Fick ett brev på posten från min (ex)pojkvän. Han gör lumpen i USA och kan inte kontakta mig på något annat sätt. Jag saknar alla hans mejl och meddelanden, jag hade alltid något att läsa när jag behövde det. Nu är han långt borta på något sätt. Fel sätt. Jag saknar honom.

Eller är det kärleken i sig själv jag saknar? Känslan av att dela något med någon som alltid finns där, hur illa man än beter sig?

Såg på 17 again ikväll. På klassiskt hollywoodmanér får vi moralkaka på moralkaka levererade av Zac Efron som gör bättre ifrån sig än jag velat tro. Den var värd 2/5 men sannerligen inte mer än så. Dock fick filmen mig att sakna USA något oerhört. Jag SKA bli frisk och jag SKA tillbaka!

Jag börjar få prestationsångest när det kommer till den här bloggen. Det är inte bra, det gör att jag får det svårare och svårare att skriva och posta inlägg här. De ska ju alltid vara LITE bättre och LITE intressantare än jag kan göra dem. Det kommer antagligen sluta med att jag lägger ner bloggen av den enkla anledningen att jag inte orkar bli mer besviken på mig själv. Men tills jag tar det beslutet fortsätter jag väl att skriva. Det är skönt att få klaga av sig någonstans som bara är ens egen.

105

Var hemma hos en kompis ikväll och hade riktigt trevligt. Det kändes helt normalt att äta tacos och morotskaka och prata gamla minnen. Mer sånt tack, det gör att jag känner mig lite mindre utanför. Vi är fortfarande för olika för att spendera avsevärd mängd tid med varandra, men lite då och då tror jag vår vänskap klarar av. Dessutom kände jag mig otroligt vuxen när jag åkte hem till henne, till hennes HUS, med blomma och allt! Tänk att det redan är dags för sånt, för att tänka på FRAMTIDEN. Snart kommer jag väl börja fundera på pensionssparande och bonuskort på ICA.

Ibland tror jag att jag är rädd för att bli vuxen.

Annars var dagen trög, halsen kändes bättre men fortfarande inte klockren. Ringde min terapeut eftersom det var läxan hon gav mig, men hon hörde inte mycket av vad jag sa över telefonen. Hoppas rösten kommit tillbaka imorgon när vi har en tid.

Oj vilket händelselöst inlägg. the story of my life...

104

Inte ens ett pip fick jag ur mig idag. Min röst har fullständigt kollapsat och jag har för en gångs skull varit ÖVERSOCIAL och velat prata konstant. Jag som ALDRIG tycker att jag har någonting att säga trodde inte att jag skulle tycka det var särskilt jobbigt att tvingas vara tyst. Men jag antar att det är dagens sanning; man saknar inte kon förrän båset är tomt. Om jag hade haft rösten kvar hade jag troligen reverterat tillbaka till frivillig tystnad.

Bara för det kom jag att tänka på little miss sunshine och sonen som avlagt ett tystnadslöfte. Åh vad jag tycker om den! Jag har varit på filmhumör idag (inte för att jag aldrig är det annars) men inte vetat riktigt vad jag velat se. Efter att ha dreglat över Spirited away och kärleksfullt klappat på Sympathy for Mr. Vengeance lade jag ner försöken att hitta en film som skulle nå upp till mina förväntningar och sällade mig till familjen som patriotiskt satt och småhejade på Sverige mot Malta. Igen: utan röst. Kul att se på fotboll helt stum *inte*

Eftersom terapi ofta går ut på kommunikation från båda parter ställde vi in mötet med familjeterapeuten idag. Det skulle bli väldigt lite talande från min sida sett och mamma ville inte hålla i sessionen själv. Så jag tog en långpromenad med hunden istället, vädret var helt fantastiskt, och sedan lagade jag lunch bestående av tomatsoppa och toast.

Det föll på min lott att laga middagen ikväll och det blev pasta med ägg, parmesan och oliver. Jag är en sådan människa som har väldigt svårt för att säga att något som jag själv gjort smakade bra, jag vill inte att folk ska tro att jag har för höga tankar om mig själv (om det nu är möjligt efter att ha läst mina totaldeprimerade inlägg här) men det blev i alla fall inget över till lunch imorgon så jag tar det som ett gott tecken. Speciellt eftersom det var vegetariskt och de resterande medlemmarna av min familj är carnivorer uti fingerspetsarna. Okej, de köpte en grillad kyckling att komplettera med, men de klagade i alla fall inte...

103

Mina stämband har tagit en semester och lämnat mig med en högst tveksam målbrottsröst. Det är otroligt enerverande att vilja säga någonting men inte få ur sig mer än ett harmlöst pip! Förhoppningsvis har jag repat mig till imorgon.

De ringde ifrån ABC idag och sa att jag måste tillbaka dit nästa vecka för att ta om mina prover. Uppenbarligen hade de blivit sämre igen efter att så lovande varit på rätt kurs över sommaren. Det är dags att skärpa mig ännu lite till, inte fortsätta att ramla bakåt nu! Jag behöver inte vara smalast, det är okej att njuta av något man äter!

Fick en inbjudan på posten från en gammal kompis som vill att jag ska gå dit och äta middag med henne och hennes pojkvän. En del av mig är genuint glad, hon VILL ha mig där men...Det gör mig fruktansvärt nervös. Jag oroar mig redan för vad som kommer krävas av mig, hur lismande jag måste vara. Hur många jag måste förklara mig inför. Det känns som att hela världen vet om att jag fallit ner i anorexiträsket, men ändå är det nya människor att förklara mig inför konstant. Jag HATAR att avslöja det, i alla fall för folk som jag inte står så nära. Det gör att jag känner mig svag och genomskinlig. Och så vet jag att jag kommer bli skärskådad efteråt; "Åh, nu äter hon ett äpple, undrar hur jobbigt det var för henne", "jaha, hon sätter i sig en chokladkaka, kommer hon spy nu?"

Men det är dags att sluta vara så jävligt asocial och börja LEVA lite!

Det blev pannkakor till lunch som jag klarade att grädda själv, och sedan sibylla till middag efter att fruktlöst ha bett om en sallad (jag "råkade" avslöja för min mamma att mina provresultat inte varit lysande så nu känner hon sig lite tvungen att hjälpa mig på traven. Dvs, inga säkra måltider). Gick ändå rätt så bra, men jag sitter verkligen fast i ätstörningstänket nu, det går inte många sekunder mellan ryggradskänningarna och maginsugningarna. Det är så OTROLIGT jobbigt att känna hur jag fysiskt brer ut mig, hur jag tar upp alldeles för mycket plats, och sedan vara tvungen att ÄTA och dricka NÄRINGSDRYCKER för att få det hela att bli ännu värre! Det känns så paradoxalt!

Hells kitchen ikväll, det kommer säkerligen bli vad jag sitter klistrad framför på tisdagskvällarna. Bara fem kvällar kvar att slösa bort denna vecka...

102

Febern har gått ner lite, och hopplöshetskänslan är inte riktigt lika stark. Efter att ha spenderat kvällen igår gråtandes, har jag fått tillbaka lite av motivationen. Gnistan, om man så vill. Jag kanske inte lyckas varje dag till hundra procent, men jag SKA bli frisk. Det kommer vara slitigt och det kommer göra mig förbannad mer än en gång, men jag KAN bli bättre!

DBT idag, färdighetsträning i en och en halv timma. Det är jobbigare än jag trodde det skulle bli, det är som att det här nästlar sig in under huden på mig på ett helt annat sätt än vad dagverksamheten på ABC gjorde. Där sa jag vad man ville jag skulle säga och stöpte mig i samma form som alla andra anorektiker som petade i maten. Vi led av samma sjukdom, alltså behövde vi också samma kur.

Det fungerar inte så. Inte för mig, och troligen inte för en hel del av de andra tjejerna heller. Jag säger inte att dagverksamheten var bortkastad tid, inte alls, jag lärde mig massor och behövde de månaderna jag spenderade där, men en ätstörning är så mycket mer än att få i sig rätt mängd mat. ABC fokuserar på näringsintaget, men alla tankar och känslor lämnas orörda. Till slut exploderar man, om man inte får ur sig dem på annat håll.

Det är det jag har min psykolog, min familjeterapeut och nu också DBT-teamet till. Jag måste lära om precis allting, för mina vanor är alla så pass destruktiva att jag inte kan leva ett värdigt liv om jag fortsätter i dess fotspår. Men det går inte att förbereda sig på hur SVÅRT det är att ändra på den man är. Och ännu svårare är det att veta vilka bitar man ska behålla och vilka man måste jobba bort. Jag är ju fortfarande en individ, en person och om jag ändrar på ALLT, då finns jag inte kvar.

Vi pratade om känslor idag, om att observera utan att reagera, om att bara känna dem passera. Jag har fortfarande väldigt svårt för... allt som har med känslor att göra egentligen. Det känns verkligen inte som att jag känner någonting 90% av tiden, om det inte handlar om äckel och nedstämdhet. De känslorna har jag i överflöd, men de finns ju alltid där så hur kan man observera utan att döma då? Jag vet ju att jag inte borde känna som jag gör, då måste det väl vara okej att värdera?

Nej. Det är det inte.

Såg på trean ikväll; du, jag och Dupree. Jag gillar Kate Hudson och Owen Wilson skarpt, men filmen lyckades med konststycket att vara lång, seg och totalt tom på innehåll på en och samma gång. Den var ändå lite småmysig sådär så 2/5 kan jag väl dela ut.

101

Har inte mått så bra idag, varken psykiskt eller fysiskt. Bakom snörvlingarna och hostningarna döljer sig det verkliga sjuka, det som inte smittar men som inte heller går att bota. Tårarna har inte fallit än, men de hotar med att tränga fram, har gjort det hela dagen. Tusentals små, små myror kryper omkring under huden på mig. De viskar om hur äcklig jag är, jag hör dem tydligt fast de pratar i munnen på varandra, och jag kan inget annat än att hålla med. Helst av allt vill jag bara slita av allt detta äckliga mjuka från min kropp, jag avskyr mig själv och hur jag tillåter mig att äta fast jag ser ut som jag gör. Hur jag tillåter mig själv att behålla all denna mat som bara förgiftar och förstör.

Vi var bortbjudna idag och jag kunde inte tillåta mig själv att gå. Jag är inte värd det så som jag beter mig, jag borde aldrig någonin få tacka ja till en inbjudan från någon. Det är inte rätt att jag har trevligt, inte när jag inom mig bara är svart och nedsmutsad. Mina föräldrar gick, åt scones och småpratade. Jag hetsåt och kräktes. Hatar mig själv för att jag inte är starkare än så här, att jag inte klarar av att leva ett normalt liv fyllt med normala saker. Istället lyssnar jag på varje impuls, böjer mig varje gång känslorna väller upp. De dikterar mitt liv, och ALLA är starkare än jag är, ALLA kan säga ifrån när de hör vad deras impulser säger, utom jag.

Jag VILL inte vara sådan här, så äcklig, så smutsig, så LÖGNAKTIG. Jag vill leva ett liv utan detta konstanta ångestmoln som skymmer min sikt och gör det så fruktansvärt svårt att andas. Men jag vet redan nu att jag är dömd att misslyckas. Jag lyckas aldrig med någonting, så jag borde inte ens drömma om att någon gång leva ett värdigt liv. Det kommer aldrig att hända.

Det var länge sedan jag var självmordsbenägen. Egentligen vill jag inte dö. Men det vore kanske skonsammare. Mot alla. De som försöker hjälpa mig skulle slippa de fruktlösa försöken, terapeuter och psykologer skulle kunna koncentrera sig på de som går att laga, de som inte är nermalda i tusentals partiklar. Jag orkar inte kämpa längre. Jag orkar inte äckla mig själv och alla andra som någonsin befunnit sig i närheten av mig.

Jag lever på lånad tid. Det dröjer nog inte länge innan mina andetag är räknade och den enda som sörjer är jag. Förlåt mamma och pappa, jag kommer aldrig bli den dotter ni ville ha.

Jag är en sådan besvikelse.

100

Lördag och fika med en kompis för ovanlighetens skull, jag är ju inte direkt känd för alla mina sociala färdigheter. Det brukar vara så bra. Det ÄR bra och det var bra, missförstå mig rätt, men jag känner mig som ett svart hål nu efteråt. Detta fika med denna underbara tjej fick mig att inse hur ensam jag är.

Jag vill ha någon, NÅGON, som jag känner att jag kan vara mig själv med. Någon som alltid finns där oavsett hur idiotiskt jag beter mig, som ringer när jag behöver det och när jag inte behöver det, som hör av sig bara för att. Någon som inte bryr sig om jobbiga tystnader och struntar i att det är mitt fel att de finns där (jag är ju för tråkig för att uppehålla någon konversation). Någon som bloggar om mig, som nämner mig i sina texter, som skriver till mig för att hon vill och har lust. Någon som pratar om mig när jag inte är i närheten, och bara nämner mitt namn omringat av positiva adjektiv. Någon som kommer ihåg mig när de berättar om hur mysigt/trevligt/roligt/UNDERBART det var när vi var tillsammans.

Denna någon finns inte. Hon kommer aldrig att finnas och jag trodde att jag förlikade mig med den tanken för länge, länge sedan. ANDRA har mysiga kompisrelationer kompletta med skratt och bubbelblåsning. På film kan man se dem hela tiden, så jag bara antar att de finns på riktigt också, allt som man ser på film finns ju på riktigt i någons huvud. Det är plågsamt uppenbart att jag aldrig någonsin kommer att få känna på lyckan att dela allt med någon, jag är helt enkelt inte av bästismaterial.

Ja, jag trodde att det inte betydde något för mig längre.

Men det gör alldeles ont i mig av längtan just nu.

Jag har väl alltid vetat att jag aldrig kommer att ha någon som bryr sig på riktigt vid min sida. De gånger jag befunnit mig i ett rum fullt med vänner är jag alltid den som till slut glöms bort, som alla missar nästa dag när de blir tillfrågade vilka som var där.

De säger "vi hade så kul igår, jag och Jesper/Kalle/Sara/David/Peter!" Och jag?´Jag var där som garderobsansvarig eller på sin höjd nyckelvakt. Ingen bryr sig om en bakgrundsdansare. En pantomim. Ett skämt.

Jag orkar inte vara så jävla patetisk.

99

Dags för DBT igen, enskilt den här gången, och det var...jobbigt. Och tyvärr tror jag inte att det kommer bli lättare framåt, snarare tvärtom. Min terapeut kräver mycket av mig, jag måste engagera mig, måste tänka själv, måste kämpa. Usch. Men jag vet att hon gör det för min skull och jag behöver det här. Behöver någon som kan få mig att ändra mitt beteendemönster, någon som kan leda in mig på rätt väg. Men oj vad det kommer vara svårt att dra upp mig själv ur sängen för att ta mig till en sådan session! Och jag som redan skrivit kontrakt och allt, nu måste jag gå dit så ingen blir besviken. Jag ångrar mig nästan redan.

Filmen ikväll hette the librarian 3. Den var gjord för TV, det märktes tydligt vart de planerat in reklamavbrotten och den var så pass tillrättalagd att barnen under tio ändå skulle klara av att titta (inget grovhångel och milda svordomar). Den höll mig vaken, men det var ungefär på den nivån den låg. Jag tänker inte lägga ner någon energi på att leta upp de två första filmerna i serien.

98

ABC-dag idag. Tog bussen vid halv tolvtiden och var framma runt ett. På den tiden hann jag pendla mellan ungefär varenda sinnesstämmning som finns. Ena sekunden var jag helt under isen, nästa kunde jag sjunga av glädje att få vara vid liv, sedan blev jag förbannad, för att sedan planera ett par hetsätningar i detalj.

Mitt psykologmöte var jobbigt idag. Först blev jag vägd och vågen visade väl vad man kunde ha gissat sig till efter en här veckan - ett kilo minus. Nu 40.5. Mycket förmaningar om "farligt log vikt" och "snart inläggning". Orkade bara nicka. Jag VET att jag måste vända trenden, jag måste bara hitta energin att ta tag i mig själv först! Visade honom några bilder på mig från när jag var tyngre och han yttrade flera gånger förbjudna, hemska ord som "fet" och "överviktig". Jag vill inte associeras med sådana ord och det gjorde mig väldigt obekväm att han satt där och använde dem om mig. Han sa att det var stor skillnad mellan mig idag och mig på bilderna, och egentligen så vet jag det, men det KÄNNS inte så.

"du har en väldigt stor buffert just nu. 70 kilo ligger 30 kilo bort."

Men jag känner mig säkrare ju längre ifrån 70 jag kommer. 30 kilo är inte nog. Om tio kilo kanske...

Nej! Stopp! Om tio kilo är jag DÖD! Inga fler ätstörningstankar!

Efter psykologbesöket var det provtagning (komplett med ogillande skakningar på huvudet och förmanande ord om att jag måste sluta kräkas) och sedan läkarbesök för att få lite mediciner utskrivna. Eftersom jag aldrig träffat denna läkare blev jag först förhörd om min bakgrund och hur min ätstörning yttrar sig (Hon var som en bulldozer, bara körde på med frågor! Spyr du? Ibland. Varje dag? Nej. Laxerar du? Nej. Dricker du alkohol? Nej. Har du din mens? Nej. När hade du den? Juni förra året. Vill du ha den? Nej. Varför inte? etc. etc.), sedan fick jag min klomypramin höjd, resten behöll hon som det var.

Det spöregnade ute när jag lämnade ABC, som tur var hade jag paraply men vätan satte sig i jeansen och gjorde mig råkall. Gick till HM och köpte mina efterlängtade träningskläder, två set fick det bli. Nu har jag inga svepskäl. Ingen återvändo, nu måste jag börja röra på mig! Jag intalar mig att det är min friska sida som säger det...

Mötte mamma på stan och tillsammans åkte vi till IKEA för att äta mat. Jag älskar deras quinoasallad! Vad glad jag blir att de har en vegetarisk rätt som inte är slentrian och gråtråkig. De har faktiskt lagt ner lite tid på att hitta något spännande och exotiskt! Bravo IKEA!

Lyckades gå igenom HELA IKEA utan att köpa en enda liten sak - det kliade i både mina och mammas fingrar men vi lade band på oss - och kom bara ut med varsin kasse från matshoppen utanför. Inte illa!

Nu ikväll så har jag inte mått något vidare, antingen är jag hypokondriker eller så har mitt hjärta slagit lite oregelbundet. Det har gjort mig lite vagt distanserad, jag känner mig inte riktigt delaktig i vad som händer runt omkring mig. Drack dock en näringsdryck för att beveka mina inre organ, hoppas de mår lite bättre...

97

Motivationen har varit ganska så hög idag, inte på topp, men inte körd i botten heller. Det blev dock ett mellanmål mindre än det ska vara, och en näringsdryck saknas också men det är inget jag tänker göra något åt. Synd liksom. Oops. Det är sånt som händer.

Är lite oroad inför morgondagen, då det är dags för provtagning och psykologsamtal. Den senaste veckan eller så har varit långt ifrån felfri, men jag hoppas att de anser mig vara kapabel nog att ta hand om mig själv hemma så det inte börjar pratas om inläggningar och sånt. För även fast jag uttryckt att jag vill tillbaka till avdelningen, så är det inte den friska sidan av mig som vill det, inte den praktiska delen av mig, och jag skulle bli otroligt besviken på mig själv om jag hamnar där igen. Jag kan bättre än så! Jag KAN få mig själv att må bättre!

Det är en stor grupp av människor som backar upp mig i mina försök att bli frisk. Psykologer, läkare, terapeuter, psykiatriker, föräldrar och vänner; alla försöker de få mig på fötter igen. En del av mig fullständigt hatar deras försök, eftersom jag inte vill ge dem den tillfredsställelsen de skulle känna om jag blev bättre. Jag vill inte erkänna för dem att mitt sätt att leva är fel och deras är rätt. Ta till exempel de personer som jobbar i dagverksamheten på ABC, de har ett visst sätt som de vill att man ska närma sig hela matfrågan på och det är bara det sättet som är rätt. Att det faktiskt fungerar skulle jag aldrig erkänna för dem, för jag tycker inte om att se deras ansikten när de förstår att jag slutligen "gett upp" mina tramsiga försök att hålla kvar vid sjukdomen och tagit till mig deras sanning. Jag vill bevisa för dem att jag KAN tänka själv och staka ut min egen väg, jag behöver inte dem till att stampa ut fotstegen åt mig.

Gör det mig till en småsint männsika?

Har känt mig fruktansvärt lat på sistone. Har inte orkat med någonting alls, utan bara kollapsat på sängen i tid och otid. Det irriterar mig. Dels ur ett sjukt perspektiv, att inte röra på mig känns hemskt eftersom jag äter så pass mycket som jag gör, "man MÅSTE gå minst 10000 steg per dag, det SKA alla göra!" Men också ur ett friskhetsperspektiv, jag kan ju aldrig få ett normalt liv om jag inte ens orkar gå nerför trappan hemma! Jag börjar oroa mig för att jag egentligen inte är så sjuk eller deprimerad. Kanske är jag bara fruktansvärt lat och äckligt slö?Att ha en stämpel som säger att jag är sjuk skulle ju då göra mig berrättigad att just lata mig hela dagarna, det skulle rättfärdiga tupplurarna jag tar och kortheten på promenaderna jag går.

Eller så är det bara så att eftersom jag ätit dåligt och inte behållt allt jag fått i mig så har kroppen ingen energi över att hålla igång med. Klart jag är trött när kroppen går på sparlåga, när all energi går till att bara pumpa runt blodet och få hjärtat att slå! Det låter rimligt, och jag förstår det till en viss gräns, men så säger den där andra delen; "andra klarar ju att ha en ätstörning och röra på sig! De äter ingenting och motionerar hela dagarna, varför orkar inte du det? Vad gör dig till en så mycket sämre anorektiker? Res på din feta rumpa och GÖR någonting!"

Jag ska gå in på HM imorgon när jag är i Kalmar och införskaffa träningskläder, så ska jag i alla fall göra slag i saken och börja med någon form av motion. Yoga får det nog bli. På det sättet kommer jag ut och får träffa lite folk samtidigt som jag gör något som får mitt hjärta att pumpa lite snabbare, men som inte är fullständigt utmattande. För idag orkade jag inte ens med att följa med pappa och gå slingan (2,5 kilometer), jag har bara legat hemma och... ätit... Man kan ju tro att jag borde orka LITE när jag i alla fall får i mig och behåller en stor del av matlistan, men det känns inte så. Allra helst vill jag bara ligga och sova mest hela tiden just nu. Jag vågar inte, för då kommer mina föräldrar tro att jag är extremdeprimerad och tjata på mig om att jag måste "ta tag i mitt liv". Ja, jag vet, men jag ORKAR inte.